Tisdag 26 juli 2011
Hemma igen, efter 12 dagar "på vift".
Vad är det första Kalle gör när han kommer hem, efter att ha varit borta så länge?
Vart går han först?
Går han till ...
... sitt rum?
... toaletten?
... studsmattan?
... hallonhäcken, för att äta hallon som han älskar?
... vardagsrummet för att titta på TV eller film?
eller tar han en runda i hela huset för att "scanna av" allt, som han brukar göra när han kommer till nya platser?
Han hoppade ur bilen och gick raka vägen till sitt rum, såklart!
Precis som vi trodde!
Vad var det första han gjorde på sitt rum?
Var det att ...
... ta fram sitt lego och bygga en Super Mario?
... slå igång datorn och titta på bygga-lego-filmer på YouTube?
... leta fram alla Kalle Anka-tidningar och läsa?
... rita på sin whiteboardtavla?
Nej, inget av det vi trodde att han skulle göra, gjorde han.
Han hoppade ur bilen med ett leende.
- Han måste eck, sa han och kilade snabbt upp på sitt rum.
När vi kom upp till hans rum hade han gjort ett kryss i almanackan på varje dag med en husvagnsbild.
Det var det absolut viktigaste att göra!
När det väl var gjort, så gick han till hallonhäcken, studsmattan, toaletten och sen tillbaka till sitt rum. Där slog han på datorn och hittade en Blixten McQueen av samma modell som han själv hade köpt.
Ordningen var återställd!
Måndag 25 juli 2011
Memorerad byggbeskrivning
Idag köpte Kalle en hett efterlängtad lego byggsats. Det var bilen Blixten McQueen från filmen Bilar 2. Den är lite speciell för den är hela 21 cm lång, ovanligt stor för att vara lego. Kalle fick hjälp att bygga den ganska komplicerade bilen. Byggbeskrivningen var hela 84 sidor och bygget var av mer än 240 bitar. Det följde också med en liten truck som heter Guido i vanlig lego-storlek.
Även om vi har läst en saga, en tidning eller en faktabok för Kalle, när han ska sova, så brukar han fortsätta att läsa en stund efteråt.
Vad han skulle "läsa" ikväll var inget svårt val. Byggbeskrivningen av Blixten McQueen - såklart!
Blixten och Guido låg fint parkerade på en hylla några meter från hans säng.
Han slog upp ett uppslag och "scannade" av sidan. Antagligen memorerade han hur bitarna ska sitta och samtidigt kollade han av att allt verkade riktigt mot hur han hade byggt ihop dem tidigare på dagen.
De 84 sidorna tog drygt 1 timme att memorera. Hela tiden var han djupt koncentrerad, han var mycket målmedveten.
På slutet när han "checkade" av sidorna med Guido blev han alldeles förstörd.
- Åååå, neeeej ... den är ... eemmm ... måste leta ... mamma ... pappa!! ropade Kalle.
Han var alldlees uppriven - det fattades två bitar på Guido som vi inte hade sett när vi byggde ihop honom (om det nu är en han!).
Kalle gick och hämtade Guido.
- Måste leta, sa Kalle igen och pekade på byggbeskrivningen och sen på Guido.
Jo, det var två stycken pyttesmå ljusblå bitar som vi hade missat.
Vi hjälpte honom att leta efter bitarna, som vi hittade ganska snabbt.
- Ååå ... nu är rätt ... nu sova, sa Kalle och gick och la sig med ett leende.
Allt hade fixat sig på bästa sätt! 
Söndag 24 juli 2011
Med uppskruvad volym
Dags för en dusch på campingen. Alldeles nytt och fint servicehus. Kalle och pappa går in i dörren med rätt symbol utanpå, en man.
Som det alltid brukar vara när många människor samlas i en lokal där alla är nya för varandra, men alla har samma mål, är att det råder en artig tystnad. Alla står fogligt i kön för att få tillträde till en dusch eller en toalett.
Några få artiga ordväxlingar som "nu är det ledigt" eller "varsågod" kan bryta tystnaden. Alla gör det de ska, oftast varken mer eller mindre.
Kalle och pappa fick en dusch snabbt. De klädde av sig. För Kalles del innebär det också att han tar av sig sina hörapparater.
(På hörcentralen har de sagt att hörapparaterna kan klara 40 grader maskintvätt, men inte 60!)
Det som händer då är att han direkt höjer sin röst kanske 10 dB, alltså ganska mycket. Tystnaden är borta, kan man säga. Speciellt om han har något han vill prata om.
Och prata ville han idag, eller rättare sagt spela upp en scen ur filmen Aristocats, som var det sista han såg innan han gick till duschen.
Han vill absolut inte bli kommenterad när han gör sina teatersketcher. Det stör honom och han börjar oftast om från början.
-VÄNTA LITE ... PFF ... VAR ÄR MIN HATT?
- OCH NÅ´N HAR STULIT MITT PARAFLAX!
- Kalle, inte så högt, sa pappa.
- INTE PRATA, svarade Kalle och höll för pappas mun.
- ...OCH VAR ÄR MIN NANNAKORG?
Kalle skrattade gott åt sig själv, det här var roligt!
- VEM DET NU ÄR SÅ SKA HAN FÅ PÅ MOPPE OCH DET ORDENTLIGT ÄNDÅ! HAHAHAhahaha...
Hoppas att det var fler än Kalle som såg scenerna i sitt huvud och kunde skratta åt Napoleon och Lafayettes bekymmer i Aristocats!
Lördag 23 juli 2011
Chokladsugen ...eller?
Den här sommaren har vi försökt att träna Kalle i en färdighet som många klarar utan att ens tänka på det.
Det handlar om en färdighet som vett- och etikettreglerna förespråkar - att äta med munnen stängd.
- Kalle, försök att tugga med munnen stängd när du tuggar, har vi sagt till honom varenda dag, nästan varje måltid, hela sommaren. Vi har visat med våra munnar hur man ska göra (och hur man inte ska göra!).
Kalle har tittat och försökt att göra som vi visar. Det har varit riktigt svårt!
Han har stängt munnen och då har han slutat att tugga och bara rört på läpparna. Så fort munnen öppnades började han att tugga igen.
- Stäng munnen, sa vi igen och Kalle stängde. På en gång glömde han bort att tugga.
Tankarna går till sången "IQ" av Magnus Uggla. En strof i texten handlar om att göra två saker på samma gång: "han kan inte tugga bubbelgum och gå på en gång". Tja, med lite träning måste det ju gå!
Ikväll vid kvällsmaten tog Mimmi och Maja över fostrandet. Inte så populärt hos deras föräldrar, men ibland är det bra att fler försöker att vägleda honom.
De tog till ett lite fult knep. De berättade för honom att alla som kunde tugga maten med stängd mun skulle få smaka på chokladen efter maten.
De pekade på oss alla i tur och ordning och gjorde en "check" om vi skulle få choklad eller inte.
Tur för oss - vi klarade testet!
När turen kom till Kalle såg vi hur han verkligen koncentrerade sig på sin uppgift - och han lyckades!
Ett stort leende spred sig i hela hans ansikte. Han var bra stolt!
Nu gäller det bara att hålla fast vi färdigheten...
Lite senare när det var dags för chokladen, så hade vi också tagit fram popcorn.
Vad valde han?
Jo, popcorn, såklart!
Fredag 22 juli 2011
En lååång väntan
Regntungt väder, termometern visar under 20 grader.
Vi bestämmer oss för att åka till äventyrsbadet.
Barnen och kanske speciellt Kalle, jublar. Han förstår precis vad vi ska göra. Vi säger och tecknar badhus.
Vi ser hur ögonen blir pigga och han börjar att småspringa, skutta och göra små danssteg fram och tillbaka, som är så typiskt honom.
Från frukost fram tills vi ger oss av mot badhuset, en timme senare, är han igång. Fram och tillbaka på gräsmattan med ett stort leende.
Vid entrén till badhuset är det massor av folk, som om det vore invigning. Det är nästan omöjligt att ta sig in och att nå kassan är som att springa motströms i ett maratonlopp. Det är människor överallt. När en av oss, till slut, når fram till kassadisken, ser vi det värsta.
Där står ett stort plakat:
BADHUSET ÄR FULLT JUST NU. TA EN NUMMERLAPP. VI ROPAR UPP NUMREN I TUR OCH ORDNING.
Vi tog en nummerlapp och gick fram till disken för att fråga hur lång tid det skulle kunna ta.
- Ja, svarade den vänliga tjejen bakom disken, vi släpper in lika många nya gäster som det är gäster som lämnar. Eftersom de flesta har löst biljett för 3,5 timmar och det är 2 timmar sen vi öppnade så kan det ta sin tid.
Vi hade fått nummer 57 och det nummer som ropades upp sist var 35. Dessutom så var det oftast hela familjer på varje nummer. Det skulle alltså kunna ta flera timmar att få komma in.
Hur skulle vi göra?
Alla barn blir besvikna om de inte får komma in på äventyrsbad, om det är vad som var planerat.
För ett barn med autism är det helt otänkbart att inte gå in. Har föräldrarna sagt att det är ett äventyrsbad vi skulle till, så är det. Alternativ finns inte. Om det så innebär en väntan på 2 timmar, så gör det.
Att ändra på något planerat är omöjligt, det rubbar resten av dagen.
Alltså bestämde vi oss för att vara kvar och vänta - och vänta...
- Kalle, vi kan inte gå in i badhuset just nu, för det är ff....
- Inte prata, sa Kalle och tog ett stadigt tag om munnen och klamrade ihop över- och underläpparna med båda sina händer som om de vore en hamburgare som man måste knipa hårt om så att inget trillar ur.
Om munnen inte kan prata, kan den heller inte säga något som man inte vill höra. Praktiskt!
Att vänta är inga som helst problem, om man vet vad som väntar.
Efter 1 timme och en kvart ropades äntligen vårt nummer upp och vi kunde fortsätta vår dags planering.
Torsdag 21 juli 2011
Minigolf har Kalle provat några gånger. Han har kallat det för "klubba och boll".
Vi har försökt att lära honom ordet "minigolf". Det har gått ganska bra, men han har omvandlat ordet en aning, för han kallar det "miniboll".
Kalles småpratar så gott som aldrig. En del barn pratar oavbrutet om ditt och datt. Föräldrar kan skoja om att de får skavsår i öronen. Vi får definitivt inte skavsår i öronen.
Kalle började nästan agera radiokommentator, när han fick spela minigolf. Han verkade trivas med situationen och resultatet blev en massa småprat. Trevligt!
Eftersom hans språk inte är fullständigt, så tar han till de ord och meningar han kan. Det är nästan roligare att lyssna på honom än att spela minigolf.
Här kommer några citat á la Kalle:
- Jag måste vara mååål ... (när han precis ska göra ett slag)
- Woooowww, den är jättemindre! ( om banans "svåra väg")
- Jag är så hårt ... (när han svingade klubban så hårt att bollen försvann ner i vattnet)
- Meen ... var ÄR du?? ( om bollen när han slog den av banan och in i buskarna)
- Hök igen (försök igen) ... om igen! (när han slog och slog ... och slog utan att träffa bollen)
- Hurra ... skulle går! ( när han lyckades få i bollen i hålet)
- Oj, jag måste vara bakåt ... backa undan! (när han råkade stå på banan när någon annan skulle slå ut sin boll)
- Du gjorde gör? (när Mimmi hjälpte honom med ett slag)
- Kalle säger ... bra idé!! (om sig själv när han kupade händerna runt hålet för att hjälpa oss att få bollen i hålet! )
Det här var bara lite av allt han sa på den dryga timmen vi spelade minigolf. Det var härligt att höra hur han småpratade oavbrutet.
Det är vi inte bortskämda med!
Onsdag 20 juli 2011
Idag var vi vid en godisaffär som såg ut som ett flygplan.
Jaja, det är inte lördag. Men, det är semester!
Kalle såg väldigt förväntansfull ut.
- Wow, en flygplan. Vi flyga? frågade han.
- Nej, vi ska köpa godis här, svarade vi.
När vi kom in i den 24 meter långa flygplanskroppen, fylld med godis på båda sidor från golv till tak, sjönk axlarna på Kalle. Det tog honom några sekunder att avgöra att den här affären var inget för honom.
Tänk om resten av familjen hade lika bra förstånd, när det gäller smågodis, som han!
Han hittade en hylla med olika kartonger och påsar med godis. På några sekunder lokaliserade han en kartong med kinderegg, chokladägg, som innehöll fordon från filmen Bilar 2. Den kartongen ville han absolut ha. Han hittade också en läskburk med grön läsk och figuren Ben 10 utanpå.
Det blev hans båda inköp.
Vi övriga fyra i familjen fyllde glatt upp våra påsar med smågodis i diverse konstgjorda färger och kemiska tillsatser.
I bilen på vägen hem kastade vi oss över våra godispåsar - såklart. Vem kan vänta om man är lite sugen?
Kalle tittade på oss som om vi var helt utan vett. Godis är ju inte ens gott, tycker han.
Han höll sina troféer i sin famn.
- Vill du öppna din läsk och dina chokladägg? frågade vi.
- Nej, han vill inte nu, han vill sen i husvagnen, sa Kalle och värmde chokladäggen med sin handvärme hela den timslånga resan hem.
Direkt när vi kom fram tog han sin kartong och sin burk och satte sig på bilens huv, som en raggare.
Han visade stolt upp sina inköp.
Efter det drack han upp den illgröna läsken och öppnade chokladäggen. Chokladen ligger fortfarande i en skål. Den var inte intressant alls. Det var bara innehållet han ville åt. Det var 3 stycken olika Bärgarn, bärgningsbilen i Bilar 2, i dem. Kan livet vara bättre?
Att ta med Kalle till en godisaffär är alltså helt rikfritt.
Tänk om vi alla hade samma kloka inställning! :-)
Tisdag 19 juli 2011
Varmt i luften + solsken + hav med härlig sandstrand = mycket hög kvalitetsfaktor!
De halvmeterhöga vågorna rullade in och det vita skummet fyllde strandlinjen innan vattnet drogs tillbaka, för att återigen rulla in med ett vitt skum.
Kalle tjöt av glädje. Han väntade in vågorna med stor förväntan. I precis rätt sekund kastade han sig framåt för att i nästa sekund dras med i vågens krafter. Ibland var han över vågorna, men lika ofta under dem. Man kunde se på hans glada ansikte att han njöt i fulla drag. Vattnet kastade omkring med honom som om han var en badboll och han gillade det skarpt.
Vilken glädje!
När det var dags att gå upp ur vattnet, stötte Kalle på problem.
Första fotsteget upp på sanden och foten blev full av sand - som dessutom satt fast.
Så ska det inte vara. Alltså gick han tillbaka till vattnet för att skölja bort sanden.
När all sand var borta började han att gå mot vår filt igen. Så fort han började att gå så fastnade sanden på fötterna igen och han vände tillbaka till vattnet.
Han kände sig väldigt obekväm när sanden satt fast på fötterna. Vi försökte förklara att sanden skulle gå att borsta bort så fort foten hade torkat. Det spelade ingen roll vad vi sa - han klarade inte av det.
Efter att ha sköljt av fötterna 10 gånger så sträckte han upp sina armar mot oss.
- Bära? frågade han.
Vi bar honom till filten och han blev nöjd.
Efter några minuter gjorde han en ny upptäckt.
- Du ... hallå ... jag har problem, förklarade han för oss samtidigt som han pekade på sina fötter.
På dem satt det 10 sandkorn (lite underdrift, kanske) utspridda lite här och var. Katastrof!
En snabb avborstning så var problemet borta.
Lätt som en plätt!
Måndag 18 juli 2011
Stämmer bilden med texten?
På den här bilden äter Kalle på kinarestaurang:
Som uppmärksam detektiv, ser man kanske direkt att han har ett Happy Meal från McDonalds framför sig.
Alltså kan det inte vara en kinarestaurang - eller?
11 personer, alla hungriga.
Vid Stora Torget fanns en mysig kinarestaurang med lunchbuffé som lockade oss alla - utom Kalle.
Nudlar, ris - nej tack!
Biffgryta, vegetarisk gryta, skaldjurs gryta - nej tack!
Friterade räkor, kyckling och bläckfisk - nej tack!
Jordnötssås, sötsur sås, vårrullar, osv, osv - nej tack!
Vi andra var ändå sugna på att äta den lockande buffén. Vi gick fram till disken och förklarade att 10 av oss 11 ville äta. Skulle det vara OK, om vi tog med egen mat till en person?
Servitrisen bakom disken skakade på huvudet, nej det skulle inte gå. Man fick inte ta med egen mat.
Vi förklarade igen att vi ville köpa mat till 10 personer.
Servitrisen försvann in till köket en kort stund. När hon kom tillbaka så sa hon att det skulle gå bra. Hon hade pratat med sin chef.
På andra sidan Stora Torget köpte vi mat till Kalle som blev mycket nöjd med lunchen.
Den här policyn som alla restauranger har, att man inte får ta med sig mat är ju egentligen helt rätt, men det gör också att vi blir kraftigt begränsade vad det gäller var vi kan äta.
Den här gången gick det bra, men det är mer än en gång som vi har fått vända.
När Kalle hade ätit upp sitt mat hittade han en Panda-mask på Happy Meal-kartongen som han roade övriga matgäster på kinarestaurangen med. Allra mest roade han nog sig själv. Han gurglade av skratt! :-)
Söndag 17 juli 2011
Om vi kunde läsa Kalles tankar idag så skulle det nog stå något liknande det här att läsa:
" Hur kan de tro att jag inte ser det att det är helt fel sort. Jag är inte helt bakom flötet, faktiskt.
Det ser väl vem som helst att den är flera centimeter bredare och någon millimeter tjockare.
Och så försöker de lura mig genom att skära av ett par centimeter på två sidor så att storleken ska bli ungefär som de riktiga. Tror de verkligen att jag går på en sån fint?!
Dessutom går de över till grannen och ber att få en av dem, fast det är av helt fel modell - som de försöker fixa till med kniven. Nähä, det går jag inte på.
Hur kan föräldrar vara så krångliga. Varför fixar de inte fram rätt sort?"
Kalle är noga med att allt ska vara rätt - i hans ögon.
Till frukost äter han alltid två skivor formfranska (av RÄTT modell), 1 tallrik flingor och 1,5 glas mjölk.
Nu när vi är på resande fot, hittade vi inte "hans" formfranska i affären.
Vi köpte det som var mest likt det han brukar äta.
Det han brukar äta är kvadratisk, färdigskivad formfranska. Det vi köpte var av samma typ, men kvadraterna var ca 2 cm bredare och 2 cm högre. Skivorna var också någon millimeter tjockare.
Formfranska, som formfranska - kan man tycka!
Men ... det tycker inte Kalle!
Det hela slutade med att han åt enbart en tallrik flingor och drack 1,5 glas mjölk till frukost.
Smörgåsarna vägrade han att äta av.
Dagens uppdrag, för Kalles föräldrar, blev alltså att försöka hitta rätt sorts formfranska. Ett nog så viktigt uppdrag!
1. Leta mataffär
2. Hitta brödhyllan
3. Inse att rätt formfranska inte finns
4. Leta efter ännu en mataffär
Den tredje affären hade faktiskt rätt sorts bröd och en lycklig pojke och två lättade föräldrar betalade glatt brödet och åkte hem. Bingo!
Det blev en god kvällsmacka!
Lördag 16 juli 2011
Riktigt små barn följer med sina föräldrar dit de ska.
Utan att fråga vart de ska.
Utan att kanske ens fundera över vilket målet är.
De bara följer med.
I ett par månader har vi försökt förbereda Kalle på att vi ska åka på semester med husvagnen. Vi har sagt att vi ska till en campingplats. Vi har satt in bilder på husvagnen i hans väggalmanacka. Kalle har lyssnat och nickat. Han har förstått!
Idag, i bilen, började vi att prata om vart vi var på väg.
- Kalle vart ska vi åka? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle som han så ofta svarar när han inte vet svaret.
- Ska vi till mormor? frågade vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte mormor, sa vi, ska vi åka till sommarstugan?
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte sommarstugan, sa vi, ska vi åka till skolan? Nu säger han väl ändå inte "jaa", tänkte vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte skolan, sa vi, ska vi åka till en camping?
- Vadå camping, undrade Kalle.
- Ja, du vet där det finns många, många husvagnar, förklarade vi. Dina kusiner ska bo i husvagnen bredvid vår.
- Camping ... neje, skrattade Kalle.
Det var en rolig diskussion, men vi insåg att hur mycket vi än hade förklarat innan vi åkte, så var det alldeles för abstrakt. Han hade bara följt med i bilen utan att ha en aning om vart han skulle, hur länge han skulle sitta i bilen eller hur länge han skulle vara borta.
Visst är det beundransvärt att med så stort tålamod finna sig i att inte veta vad som väntar...
Kalles dagbok-bloggen 1 år
1 år
Idag har Kalles dagbok-bloggen varit igång i 1 år!
Det måste firas!
Mimmi har hjälpt till med att göra en ny design på sidan.
Så här såg den gamla ut:
Visst blev den nya bra!
HIPP, HIPP, HURRAAAA!
Fredag 15 juli 2011
Med andra ögon
Titta på den här bilden:
Tänk dig att du sitter i baksätet. Äntligen på väg...
Du får frågan:
- Titta bakåt, vad ser du?
Du vänder dig om och tittar ut genom bakrutan, för att kunna svara på frågan.
Vad svarar du på frågan?
Precis samma fråga fick Kalle idag.
Bil och husvagn var färdigpackade och resan hade precis startat.
- Kalle, titta bakåt, vad ser du då? frågade vi.
Kalle vände sig om och tittade ut.
- Eeemm ... han ... den e ... en ... cykel, svarade han efter lång betänketid.
Det var inte riktigt det svar vi hade förväntat oss, men det var vad Kalle såg.
Svarade du samma sak på frågan?
Antagligen inte!
Vad du är svarade, så är det ett bra exempel på att man uppfattar sin omgivning på olika sätt, eller hur?
Torsdag 14 juli 2011
Begreppen liten, mellan och stor är ganska diffusa när det gäller att mäta storleken på någonting. Det säger bara hur stora sakerna är i förhållande till varandra.
Kalle använder väldigt ofta begreppen - i alla möjliga sammanhang. För honom är det en naturlig del av hans bildseende. Ibland vill han ändå mäta saker på ett mer exakt sätt. Om han har en linjal eller inte spelar inte så stor roll för honom.
Han tar till sina egna sätt att mäta saker. När han skulle mäta sina Super Mario-figurer i lego, så använde han sin whiteboardtavla och en penna. Det skrev vi om den 5 juni.
Idag var vi till mataffären. Kalle gillar atmosfären. Det finns så mycket att titta på och framförallt det finns mycket saker man kan jämföra storlekarna på.
Flera gånger när vi stannade vid någon hylla, så radade han upp liknande saker, men i olika storlekar.
Han använde en ny, egen mätmetod för att få fram ett värde hur stora de var i förhållande till varandra.
Vad enheten heter har vi inte klurat ut, men Kalle är nöjd med metoden.
Han ställer helt enkelt sakerna bredvid varandra - liten, mellan och stor.
Ena handens pekfinger håller han i luften, i höjd med saken han ska mäta. Sakta för han ner sitt finger mot botten av saken, samtidigt som han räknar.
Han räknade 3 olika läskburkar och läskflaskors höjder i förhållande till varandra, på det här sättet.
Hans värden blev:
Liten = 19
Mellan = 26
Stor = 32
När han hade räknat färdigt de tre så tog han några danssteg, som är så typiskt honom.
När han är nöjd över något så syns det på hela honom och hans kroppsspråk. Han tar några danssteg, skakar med händerna fram och tillbaka och hummar lite.
Han tyckte verkligen att det var ett exakt och säkert sätt att mäta saker på.
Han passade också på att prova ett par solglasögon.
Vi log lite åt syftningsfelet i meningen:
- Emm ... hallå ... jag är så ... mörk, utbrast han och sträckte ut armarna som om han inte såg något. :)
Onsdag 13 juli 2011
Idag åkte vi en sväng till sommarstugan.
På kvällen åt vi kvällsmaten där.
Som vanligt när vi äter mat, så pratade vi om allt möjligt.
Vi pratade om:
- vad vi skulle göra efter att vi hade ätit, alltså diska och plocka ihop för att åka hem.
- alla grodor vi hade sett i gräsmattan, både små och stora.
- om att hallonen var så stora i år. Röda, saftiga och jättegoda.
- att vi hade glömt att köpa ketchup. Katastrof!
- att Mimmi ville få provköra bilen. Eftersom det är en privat väg den sista km till stugan, så ville hon få prova.
- alla fina blommor. Klematis och rosor blommade i rabatten bredvid oss.
- allt möjligt, mellan himmel och jord....
Som vanligt, sitter Kalle tyst och ägnar sig åt sin mat. Han brukar inte delta i våra samtal. Om han uppfattar vad vi pratar om, vet vi inte. Kanske gör han det, kanske inte!
Mot slutet av måltiden höjde han sin röst. Vi såg att det var något som bekymrade honom, han såg riktigt allvarlig ut.
Eftersom det är så sällan han pratar spontant, så slutade vi att prata och lyssnade uppmärksamt.
- Du ... hallå ... ni ... jag har ingen ... diskmedel, sa han uppgivet.
Han hade nog funderat på det vi pratade allra först under middagen - att vi efter maten skulle diska våra tallrikar och sen packa ihop för att åka hem.
Vi förklarade för honom att han inte behövde diska sin tallrik, utan kunde klättra lite på stenen eller plocka hallon istället.
Han slappnade av en hel del, efter det beskedet! :-)
Han börajde med att klättra upp på de stora stenarna bakom uteplatsen...
...sen fortsatte han till hallonbuskarna!
Tisdag 12 juli 2011
Kalle har en förmåga att helt omärkligt krypa upp i våra knän. Han gör det flera gånger varje dag.
Ibland för att sitta och mysa en stund.
Ibland har han ett annat syfte. Då kan han ha en bok eller en tidning i handen som han - efter några minuters mys - tar fram för att vi ska läsa för honom.
Idag, efter frukost, kröp han upp i knä och hade med sig en Kalle Anka-tidning.
Kalle pekar alltid på pratbubblan som man ska läsa. När en pratbubbla är klar pekar han på nästa (eller på ljudillustrationen).
När vi kom till den här bilden, så läste jag som det stod:
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag.
- Inte prata, sa Kalle irriterat.
- Ok, sa jag och slutade läsa.
Vi satt tysta en stund.
- Läs, sa Kalle och pekade på samma pratbubbla.
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag igen.
- Neej, inte prata, sa Kalle mer irriterad än förut. Han höll för min mun.
Han ville alltså att jag skulle läsa - men ändå inte.
Jag funderade och försökte förstå vad jag gjorde fel.
Då såg jag - självklart, så var det nog!
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag viskande (men tillräckligt högt för att Kalle skulle uppfatta det).
Kalle log. Jag hade lyckats.
Pratbubblan var streckad i kanten = viskning!
Både han och jag kände oss nöjda med att vi hade lyckats!
Måndag 11 juli 2011
Kalle pratar ofta om sina "bubbaj" (gubbar). De kan vara ritade, byggda i lego, på bilder, i filmer eller på alla möjliga - och omöjliga - ställen.
Här är dagens "bubbaj".
Det här är nog ett självporträtt.
Han var väldigt nöjd med sin blå-öga-bubbe.
Kalle byggde en Super Mario som simmar. Man ser på kroppen att den är i simposition.
Han tog med den ut och la ner den i vattnet.
- Han kan VERKLIGEN simma, sa han nöjd.
Mario har fått simma hela dagen. Russin-fingrar?
Man riktigt ser hur skönt den här bubben har det i hängmattan.
.... precis som den här bubben på en annan hängmatta.
- Ååå, Kallebubben, sa Kalle när han fick se bilden på sig själv vid bordet.
Han ska precis äta kvällsmaten, med mammas stora solglasögon.
Kvällsmaten la han upp som han brukar. Som en "bubbe".
Idag blev det en ledsen bubbe.
Efter en liten omändring på tallriken, så blev det en arg bubbe.
Söndag 10 juli 2011
Idag har det varit varmt och skönt. Kalle älskar att bada. Alltså blir det många gånger en varm dag.
När Kalle vill bada tar han ur sina hörapparater. (De tål visst 40 grader maskintvätt, men inte 60 grader, har de berättat på Hörcentralen! :-) Inte värt att riskera något.)
Så fort han har kommit upp ur badet och håret har torkat lite, så frågar han efter hörapparaterna. För honom är det viktigt att håret måste torka lite först. Han vägrar att sätta i dem om håret är blött. Vi har försökt, men han vägrar.
- Urraraadenga, säger han och tecknar samtidigt "var". Prova att uttala det för dig själv och tänk på att R:en är lite engelska i sitt uttal. Det låter mysigt!
När man säger "var" på teckenspråk håller man handen knuten med pekfingret rakt ut. Handen förs fram och tillbaka några gånger. Ögonbrynen dras ner för att visa att det är en fråga.
Naturligtvis hjälper vi honom att hitta och att sätta i hörapparaterna.
Varje gång!
Till slut blir frestelsen lite för stor.
När han har sagt "urraraadenga" 10 gånger på några timmar - så händer det.
- Du måste ta av dig urraraadenga, säger vi när Kalle ska hoppa i badet.
- Va? säger Kalle.
- Vi kan ta urraraadenga, upprepar vi.
- Va, maten? frågar Kalle.
Vi inser att vi har använt hans uttal och att det låter som ett helt främmande språk för honom.
Fy på oss, man ska inte härmas ...
... men vi gillar ordet!
Lördag 9 juli 2011
Sen flera år tillbaka är Kalle att van att sätta in sin tallrik, sitt glas och besticken i diskmaskinen när han har ätit färdigt.
Han vet precis hur han ska göra, det har blivit en vana.
Idag blev han ombedd att hjälpa till att sätta in 3 vita skålar med varsin sked i.
Det är inte de vanliga sakerna han brukar sätta in i diskmaskinen, så vi förstod att han skulle tycka att det var en svår uppgift.
Men hjälpa till, det ville han. Han brukar tycka om att vara med/hjälpa till.
Han öppnade diskmaskinsluckan.
Sen blev han stående ... och funderade ... han tittade på skålarna ... sen tittade han in i diksmaskinen ... han tog några steg åt sidan ... kliade sig i huvudet ... började att stänga diskmaskinsluckan ... ångrade sig och öppnade den igen ...
För personer med autism kan det vara svårt att överföra en kunskap som verkligen är befästad, från en van situation till en annan situation, om inte alla delarna i situationen är precis lika.
Vi kunde se på hans ansiktsuttryck att han var djupt koncentrerad.
Han visste verkligen inte hur han skulle göra, fast det var något han har kunnat göra i flera år.
- Konstigt, muttrade han och började till slut att lägga in skålarna i diskmaskinen.
Han vågade i alla fall, till slut, att göra det han hade blivit ombedd att göra.
Kanske att vi inte hade valt att lägga in dem på samma sätt, men det var ett bra försök.
Han var väldigt nöjd när han lämnade köket, efter avslutat uppdrag! :-)
Fredag 8 juli 2011
Fredag = popcorn i TV-soffan.
Kalle ser fram emot det, hela veckan. Han gillar det verkligen!
De flesta fredagar kan vi ge honom det, alltså paketet "popcorn i TV-soffan".
Ikväll kunde vi tyvärr bara ge honom hälften av det paketet, nämligen popcorn men utan TV.
Vi var på en picknickfilt med diverse smått och gott. Inklusive popcorn, exklusive TV.
Framför oss var det en bilcruising med bilar i alla möjliga modeller, former, åldrar, färger, material och storlekar.
Det var som att sitta vid en stor live-tv och se bilarna rulla förbi. En del var blänkande fina med välputsad yta, en del funderade man över hur de över huvudtaget kunde rulla. Musiken flödade ur bilarna, en del brände däck, en del hade olika tutor med melodier. Ett rent skådespel, på första parkett.
Kalle fick sin påse med popcorn. Bilarna var han inte det minsta intresserad av.
Han åt sin påse popcorn i sin egen värld. Kanske såg han en film i sitt huvud?
Ett par gånger tittade han till lite extra under kvällen.
Den första gången var när det kom en bil som liknade Bärgarn från filmen Bilar.
Den andra gången var när det kom ett tåg på andra sidan vägen!
Efter några timmar på filten började Kalle att ge upp.
- Nu åka hem? frågade han om och om igen. Med så oförstående föräldrar, som aldrig tänkte åka hem, fanns det bara en sak att göra.
Att lägga sig ner och låtsas sova.
- Var det roligt att titta på bilarna? frågade vi Kalle på vägen hem.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle. :-)
