Söndag 31 juli 2011
Klippa-håret-film
Han har gjort det en 40-50 gånger i sitt liv.
Fått sitt hår klippt!
Det har varit riktigt ångestladdat. Han har känt olust och obehag, kanske för att det är en del av honom som försvinner. Precis samma beteende har han haft när vi har klippt hans naglar.
Det har varit riktigt jobbigt, för honom!
Med tiden har det gått bättre och bättre. Han har börjat att vänja sig och han har insett att det kanske inte är så farligt.
Tidigare har vi fått förbereda honom i ett par dagar innan det är dags, att klippa håret.
Nu räcker det att förbereda honom samma dag.
Idag, vid frukost, fick han veta att vi skulle klippa håret efter lunch och att han skulle få se på en film när vi gjorde det. Hårtrimmern var laddad och klar!
Kalle lyssnade och nickade - det skulle gå bra.
När han hade ätit färdigt gick han från bordet.
Efter fem minuter kom han tillbaka.
- Han ... den filmen ... klippa hår ...SNÄÄÄLLLAAA, sa Kalle bedjande samtidigt som han tecknade ordet "snäll". Hela handflatan läggs mot kinden och dras nedåt.
Han hade redan valt film och tyckte att det var lika bra att klippa håret på en gång, han ville ju se filmen - nu!
Det var flera veckor sen han såg en film, så det var en bra muta.
Han hade valt Disneys film Bee-movie.
Från de jobbiga känslor han har haft att få håret klippt till att be om det - det är utveckling åt rätt håll!
Håret är klippt och Kalle fortsätter att se klart filmen.
Han tycker att det känns mysigt att dra handen över sitt korta hår.
Det korta håret fick ta ett bad på sena eftermiddagen.
Mulet, men 26 grader i luften. 37 grader i vattnet.
Ett par minuter efter att de har hoppat i vattnet, så börjar det att regna!
Inget litet duggregn, utan det vräkte ner.
Vatten uppifrån!! Kalle vägrar var ute utan paraply,när det regnar, så vi hämtade ett. Hela han var ju blöt, men vatten uppifrån är fel.
De hade det ganska mysigt under sitt paraply, Kalle och Maja!
Lördag 30 juli 2011
Efter maten brukar Kalle tacka för maten och gå mot sitt rum.
- Oj ... glömde ... bickmackin, säger han efter fem steg - varje gång.
När han har sagt det, så vänder han och går till diskmaskinen och lägger in sina saker i den.
Samma procedur efter varje måltid!
Eftersom ordet "bickmackin" har mer än en betydelse, så tänkte vi att vi skulle göra skillnaden på orden tydligare för honom.
Han uttalar nämligen orden Blixten McQueen (huvudpersonen i Bilar-filmen) och diskmaskin på samma sätt.
Vi skrev ett word-dokument med tre ord:
- diskmaskin
- Blixten McQueen
- Blixt masQueen (helt fel, men ett test för att se om han hör skillnaden)
Sen klippte vi in tre bilder i samma dokument: en diskmaskin, Blixten McQueen och en låda med ett frågetecken på.
Vi klippte ut de tre orden och de tre bilderna.
Kalle kom och blev på en gång nyfiken. Han gillar att pussla ihop kluriga saker. Den här gången var det ju dessutom en bild på Blixten McQueen med. Kan det bli mer intressant?
Han pekade och försökte att läsa/ljuda, men det var svårt. Vi hjälptes åt att läsa/ljuda orden.
Ett ord var han helt säker att han hörde rätt, så det la han åt sidan med bilden, på en gång. Det var ordet diskmaskin.
De andra två var kluriga. Vi läste dem högt och han lyssnade koncentrerat. Han flyttade sitt huvud lite så att hans ena öra kom fem centimeter från våra munnar, när vi ljudade orden. Vi jämförde bokstäverna, bokstav för bokstav. Till slut var han säker på sin sak och drog rätt ord till rätt bild.
Vi som var så säkra på att han skulle höra ordet Blixten McQueen direkt, eftersom det är ett av hans basord. Det använder han dagligen.
Man ska aldrig ta något för givet!
Kalle tyckte att det var en bra idé att sätta fast ordet och bilden på diskamaskinen.
Fredag 29 juli 2011
Oj, vad skyldig han såg ut, samtidigt som ett stort leende spred sig i hela hans ansikte.
Han förstod nog att det var fel - fast ändå rätt på något sätt.
Exakt vad som gjorde att hans handlande inte var helt som det skulle, det var han nog inte säker på.
Men han såg väldigt nöjd ut när den ramlade ner till botten med ett metalliskt klirr.
Vi hade tagit honom på bar gärning ... när han agerade Robin Hood!
För någon vecka sen köpte Maja en halvmeterhög genomskinlig plastflaska, som var en sparbössa. I den hade hon alla sina besparingar. Trots att det var en del, så var det nätt och jämnt att det dolde botten av flaskan.
Kalle måste ha sett innehållet i flaskan och förstått att i den lägger man pengar, där ska de förvaras.
Var det verkligen viktigt var pengarna kom ifrån?
Det låg en femkrona på en hylla i köket, som han såg.
- Bra idé, sa han för sig själv.
Han tog femkronan, gick till sparbösse-flaskan och la ner myntet. Han såg så nöjd ut.
Vi började fundera på hur mycket pengar han har hunnit flytta över från oss andra i familjen till Majas "konto" utan vår vetskap.
Hur mycket har Majas besparingar ökat, samtidigt som våra kontanter har minskat med motsvarande summor?
Det är det bara Kalle som vet ... :)
Torsdag 28 juli 2011
Idag åkte vi och badade.
Trots Kalles mycket goda relation till vatten, fick han vissa problem med just vattnet när han badade. Han hade badat ganska länge och simmat omkring som en delfin, lika mycket under som över vattenytan.
Plötsligt kom vattnet som inte var välkommet. Det började att duggregna, knappt ens värt att kalla duggregn. Det droppade i kanske 30 sekunder.
- Åå, neej, ropade Kalle, han måste ... paraply!!
Vi förklarade att vi inte hade något paraply. Tala om oansvariga föräldrar måste han ha tänkt, för att stanna kvar i vattnet när det regnade, det gick inte för sig.
Kalle gick upp ur vattnet och skyndade sig till omklädningsrummet. Där stod han och tryckte tills det hemska (!) duggregnet var över.
Han fick ta en tur till omklädningsrummet några gånger till under dagen.
Vatten i all ära, men det ska inte komma uppifrån! :-)
Här tar Kalle ett dopp i Tylösand!
Onsdag 27 juli 2011
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och såg så där nöjd ut som han gör när han har gjort något som han är stolt över.
Vi följde med till hans rum.
Där var fyra olika Super Mario-figurer i lego.
- Ååå, vilka fina figurer du har byggt, sa vi.
- Inte fina! sa Kalle irriterat.
Han är inte svag för beröm. Han ville få visa vad de kunde göra, inte få höra att de var fina. Det var helt oväsentligt i sammanhanget!
- Titta ... han går, sa Kalle och satte upp en av legofigurerna på en grön legoplatta.
Han satte fast en figur, släppte i en sekund, tog ner den och satte upp nästa, släppte i en sekund och bytte tills alla fyra hade varit på den gröna plattan. Han förflyttade figurerna lite åt vänster varje gång han bytte figur.
- Ser du ... han går, sa Kalle stolt.
Kalle fick regissera en promenad över den gröna plattan och vi hjälpte honom att ta kort.
Han gillade sina byggen skarpt, men fina var de inte!
Tisdag 26 juli 2011
Hemma igen, efter 12 dagar "på vift".
Vad är det första Kalle gör när han kommer hem, efter att ha varit borta så länge?
Vart går han först?
Går han till ...
... sitt rum?
... toaletten?
... studsmattan?
... hallonhäcken, för att äta hallon som han älskar?
... vardagsrummet för att titta på TV eller film?
eller tar han en runda i hela huset för att "scanna av" allt, som han brukar göra när han kommer till nya platser?
Han hoppade ur bilen och gick raka vägen till sitt rum, såklart!
Precis som vi trodde!
Vad var det första han gjorde på sitt rum?
Var det att ...
... ta fram sitt lego och bygga en Super Mario?
... slå igång datorn och titta på bygga-lego-filmer på YouTube?
... leta fram alla Kalle Anka-tidningar och läsa?
... rita på sin whiteboardtavla?
Nej, inget av det vi trodde att han skulle göra, gjorde han.
Han hoppade ur bilen med ett leende.
- Han måste eck, sa han och kilade snabbt upp på sitt rum.
När vi kom upp till hans rum hade han gjort ett kryss i almanackan på varje dag med en husvagnsbild.
Det var det absolut viktigaste att göra!
När det väl var gjort, så gick han till hallonhäcken, studsmattan, toaletten och sen tillbaka till sitt rum. Där slog han på datorn och hittade en Blixten McQueen av samma modell som han själv hade köpt.
Ordningen var återställd!
Måndag 25 juli 2011
Memorerad byggbeskrivning
Idag köpte Kalle en hett efterlängtad lego byggsats. Det var bilen Blixten McQueen från filmen Bilar 2. Den är lite speciell för den är hela 21 cm lång, ovanligt stor för att vara lego. Kalle fick hjälp att bygga den ganska komplicerade bilen. Byggbeskrivningen var hela 84 sidor och bygget var av mer än 240 bitar. Det följde också med en liten truck som heter Guido i vanlig lego-storlek.
Även om vi har läst en saga, en tidning eller en faktabok för Kalle, när han ska sova, så brukar han fortsätta att läsa en stund efteråt.
Vad han skulle "läsa" ikväll var inget svårt val. Byggbeskrivningen av Blixten McQueen - såklart!
Blixten och Guido låg fint parkerade på en hylla några meter från hans säng.
Han slog upp ett uppslag och "scannade" av sidan. Antagligen memorerade han hur bitarna ska sitta och samtidigt kollade han av att allt verkade riktigt mot hur han hade byggt ihop dem tidigare på dagen.
De 84 sidorna tog drygt 1 timme att memorera. Hela tiden var han djupt koncentrerad, han var mycket målmedveten.
På slutet när han "checkade" av sidorna med Guido blev han alldeles förstörd.
- Åååå, neeeej ... den är ... eemmm ... måste leta ... mamma ... pappa!! ropade Kalle.
Han var alldlees uppriven - det fattades två bitar på Guido som vi inte hade sett när vi byggde ihop honom (om det nu är en han!).
Kalle gick och hämtade Guido.
- Måste leta, sa Kalle igen och pekade på byggbeskrivningen och sen på Guido.
Jo, det var två stycken pyttesmå ljusblå bitar som vi hade missat.
Vi hjälpte honom att leta efter bitarna, som vi hittade ganska snabbt.
- Ååå ... nu är rätt ... nu sova, sa Kalle och gick och la sig med ett leende.
Allt hade fixat sig på bästa sätt! 
Söndag 24 juli 2011
Med uppskruvad volym
Dags för en dusch på campingen. Alldeles nytt och fint servicehus. Kalle och pappa går in i dörren med rätt symbol utanpå, en man.
Som det alltid brukar vara när många människor samlas i en lokal där alla är nya för varandra, men alla har samma mål, är att det råder en artig tystnad. Alla står fogligt i kön för att få tillträde till en dusch eller en toalett.
Några få artiga ordväxlingar som "nu är det ledigt" eller "varsågod" kan bryta tystnaden. Alla gör det de ska, oftast varken mer eller mindre.
Kalle och pappa fick en dusch snabbt. De klädde av sig. För Kalles del innebär det också att han tar av sig sina hörapparater.
(På hörcentralen har de sagt att hörapparaterna kan klara 40 grader maskintvätt, men inte 60!)
Det som händer då är att han direkt höjer sin röst kanske 10 dB, alltså ganska mycket. Tystnaden är borta, kan man säga. Speciellt om han har något han vill prata om.
Och prata ville han idag, eller rättare sagt spela upp en scen ur filmen Aristocats, som var det sista han såg innan han gick till duschen.
Han vill absolut inte bli kommenterad när han gör sina teatersketcher. Det stör honom och han börjar oftast om från början.
-VÄNTA LITE ... PFF ... VAR ÄR MIN HATT?
- OCH NÅ´N HAR STULIT MITT PARAFLAX!
- Kalle, inte så högt, sa pappa.
- INTE PRATA, svarade Kalle och höll för pappas mun.
- ...OCH VAR ÄR MIN NANNAKORG?
Kalle skrattade gott åt sig själv, det här var roligt!
- VEM DET NU ÄR SÅ SKA HAN FÅ PÅ MOPPE OCH DET ORDENTLIGT ÄNDÅ! HAHAHAhahaha...
Hoppas att det var fler än Kalle som såg scenerna i sitt huvud och kunde skratta åt Napoleon och Lafayettes bekymmer i Aristocats!
Lördag 23 juli 2011
Chokladsugen ...eller?
Den här sommaren har vi försökt att träna Kalle i en färdighet som många klarar utan att ens tänka på det.
Det handlar om en färdighet som vett- och etikettreglerna förespråkar - att äta med munnen stängd.
- Kalle, försök att tugga med munnen stängd när du tuggar, har vi sagt till honom varenda dag, nästan varje måltid, hela sommaren. Vi har visat med våra munnar hur man ska göra (och hur man inte ska göra!).
Kalle har tittat och försökt att göra som vi visar. Det har varit riktigt svårt!
Han har stängt munnen och då har han slutat att tugga och bara rört på läpparna. Så fort munnen öppnades började han att tugga igen.
- Stäng munnen, sa vi igen och Kalle stängde. På en gång glömde han bort att tugga.
Tankarna går till sången "IQ" av Magnus Uggla. En strof i texten handlar om att göra två saker på samma gång: "han kan inte tugga bubbelgum och gå på en gång". Tja, med lite träning måste det ju gå!
Ikväll vid kvällsmaten tog Mimmi och Maja över fostrandet. Inte så populärt hos deras föräldrar, men ibland är det bra att fler försöker att vägleda honom.
De tog till ett lite fult knep. De berättade för honom att alla som kunde tugga maten med stängd mun skulle få smaka på chokladen efter maten.
De pekade på oss alla i tur och ordning och gjorde en "check" om vi skulle få choklad eller inte.
Tur för oss - vi klarade testet!
När turen kom till Kalle såg vi hur han verkligen koncentrerade sig på sin uppgift - och han lyckades!
Ett stort leende spred sig i hela hans ansikte. Han var bra stolt!
Nu gäller det bara att hålla fast vi färdigheten...
Lite senare när det var dags för chokladen, så hade vi också tagit fram popcorn.
Vad valde han?
Jo, popcorn, såklart!
Fredag 22 juli 2011
En lååång väntan
Regntungt väder, termometern visar under 20 grader.
Vi bestämmer oss för att åka till äventyrsbadet.
Barnen och kanske speciellt Kalle, jublar. Han förstår precis vad vi ska göra. Vi säger och tecknar badhus.
Vi ser hur ögonen blir pigga och han börjar att småspringa, skutta och göra små danssteg fram och tillbaka, som är så typiskt honom.
Från frukost fram tills vi ger oss av mot badhuset, en timme senare, är han igång. Fram och tillbaka på gräsmattan med ett stort leende.
Vid entrén till badhuset är det massor av folk, som om det vore invigning. Det är nästan omöjligt att ta sig in och att nå kassan är som att springa motströms i ett maratonlopp. Det är människor överallt. När en av oss, till slut, når fram till kassadisken, ser vi det värsta.
Där står ett stort plakat:
BADHUSET ÄR FULLT JUST NU. TA EN NUMMERLAPP. VI ROPAR UPP NUMREN I TUR OCH ORDNING.
Vi tog en nummerlapp och gick fram till disken för att fråga hur lång tid det skulle kunna ta.
- Ja, svarade den vänliga tjejen bakom disken, vi släpper in lika många nya gäster som det är gäster som lämnar. Eftersom de flesta har löst biljett för 3,5 timmar och det är 2 timmar sen vi öppnade så kan det ta sin tid.
Vi hade fått nummer 57 och det nummer som ropades upp sist var 35. Dessutom så var det oftast hela familjer på varje nummer. Det skulle alltså kunna ta flera timmar att få komma in.
Hur skulle vi göra?
Alla barn blir besvikna om de inte får komma in på äventyrsbad, om det är vad som var planerat.
För ett barn med autism är det helt otänkbart att inte gå in. Har föräldrarna sagt att det är ett äventyrsbad vi skulle till, så är det. Alternativ finns inte. Om det så innebär en väntan på 2 timmar, så gör det.
Att ändra på något planerat är omöjligt, det rubbar resten av dagen.
Alltså bestämde vi oss för att vara kvar och vänta - och vänta...
- Kalle, vi kan inte gå in i badhuset just nu, för det är ff....
- Inte prata, sa Kalle och tog ett stadigt tag om munnen och klamrade ihop över- och underläpparna med båda sina händer som om de vore en hamburgare som man måste knipa hårt om så att inget trillar ur.
Om munnen inte kan prata, kan den heller inte säga något som man inte vill höra. Praktiskt!
Att vänta är inga som helst problem, om man vet vad som väntar.
Efter 1 timme och en kvart ropades äntligen vårt nummer upp och vi kunde fortsätta vår dags planering.
Torsdag 21 juli 2011
Minigolf har Kalle provat några gånger. Han har kallat det för "klubba och boll".
Vi har försökt att lära honom ordet "minigolf". Det har gått ganska bra, men han har omvandlat ordet en aning, för han kallar det "miniboll".
Kalles småpratar så gott som aldrig. En del barn pratar oavbrutet om ditt och datt. Föräldrar kan skoja om att de får skavsår i öronen. Vi får definitivt inte skavsår i öronen.
Kalle började nästan agera radiokommentator, när han fick spela minigolf. Han verkade trivas med situationen och resultatet blev en massa småprat. Trevligt!
Eftersom hans språk inte är fullständigt, så tar han till de ord och meningar han kan. Det är nästan roligare att lyssna på honom än att spela minigolf.
Här kommer några citat á la Kalle:
- Jag måste vara mååål ... (när han precis ska göra ett slag)
- Woooowww, den är jättemindre! ( om banans "svåra väg")
- Jag är så hårt ... (när han svingade klubban så hårt att bollen försvann ner i vattnet)
- Meen ... var ÄR du?? ( om bollen när han slog den av banan och in i buskarna)
- Hök igen (försök igen) ... om igen! (när han slog och slog ... och slog utan att träffa bollen)
- Hurra ... skulle går! ( när han lyckades få i bollen i hålet)
- Oj, jag måste vara bakåt ... backa undan! (när han råkade stå på banan när någon annan skulle slå ut sin boll)
- Du gjorde gör? (när Mimmi hjälpte honom med ett slag)
- Kalle säger ... bra idé!! (om sig själv när han kupade händerna runt hålet för att hjälpa oss att få bollen i hålet! )
Det här var bara lite av allt han sa på den dryga timmen vi spelade minigolf. Det var härligt att höra hur han småpratade oavbrutet.
Det är vi inte bortskämda med!
Onsdag 20 juli 2011
Idag var vi vid en godisaffär som såg ut som ett flygplan.
Jaja, det är inte lördag. Men, det är semester!
Kalle såg väldigt förväntansfull ut.
- Wow, en flygplan. Vi flyga? frågade han.
- Nej, vi ska köpa godis här, svarade vi.
När vi kom in i den 24 meter långa flygplanskroppen, fylld med godis på båda sidor från golv till tak, sjönk axlarna på Kalle. Det tog honom några sekunder att avgöra att den här affären var inget för honom.
Tänk om resten av familjen hade lika bra förstånd, när det gäller smågodis, som han!
Han hittade en hylla med olika kartonger och påsar med godis. På några sekunder lokaliserade han en kartong med kinderegg, chokladägg, som innehöll fordon från filmen Bilar 2. Den kartongen ville han absolut ha. Han hittade också en läskburk med grön läsk och figuren Ben 10 utanpå.
Det blev hans båda inköp.
Vi övriga fyra i familjen fyllde glatt upp våra påsar med smågodis i diverse konstgjorda färger och kemiska tillsatser.
I bilen på vägen hem kastade vi oss över våra godispåsar - såklart. Vem kan vänta om man är lite sugen?
Kalle tittade på oss som om vi var helt utan vett. Godis är ju inte ens gott, tycker han.
Han höll sina troféer i sin famn.
- Vill du öppna din läsk och dina chokladägg? frågade vi.
- Nej, han vill inte nu, han vill sen i husvagnen, sa Kalle och värmde chokladäggen med sin handvärme hela den timslånga resan hem.
Direkt när vi kom fram tog han sin kartong och sin burk och satte sig på bilens huv, som en raggare.
Han visade stolt upp sina inköp.
Efter det drack han upp den illgröna läsken och öppnade chokladäggen. Chokladen ligger fortfarande i en skål. Den var inte intressant alls. Det var bara innehållet han ville åt. Det var 3 stycken olika Bärgarn, bärgningsbilen i Bilar 2, i dem. Kan livet vara bättre?
Att ta med Kalle till en godisaffär är alltså helt rikfritt.
Tänk om vi alla hade samma kloka inställning! :-)
Tisdag 19 juli 2011
Varmt i luften + solsken + hav med härlig sandstrand = mycket hög kvalitetsfaktor!
De halvmeterhöga vågorna rullade in och det vita skummet fyllde strandlinjen innan vattnet drogs tillbaka, för att återigen rulla in med ett vitt skum.
Kalle tjöt av glädje. Han väntade in vågorna med stor förväntan. I precis rätt sekund kastade han sig framåt för att i nästa sekund dras med i vågens krafter. Ibland var han över vågorna, men lika ofta under dem. Man kunde se på hans glada ansikte att han njöt i fulla drag. Vattnet kastade omkring med honom som om han var en badboll och han gillade det skarpt.
Vilken glädje!
När det var dags att gå upp ur vattnet, stötte Kalle på problem.
Första fotsteget upp på sanden och foten blev full av sand - som dessutom satt fast.
Så ska det inte vara. Alltså gick han tillbaka till vattnet för att skölja bort sanden.
När all sand var borta började han att gå mot vår filt igen. Så fort han började att gå så fastnade sanden på fötterna igen och han vände tillbaka till vattnet.
Han kände sig väldigt obekväm när sanden satt fast på fötterna. Vi försökte förklara att sanden skulle gå att borsta bort så fort foten hade torkat. Det spelade ingen roll vad vi sa - han klarade inte av det.
Efter att ha sköljt av fötterna 10 gånger så sträckte han upp sina armar mot oss.
- Bära? frågade han.
Vi bar honom till filten och han blev nöjd.
Efter några minuter gjorde han en ny upptäckt.
- Du ... hallå ... jag har problem, förklarade han för oss samtidigt som han pekade på sina fötter.
På dem satt det 10 sandkorn (lite underdrift, kanske) utspridda lite här och var. Katastrof!
En snabb avborstning så var problemet borta.
Lätt som en plätt!
Måndag 18 juli 2011
Stämmer bilden med texten?
På den här bilden äter Kalle på kinarestaurang:
Som uppmärksam detektiv, ser man kanske direkt att han har ett Happy Meal från McDonalds framför sig.
Alltså kan det inte vara en kinarestaurang - eller?
11 personer, alla hungriga.
Vid Stora Torget fanns en mysig kinarestaurang med lunchbuffé som lockade oss alla - utom Kalle.
Nudlar, ris - nej tack!
Biffgryta, vegetarisk gryta, skaldjurs gryta - nej tack!
Friterade räkor, kyckling och bläckfisk - nej tack!
Jordnötssås, sötsur sås, vårrullar, osv, osv - nej tack!
Vi andra var ändå sugna på att äta den lockande buffén. Vi gick fram till disken och förklarade att 10 av oss 11 ville äta. Skulle det vara OK, om vi tog med egen mat till en person?
Servitrisen bakom disken skakade på huvudet, nej det skulle inte gå. Man fick inte ta med egen mat.
Vi förklarade igen att vi ville köpa mat till 10 personer.
Servitrisen försvann in till köket en kort stund. När hon kom tillbaka så sa hon att det skulle gå bra. Hon hade pratat med sin chef.
På andra sidan Stora Torget köpte vi mat till Kalle som blev mycket nöjd med lunchen.
Den här policyn som alla restauranger har, att man inte får ta med sig mat är ju egentligen helt rätt, men det gör också att vi blir kraftigt begränsade vad det gäller var vi kan äta.
Den här gången gick det bra, men det är mer än en gång som vi har fått vända.
När Kalle hade ätit upp sitt mat hittade han en Panda-mask på Happy Meal-kartongen som han roade övriga matgäster på kinarestaurangen med. Allra mest roade han nog sig själv. Han gurglade av skratt! :-)
Söndag 17 juli 2011
Om vi kunde läsa Kalles tankar idag så skulle det nog stå något liknande det här att läsa:
" Hur kan de tro att jag inte ser det att det är helt fel sort. Jag är inte helt bakom flötet, faktiskt.
Det ser väl vem som helst att den är flera centimeter bredare och någon millimeter tjockare.
Och så försöker de lura mig genom att skära av ett par centimeter på två sidor så att storleken ska bli ungefär som de riktiga. Tror de verkligen att jag går på en sån fint?!
Dessutom går de över till grannen och ber att få en av dem, fast det är av helt fel modell - som de försöker fixa till med kniven. Nähä, det går jag inte på.
Hur kan föräldrar vara så krångliga. Varför fixar de inte fram rätt sort?"
Kalle är noga med att allt ska vara rätt - i hans ögon.
Till frukost äter han alltid två skivor formfranska (av RÄTT modell), 1 tallrik flingor och 1,5 glas mjölk.
Nu när vi är på resande fot, hittade vi inte "hans" formfranska i affären.
Vi köpte det som var mest likt det han brukar äta.
Det han brukar äta är kvadratisk, färdigskivad formfranska. Det vi köpte var av samma typ, men kvadraterna var ca 2 cm bredare och 2 cm högre. Skivorna var också någon millimeter tjockare.
Formfranska, som formfranska - kan man tycka!
Men ... det tycker inte Kalle!
Det hela slutade med att han åt enbart en tallrik flingor och drack 1,5 glas mjölk till frukost.
Smörgåsarna vägrade han att äta av.
Dagens uppdrag, för Kalles föräldrar, blev alltså att försöka hitta rätt sorts formfranska. Ett nog så viktigt uppdrag!
1. Leta mataffär
2. Hitta brödhyllan
3. Inse att rätt formfranska inte finns
4. Leta efter ännu en mataffär
Den tredje affären hade faktiskt rätt sorts bröd och en lycklig pojke och två lättade föräldrar betalade glatt brödet och åkte hem. Bingo!
Det blev en god kvällsmacka!
Lördag 16 juli 2011
Riktigt små barn följer med sina föräldrar dit de ska.
Utan att fråga vart de ska.
Utan att kanske ens fundera över vilket målet är.
De bara följer med.
I ett par månader har vi försökt förbereda Kalle på att vi ska åka på semester med husvagnen. Vi har sagt att vi ska till en campingplats. Vi har satt in bilder på husvagnen i hans väggalmanacka. Kalle har lyssnat och nickat. Han har förstått!
Idag, i bilen, började vi att prata om vart vi var på väg.
- Kalle vart ska vi åka? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle som han så ofta svarar när han inte vet svaret.
- Ska vi till mormor? frågade vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte mormor, sa vi, ska vi åka till sommarstugan?
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte sommarstugan, sa vi, ska vi åka till skolan? Nu säger han väl ändå inte "jaa", tänkte vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte skolan, sa vi, ska vi åka till en camping?
- Vadå camping, undrade Kalle.
- Ja, du vet där det finns många, många husvagnar, förklarade vi. Dina kusiner ska bo i husvagnen bredvid vår.
- Camping ... neje, skrattade Kalle.
Det var en rolig diskussion, men vi insåg att hur mycket vi än hade förklarat innan vi åkte, så var det alldeles för abstrakt. Han hade bara följt med i bilen utan att ha en aning om vart han skulle, hur länge han skulle sitta i bilen eller hur länge han skulle vara borta.
Visst är det beundransvärt att med så stort tålamod finna sig i att inte veta vad som väntar...
Kalles dagbok-bloggen 1 år
1 år
Idag har Kalles dagbok-bloggen varit igång i 1 år!
Det måste firas!
Mimmi har hjälpt till med att göra en ny design på sidan.
Så här såg den gamla ut:
Visst blev den nya bra!
HIPP, HIPP, HURRAAAA!
Fredag 15 juli 2011
Med andra ögon
Titta på den här bilden:
Tänk dig att du sitter i baksätet. Äntligen på väg...
Du får frågan:
- Titta bakåt, vad ser du?
Du vänder dig om och tittar ut genom bakrutan, för att kunna svara på frågan.
Vad svarar du på frågan?
Precis samma fråga fick Kalle idag.
Bil och husvagn var färdigpackade och resan hade precis startat.
- Kalle, titta bakåt, vad ser du då? frågade vi.
Kalle vände sig om och tittade ut.
- Eeemm ... han ... den e ... en ... cykel, svarade han efter lång betänketid.
Det var inte riktigt det svar vi hade förväntat oss, men det var vad Kalle såg.
Svarade du samma sak på frågan?
Antagligen inte!
Vad du är svarade, så är det ett bra exempel på att man uppfattar sin omgivning på olika sätt, eller hur?
Torsdag 14 juli 2011
Begreppen liten, mellan och stor är ganska diffusa när det gäller att mäta storleken på någonting. Det säger bara hur stora sakerna är i förhållande till varandra.
Kalle använder väldigt ofta begreppen - i alla möjliga sammanhang. För honom är det en naturlig del av hans bildseende. Ibland vill han ändå mäta saker på ett mer exakt sätt. Om han har en linjal eller inte spelar inte så stor roll för honom.
Han tar till sina egna sätt att mäta saker. När han skulle mäta sina Super Mario-figurer i lego, så använde han sin whiteboardtavla och en penna. Det skrev vi om den 5 juni.
Idag var vi till mataffären. Kalle gillar atmosfären. Det finns så mycket att titta på och framförallt det finns mycket saker man kan jämföra storlekarna på.
Flera gånger när vi stannade vid någon hylla, så radade han upp liknande saker, men i olika storlekar.
Han använde en ny, egen mätmetod för att få fram ett värde hur stora de var i förhållande till varandra.
Vad enheten heter har vi inte klurat ut, men Kalle är nöjd med metoden.
Han ställer helt enkelt sakerna bredvid varandra - liten, mellan och stor.
Ena handens pekfinger håller han i luften, i höjd med saken han ska mäta. Sakta för han ner sitt finger mot botten av saken, samtidigt som han räknar.
Han räknade 3 olika läskburkar och läskflaskors höjder i förhållande till varandra, på det här sättet.
Hans värden blev:
Liten = 19
Mellan = 26
Stor = 32
När han hade räknat färdigt de tre så tog han några danssteg, som är så typiskt honom.
När han är nöjd över något så syns det på hela honom och hans kroppsspråk. Han tar några danssteg, skakar med händerna fram och tillbaka och hummar lite.
Han tyckte verkligen att det var ett exakt och säkert sätt att mäta saker på.
Han passade också på att prova ett par solglasögon.
Vi log lite åt syftningsfelet i meningen:
- Emm ... hallå ... jag är så ... mörk, utbrast han och sträckte ut armarna som om han inte såg något. :)
Onsdag 13 juli 2011
Idag åkte vi en sväng till sommarstugan.
På kvällen åt vi kvällsmaten där.
Som vanligt när vi äter mat, så pratade vi om allt möjligt.
Vi pratade om:
- vad vi skulle göra efter att vi hade ätit, alltså diska och plocka ihop för att åka hem.
- alla grodor vi hade sett i gräsmattan, både små och stora.
- om att hallonen var så stora i år. Röda, saftiga och jättegoda.
- att vi hade glömt att köpa ketchup. Katastrof!
- att Mimmi ville få provköra bilen. Eftersom det är en privat väg den sista km till stugan, så ville hon få prova.
- alla fina blommor. Klematis och rosor blommade i rabatten bredvid oss.
- allt möjligt, mellan himmel och jord....
Som vanligt, sitter Kalle tyst och ägnar sig åt sin mat. Han brukar inte delta i våra samtal. Om han uppfattar vad vi pratar om, vet vi inte. Kanske gör han det, kanske inte!
Mot slutet av måltiden höjde han sin röst. Vi såg att det var något som bekymrade honom, han såg riktigt allvarlig ut.
Eftersom det är så sällan han pratar spontant, så slutade vi att prata och lyssnade uppmärksamt.
- Du ... hallå ... ni ... jag har ingen ... diskmedel, sa han uppgivet.
Han hade nog funderat på det vi pratade allra först under middagen - att vi efter maten skulle diska våra tallrikar och sen packa ihop för att åka hem.
Vi förklarade för honom att han inte behövde diska sin tallrik, utan kunde klättra lite på stenen eller plocka hallon istället.
Han slappnade av en hel del, efter det beskedet! :-)
Han börajde med att klättra upp på de stora stenarna bakom uteplatsen...
...sen fortsatte han till hallonbuskarna!
Tisdag 12 juli 2011
Kalle har en förmåga att helt omärkligt krypa upp i våra knän. Han gör det flera gånger varje dag.
Ibland för att sitta och mysa en stund.
Ibland har han ett annat syfte. Då kan han ha en bok eller en tidning i handen som han - efter några minuters mys - tar fram för att vi ska läsa för honom.
Idag, efter frukost, kröp han upp i knä och hade med sig en Kalle Anka-tidning.
Kalle pekar alltid på pratbubblan som man ska läsa. När en pratbubbla är klar pekar han på nästa (eller på ljudillustrationen).
När vi kom till den här bilden, så läste jag som det stod:
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag.
- Inte prata, sa Kalle irriterat.
- Ok, sa jag och slutade läsa.
Vi satt tysta en stund.
- Läs, sa Kalle och pekade på samma pratbubbla.
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag igen.
- Neej, inte prata, sa Kalle mer irriterad än förut. Han höll för min mun.
Han ville alltså att jag skulle läsa - men ändå inte.
Jag funderade och försökte förstå vad jag gjorde fel.
Då såg jag - självklart, så var det nog!
- Enkronan är borta, men jag hann aldrig se vem som tog den! läste jag viskande (men tillräckligt högt för att Kalle skulle uppfatta det).
Kalle log. Jag hade lyckats.
Pratbubblan var streckad i kanten = viskning!
Både han och jag kände oss nöjda med att vi hade lyckats!
Måndag 11 juli 2011
Kalle pratar ofta om sina "bubbaj" (gubbar). De kan vara ritade, byggda i lego, på bilder, i filmer eller på alla möjliga - och omöjliga - ställen.
Här är dagens "bubbaj".
Det här är nog ett självporträtt.
Han var väldigt nöjd med sin blå-öga-bubbe.
Kalle byggde en Super Mario som simmar. Man ser på kroppen att den är i simposition.
Han tog med den ut och la ner den i vattnet.
- Han kan VERKLIGEN simma, sa han nöjd.
Mario har fått simma hela dagen. Russin-fingrar?
Man riktigt ser hur skönt den här bubben har det i hängmattan.
.... precis som den här bubben på en annan hängmatta.
- Ååå, Kallebubben, sa Kalle när han fick se bilden på sig själv vid bordet.
Han ska precis äta kvällsmaten, med mammas stora solglasögon.
Kvällsmaten la han upp som han brukar. Som en "bubbe".
Idag blev det en ledsen bubbe.
Efter en liten omändring på tallriken, så blev det en arg bubbe.
Söndag 10 juli 2011
Idag har det varit varmt och skönt. Kalle älskar att bada. Alltså blir det många gånger en varm dag.
När Kalle vill bada tar han ur sina hörapparater. (De tål visst 40 grader maskintvätt, men inte 60 grader, har de berättat på Hörcentralen! :-) Inte värt att riskera något.)
Så fort han har kommit upp ur badet och håret har torkat lite, så frågar han efter hörapparaterna. För honom är det viktigt att håret måste torka lite först. Han vägrar att sätta i dem om håret är blött. Vi har försökt, men han vägrar.
- Urraraadenga, säger han och tecknar samtidigt "var". Prova att uttala det för dig själv och tänk på att R:en är lite engelska i sitt uttal. Det låter mysigt!
När man säger "var" på teckenspråk håller man handen knuten med pekfingret rakt ut. Handen förs fram och tillbaka några gånger. Ögonbrynen dras ner för att visa att det är en fråga.
Naturligtvis hjälper vi honom att hitta och att sätta i hörapparaterna.
Varje gång!
Till slut blir frestelsen lite för stor.
När han har sagt "urraraadenga" 10 gånger på några timmar - så händer det.
- Du måste ta av dig urraraadenga, säger vi när Kalle ska hoppa i badet.
- Va? säger Kalle.
- Vi kan ta urraraadenga, upprepar vi.
- Va, maten? frågar Kalle.
Vi inser att vi har använt hans uttal och att det låter som ett helt främmande språk för honom.
Fy på oss, man ska inte härmas ...
... men vi gillar ordet!
Lördag 9 juli 2011
Sen flera år tillbaka är Kalle att van att sätta in sin tallrik, sitt glas och besticken i diskmaskinen när han har ätit färdigt.
Han vet precis hur han ska göra, det har blivit en vana.
Idag blev han ombedd att hjälpa till att sätta in 3 vita skålar med varsin sked i.
Det är inte de vanliga sakerna han brukar sätta in i diskmaskinen, så vi förstod att han skulle tycka att det var en svår uppgift.
Men hjälpa till, det ville han. Han brukar tycka om att vara med/hjälpa till.
Han öppnade diskmaskinsluckan.
Sen blev han stående ... och funderade ... han tittade på skålarna ... sen tittade han in i diksmaskinen ... han tog några steg åt sidan ... kliade sig i huvudet ... började att stänga diskmaskinsluckan ... ångrade sig och öppnade den igen ...
För personer med autism kan det vara svårt att överföra en kunskap som verkligen är befästad, från en van situation till en annan situation, om inte alla delarna i situationen är precis lika.
Vi kunde se på hans ansiktsuttryck att han var djupt koncentrerad.
Han visste verkligen inte hur han skulle göra, fast det var något han har kunnat göra i flera år.
- Konstigt, muttrade han och började till slut att lägga in skålarna i diskmaskinen.
Han vågade i alla fall, till slut, att göra det han hade blivit ombedd att göra.
Kanske att vi inte hade valt att lägga in dem på samma sätt, men det var ett bra försök.
Han var väldigt nöjd när han lämnade köket, efter avslutat uppdrag! :-)
Fredag 8 juli 2011
Fredag = popcorn i TV-soffan.
Kalle ser fram emot det, hela veckan. Han gillar det verkligen!
De flesta fredagar kan vi ge honom det, alltså paketet "popcorn i TV-soffan".
Ikväll kunde vi tyvärr bara ge honom hälften av det paketet, nämligen popcorn men utan TV.
Vi var på en picknickfilt med diverse smått och gott. Inklusive popcorn, exklusive TV.
Framför oss var det en bilcruising med bilar i alla möjliga modeller, former, åldrar, färger, material och storlekar.
Det var som att sitta vid en stor live-tv och se bilarna rulla förbi. En del var blänkande fina med välputsad yta, en del funderade man över hur de över huvudtaget kunde rulla. Musiken flödade ur bilarna, en del brände däck, en del hade olika tutor med melodier. Ett rent skådespel, på första parkett.
Kalle fick sin påse med popcorn. Bilarna var han inte det minsta intresserad av.
Han åt sin påse popcorn i sin egen värld. Kanske såg han en film i sitt huvud?
Ett par gånger tittade han till lite extra under kvällen.
Den första gången var när det kom en bil som liknade Bärgarn från filmen Bilar.
Den andra gången var när det kom ett tåg på andra sidan vägen!
Efter några timmar på filten började Kalle att ge upp.
- Nu åka hem? frågade han om och om igen. Med så oförstående föräldrar, som aldrig tänkte åka hem, fanns det bara en sak att göra.
Att lägga sig ner och låtsas sova.
- Var det roligt att titta på bilarna? frågade vi Kalle på vägen hem.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle. :-)
Torsdag 7 juli 2011
Alla barn har sina idéer om hur saker och ting ska göras. Det kan vara olika procedurer vid maten, vid påklädningen, vid läggdags eller andra situationer.
En del saker kan vara ganska påfrestande. Andra saker kanske man inte ens tänker på.
Det positiva är att mycket av beteendet som man inte direkt gillar, växer bort.
Hur många vuxna brukar kasta mat omkring sig när de äter eller leka med maten?
Eller vägrar att använda vantar när det är 20 minusgrader?
Eller vill gå nakna med bara blöja, på vintern?
Eller skriker i högan sky för att TV-programmet tog slut?
Skönt att det växer bort! :-)
När Kalle var mindre hade han alltid bara ett par skor. Var det vinter hade han ett par vinterkängor. Var det sommar hade han ett par sandaler. Om det var vår använde han vinterkängorna så länge det gick och sen bytte vi till sommarsandaler. Detsamma gällde när det blev höst. Sommarsandalerna hade han tills det var dags att byta till vinterkängor.
Varför?
Jo, Kalle vägrade nämligen att byta skor. När de nya skorna satt på fötterna, så slutade de att fungera. Han vek in dem under sig och "ramlade" ner på golvet. Ganska besvärligt! Dessutom vägrade han att åka vagn till och från dagis. Med de vanliga skorna så ville han gå, men med nya så gick det bara inte. Det brukade ta en vecka ungefär innan han började att gå med de nya skorna oavsett om det var vinterkängor eller sommarsandaler. Det räckte med två "kan-inte-gå-veckor" per år. Hade vi bytt till vår- och höstskor också, så hade det blivit 4 veckor per år. Bära till dagis, ca 1 kilometer, 4 veckor per år - nej tack!
Det här beteendet har blivit mycket bättre med åren. Han har fortfarande favoriter som han helst vill ha på sina fötter, men det är inga problem att byta till en ny typ av skor eller att använda olika par beroende på väder och vind.
Idag slog det oss att det jobbiga med att byta skor efter årstid, faktiskt har försvunnit helt, utan att vi nästan har tänkt på det.
När han skulle ut i trädgården och äta hallon, så fanns det bara ett par skor vid ytterdörren. Det var Majas foppatofflor med rosa blommor. Utan att säga eller tycka något, satte han på sig dem och gick ut!
Från totalvägran i en hel vecka till att rycka på axlarna.
På bara några år.
Det är coolt!
Onsdag 6 juli 2011
Med risk för att bli tjatig - det är 30 dagar kvar!
?
Ingen har väl undgått att filmen Bilar 2 har biopremiär om 30 dagar...
Kalle är noga med att varje kväll göra ett kryss i sin väggalmanacka, för att stryka att ännu en dag har gått.
Det sista han gör innan han kryper ner i sängen på kvällen är att "kryssa" i almanackan.
Eller som Kalle säger - göja eck ( göra x )!
Igår kom vi hem ganksa sent efter att ha firat Kalles morbror Bosse som fyllde år. Resan hem var ungefär tio mil. Kalle somnar aldrig i bilen, inte ens om det är sent. Han kan sitta klarvaken i becksvart mörker mitt i natten, i flera timmar.
Igår gick han ifrån sina egna principer - han nästan slumrade till lite.
När vi efter en dryg timme kom hem, bad Kalle om att få gå och lägga sig.
Han somnade snabbt!
Imorse när vi väckte honom så började han att prata redan innan han hade slagit upp ögonen.
- Han ... måcke ... göja eck, sa han väldigt tyst och väldigt släpigt. Han visade med ena handen att det var ett "X" han pratade om.
Tänk, redan innan han hade vaknat riktigt, så tänkte han på att han hade glömt att "göja eck" innan han gick och la sig igår!
Direkt efter att han hade slagit upp ögonen så reste han sig upp, gick fram till almanackan och strök gårdagen.
Nu var allt i ordning! :-)
Tisdag 5 juli 2011
Flingor är gott - men det kan inte vara vilka flingor som helst. Kalle vill inte ha sötade flingor, utan de ska vara neutrala, men inte grova. Han äter ofta Cheerios. De är lagom söta, men inte så grova - helt i hans smak.
Precis som det är på bilden på kartongen så ska de ätas med mjölk, som - precis som på bilden - ska hällas i med fart. Gärna så att det stänker lite!
Idag hade vi en annan smak av Cheerios. Det var med honumngssmak. Kalle vred och vände på kartongen.
Jodå, de ville han prova.
Han hällde upp lite i sin skål och hällde på mjölk - precis som på bilden.
När det var klart tog han bort den vanliga skeden som han brukar äta med och pekade på bilden.
Där fanns en honungssked, en rund träkula som är sågad med skåror, för att fånga upp honung med. Eftersom vi inte har en honungssked så började vi att söka igenom köket efter något som liknade den och som Kalle kunde acceptera. Vi visade olika alternativ. Det var tekulor, olika mått, flasklock och andra verktyg.
Kalle skakade på huvudet åt allt.
Till slut hittade vi en saftomrörare i trä med en rund knopp som prydnad.
- Ja, där är den, sa Kalle.
Honung ville han också ha.
Saftomrörarknoppen doppades i honungen och lyftes upp ovanför skålen med flingor och mjölk.
- Så, sa Kalle och la ner träskeden och gick från bordet.
- Men, vill du inte äta flingorna, sa vi.
- Haha, neej, skrattade Kalle, äter inte ... bilden.
Det var så sant. På bilderna var det ingen som åt av flingorna. På baksidan ser man en flicka som äter, men det är vattenmelon.
- Men vad ska vi göra med dina flingor? undrade vi.
- Fåglarna ... kanske? sa Kalle och gick.
Måndag 4 juli 2011
Kalle konstruerar nya ord hela tiden. Han snappar inte upp ord på samma sätt som fullt hörande barn, utan autism. Istället gör han sina egna ord.
Ofta när han hittar på nya ord, så ser han färger eller former, som vi inte ser kopplingen till.
Vi brukar försöka fråga vad han tänker på, men antingen är frågan för svår eller så vet han inte riktigt själv.
De ord som Kalle konstruerar blir ibland ord som vi fortsätter att använda "internt", alltså inom familjen.
Familjens egna kodord, som bara vi förstår. Ett eget språk - lite häftigt!
- Wow, sa Kalle idag när han fick syn på Mimmi.
Hon hade en "kreativ-skapa-frisyr-dag" och håret var fullt med papiljotter.
Stora, taggiga, blåa och röda.
Kalle gick fram och tittade förundrad på Mimmi. Han var nog osäker på om det var ett normalt tillstånd, han är inte van vid papiljotter. Han började med att avläsa ansiktet om det var en uppåt-mun eller en neråt-mun. Alltså glad eller ledsen. Jodå, den var glad - munnen, alltså!
Då sträckte han fram handen och kände.
- Wow, sa han igen. Taggigt, men mjukt på samma gång.
- Vad har Mimmi i håret, frågade vi.
- Eemm ... den är ... hår-fisk, svarade Kalle efter lite betänketid.
Vi försökte fråga, vad han tänkte på när han associerade till fiskarnas värld, men vi fick inget svar.
Han var i alla fall inte intresserad av att ha dem i sitt eget hår...
Synonym till papiljott = hår-fisk!
Söndag 3 juli 2011
"Mellan" - för alltid!
Barn brukar ofta fantisera om hur framtiden kommer att se ut. Om de kommer att bilda familj, hur de kommer att bo, vad de vill jobba med, hur livet kommer att se ut.
Som vuxen är det roligt att lyssna på alla drömmar och tankar. En del drömmar är högst realistiska, en del är mer ouppnåeliga - men ändå så tilltalande.
Fotomodell, flygvärdinna, hockeyproffs, astronaut - listan kan göras lång.
Men, är det verkligen så att alla barn fantiserar om framtiden? Har drömmar och tankar om hur det kommer att vara när de blir vuxna?
Idag satt vi och pratade om just framtiden.
Drömmar som prinsessa, lindanserska på cirkus, filmstjärna eller världsartist kom aldrig upp, utan det var mer jordnära saker som lockade.
Vi diskuterade, skojade, skrattade och hade roligt tillsammans.
Kalle satt tyst och lyssnade, utan att ge några egna kommentarer. Om han riktigt förstod vad vi diskuterade är svårt att veta. Det är ett abstrakt ämne och dialogerna haglade.
- Kalle, vad vill du jobba med när du blir stor, frågade vi efter ett tag.
- Vadå, stor? sa Kalle.
- Jo, nu är du så stor, sa vi och visade hans höjd, sen blir du lika stor som pappa. Vad vill du jobba med då?
Det var en abstrakt och svår fråga. Kalle svarade ingenting, det verkade som om han började att fundera.
Vi släppte frågan och började att prata om annat.
Efter en stund tittar vi till på Kalle och ser att tårarna rinner utmed hans kinder, alldeles tyst och stilla.
- Är du ledsen, Kalle? frågade vi.
Tystnad!
- Vi ser att du är ledsen, Kalle, fortsatte vi, vad tänker du på?
- Han ... Kalle ... kan inte samma stor pappa, sa Kalle och pekade på sig själv.
- Kalle ... mellan, fortsatte han med tårarna fortfarande rinnande utmed kinderna.
"Mellan" är Kalles definition på alla barn och ungdomar. Inte liten, inte stor, utan mellan.
Antagligen har Kalle aldrig tänkt tanken eller förstått att alla växer och blir vuxna.
Liten blir mellan, mellan blir stor.
För honom var det antagligen första gången vi berättade för honom att han kommer att bli vuxen.
För honom var tanken skrämmande. Han vill för alltid vara mellan.
Flera gånger under dagen såg vi hur han kämpade mot tårarna.
Tankarna på att bli vuxen kom tillbaka.
Efter några timmar kom Kalle och drog i oss.
- Kom, han är ledsen, sa han och ville visa något.
- Jag har en idé, fortsatte han och pekade på en teckning han hade gjort på sin whiteboard.
Idén var lätt att förstå, eller hur?
Lördag 2 juli 2011
Den 19 juni var Kalle i leksaksaffären och köpte Bärgarn från filmen Bilar, i lego. Bärgarn har varit en ständig följeslagare sen dess.
Idag hade vi vägarna förbi leksaksaffären igen och tänkte se om Bärgarns "kompis" Blixten McQueen hade kommit in. Den fanns inte sist vi var där.
Vi berättade för Kalle, när vi satt i bilen att vi tänkte åka till leksaksaffären och se om Blixten hade kommit in.
- Inte åka leksaksaffären, sa Kalle.
- Blixten ... den ... finns inte, fortsatte han.
Den fanns inte sist han var där = kommer aldrig att finnas där.
Vi gick in i affären, trots Kalles ovilja.
Gissa vad som fanns på hyllan - jo, säkert 10 olika kartonger med bilar, lastbilar, depåer och bilbanor från Bilar 2.
Kalles ögon lyste, han kunde inte tro att det var sant.
Kartongerna med lego kostade mellan 99 kronor och upp till närmare 1000. Kalle behövde ingen som helst betänketid. Han tog Blixten McQueen-kartongen för 99 kronor och gick därifrån.
Det var den enda han var intresserad av. Bärgarn behövde en kompis och det var bara Blixten som gällde.
Det räckte med den "lilla" plånboken idag ...
Den STORA lyckan var den lilla kartongen!
Fredag 1 juli 2011
- Jaaa ... nu är det sommar, sa Kalle och åt årets första hallon från grannens hallonbuskar.
Han gick en runda för att utforska trädgården.
De röda vinbären var sura, även fast man åt den allra rödaste...
Smultron ... mmm ... gott ...
Vita smultron är också gott ...
Äpplena är inte färdiga ...
Krusbären ska bli mörkröda först ...
Körsbär? Nej, tack, inte ätbart ...
Jordgubbar ... mmm ...
Ååå ... en humla ...
Men, var det egentligen en upptäcksfärd i trädgården , eller?
Nja, i vintras berättade vi för Kalle att när det var sommar och han kunde plocka hallon igen, så skulle filmen Bilar 2 snart komma på bio. Därför var det en stor dag för honom idag.
Hallon = snart är det biopremiär för filmen Bilar 2.
- Nu är det sommar, sa Kalle.
