Lördag 31 december 2011
Idag är det nyärsafton. Kalle är förväntansfull. Spännande med fyrverkerier.
Före fyrverkerierna är det middag.
Festlig dukning = risk för att det är fel typ av mat! Alltså något annat än potatis och köttbullar.
Mycket riktigt - det var fel typ av mat!
Förrätt: 3 olika smårätter: Bruschetta med tomater och mozzarella, bruschetta med oxfile och bearnaisesås och krustade med skagenröra.
Kalles val av förrätt: "Naken" bruschetta.
Varmrätt: Helstekt oxfilé, potatisgratäng, kryddsmör Café de Paris och grönsaker.
Gormet-Kalles val av varmrätt: En vuxenportion oxfilé.
När oxfilén var uppäten tittade Kalle med ångest på potatisgratängen, som låg på hans tallrik.
- Den kan inte äta ... JAG är så äcklig! sa han allvarligt.
Däremot gillade han skarpt drycken till maten: Blixten McQueen partyfizz.
Några timmar före tolvslaget såg Kalle nyårsraketer från köksfönstret.
Det knäppte och smällde och himlen lystes upp i alla möjliga färger.
- Ååå ... den är många prickar ... färger samma regnbåge ... ser blommor där, beskrev han för oss.
Bra beskrivning!
Kalle och hans familj önskar dig ett riktigt avkopplande, skönt, roligt, händelserikt och speciellt år 2012!
Fredag 30 december 2011
Ute - eller ...?
Kalle gör saker i perioder.
I flera månader under hösten byggde han lego så fort han kunde. Han gjorde nya Super Mario-figurer varje dag.
Efter det har han haft en petiod där han har "läst" (bläddrat i och studerat bilderna) Kalle Anka-tidningar.
Just nu är han i en dator-period. Fick han skulle han kunna sitta vid datorn från det han vaknar till han går och lägger sig, med korta avbrott för mat.
Vi försöker att avbryta hans datoranvändning med andra aktiviteter. Vi kan göra något ute, ta fram legolådan, läsa en bok eller rita på whiteboarden.
Kalle accepterar våra avbrott, men så fort han har en chans att gå tillbaka till datorn, så gör han det.
Vi försöker förklara att kroppen vill röra på sig och inte bara sitta stilla.
- Inga problem - Kalle har löst det med att han har suttit, hoppat och studsat på sin balansboll, samtidigt som han sitter vid datorn.
Vi säger också att det är lätt att bli arg och sur om man sitter vid datorn hela tiden.
- Inga problem - ett leende är lätt att "klistra på", så fort vi börjar prata om att han ska göra något annat.
Hans systrar har berättat för honom att ögonen blir fyrkantiga om han sitter vid datorn hela tiden. Undrar var de fått det ifrån?! :-)
- Där har vi ett problem, ett stort problem. Vem vill ha fyrkantiga ögon? Inte Kalle i alla fall!
Idag efter maten gick Kalle mot datorn. Filmer på YouTube om det tecknade tåget Thomas och hans vänner var det han hade siktat in sig på.
- Kalle, du kan inte sitta vid datorn mer, dina ögon blir alldeles fyrkantiga, sa hans systrar till honom.
- Ååå, neeej,... inte ögon så, sa Kalle bekymrat och tittade sig i spegeln. Än så länge var de runda, men det kanske var bäst att hitta på något annat?
- Han måste ... ut, sa Kalle efter att ha funderat en kort stund.
Han gick till hallen och tog på sig mössan. Han vandrade fram och tillbaka i hallen en stund. Han övervägde säkert hur han skulle fortsätta påklädningen.
Till slut bestämde han sig för att avbryta påklädningen och gick istället tillbaka till datorn.
Med mössan kvar på huvudet fortsatte han att titta på Thomas och hans vänner.
Kanske kan det räcka med att ha tänkt tanken att gå ut, för att slippa fyrkantiga ögon?!
Torsdag 29 december 2011
Nytt läge
Kalle har sorg!
En mycket kär vän och följeslagare har tappat sin toppform.
En vän som Kalle har varit med i en, oftast två, kanske tre timmar per dag de senaste två åren.
Han fick den för snart två år sen, på sin 8-årsdag.
Nu har den sagt upp sig, gett upp helt och fallit ihop.
Det handlar om Kalles balansboll som han har använt som boll, fåtölj, studsboll, balansredskap och mycket mer.
Bollen har varit mycket hårt pumpad, så när vi såg att Kalle satt på bollen och den gav efter en aning så förstod vi att det var ett hål i den.
Mycket riktigt, ju mer tiden gick desto längre ner satt Kalle. Till slut satt han så gott som på golvet med bollen mellan sig och golvet.
Hans följeslagare hade gett upp!
Vem som helst hade säkert blivit bedrövad vid insikten att bollen inte längre var den boll som den alltid varit.
Kalle, tog det inte så. Problemlösare som han är så hittade han ett nytt användningsområde.
Han tog helt enkelt upp på bollen, la sig i soffan och la bollen på sig - som ett täcke.
För dig som kanske inte har provat att ha en balansboll 65 cm i diameter som täcke, så kan vi upplysa att det fungerar alldeles utmärkt! :-)
Balansbollen ligger just nu på "operationsbordet" och vi hoppas på att den ska återfå sin spänst, så snart som möjligt!
Onsdag 28 december 2011
Kalle har ofta ett tema som följer honom en hel dag eller en längre period. Det kan vara lego, Super Mario, Blixten McQueen, färger, fjärilar. ägg, fåglar, tåg eller något annat viktigt.
Det han börjar att prata om vid frukosten, brukar ofta bli temat för dagen.
Vid frukosten i morse, pratade han om färger och hur färgerna förändras när man blandar dem.
- Gul plus röd är lika med orange, berättade han för oss.
- Blå plus röd är lika med lila .... svart plus vit är lika med grå ... konstig va? fortsatte han att undervisa oss.
Fascinerande förändringar - det kan vi faktiskt hålla med om.
På kvällen var vi hemma hos moster Susanne med familj.
Efter maten fick Kalle frågan om han ville ha popcorn.
Svaret var givet - han var helt klart intresserad.
Han tittade mycket intresserat på hus Susanne hällde upp de torra majsen med lite olja i pocornmaskinen och startade den. Wow, vad häftigt! Maskinen gjorde popcorn.
Kalle är van vid micropopcorn, så det var riktigt spännande att se maskinen som spottade fram popcorn.
- Majs ... plus ... corn ... är lika med popcorn, förklarade han för oss.
När vi senare på kvällen kom hem gick Kalle till skafferiet och tog fram en burk med majs.
Han stod tyst en stund och funderade.
- Du, hallå ... gul plus varm ... är lika med VIT ... konstig va?
Det höll vi med om!
Tisdag 27 december 2011
Kalle fick en vägservicebil med vagn i julklapp, av en kusin.
Den har följt med honom vart han än går. Till sängen, till matbordet, till duschen, till TV-soffan, ja överallt.
Han gillar den skarpt.
Han har studerat alla detaljer på bil och vagn noga, men idag upptäckte han en lite rolig detalj som han illustrerade på sitt sätt.
- Mamma, mamma, pappa, pappa ... kom ... titta ... den är H, ropade han till oss.
Vi följde med honom och han pekade på det som var ett H, mellan de båda luckorna på vagnen..
Det lustiga var att han pekade på sitt alldeles egna - men självklara - sätt.
Han tecknade bokstaven H med handalfabetet ...
... men med handen liggande, eftersom H:et på vagnen var liggande!
Såklart!
Måndag 26 december 2011
Viktiga detaljer
Som vuxna i Kalles närhet kan vi vara förberedda på mycket och förbereda så att det ska bli så bra som möjligt.
Vi vet att vi MÅSTE ha batterier hemma, OM de helt plötsligt skulle ta slut.
Alternativet "det är slut", ställer till det mycket för Kalle. Det kan bli katastrof!
Att se till att det alltid finns batterier hemma är ingen stor grej. Vi försöker se till att det alltid finns hemma till leksaker, fjärrkontroller och hörapparater. No big deal!
I julklapp fick Kalle fyra saker som krävde batterier. Då var det enkelt att gå till batterilådan och hämta rätt storlek.
- Duu ... hallå ... var är skruvmejsel, ropade Kalle från sitt rum.
Vi var i ett annat rum, men gick in till honom.
- Vad ska du göra med en skruvmejsel? frågade vi.
- Han måste den så ... göra här ... batteri kan, svarade Kalle och pekade under Blixtern McQueen på batteriluckan.
Vi svarade att det fanns ett batteri i och att man enkelt tryckte på bilen på on-knappen.
- Han MÅSTE skruvmejsel ... vad väntar du på? frågade Kalle och vände sig om med ryggen emot oss.
Det är signalen för att Kalle börjar bli ledsen. Han blir själv rädd för sina tårar och vill inte att vi ska se och börja prata om det. Det är så skrämmande att vara ledsen.
- OK, jag hämtar en skruvmejsej, svarade pappa och gick och hämtade.
Kalle satt på precis samma sätt när pappa kom tillbaka med skruvmejseln.
Kalle tog skruvmejseln och öppnade batteriluckan.
- VAAAA ... denär viiiit ... ska inte vit ... inte vit ... inte gul ... den MÅSTE svart ... SVART, ropade Kalle helt i chock.
Vi var ganska oförberedda på att FÄRGEN på batteriet var viktigt.
Då kom nästa problem...
- Men ... var är E? frågade Kalle och bokstaverade "E" med handen.
Han pekade på bruksanvisningen.
På de vita batterierna i bilen stod det "AAA". På de svarta batterierna i bruksanvisningen stod det "E".
Varken färg eller bokstäver rätt.
Vi förklarade för Kalle att det viktiga inte är färgen på batteriet eller bokstäverna, utan att batteriet fungerar som det ska.
- Hon är GALEN, svarade Kalle lite surt och satte tillbaka batteriluckan.
Han accepterade trots allt de vita batteriena och att det stod AAA istället för E på batterierna.
Allt var frid och fröjd!
Söndag 25 december 2011
Julafton - på riktigt
Eftersom Kalle ville leka med sina julklappar först när han hade kommit hem, så var det julafton för honom idag.
Det blev precis som han upplyste oss om igår:
1. Åka i bilen
2. Sova
3. Frukost
4. Göra den
Hur kan det vara möjligt att ett ganska välstädat barnrum, kan förvandlas till ett större bombnedslag på ca 3 minuter?! :-)
Kalles rum är ungefär 15 kvm och utan överdrift fanns det inte många kvadratdecimeter ledigt på golvet.
Att zickzacka sig in med dubbelvikta fötter och inrullade tår var ett stort äventyr.
Kalle satt mitt i havet av tomma kartonger, 250 delar till flexitrax bilbana, tomma förpackningspåsar, bruksanvisningar, fjärrkontroller, bilar av olika slag och kartonglock.
- Han vill hjälp kanske, sa han bedjande.
Vi gjorde en snabb make-over från kaos till ett lekbart rum, på några minuter.
När vi hade arbetet oss ner till det som var leksaker och monterat allt, så var golvytan helt plötsligt så pass stor att vi alla fick plats att sitta på golvet.
Kalle var så nöjd med sin Flexitrax Bilar 2 bilbana med fjärrstyrda Blixten McQueen, Bärgarn och Raoul.
Han testade att slå av och på lysena, att köra framåt och backa. Han utforskade alla finesser.
Han lekte med alla saker han fick igår - det var verkligen som julafton!
Efter ett tag var det dags för oss att laga mat.
- Kalle, du får leka ensam ett tag, för nu ska vi laga mat, sa vi till honom.
- OK ... han kan inte leka ... det tar så lång tid, svarade Kalle och fortsatte att leka till maten var klar.
Vi funderar fortfarande på vad han menade med svaret.
Det är tur att det kommer en dag även efter julafton! :-)
Lördag 24 december 2011
Traditionell julmat passar Kalle utmärkt!
Så gott som alltid finns det kokt poitatis och köttbullar.
Så var det även idag! :-)
Efter maten ville Kalle dra sig undan lite. De flesta satt kvar vid matbordet och pratade, men Kalle såg till att hitta en egen hörna - med några Kalle Anka-tidningar.
Ett bra sätt att fördriva tiden på i väntan på Kalle Anka på TV och Tomten.
Äntligen ...
Till slut kom Tomten med säcken på ryggen precis som det ska vara. Men oj, vilken underhållande tomte. Förutom säcken på ryggen hade han med sig sin kabinväska, som var det viktigaste redskapet i hans arbete.
Ur kabinväskan tog Tomten fram - tro det eller ej - en bärbar dator!
Han förklarade att han behövde den för att klunna göra sitt arbete. I den hade han listor på vilka som skulle ha julklappar och hur de hade skött sig under året. Det var också listor på vilka adresser han skulle åka till.
Han började med att berätta att det hade kommit en ny lag om att tomtar inte får ha skägg, men att de istället gärna fick ha långt hår. Han visade upp en bild på hur tomtarna såg ut före lagen trädde i kraft.
Kalle lyssnade intresserat! Vi vuxna var också roade av den moderna tomten.
När julklappsutdelningen var klar packade Tomten ner sin bärbara dator. Han berättade att tomtarna inte längre hade renar och släde, utan att de åkte buss. Han hade kommit med buss 28 och att han skulle fortsätta vidare med samma buss. Fler uppdrag väntade!
Alla julklapparna öppnades. För Kalle var det självklart vad som skulle finnas i paketen.
Det var precis det som han hade gjort en önskelista på i november.
Kalle satt vid sin Flexitraxkartong och studerade alla detaljer.
Vi frågade honom om han ville öppna den och leka med den.
Svaret var lite förvånande:
- Ett (pekade på pekfingret) ... åka bilen ... två (pekade på långfingret) ... sova ... tre (pekade på ringfingret) ... äta frukost ... fyra (pekade på lillfingret) ... göra den.
Han tänkte alltså inte leka med sin nya bilbana förrän han var hemma.
Istället lekte han med de andra barnens julklappar.
Majas longboard var rolig att rulla omkring på, när man nu inte kunde leka med sina egna julklappar.
På kvällen dukades allt julgodis fram.
- Duuu, mamma ... jag har probleeeem, sa Kalle och höll upp hela klumpen med skumtomtar som hade följt med när han försökte ta en skumtomte. :-)
Det var en mycket trött pojke som gick och la sig med rekordfart.
Kalle ser alldeles säkert fram mot imorgon - då han kan börja leka med alla sina julklappar...
God Jul-hälsning från Kalle
Fredag 23 december 2011
Kalles dagbok á la Kalle:
Bilen, till vänster på bilden som Kalle har gjort, föreställer bilen när vi åkte och köpte granen.
I bilen började Kalle en egen ordlek. Han testade alla möjliga ord och gjorde om dem med nya ändelser.
- Bil - bilo ... haha ... gran - grano ... han säger annan många ord, skrattade Kalle åt sina tokiga ord.
- Jul - julo ... pappa - pappo ... mamma - mammo ... haha ... konstig va? sa Kalle.
Han hade kungligt roligt åt sina nya ord.
I mitten av bilden står den färdigklädda julgranen.
Julgranskulorna hänger i fina rader och julgransfoten ser stadig ut.
Till höger på bilden är den stora strumpan som hänger på kakelugnen i förhoppning om att Tomten ska hitta dit och kanske lämna något i den. Tomten har viskat att han är på ingång under natten ...
Ett frågetecken ovanför strumpan - kan det vara tydligare?
Det är ju bara Tomten som vet vad som finns i strumpan! :-)
Torsdag 22 november 2011
På vår dator har Kalle en egen ikon på skrivbordet.
Den använder han när han vill söka efter något på internet. Ikonen går till YouTube och har orden "Blixten Mcqueen svenska" skrivet i ämnesraden, redan när han klickar upp ikonen.
Man skulle kunna tro att han tycker att det är en begränsning att bara kunna titta på Blixten McQueen-filmer, men då tror man fel.
Han har inga som helst problem med att hitta det han söker - trots att han inte skriver en enda bokstav.
Hur han gör har vi ingen aning om...
Idag, på eftermiddagen, var Kalle vid datorn.
Resten av familjen var i köket och höll på att göra julgodis.
- LENA ... kom ... jag visa dig ... jag äääälskar tåg ... göra den tårta tåg? sa han och ville att jag skulle komma och titta.
Han visade en amerikansk film om hur man kan baka en tågtårta. Filmen var upplagd av BettyCrocker.com och den var verkligen inspirerande. Kalle ville göra en likadan.
Från Blixten McQueen hade han klickat sig vidare och hamnat på filmer för hur man bakar tårtor. :-)
Imorgon kommer han alldeles säkert att kunna klicka sig tillbaka till samma sida.
Vi ville ta reda på mer om Betty Crocker eftersom filmen hade nästan 400 000 visningar, så förstod vi att det är någon "kändis" i USA. Det var lite roligt att få reda på det som stod i Wikipedia:
Betty Crocker är en fiktiv hemmafru som skapades av företaget Washburn Crosby Company 1921. Företaget gick 1928 samman med flera andra och skapade General Mills och Crocker blev då en maskot för företaget. Med tiden blev Betty Crocker an amerikansk kulturikon.
Crocker skapades för att Ashburn Crosby fick många brev från kunder som ville ha råd om bakning.Företaget bestämde sig för att svara under namnet Betty Crocker. Betty valdes för att man tyckte det var ett trevligt kvinnonamn och Crocker från en tidigare chef, William Crocker. 1924 fick Betty Crocker en radioshow, Betty Crocker Cooking School of the Air och 1930 publicerades Crockers första kokbok. 1936 skapade artisten Neysa McMein ett porträtt av Betty Crocker.
Betty Crocker utsågs 1945 till USAs näst populäraste kvinna efter Eleanor Roosevelt. Skådespelerskan Adelaide Hawley Cumming porträtterade Betty Crocker 1949-1964 i tv-program och reklamfilmer.
Onsdag 21 december 2011
Koll på dagarna
Sen slutet av november har Kalle räknat dagar. Han har räknat hur många dagar det är kvar till julafton.
Han har sin väggalmanacka där han helt självständigt tränar tidsperspektiv. Uttryck som igår, idag, imorgon, nästa vecka, nästa månad eller förra månaden är väldigt abstrakta, men blir mer tydliga med den enkla väggalmanackan.
Kalle använder den på olika sätt varje dag.
Hela december har han kollat i väggalmanackan, vilken lucka han ska öppna på chokladkalendern.
Varje kväll stryker han dagen med ett kryss, precis innan han lägger sig.
Enkelt, men lärorikt!
Ikväll, när han skulle göra ett kryss på onsdagen, började han att räkna dagar.
Nu är det inte många dagar kvar till julafton, så det har blivit enklare och enklare att räkna.
Att räkna till tre kan han både framlänges och baklänges.
- En ... två ... två dagar ... yeees, sa han och pekade på fredagen, dagen före julafton.
Tja, vi tog för givet att han räknade dagar som var kvar till julafton - men icke!
Han räknade hur många dagar det var kvar till popcorn-dagen.
Man tänker olika ...
Tisdag 20 december 2011
En personlig engelskalektion
Vi hade nästan gett upp! Vi har många, många, måååånga gånger försökt lära Kalle vad vi heter.
Både mamma och pappa har ett annat namn, Lena och Stefan, har vi sagt till Kalle.
Neej, du skojar bara, har han svarat. Han har inte trott på oss.
- Du Lena, sa han idag och tog min hand, jag visa dig.
Jag trodde inte att jag hörde rätt. Han har ALDRIG kallat mig vid mitt rätta namn, jag har alltid varit bara mamma.
Han tog med mig till hans dator.
- Du Lena ... den är en toy ... inte en Toys R´Us ... titta, sa han.
På datorskärmen var en bild på det tecknade tåget "Thomas och hans vänner".
- Ja, det är en "toy", svarade jag, "toy" är ett ord på engelska och betyder "leksak". Jag bokstaverade "toy" med handalfabetet på teckenspråk.
Kalle lyssnade och var tyst i flera sekunder. Det var tydligt att han funderade på något. Kalle lyssnar på många engelska filmer på bland annat YouTube. Han hör engelska ofta och har förstått att det är ett annat sätt att prata på. Han kan en del ord och uttryck på engelska och vet också hur han kan använda dem.
- Cool ... den är inte toy-car ... den är inte toy-schoolbus - den är inte toy-Toys R´Us ... den är toy-tåg Thomas, sa han. Varje gång han sa ordet "toy" så bokstaverade han ordet med handalfabetet på teckenspråk.
Det är kul med Kalles internationella språk-mix. Svenska, teckenspråk och engelska på samma gång.
Han satsar på att använda en bredd med blandade språk, helt utan begränsningar! ;-)
Toys är livet! ;-)
Här är Kalle 10 månader och leker med alla toys på en gång.
De senaste veckorna har Kalle varit väldigt trött. Helst av allt så vill han vara hemma och ta det lugnt. Han tycker om skolan, men han skulle vilja få sova lite längre på morgnarna.
När Kalle hade gått och lagt sig så berättade vi för honom att imorgon är det sista skoldagen den här terminen. Skola imorgon och sen är det "inte skola" i många dagar.
Han svarade med ett enda ord, som säger allt:
- TACK!
Måndag 19 december 2011
För något år sen, kom vi i kontakt med uttrycket 1000-inlärning.
Det är ett program, utarbetat för tandläkare som arbetar med barn med autism. Det bygger på att man ska nöta in kunskap, inte 1000 gånger samma sak, men så många gånger som behövs.
Idag måste det ha varit gång nummer 1000, med spiralmakaroner!
Till kvällsmaten var det just spiralmakaroner. I Kalles smak har det bara varit Kungsörnens Idealmakaroner, som har varit ätbara.
Idag kokade vi inte en extrra portion makaroner till honom, utan vi la bara upp spiralmakaronerna på hans tallrik. Dessutom var de trefärgade - vita, gröna och orange.
Kalle rynkade på näsan - hur kunde vi ens tro att han skulle äta av det där?!
- Rackaraunör (Kalles underbara uttal av ordet makaroner) grön ... hur göra den gröööön? frågade han.
Vi hade bestämt oss för att inte svara helt ärligt på frågan...
- Vi gick till affären och på en hylla i affären låg det en påse med spiralmakaroner och en del var gröna, svarade vi.
- Men varför grööön? frågade Kalle.
- Det var så i affären, de var gröna, svarade vi.
Kalle petade bort makaronerna så att de inte nuddade vid korven. Korven tänkte han äta upp, men inte om de nuddade makaronerna.
När korven var slut så höll vi andan och tittade bort (eller kanske vi fuskade lite och tittade i ögonvrån!).
Han petade lite i makaronerna. Han var antagligen mer hungrig, för helt plötsligt såg vi (i ögonvrån!) hur en grön makaron åkte in i munnen. Wow, han gjorde det!!
Det tog nog två sekunder, så reste han på sig, stönade lite och gick till diskbänken. Han böjde sig fram och spottade ut den halvtuggade gröna spiralmakaronen.
- Huuh ... grön inte god, sa han och gick tillbaka.
Han hade testat och det var det viktiga. Man behöver inte tycka om allt.
Vi hjälpte honom att peta bort de färgade.
Alla vanliga åt han upp - utan att bry sig om att det var fel typ av makaroner. :-)
I morse var det vitt på marken.
Kalle var väldigt tydlig med vad han tyckte om det! :-)
Söndag 18 december 2011
Kalle var helt med på noterna - vi skulle bowla.
Förr, var det nästan omöjligt att få på Kalle andra skor än de som var rätt för årstiden. Då var det verkligen problem att byta till bowlingskor när vi skulle bowla.
Nu, var det absolut inga problem. Han tog av stövlarna och satte på bowlingskorna nästan utan hjälp.
- Wow, sa han när han tittade ner på de röd-blå-vita bowlingskorna.
Vid bowlingbanan blir det en hel del väntetid mellan de egna kasten.
Kalle roade sig med att närgånget titta på när kloten hoppade upp från underjorden och la sig tillrätta för att kunna kastas igen. Vi var mer skräckslagna, än han, det såg verkligen läskigt ut, när han hade sitt ansikte precis i öppningen. Precis i rätt sekund lyfte han upp huvudet - varje gång.
- Pheew - det var nära ögat, sa han. Om och om igen!
Kalle använder en ställning för att skicka iväg klotet.
Efter varje kast stod han kvar och höll sig stadigt i ställningen.
Han försökte att "styra" sitt klot genom att vrida ställningen när det behövdes.
Det lyckades inte alla gånger.
Hur gick det då?
Jo, han fick faktiskt in en strike!
Han fällde en härlig kommentar när han såg att kastet var lyckat:
- Jag tror inte dina ögon ... bollen är i mål ... JAG VANN! ropade han glatt.
Lördag 17 december 2011
Igår åt vi upp godiset som blev över när vi gjorde pepparkakshuset i torsdags. Det var nonstop, ahlgrens julgranar (inte bilar!), mintkulor, kolabönor och laktitskritor.
Kalle är inte förtjust i smågodis. Han gillar sura flaskor och gelehallon, thats it!
Han vet att han inte tycker om, men han ville ompröva sitt beslut att inte äta godis.
Han tog godisarna en och en, delade dem på mitten, tittade på innehållet, luktade på dem och stoppade in dem i munnen. Det tog inte många tuggor förrän han kände att han ville spotta ut det. En efter en spottade han ut godisarna.
Det var fortfarande inget för honom!
Idag var vi hela familjen på julklappsrunda. Kalle fick syn på påsar med M & M´s choco.
Han förklarade för oss att han var väldigt intresserad av att få köpa en påse.
Vi sa att han inte äter den typen av godis, det hade han ju provat igår.
Han fortsatte att förklara att han verkligen ville ha en påse.
- Han ÄLSKAR choklad, sa han.
Till slut gav vi oss och köpte en påse. Kalles första lördagsgodis!
Så fort vi kom hem ville han ta fram påsen. Han ordnade en skål och hällde upp alla i den.
Han tog en bit och delade den på mitten, tittade på innehållet, luktade på den och stoppade den i munnen.
- Mmm ... jag ääälskaaar choklad ... den ÄÄÄR på riktigt! sa Kalle.
Vi tyckte att kovändningen var lite lustig. Ena dagen gick det absolut inte att äta och nästa var det smaskigt.
Senare under kvällen kom vi på anledningen till att Kalle var så ivrig att prova M & M´s choco, trots att nonstop dagen innan inte var ätbart - han hade sett reklamen och blivit intresserad!
Precis som i reklamen hade Kalle sagt " den ääär på riktigt"!
Fredag 16 december 2011
I onsdags ramlade Kalle när han var på utflykt med skolan. Han slog sig lite i rumpan och på högerhanden. Det är inga allvarliga skador, inte så mycket synligt, men Kalle har alldeles säkert ont.
På fredagar är det bad i skolan.
Vid frukosten pratade vi om dagens badlektion.
- Kalle, idag är det bad i skolan, sa vi.
- Han kan inte ... han ont handen ... kan inte bada, sa Kalle allvarligt.
- Jaha, du har ont i handen, men visst kan du bada ändå? frågade vi.
- Nej ... han kan inte ... han måste plåsterhand, sa Kalle allvarligt.
Eftersom Kalles lärare hade berättat att han hade fått låna en handledsvärmare igår, så förstod vi vad han menade.
Plåsterhand = handledsvärmare! :-)
Självklart hämtade vi en plåsterhand som Kalle satte på sig.
Badade han då?
Nej, det blev andra uppgifter i skolan för honom. No big deal, som skolan sa! :-)
Logiken i Kalles resonemang måste vi ta på allvar, fast vi kanske tycker att det inte riktigt håller.
Ont i handen betyder att man inte kan bada för Kalle, fast det kanske egentligen skulle kunna vara tvärtemot. Många med värk i kroppen badar/simmar just för att det är skonsamt.
För Kalle är det helt otänkbart och det får vi respektera.
Målet kanske kan vara att han får bada MED en plåsterhand, nästa gång?
Torsdag 15 december 2011
I måndags bakade vi delarna till årets "pepparkakshus".
Vi bestämde oss för att göra två robotar från en av de fyra olika pepparkaksvärldarna på milda.se.
Förra året bakade vi tåget som finns på samma hemsida.
Kalle var helt med på att vi skulle göra robotar. Det är precis i hans smak.
När vi bakade delarna vandrade han mest fram och tillbaka i köket. Han ville inte vara delaktig i själva bakandet.
Sen i måndags har delarna väntat på att monteras, på en bricka på köksbänken.
Kalle har ibland stannat till vid köksbänken och tittat på delarna. Han har varit förväntansfull.
Idag monterade vi ihop robotarna och ett hus.
Kalle fick veta att det var dags. Han nickade och ville vara med.
Spännande!
Att sätta ihop delarna med smält socker är svårt, så det gjorde vi.
När det var dags att pynta och dekorera det ihopsatta huset och robotarna, så kom han.
Vi hade dukat upp med kristyr, nonstop, strössel och olika sorters godis.
Kalle tittade på hus, robotar och pyntsaker.
- Kalle, kom ska vi visa dig, sa vi.
Kalle kom och ställde sig bredvid oss.
- Han vill inte, sa han och gick sin väg.
Det var verkligen snopet. Han som hade tittat på delarna sen i måndags.
Med jämna mellanrum kom han tillbaka till köket, för att titta, men att dekorera och pynta pepparkaksrobotarna, det ville han verkligen inte.
Slutsats:
Höga förväntningar betyder inte automatiskt att man vill vara delaktig.
Det kan vara något annat som är det viktiga, till exempel att titta på!
Vi tar nog ofta för givet att Kalle tänker och vill som vi, men det här exemplet är tydligt.
Vi såg fram emot att dekorera och pynta.
För honom var det antagligen att se de färdiga robotarna!
De ser inte ut som Super Mario - men de blev godkända ändå! :-)
Onsdag 14 december 2011
Idag kom Kalle hem med en riktigt fin ljusstake, som han gjort i träslöjden.
Kalle tycker verkligen att det är svårt att berätta vad han har gjort i skolan, så för att få veta något gäller det att ställa rätt frågor.
- Vilken fin ljussstake du har gjort i skolan, Kalle, sa vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Vi undrar hur du har gjort den. Har du använt en hammare? frågade vi.
- Naej, svarade Kalle.
- Har du sågat? frågade vi.
- Nä, sa Kalle.
- Har du slipat? frågade vi.
- Jaaa! sa Kalle
- Har du limmat? frågade vi.
- Eemm ... jaa, sa Kalle.
- Har du målat? frågade vi.
- Ja, han målade röd och vit ... den och den ... han inte måla brun ... den på gör vit, berättade Kalle av sig själv.
- Den inte göra Kalle, sa han och pekade på förklädet.
- Han ... Kalle göra den bordet ljus, förklarade han.
Det här sättet att ställa frågor på, när Kalle bara behöver svara "ja" eller"nej", brukar fungera ganska bra.
Han vet ofta svaret utan att behöva fundera så mycket.
Idag lyckades vi till och med få utfrågningen att glida över till att Kalle tog egna initiativ och berättade saker som vi inte frågade om.
Träning ger färdighet! :-)
Tisdag 13 december 2011
Vid 3-tiden idag fick vi meddelande från fritids att Kalle inte mådde så bra. Han var ledsen.
Vi åkte till fritids matsal. Där satt han i knä på en av fritidspersonalen och var väldigt, väldigt ledsen.
Förtvivlad. Uppgiven. Bedrövad.
Han svarade inte på frågan om han kände sig dålig, mådde illa eller hade ont i huvudet. Han svarade inte alls hur vi än lirkade. Han bara satt med sitt tårdränkta ansikte inborrat i fritidspersonalens arm.
- Var är hamburgare och mjölk, sa han till sist.
Det bjöds på hamburgare till mellanmål och det brukar Kalle vilja ha, men han hade inte ätit idag.
Kalle följde med hem, fortfarande ledsen.
Väl hemma kröp han ner i sängen - och somnade av utmattning.
Några timmar senare tänkte vi att vi skulle - åter igen - föröka få någon ledtråd till varför han var ledsen.
Kalle känner sig verkligen obekväm, när vi vill att han ska berätta något.
- Inte prata, inte berätta, upprepade han om och om igen.
- Han kan inte prata och prata, inte berätta nånting!
Hur vi än lirkade och lirkade så fick vi inga svar alls.
Tystnad!
De få ord som kom över hans läppar var verkligen svåra att höra, vi fick spetsa öronen ordentligt.
Efter en stund tog vi fram papper och penna, för att se om vi kunde få någon ledtråd på det sättet.
Kalle tog pennan och började att teckna.
Vi väntade under tystnad.
Tystnaden är viktig för honom. Han uppfattar ofta småprat som "oljud" och blir störd av det.
När teckningen var färdig så började han att berätta.
- Den är bil!
- Den är cool!
- Den är snabb!
- Den är så hamburgare!
Hamburgare - perfekt, kanske en ledtråd, tänkte vi.
Nja, så var det inte. Hur vi än frågade och frågade så fick vi inga mer ledtrådar runt hamburgaren.
Kalle tog ett nytt papper och började att rita.
- Inte fråga mycket, sa han och tittade nöjd på sin teckning.
Vi förstod budskapet.
Han hade fått nog av våra frågor.
Fortfarande efter 6 timmar, har vi ingen aning om vad som fick honom så ledsen att han var otröstlig och vi fick hämta honom på fritids.
Kalle själv skrattar och är glad nu, men vi hoppas få någon ledtråd senare.
Måndag 12 december 2011
Kvällsmaten var klar och alla hade satt sig till bords. Vi skulle precis börja äta.
- Ankaråtta! sa Kalle högt och tydligt.
- Kycklingråtta! fortsatte han.
- Jag visa dig, sa han sen och reste sig och sprang upp till sitt rum.
Han kom tillbaka med sin whiteboardtavla.
Vad skulle vi göra utan den?
Han började att rita...
När han hade ritat färdigt så började han att undervisa oss.
- Anka plus råtta är lika med ankaråtta, sa han och pekade på bild efter bild.
- Kyckling plus råtta är lika med kycklinråtta, fortsatte han.
Vi nickade och lyssnade.
När han hade berättat färdigt tog han upp pennan igen och började att teckna igen.
Vi såg ganska snabbt att det var en dator han ritade.
- Han se den datorn, sa han, den ankaråtta ... kycklingråtta ... han titta datorn ... den.
Tydligare kan det inte bli!
Han hade sett något som han ville berätta. Inte bara det, han ville också berätta var han hade sett det.
Vi förstod precis.
Vad skulle vi göra utan hans whiteboardtavla!?
Söndag 11 december 2011
Ibland är det som om någon har tryckt på START-knappen på Kalle.
Han som oftast är ganska fåordig, kan ibland ha så otroligt mycket att berätta.
Vi spetsar öronen rejält för att hinna med i ordval och meningsbyggnad.
Imorse hade han väldigt mycket att prata om.
- Den är bruuuun ... den är håååår ... den är kudde. Den gör så cirkel runt är, sa han.
Vi lyssnade och funderade vad det var han pratade om. Det brukar vara lättare om man vet ämnet.
- Den är så, sa han och kröp ihop i fosterställning. Den är kudde.
Vi var fortfarande inte med i tankegångarna...
- Den är inte så lika som måste behöver bruna den är, sa han.
Inte en endaste ledtråd!
- Runda kudden han den ligga mej på hunden, fortsatte han.
Nu förstod vi- han pratade om Rosie, vår hund!
- Han jag inte brun ... inte hårig ... jag kudde ... hallå vad väntar på ... jag kommer ut en huvud ... jag kommer ut en Kalle ... titta! fortsatte han.
Nu förstod vi att han lekte att han var Rosie och låg ihopkurad som hon gör när hon sover. Vi förstod också att han tyckte att hon ser ut som en inbjudande kudde när hon ligger som en rund boll.
- Är du en kudde precis som Rosie? frågade vi.
- Jag är vet kommer kanske faktiskt som den jag är också som ut en lika!
Svaret funderar vi fortfarande över.
För Kalle måste det vara en häftig känsla när han upptäcker att vi är med i hans tankegångar.
Tidigare har han inte alls kunnat förmedla vad han tänker på.
Nu, när han har upptäckt att vi förstår vad han vill säga, kommer säkert språket att utvecklas en hel del och det blir allt lättare och lättare för honom att förmedla vad han vill säga.
Och för oss att förstå!
Lördag 10 december 2011
I veckan som gick var Kalle hemifrån från tisdag eftermiddag till torsdag kväll.
Kvar hemma fanns hans båda chokladadventskalendrar. Kalle tänkte över huvudtaget inte på dem när han inte var hemma, så vår oro över att de var kvarglömda var helt onödig.
Fredag morgon tänkte han inte heller på att han hade dem.
Men imorse kom han på det...
Oj, oj, oj! Hur skulle han göra för att ta reda på hur många luckor han skulle öppna?
Det fanns några olika alternativ.
Det allra enklaste var att fråga vilken dag det var, vilket nummer (datum) det var idag.
Han kunde också fråga hur många han kunde äta.
Eller jämföra med syrrornas chokladkalendrar.
Inte Kalle, inte.
Han lämnade helt enkelt sina chokladkalendrar kvar i köket och sprang upp till sitt rum.
Efter en kort stund kom han ner, med sin väggkalender, som han gör ett kryss i varje kväll. Han visste att han hade gjort kryss i almanackan igår kväll, så den stämde, det var han säker på.
Han tittade noga i sin väggalmanacka och kunde själv konstatera att han fick öppna luckorna 7, 8, 9 och 10.
Man brukar väl säga: En bra karl reder sig själv!
Fredag 9 december 2011
Det finns några ämnen/områden som Kalle har arbetat med i skolan som ligger honom extra varmt om hjärtat.
Några exempel:
- ägg för att de kan bli fåglar, krokodiler, grodor
- larver för att de kan bli puppor och fjärilar
- fröer och kärnor, för att de kan växa och bli en växt
- geometri: kvadrater och cirklar
Det verkar som att han tilltalas av saker som kan förvandlas till något annat.
Långa perioder pratar han inte alls om varken ägg, larver, fröer, kärnor, kvadrater eller cirklar.
Sen plötsligt dammar han av sina kunskaper och "undervisar" oss.
Hela september, oktober och halva november pratade han inte om annat än om Super Mario.
Plötsligt, från ena dagen till den andra, slutade han helt med Super Mario. Sen några veckor tillbaka har han inte byggt en enda Super Mario och inte heller pratat om honom.
Idag återupptog han gammal kunskap och ritade, suddade och ritade igen på sin whiteboard.
- Kom, jag visa dig, sa han.
- Titta ... ägg ... grodyngel ... ben ... ben ... är lika med groda, visade han.
Bredvid hade han ritat ytterligare en förvandling.
- Ägg ... liten larv ... stor larv ... puppa ... är lika med fjäril, berättade han.
- Förstår du, mamma? frågade han.
Jo, det gjorde jag och han var väldigt nöjd med att få dela med sig av sin kunskap.
Han fortsatte sin bild med att visa några olika skålar och akvarier som passar till ägg, larver, grodor och fjärilar.
Allra sist ritade han dit en kamera, för att visa att det skulle bli fotograferat! :-)
Torsdag 8 december 2011
Oj, vilken duktig kille vi har!
Idag har han fått vara med om en hel del på sjukhuset.
Lite ledsen, lite arg och lite uppgiven har han varit.
Emla-salva på båda händerna med genomskinligt plåster över, gick bra.
Det blå bandet med namn och personnummer runt handleden gick också bra.
Byta till sjukhuskläder var heller inga problem.
Sen började det ...
Kalle fick dricka ungefär en matsked "coca-cola".
Det var en del lugnande medel i flytande form och en del del coca-cola.
Utan misstänksamhet så sög han in hela innehållet i munnen, men kände smaken av medicinen, innan han hade svalt allt.
Han lät det han inte hunnit svälja rinna ur munnen och ner på byxorna.
- Den är sur, sa han och grinade illa.
När sköterskan hade gått visade han sitt missnöje, på sin stora Transformer Optimus Prime.
Han snedställde lastbilens "ögonbryn" på det sättet som han brukar rita arga figurer.
Han sa ingenting, utan pekade bara.
Jag förstod precis vad han menade!
Då visste han inte vad han skulle vara med om resten av dagen.
Hade det gått att vrida runt ögonbrynen helt och hållet hade han nog gjort det.
Nedsövning, undersökning och uppvaknande gick bra.
Förutom att han var väldigt svår att väcka. Det var nog skönt att sova. :-)
När han hade vaknat "fixade" han till ögonbrynen på Optimus Prime.
Nu var allt bra!
Onsdag 7 december 2011
Att sitta i ett väntrum och vänta på sin tur är inte roligt.
Att sitta och vänta i ett väntrum utan något att läsa eller leka med är ännu tristare.
Idag satt vi i en timme i ett väntrum helt utan leksaker, men med ett par barnböcker.
En av böckerna var boken "Jag hatar, hatar, hatar tomater!" med Charlie och Lola som huvudpersoner av Lauren Child.
Boken var precis i linje med Kalles tankar om mat. Lillasyster Lola är nämligen VÄLDIGT kinkig med mat.
Hon äter inte tomater, ärtor, morötter, potatis eller fiskpinnar.
Charlie kommer på idén att kalla det för roliga namn och då äter hon så klart. Ärtor är gröna droppar från Grönland och potatismos är molnfluff. Fiskpinnar kan man köpa i undervattensaffären och kallas havsmumsor.
Vi läste boken, utan att överdriva, 10 gånger. Eftersom Kalles hörsel är sämre än vanligt just nu, så fick jag läsa ganska högt. Alla i väntrummet hörde allt, garanterat! 10 gånger!
Till slut tyckte han nog att det började att bli tjatigt och vi slog ihop boken.
Han satt stilla en stund, men det började att krypa i kroppen. Något måste hända!
Å, där kom en sköterska!
Kalle hoppade upp från stolen.
- Duu ...hallååå, ropade han efter henne.
- Jaa? svarade hon och vände sig om i farten.
Hon såg Kalle som hade börjat att gå emot henne.
Han gick fram till henne.
- Du ... tomater, sa han och pekade på pekfingret.
- Tomater? svarade hon.
- Tyst ... inte prata, sa han irriterat.
- Sen ... ärtor(långfingret) ...morötter (ringfingret) ...potatis (lillfingret) ... fiskpinnar (tummen), fortsatte han att rabbla.
När det var klart, så tystnade han.
- Det var olika grönsaker, sa sköterskan som antog att hon fick prata.
- Jaa, sa Kalle (på inandning) vände sig om och gick.
Jag kan tänka mig att de övriga 8 som satt i väntrummet tyckte att hela scenen var lika rolig som jag tyckte.
Den stackars sköterskan, som aldrig hade träffat Kalle förut, undrade alldeles säkert var det var som hände! :-)
Tisdag 6 december 2011
Idag tog vi tåget till Lund, för ett två dagar långt sjukhusbesök för Kalle.
Vi bor på patienthotellet två nätter.
I morse berättade vi för Kalle att vi skulle åka tåg för att träffa en läkare på sjukhuset.
Kalle funderade en stund över vad det kunde innebära för hans del.
- Var titta ... där? undrade han och pekade på handens ovansida.
- Eller där? sa han och pekade i armvecket.
- Kanske där? fortsatte han och pekade på foten.
- Nej, svarade vi, de ska undersöka dina ögon.
- Pheeww, sa Kalle lättad, det var nära ögat!
(Antagligen minns han tidigare sjukhusbesök med kanyl på handens ovansida, blodprov i armvecket och skadad fot.)
På tåget var det mycket att titta på. Kalle gillar verkligen allt som har med tåg att göra, både insidan och utsidan. Han studerar och kommenterar allt. Det finns få tillfällen när han pratar så mycket som han gör på ett tåg.
Den här monologen kunde hela vår tågvagn lyssna till- även de som försökte sova:
- Är det sant ... lampan flyger fram förbi ute ... se på ögonen ... jag vet ... flygande hus ... träd ... lampor ... är inte flyger ... det är STANEN ... det ÄR sant!
När vi gick till patienhotellet var det mycket att titta på.
- Trädet i parken som var fullt med lampor: - Ååå, trädet kläder lampor!
- Kyrkklockorna slog 21.00: - Klockan är 9 ... det är inte RÄTTVIST ... han har ingen sängen!
- Porten som öppnade sig av sig själv, efter att vi tryckt på porttelefonen: - Är det en spöke?
När vi kom fram till patienthotellet var han riktigt upprymd. Det var spännande.
Vi hittade till vårt rum och gick in.
- Det är fantastiskt ... wow ... vilket rum ... TVÅ sängar ... lampa ... tavla ... wow ... och det är badarsrum (badrum, men uttalet låter som vardagsrum) ... det är fantastiskt ... det är sant!!
Det är verkligen trevligt att resa med Kalle - glad, nyfiken, förväntansfull - och med massor av roliga uttryck!
Måndag 5 december 2011
För ett par veckor sen, den 23 november, gjorde Kalle en önskelista.
Han önskade sig fem saker i julklapp:
- Flexitrax bilbana
- Blixten McQueen med handkontroll
- Bärgarn med handkontroll
- Raoul Caroule med handkontroll
- Angry Birds spel
Idag kom han på att han har önskat sig Blixten McQueen två gånger. Både med handkontroll och med bilbanan.
Han tyckte själv att det var helt onödigt, så han tog fram en penna och strök den batteridrivna Blixten McQueen.
Vad ska man med två till?
Vi har hört ryktesvägen att tomten redan har köpt julklappar till Kalle.
Han, Tomten, har lite problem hur han ska göra med sina inköp, avslöjade han nyss! :-)
När han ändå var i farten, så passade han på att förtydliga hur glad han skulle bli om han fick det han hade önskat sig.
Det gjorde han med en liten glad Kalle-figur som sitter på ena L:et, på baksidan av papperet.
Efter duschen ikväll låg Kalle på golvet "på tork". Han brukar ligga på golvet inlindad i en handduk och med en annan över sig. Han är väldigt noga med att hela han ska vara helt torr innan han sätter på sig pyjamasen, så det brukar ta lite tid.
Plötsligt kom han in bakom sina jeans med huvudet.
- Mamma, är det du? frågade han som om jag satt på badkarskanten.
Både han och vi skrattade gott åt det tokiga, när han upptäckte att det var hans egna jeans!
Söndag 4 december 2011
Grötigt!
Många situationer i vardagen upplever Kalle som jobbiga, obehagliga och hemska. Det som kan verka vara en småsak för andra, vänder upp och ner på allt för Kalle.
Många gånger har han också svårt att förmedla precis vad han tänker och tycker.
Språket räcker inte riktigt till.
Ikväll åt vi risgrynsgröt med kanel och socker eller sylt. Kalle kom till bordet och "skannade" av allt som fanns framdukat. Det var inget som föll honom helt i smaken, men hans ögon fastnade på syltburken.
- Var är pannkaka? frågade han hoppfullt.
- Det finns ingen pannkaka, det är gröt, svarade vi.
Kalle reagerade som han brukar när han märker att situationen kommer att vändas till något obehagligt. Han satt som förstenad, med händerna för munnen och kämpade mot tårarna som steg. Han ville verkligen inte smaka på gröten. Sylt kunde han tänka sig, men INTE gröt.
Vi försökte få honom att smaka på en knivsudd gröt, men han vägrade. Den kunde vi få äta om vi ville, men han tänkte inte smaka.
Det här är riktigt obehagligt för Kalle. Det är snudd på tortyr och det är vi medvetna om. Vi inser att det är riktigt obehagligt och inget vi kan skämta bort.
Trots allvaret och att Kalle satt med tårarna hängande i ögonen, var det nära att vi började skratta när han pratade om gröten.
- J-A-G Ä-R I-N-T-E G-O-D, J-A-G Ä-R Ä-C-K-L-I-G!!
Vi förstod precis vad han menade, men vi lyckades ändå få honom att smaka på en tiotusendels milliliter gröt. Han grinade illa, men han hade i alla fall smakat.
Nej, gröt var inget för honom.
Lite senare drack vi glögg och åt pepparkakor.
Kalle tog en papparkaka och utbrast:
- Jag är inte äcklig, jag är god! :-)
Lördag 3 december 2011
I alla år har Kalle haft möjlighet att prova på olika instrument. Vi har piano, synt, basfiol. dragspel, munspel, blockflöjt och gitarrer. Han har aldrig visat intresse för det.
Varken att lyssna på eller att spela själv.
Därför var det extra roligt när han kom och hämtade oss. Han drog med oss till pianot.
Vi fick vara med om en rolig, vacker, mjuk, väl framförd pianokonsert á la Kalle.
Vi gillar verkligen de tio första sekunderna av filmen. Någonstans måste han ha sett det och sen gjorde han detsamma.
På slutet ser man hur han koncentrerar sig på den sista tonen.
Mellan den roliga inledningen och sluttonen spelar han sin egen melodi, som kanske är lite jazzinfluerad, med flera melodier samtidigt! :-)
Fredag 2 december 2011
Kalle tycker fortfarande INTE om att bada i vårt bubbelbadkar. Han säger att det är spöken i hålen och de är läskiga. Han vill verkligen inte träffa badkarsspökena!
Hans stora balansboll har fått en återkomst i hans liv. Den har varit vilande i ett halvår, men nu använder han den till att rulla fram på, hoppa på, balansera på, sitta på och att förflytta sig på. Den följer med honom överallt.
När han skulle duscha fick den följa med, men det blev problem på en gång. Bollen var för stor. Den gick inte in i duschen.
Det tog emot lite för Kalle, men han la den till slut i bubbelbadkaret så att den låg stilla när han duschade.
- Oroa inte ... ingen spöke ... han är inte pojke ... bara leksak, sa han till bollen, som för att trösta den om den var rädd för spökena i badkaret.
Spökena var visst bara intresserade av pojkar inte av bollar!
Bollen låg så snällt i badkaret, utan att visa minsta tecken på rädsla, när Kalle duschade.
Torsdag 1 december 2011
Vi går mycket. Vissa vägar går vi mer eller mindre regelbundet.
Vi går till och från skolan, till och från mataffären, till och från lekparken, till och från stan.
När vi går med Kalle blir det lätt att ett visst beteende vid en viss plats upprepas varje gång vi går förbi den platsen. Det kan vara balansgång på en kant, gå ett extra varv runt en stolpe, titta ner i en vattenbrunn, titta på trafikskyltar och mycket annat.
Vi blir vana vid att Kalle vill göra samma sak vid samma plats varje gång.
Kanske blir vi så vana att vi inte tänker på det, till slut.
På ett staket alldeles nära skolan har det i flera år funnits en företagsskylt som Kalle gillar att titta på. Kanske han gillar den extra mycket för att företaget heter "Kalles bilsadelmakeri".
Han känner nog igen sitt namn trots att det är skrivet med en lite snirklig skrivstil.
Kalle har nästan alltid stannat till vid skylten, läst sitt namn och gått vidare.
Det gjorde han idag också, men med en stor skillnad mot hur det brukar vara.
Han stannade till och tittade mot skylten.
Han började att röra på munnen - men det kom inget ljud.
Han sa mycket - men hela tiden utan ljud. Han sa " ".
Om man ska säga samma sak som vi kunde se på hans munrörelse att han sa, men med ljud så blir det "Kalles bilsadelmakeri".
Varför gjorde han så, rörde på munnen, men utan ljud?
Jo, skylten fanns inte kvar! Den var borttagen.
Då kan man ju inte se eller läsa texten, alltså hördes den inte.
Finurligt!
Från skolan fick vi idag en bild på hur Kalle hade ritat en räknesaga med fem fåglar. Tre av fåglarna hade röda kryss över sig.
Bilden var så söt så den får vara med här.
Vi försökte få Kalle att förklara vad bilden beskriver, men han sa hela tiden bara 5-3=2.
När vi aldrig blev nöjda med den förklaringen så sa han till slut:
- Äsch ... den åker trädet!
