Följer med på allt - men vart?
Riktigt små barn följer med sina föräldrar dit de ska.
Utan att fråga vart de ska.
Utan att kanske ens fundera över vilket målet är.
De bara följer med.

I ett par månader har vi försökt förbereda Kalle på att vi ska åka på semester med husvagnen. Vi har sagt att vi ska till en campingplats. Vi har satt in bilder på husvagnen i hans väggalmanacka. Kalle har lyssnat och nickat. Han har förstått!

Idag, i bilen, började vi att prata om vart vi var på väg.
- Kalle vart ska vi åka? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle som han så ofta svarar när han inte vet svaret.
- Ska vi till mormor? frågade vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte mormor, sa vi, ska vi åka till sommarstugan?
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte sommarstugan, sa vi, ska vi åka till skolan? Nu säger han väl ändå inte "jaa", tänkte vi.
- Jaa (på inandning), svarade Kalle.
- Nej, inte skolan, sa vi, ska vi åka till en camping?  
- Vadå camping, undrade Kalle.
- Ja, du vet där det finns många, många husvagnar, förklarade vi. Dina kusiner ska bo i husvagnen bredvid vår.
- Camping ... neje, skrattade Kalle.

Det var en rolig diskussion, men vi insåg att hur mycket vi än hade förklarat innan vi åkte, så var det alldeles för abstrakt. Han hade bara följt med i bilen utan att ha en aning om vart han skulle, hur länge han skulle sitta i bilen eller hur länge han skulle vara borta.
Visst är det beundransvärt att med så stort tålamod finna sig i att inte veta vad som väntar...