Vi skulle snabbt in i mataffären och handla några småsaker.
Kalle upptäckte en tågräls på golvet som snirklade runt i hela affären. Naturligtvis hoppade han på "tåget" och följde spåret runt hela affären.
De smarta affärsmän som har lagt rälsen på golvet har naturligtvis sett till att den går runt i verkligen hela butiken, i varenda liten vrå.
Kalle hade lite problem med hinder på tågrälsen några gånger. En gång stod en hel bröddisk på rälsen. Då försökte han att krypa under den, men insåg snabbt att det decimeterhöga hindret inte gick att krypa under.
Vårt snabba besök i mataffären blev en lång tågresa, med en nöjd resenär!
Idag firade vi Kalles storasyster Denise som fyllde 27 år.
Kalle hade klätt sig för ett restaurangbesök.
Överlevnadskitet (ryggsäcken med bra-att-ha-vid-tråkiga-tillfällen-saker) och pannlampan fick följa med.
Pannlampan vet vi inte riktigt hur han hade tänkt att använda, för den tog han av sig så fort vi kom in.
Vi hade valt en restaurang i vår smak, inte en Kalle-vänlig restaurang.
Det fanns ingenting på menyn som vi var säkra på att han skulle äta.
Bakad potatis, pannini, sallader, lasagne, kycklingpaj, pizza. Inga självklara val!
Till slut valde vi att beställa en "naturell" pizza i barnstorlek, med bara tomatsås och ost.
När pizzan kom in så tittade Kalle länge som för att ta sats. Han grinade väldigt illa när han till slut vågade smaka på pizzan med flytande ost. De första tuggorna var svåra, men till slut började han äta av det och det verkade som att han till och med gillade det.
- Det här är Pizza Planet (pizzerian i filmen Toy Story), sa han nöjd.
Han åt upp hela pizzan!
Han avsluatade med att visa tummen upp. Det var gott!
Just när han hade hittat receptet på äppelpajen fick han följa med till busstationen för att hämta Mimmi som varit hemma hos en klasskamrat som bor en bit bort. Mimmi hade varit där sen i fredags.
Kalle var fortfarande helt inne i paj-tankarna när Mimmi steg av bussen.
Kalle gick fram till Mimmi och tog kontakt med henne, men hans hälsningsfras var kanske inte den allra vanligaste.
P ... A ... Y, bokstaverade han med handalfabetet samtidigt som han uttalade ordet "paj".
- Hej! svarade Mimmi som är van att Kalle kan säga "hej" på många olika sätt.
Det var en väldigt annorlunda känsla för oss alla i familjen att gå igenom det stora Coop Forum-varuhuset som ska stänga igen för gott.
De har sin sista öppningsdag på söndag.
Kalle drog sig mot leksakshyllorna, men stannade upp när han såg hur tomt det var. Hyllorna gapade väldigt tomma. På en sida fanns det stora skyltar med texten "LEGO" överst.
Kalle följde raden av tomma hyllor och stannade till vid slutet av raden.
- Men ... HÄÄÄR är den, sa han när han till sist hittade en kartong med Lego Star Wars.
Det räckte för honom. Det fanns ju något i alla fall.
- Vill du köpa Lego Star Wars? frågade vi.
- Neej ... han vill inte, svarade Kalle.
Till slut gjorde han ett riktigt fynd i hans ögon. Han hoppade och skuttade glatt efter att vi hade betalt.
Han köpte en liten förpackning Extra tuggummi med melonsmak för 4.50.
Vi försöker allt vi kan att få honom att kunna göra misstag utan att det ska behöva bli så väldigt jobbigt för honom. Alla gör misstag och måste få göra misstag.
Kalle behöver lära sig att handskas med sina känslor när han har gjort fel.
Idag vaknade Kalle med ordet "paj" i huvudet. Han har i ett par år återkommit till ordet "paj", men äter det aldrig.
Han har också lärt sig att om det är ett P i ett ord (som det är i ordet paj) så uttalar han det med läpparna hårt ihop och så tar han i högt och ljudligt när han säger det. Det brukar spruta lite spott.
Idag böjde han sig fram och sa "paj" väldigt nära mitt ansikte, så det kom en hel dusch av saliv mot mitt öga.
Hade det varit någon annan än Kalle hade jag säkert höjt röten mycket mer än jag gjorde.
Eftersom Kalle blir så ledsen när vi höjer rösten så sa jag bara till honom.
- Kalle, jag tycker inte om att det kommer spott i mitt öga, sa jag och torkade bort det blöta.
Kalle tittade förkrossad på mig, satte sig ner på sin stol och höll händerna för ansiktet.
Han hade insett att det blev fel och han blev ledsen för det.
- Du kan säga förlåt till mig, så säger jag ja och sen blir jag glad och du behöver inte vara ledsen, sa jag.
- Aldrig i livet, sa Kalle och tårar svämmade över i hans ögon.
- Kom får jag krama dig, sa jag.
Kalle kröp upp i mitt knä och borrade in sitt ansikte mot min hals som blev ännu blötare än mitt öga hade blivit när han sa ordet paj.
Där satt vi i 20 minuter under tystnad. Så fort jag ville säga något höll han för min mun.
När 20 minuter hade gått tittade han upp, gled ner från mitt knä, gick tillbaka till sin plats och fortsatte att äta sin frukost.
De jobbiga känslorna hade släppt sitt grepp.
Tur att vi inte måste passa en busstid när vi ska till skola och arbete på morgonen!
En famn är bra till både glädje och tröst för Kalle.
Här är han nästan 5 år och ser ganska nöjd ut när förskolan firade lucia!
Vi har ett lite bakvänt problem. Problem är kanske fel ord.
Problemet är att det är lite för mycket av det goda.
Vi behöver definitivt inte tjata på Kalle att han ska borsta tänderna.
För honom ingår det i rutinen att klä på sig på morgonen eller att byta till pyjamas på kvällen.
Vårt problem är att han vill borsta så länge.
Speciellt på kvällen, när han borstar med en elektrisk tandborste. Tandborsten brukar surra till med 30 sekunders mellanrum och efter 2 minuter surrar den extra länge. En glad gubbe lyser i displayen som ett bevis på att tänderna är rena.
Det räcker inte för Kalle. Vid 2 minuter brukar vi börja och fråga om han är färdig.
När det har gått 4-5 minuter brukar han tycka att han är färdig.
Vi har börjat fundera på hur lång tid hans tänder klarar av slitaget som blir?!
Att smälla en bubbla eller två i en bubbelplast, det har vi nog alla gjort någon gång.
Så fort Kalle kommer över en bubbelplast börjar han. Systematiskt smäller han bubblorna, en efter en. Koncentrationen är hög.
Varenda bubbla ska smällas. Det räcker inte med några stycken.
Alla ska smällas!
- Jag gör spännande, sa Kalle när vi frågade vad han gjorde.
Tur att det bara var ett par hundra bubblor den här gången. Skulle det vara en större bubbelplast, skulle det bli problem. I alla fall om vi hade en tid att passa.
Det skulle vara praktiskt om det fanns bubbelplast som kunde bli "bubblig" igen efter att de hade blibit smällda.
De är ju inte så spännande när alla bubblor är smällda!
På eftermiddagen idag fick Kalle följa med till tandläkaren. Det var pappa som skulle få en lagning omgjord.
Hans sköna kommentar när vi igår skulle förbereda honom på tandläkarbesöket var:
- Jag ÄÄÄÄLSKAR tandläkare!
Det har varit en ganska lång väg att komma så långt som att älska att gå till tandläkaren. Han går hos specialisttandvården med tandläkare som är vana vid speciella patienter. Han har gått med 3 månaders mellanrum och för några år sen var målet enbart att få honom att gå in i behandlingsrummet. De senaste gångerna har han glatt gapat stort och tandläkaren har fått göra allt hon har behövt göra.
Idag var det inte Kalle som var patienten. När pappa hade satt sig tillrätta i tandläkarstolen hoppade Kalle upp i pappas knä.
Han lutade sig tillbaka och vände ansiktet uppåt - och gapade så stort han kunde.
Lite besviken insåg att han att det var pappa som skulle gapa, så han hoppade ner igen.
Från att nästan vägra att gå in i ett behandlingsrum till att frivilligt hoppa upp i tandläkarstolen och gapa.
Inte illa!
I väntrummet fanns en spännande hylla.
Allra mest spännande var asken med rengöringstabletter för tandproteser! ;-)
Vi har som en liten sport att testa Kalle på alla möjliga sätt när det gäller den mat som vi vet att han äter.
Potatis är en favorit som går hem i olika former. Han älskar verkligen kokt potatis, stekt potatis eller potatisklyftor i ugnen. Något av det äter han nästan varje måltid.
Idag testade vi om han skulle äta en kokt potatis som vi hade skurit så att den var fyrkantig.
Rätt tillagad, men fel form.
Vi hade en gissning runt bordet innan maten.
Oddsen att han skulleäta den trots fel form var 3 för och 1 emot.
Det märks att han har börjat bli mer öppen när det gäller vad som går att äta - för han åt den.
Dessutom var den perfekt att göra ett torn av! ;-)
Om det nu finns någon sån period i utvecklingsfaserna... ;-)
Om Kalle var en fjäril, så skulle han ha gått igenom de första stadierna av en fjärils liv.
Han skulle ha passerat ägg- och larv-stadiet. Nu skulle han vara i stadiet som puppa.
Det är ofta som han är inlindad i något. Antingen för att gömma sig för oss eller för att det är mysigt.
Igår var han puppa när han hade ålat sig in i mitt påslakan tillsammans med täcket. Då gjorde han det både för att det var mysigt och för att gömma sig.
Idag hittade vi honom med datorn i knät, under filten i soffan. Pyjamasen var på och det var dags att gå och lägga sig. Han var alltså puppa idag igen.
Det ska bli spännande att se vilken sorts fjäril han kommer att kläckas som i framtiden! :)
"Att sticka huvudet i sanden" säger man ibland om någon som tror att den inte syns när den själv inte kan se något.
Enligt skrönan ska strutsen göra så, fast det stämmer inte alls.
På sin höjd kan den gömma sig bland blad och grenar, men inte i sanden.
När mitt täcke kom "vandrande" fram i hallen så var det ganska uppenbart vem som var i det.
- Kalle, nu får du komma ut från täcket. Vi ska äta frukost, sa jag samtidigt som jag insåg att det skulle bli byte av påslakan idag. Jag var inte så sugen på att sova med påslakan som använts till att sopa golvet med.
- Men ... hur vet ... jag är? frågade Kalle.
Han undrade troligtvis hur jag kunde veta att han var i mitt påslakan.
Tja, när mitt täcke har förflyttat sig från min säng, har formen av en sittande 11-årig pojke som dessutom svarar på tilltal - då är det inte så svårt!
Han följde med dit för att lämna Mimmi och Maja med lite kompisar.
Hu, vilken upplevelse!
Känslorna vandrade från ren skräck till lite, pyttelite nyfikenhet.
- Kalle, vill du prova att åka slalom? frågade vi.
- Aldrig i livet! svarade han bestämt första gången vi frågade.
Han höll sig så långt från liften och backen som det bara gick och allra helst gömde han sig bakom våra ryggar.
När vi senare på dagen hämtade Mimmi och Maja med kompisar så var det fortfarande lite läskigt, men han var modigare. Han förstod nog att vi inte skulle tvinga honom att åka slalom.
Trots allt var liften lite spännande. Han vågade sig lite närmare när han upptäckte vad som hände där. Lite facinerande var det allt.
Snören och pinnar som drog människor framåt. Konstigt!
- Vill du åka slalom? frågade vi.
- Neej ... man kan krocka, sa han men verkade ändå lite intresserad.
Slalomintresset - eller bristen på - verkar ha gått i arv från Kalles ena förälder, ingen nämnd! ;)
Det som aldrig någonsin har hänt tidigare, har hänt igen efter bara drygt en vecka.
26 februari råkade Kalle kasta sina hörapparater i toastolen istället för att kasta pappret. Den gången var vi snabba att fiska upp dem, det tog inte många sekunder.
Då la vi dem på tork på elementet över natten och dagen efter fungerade de som vanligt.
Den här gången var vi inte lika snabba att fiska upp den apparat som han av misstag kastat i toastolen, det tog säkert 1 minut innan den var uppe.
Vi gjorde som sist, tog ur batteriet sköljde bort smutsen och la den på tork på elementet över natten. Trist nog så var den fortfarande ur funktion dagen efter. Som tur är har vi en extra apparat som vi fick ta fram.
Efter ytterligare en natt på elementet så fungerade den. Puh!
Slutsats: om man är snabb efter att hörapparaten har gjort ett ofrivilligt toabesök så fungerar den efter en natt, men om det tar en minut innan de är uppe så krävs det två nätter på elementet!
En stund senare såg vi hur han gick fram till Rosie (vår lilla hund) som låg och sov på en fönsterbräda (jo, hon är som en katt!). Han böjde sig fram och försökte få kontakt.
- Jag tecknar ... du tecknar ... vi gör "nåt märkligt" ... sjunger, sa Kalle till Rosie.
Rosie tittade sömnigt upp, men gav inget gensvar.
Kalle tog hennes tassar och sa till henne att hon skulle teckna sången som kommer från filmen Toystory.
- Kalle, Rosie kan inte teckna, sa vi.
- Men ... VAAA ... jag kan teckna! sa han.
- Du får lära henne att teckna, sa vi.
Han klappade henne en stund.
- Äh ... jag ger upp, sa han och studsade iväg på sin balansboll istället.
Vi kan vara ganska ociviliserade när vi sitter och pratar runt matbordet. Vi kan prata i munnen på varandra, men med glimten i ögat.
Vi kan stoja och tramsa ganska mycket. Ingen ordning alls! :-)
Vi var samlade alla 6 runt matbordet för att äta kvällsmat. Stämningen var glad och uppsluppen.
Vi kom in på ämnet "att rymma hemifrån".
De flesta människor kan nog minnas någon händelse när de skulle vilja rymma hemifrån eller verkligen gjorde ett försök att rymma hemifrån. Ofta är det nog minnen från när man var liten och var arg på sina föräldrar.
Ofta är nog rymningsförsöken ganska oplanerade och över efter en timme eller två.
Vi hade historier allihop som vi ville berätta. Vi började att nästan prata i munnen på varandra. Vi skrattade och stojade.
Maja försökte att få ordet flera gånger, men blev hela tiden avbruten. Inte för att vi inte ville lyssna på henne, utan det bara blev så. Hon gav nästan upp, men efter att ha börjat om kanske 5 gånger tystnade vi alla. Maja började att ta sats för att berätta om hur det gick till när hon rymde hemifrån när hon var 5 år. Alla lyssnade på henne.
Kalle ha märkt att det hade blivit tyst runt bordet.
Han passade på att ställa sig upp på sin stol.
- Aaaaaaaaaaa, sjöng han entonigt i höga C.
Maja suckade, avbruten - igen!
- Jag är en flygande ängel, fortsatte han och sträckte upp båda sina armar rakt upp i luften. ;-)
Oj, vad vi skrattade!
Han kunde inte ha varit mer otajmad än så! ;-)
Kalle, 4 år, gör samma gest som när han var en ängel!
I slutet av vår gata stack de upp från gräsmattan där snön hade smält bort. En liten stark tuva med snödroppar.
Ofta när han inte vet vad något heter, kan han ställa frågan som om det är den han frågar som inte vet.
- Har du glömt vad den heter? frågade han och ryckte på axlarna eftersom han inte visste vad blomman heter.
- Det är snödroppar, svarade vi.
Han tittade på det tydliga vårtecknet.
- Å, det är snö (samtidigt som han tecknade han snö med båda händerna i luften som visar hur snöflingor dalar ner i luften) och droppar (samtidigt som han tecknade tårar med båda pekfingrarna som drog ner från båda ögonen för att visa tårar som rinner), sa han.
När han tecknar samtidigt så blir det som ett stöd för hans minne vad olika saker heter.
Nästa gång vi frågade vad blomman heter, så kunde han svaret på en gång - snödroppar!
- Hur säger "choklad" på engelska? frågade Kalle samtidigt som han tecknade ordet choklad.
- Det heter "chocolate", svarade vi.
- I vill ha chocolate, sa Kalle på svengelska och log stort.
En kvart senare när vi kom in i köket hittade vi Kalle uppflugen på en stol som han dragit fram till skafferiet. Antagligen vet han att om vi har choklad hemma, så ligger den högst upp i skafferiet.
- Oj, vad gör du? frågade vi, fast vi egentligen förstod att han letade efter choklad.
- Eeem ... jag vet inte, sa Kalle.
- Letar du efter något? frågade vi.
- Kanske, svarade Kalle.
- Vad letar du efter? försökte vi.
- Inge´, svarade Kalle kort.
- Kan vi hjälpa dig? frågade vi.
- Äsch ... jag gör imorgon, sa Kalle och klättrade ner utan att varken ha gett en bortförklaring eller ett erkännande. Det ska bli spännande att se vad han gör imorgon! ;-)