Torsdag 30 juni 2011
En social invit
Kalle har aldrig bett om att få ta hem en kompis hemma för att leka med. Han har aldrig haft en önskan om att ha det, heller.
Han har helt enkelt inget behov av att leka med kompisar. Det betyder inte att han inte tycker om att leka.
Han leker gärna för sig själv eller i lekar som uppstår hemma med Maja och hennes kompisar.
Det är kanske just det här med en kompis som Kalle inte riktigt vet eller förstår hur det fungerar.
Han har svårt för ett samspel, att ge och ta. Att lyssna på vad någon annan känner och vill. Att vara flexibel i leken. Att ha en dialog med någon annan.
Idag var vi vid sommarstugan. Våra närmaste grannar i stugan bredvid har två barn, två pojkar. Den äldre pojken är 7 år och har också diagnosen autism. Till skillnad från Kalle så har han ett rikt språk och gillar verkligen att leka med kompisar.
Han blev säkert jätteglad när han såg att vi kom. Äntligen någon att leka med.
Det tog inte mer än några minuter så kom grann-pojken emot oss och gick fram till Kalle.
- Hej, vill du leka med mig? frågade pojken. Vi kan spela badminton.
Kalle hörde frågan och funderade en liten stund. Om han riktigt förstod vad frågan innebar, är osäkert.
Det var en omtumlande känsla att vänta på hans svar, eftersom det var första gången han fick frågan.
- Eemm ... nej ... tack! sa han helt utan värdering i tonfallet.
Ett artigt, men negativt, svar på en social invit.
Grann-pojken tyckte nog att det var lite tråkigt, men hans mamma sa att de kunde leka, alltså spela badminton.
I många situationer försöker vi att guida Kalle in i lekar. Idag blev det inte så.
Det är en lång process att lära sig lekens alla koder.
Det finns många roliga lekar man kan göra både ensam eller tillsammans.
Här har Kalle hoppat sig varm på studsmattan i sommarstugen.
Kalle har aldrig bett om att få ta hem en kompis hemma för att leka med. Han har aldrig haft en önskan om att ha det, heller.
Han har helt enkelt inget behov av att leka med kompisar. Det betyder inte att han inte tycker om att leka.
Han leker gärna för sig själv eller i lekar som uppstår hemma med Maja och hennes kompisar.
Det är kanske just det här med en kompis som Kalle inte riktigt vet eller förstår hur det fungerar.
Han har svårt för ett samspel, att ge och ta. Att lyssna på vad någon annan känner och vill. Att vara flexibel i leken. Att ha en dialog med någon annan.
Idag var vi vid sommarstugan. Våra närmaste grannar i stugan bredvid har två barn, två pojkar. Den äldre pojken är 7 år och har också diagnosen autism. Till skillnad från Kalle så har han ett rikt språk och gillar verkligen att leka med kompisar.
Han blev säkert jätteglad när han såg att vi kom. Äntligen någon att leka med.
Det tog inte mer än några minuter så kom grann-pojken emot oss och gick fram till Kalle.
- Hej, vill du leka med mig? frågade pojken. Vi kan spela badminton.
Kalle hörde frågan och funderade en liten stund. Om han riktigt förstod vad frågan innebar, är osäkert.
Det var en omtumlande känsla att vänta på hans svar, eftersom det var första gången han fick frågan.
- Eemm ... nej ... tack! sa han helt utan värdering i tonfallet.
Ett artigt, men negativt, svar på en social invit.
Grann-pojken tyckte nog att det var lite tråkigt, men hans mamma sa att de kunde leka, alltså spela badminton.
I många situationer försöker vi att guida Kalle in i lekar. Idag blev det inte så.
Det är en lång process att lära sig lekens alla koder.
Det finns många roliga lekar man kan göra både ensam eller tillsammans.
Här har Kalle hoppat sig varm på studsmattan i sommarstugen.
Onsdag 29 juni 2011
En lös upptäckt
- Wow, sa Kalle långsamt och lite drömmande.
Han satt vid matbordet och hade slutat att äta. Hans händer var under matbordet. Vi såg att armarna rörde sig lite. Det var något som hade fångat hans intresse.
Han reste sig upp och ställde sig bredvid sin stol.
- Titta ... den är lös, sa han och tog ett stadigt tag om sina lår och skakade till.
Hans lår darrade till i en tiondels sekund. Det är inte mycket som sitter löst på de tunna benen!
Han var i alla fall väldigt fascinerad över sitt lår som dallrade till.
När vi alla hade sett hans (o)dallriga ben, satte han sig och åt upp sin mat.
När maten var klar gjorde han som han brukar - han kröp upp i första, bästa knä. Den här gången var det pappas knä. Han satte sig tillrätta och la hakan på pappas arm och mös lite.
Hans ögon kom ner precis i lagom höjd för att göra ännu en upptäckt. En upptäckt som inte var så smickrande för den som upptäckten satt på. Hans ögon var två decimeter från mammas arm.
Han sträckte försiktigt ut sin arm och rörde vid mammas underarm.
- Wooww, sa han och piggnade till.
- DEN ... är lös, skrattade han och skakade till mammas underarm ordentligt.
Glädjen blev stor runt bordet, när Kalle skakade underarm som dallrade betydligt längre tid än hans lår.
Några skrattade mer än andra ...
"Mjölk ger starka ben" brukar man säga. Kanske är det en hälsomyt, men Kalle fick en halvliter mjölk till maten och han kämpade friskt för att dricka upp den.
Hur gärna han än ville så gick det inte.
- Känn, sa han och pekade på sin mage, den är full nu!
- Wow, sa Kalle långsamt och lite drömmande.
Han satt vid matbordet och hade slutat att äta. Hans händer var under matbordet. Vi såg att armarna rörde sig lite. Det var något som hade fångat hans intresse.
Han reste sig upp och ställde sig bredvid sin stol.
- Titta ... den är lös, sa han och tog ett stadigt tag om sina lår och skakade till.
Hans lår darrade till i en tiondels sekund. Det är inte mycket som sitter löst på de tunna benen!
Han var i alla fall väldigt fascinerad över sitt lår som dallrade till.
När vi alla hade sett hans (o)dallriga ben, satte han sig och åt upp sin mat.
När maten var klar gjorde han som han brukar - han kröp upp i första, bästa knä. Den här gången var det pappas knä. Han satte sig tillrätta och la hakan på pappas arm och mös lite.
Hans ögon kom ner precis i lagom höjd för att göra ännu en upptäckt. En upptäckt som inte var så smickrande för den som upptäckten satt på. Hans ögon var två decimeter från mammas arm.
Han sträckte försiktigt ut sin arm och rörde vid mammas underarm.
- Wooww, sa han och piggnade till.
- DEN ... är lös, skrattade han och skakade till mammas underarm ordentligt.
Glädjen blev stor runt bordet, när Kalle skakade underarm som dallrade betydligt längre tid än hans lår.
Några skrattade mer än andra ...
"Mjölk ger starka ben" brukar man säga. Kanske är det en hälsomyt, men Kalle fick en halvliter mjölk till maten och han kämpade friskt för att dricka upp den.
Hur gärna han än ville så gick det inte.
- Känn, sa han och pekade på sin mage, den är full nu!
Tisdag 28 juni 2011
Fördel Kalle
Nu är det 38 dagar kvar. Kalle tittar i almanackan varje dag. 38 långa dagar.
Till vad?
Jo, biopremiären av Disney-filmen Bilar 2, som Kalle längtar till.
För drygt en vecka sen var han till leksaksaffären och hittade Bärgarn som är med i filmen. Den köpte han. Vi skrev om det 19 juni.
Bärgarn är hans ständiga följeslagare. Det har gjort att vi har börjat att tilltala Bärgarn som om han var en låtsaskompis, så som barn gör ibland.
- Hej, Bärgarn, är det bra med dig? kan vi säga.
- Men, hörru, han är en lego, säger Kalle med betoning på lego. Underförstått så betyder det att Bärgarn i lego inte kan prata. Det vet väl alla, att lego inte kan prata!
Kalle har lite otur med sina föräldrar, för de fortsätter att tilltala Bärgarn.
- Men, hörru! säger Kalle varje gång.
I morse vid frukost gjorde vi som vanligt, när Kalle kom till frukostbordet.
- Godmorgon Kalle, godmorgon Bärgarn, sa vi.
- Men hörru! svarade Kalle.
Nu hade han tröttnat, på sina tjatiga föräldrar som aldrig gav sig.
Han såg till att fixa det själv.
Vad gjorde han?
Jo, slog av hörapparaterna, såklart.
- Nu ... så bra! sa han och ignorerade oss.
Fördel Kalle!
Nu är det 38 dagar kvar. Kalle tittar i almanackan varje dag. 38 långa dagar.
Till vad?
Jo, biopremiären av Disney-filmen Bilar 2, som Kalle längtar till.
För drygt en vecka sen var han till leksaksaffären och hittade Bärgarn som är med i filmen. Den köpte han. Vi skrev om det 19 juni.
Bärgarn är hans ständiga följeslagare. Det har gjort att vi har börjat att tilltala Bärgarn som om han var en låtsaskompis, så som barn gör ibland.
- Hej, Bärgarn, är det bra med dig? kan vi säga.
- Men, hörru, han är en lego, säger Kalle med betoning på lego. Underförstått så betyder det att Bärgarn i lego inte kan prata. Det vet väl alla, att lego inte kan prata!
Kalle har lite otur med sina föräldrar, för de fortsätter att tilltala Bärgarn.
- Men, hörru! säger Kalle varje gång.
I morse vid frukost gjorde vi som vanligt, när Kalle kom till frukostbordet.
- Godmorgon Kalle, godmorgon Bärgarn, sa vi.
- Men hörru! svarade Kalle.
Nu hade han tröttnat, på sina tjatiga föräldrar som aldrig gav sig.
Han såg till att fixa det själv.
Vad gjorde han?
Jo, slog av hörapparaterna, såklart.
- Nu ... så bra! sa han och ignorerade oss.
Fördel Kalle!
Måndag 27 juni 2011
"Hemem"
Idag var det spännande - cementbilen kom på besök.
5,8 m3 var beställt och skulle levereras.
Kalle var väldigt spänd. Han kunde inte bara stå och titta utan sprang gatlopp fram och tillbaka på tomten.
Det var alldeles för spännande för att bara titta.
- Va e? frågade Kalle och pekade på den grå massan som kom ut ut rännan.
- Det heter cement, svarade jag.
- Hemem, sa Kalle.
- Vad heter den grå massan? frågade jag efter fem minuter.
- Eemm ... jag vet inte, svarade Kalle.
- Cement, svarade jag.
- Hemem, upprepade Kalle.
Kanske tio gånger upprepades frågan och varje gång svarade han "jag vet inte".
Den elfte gången kom han ihåg, vad det hette.
- Hemem, sa han glatt.
- Bra, nu kan du ett nytt ord, sa jag.
Då fick jag lära mig, att det inte heter cement. Det heter betong.
Cement är tytdligen en av beståndsdelarna i betong.
Efter att ha lärt Kalle ett nytt ord, så fick jag alltså veta att jag hade fel ord. Hmm!
Det är ju ändå inte ett av de allra mest frekventa orden i vårt språk.
Dessutom har jag klarat mig ganska bra, trots min ålder, med fel ord!
Betongen kommer ut ur rännan ...
Idag var det spännande - cementbilen kom på besök.
5,8 m3 var beställt och skulle levereras.
Kalle var väldigt spänd. Han kunde inte bara stå och titta utan sprang gatlopp fram och tillbaka på tomten.
Det var alldeles för spännande för att bara titta.
- Va e? frågade Kalle och pekade på den grå massan som kom ut ut rännan.
- Det heter cement, svarade jag.
- Hemem, sa Kalle.
- Vad heter den grå massan? frågade jag efter fem minuter.
- Eemm ... jag vet inte, svarade Kalle.
- Cement, svarade jag.
- Hemem, upprepade Kalle.
Kanske tio gånger upprepades frågan och varje gång svarade han "jag vet inte".
Den elfte gången kom han ihåg, vad det hette.
- Hemem, sa han glatt.
- Bra, nu kan du ett nytt ord, sa jag.
Då fick jag lära mig, att det inte heter cement. Det heter betong.
Cement är tytdligen en av beståndsdelarna i betong.
Efter att ha lärt Kalle ett nytt ord, så fick jag alltså veta att jag hade fel ord. Hmm!
Det är ju ändå inte ett av de allra mest frekventa orden i vårt språk.
Dessutom har jag klarat mig ganska bra, trots min ålder, med fel ord!
Betongen kommer ut ur rännan ...
Söndag 26 juni 2011
En fråga - på Kalles sätt
- Ja... eller nej? frågade Kalle samtidigt som han höll upp sitt pek- och långfinger på sin ena hand.
När han sa ja pekade han på pekfingret och för nej pekade han på långfingret.
Kalle tycker att det är helt onödigt att berätta vad han frågar om. Han vet ju redan det, så för honom räcker det med att fråga "ja" eller "nej". Att vi inte har en aning om vad han frågar, är helt oviktigt och ointressant för honom.
Kalle höll fram sina båda fingrar mot oss. Han ville att vi skulle peka på det fingret som var det svar vi ville ge på frågan.
- Nej, svarade vi och pekade på långfingret.
Det är mer "säkert" att svara nej, när man inte vet vad man svarar på...
- VAA?!! svarade Kalle. Han blev riktigt upprörd över svaret. Det kunde inte vara sant - de sa nej!
- Åååhh, fortsatte han sorgset.
Vi såg hur axlarna sjönk ner djupt på honom. Vilket nederlag!
Han började att mumla något som vi med gemensamma krafter lyckades tyda.
Det han ville var att titta på TV-kanalen Playhouse Disney och serien Djungeldjur.
- Du kan väl rita något istället? undrade vi.
Jo, det kunde han. Fram med whiteboarden och så satte han sig tillrätta ute i solens sken.
Han började att göra en form i det vänstra nedre hörnet.
- Nästan ut en lego, sa han missnöjt.
Han suddade och började om 3 gånger.
Till slut förstod vi att det var själva logan för Playhouse Disney, som han ville rita.
Vi gick och hämtade en liten bild som han kunde titta på.
Får man inte titta på Playhouse Disney, så får man väl rita det istället!
Hela bilden blev en TV, med logan i hörnet.
Självklart är det "Djungeldjuret" på TVn!
Lördag 25 juni 2011
Förena nytta med nöje tillsammans med Maja
Kalle ääälskaaar att bygga med lego. Helst vill han bygga sina egna Super Mario-figurer.
Maja ääälskaaar sina marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hon ville hitta på något sätt att transportera dem båda samtidigt. En liten legobur, skulle ju vara perfekt.
Kalle var med på noterna och tillsammans byggde de en "transportbur" åt marsvinen, av lego!
Kalle byggde för sitt höga nöjes skull.
Maja byggde för att få en bur till marsvinen.
Båda var lika nöjda, även om de hade olika mål med bygget.
De tog en 40 cm kvadratisk bottenplatta och byggde runt, runt.
Designen, med valet av färger, stod Maja för. Kalle förstod och gjorde lika.
Resultatet blev en kvadratisk "bur", med en 15 cm färgglad mur.
Hö las i botten och sen fick Tingeling och Toulouse prova.
Marsvinen fann sig väl tillrätta i sin nya lilla bur.
Däremot var den inte så praktisk.
Den läckte, ganska snabbt! Det fanns ingen inbyggd "toalett"!
Det är så roligt att höra hur de har ett samspel kring legobygget. Kalles dialog blir ofta mer öppen och lätt att förstå när han pratar om något intressant - i hans ögon.
Kalle och Maja var nöjda - vad marsvinen tyckte, det vet vi inte!
Kalle ääälskaaar att bygga med lego. Helst vill han bygga sina egna Super Mario-figurer.
Maja ääälskaaar sina marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hon ville hitta på något sätt att transportera dem båda samtidigt. En liten legobur, skulle ju vara perfekt.
Kalle var med på noterna och tillsammans byggde de en "transportbur" åt marsvinen, av lego!
Kalle byggde för sitt höga nöjes skull.
Maja byggde för att få en bur till marsvinen.
Båda var lika nöjda, även om de hade olika mål med bygget.
De tog en 40 cm kvadratisk bottenplatta och byggde runt, runt.
Designen, med valet av färger, stod Maja för. Kalle förstod och gjorde lika.
Resultatet blev en kvadratisk "bur", med en 15 cm färgglad mur.
Hö las i botten och sen fick Tingeling och Toulouse prova.
Marsvinen fann sig väl tillrätta i sin nya lilla bur.
Däremot var den inte så praktisk.
Den läckte, ganska snabbt! Det fanns ingen inbyggd "toalett"!
Det är så roligt att höra hur de har ett samspel kring legobygget. Kalles dialog blir ofta mer öppen och lätt att förstå när han pratar om något intressant - i hans ögon.
Kalle och Maja var nöjda - vad marsvinen tyckte, det vet vi inte!
Fredag 24 juni 2011
Teckna i takt med folkmusik
Midsommarafton = många svenska traditioner!
Vi har inte så många "måsten" på midsommarafton, men att vara med om något midsommarfirande med en midsommarstång och lite glad musik, vill vi gärna.
Det kan vara med en stor midsommarstång, glada spelemän, många människor i folkdräkt, folkdans och publik.
Det kan lika gärna vara en meterhög hemmagjord midsommarstång, en glad dragspels-amatör, sommarkläder och bara vi.
Det är känslan av sommar, som är det viktiga!
Idag gick vi till Stadsparken och tittade på när folkdansgillet hade uppvisning. Vi satt på filtar och tittade och lyssnade på föreställningen. Vi var där hela familjen. Med oss hade vi mormor och Alice, en kamrat till Mimmi.
Kalle var inte direkt road av tillställningen, eller rättare sagt han tyckte att det var riktigt trist!
Han är verkligen duktig på att finna sig i tråkiga situationer. Han bara är. Han sitter och drömmer om något, som vi andra inte får veta vad det är.
Idag fick han tag på en servett som var vikt så att det hade bildats ett hårt hörn. Det hörnet var väldigt bra att fördriva tiden med.
Se på klippet:
Det blev ett självporträtt på det högra benet. Vad han tänkte rita på det vänstra benet, kunde han inte berätta, det visste han kanske inte själv.
Det ser ut som om han rispar hårt, men det behövdes inte mycket för att få till teckningen.
Det var verkligen inte en permanent teckning, inte som en tatuering.
När vi kom ham var den redan borta!
Han hade kommit på ännu ett sätt att roa sig själv! :-)
Torsdag 23 juni 2011
Rätt form - fel ord
På köksbänken låg en stor, hel vattenmelon.
Kalle gick fram till den och stod länge och tittade och klappade på den.
Han såg alldeles drömmande ut. Ansiktet var alldeles avslappnat och blicken flög iväg snett upp i taket, som är så typiskt honom. Om man börjar prata med honom, när han är i det tillståndet, så svarar han knappt.
Tänk om man hade kunnat läsa tankar!
- Kalle, tycker du om den? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle frånvarande. Han tänkte naturligtvis på något annat.
- Vad är det för något? frågade vi och syftade på melonen.
- Eemm ... den är ... jag tror ... den är ... kanske ... tomat, svarade Kalle efter lite betänketid.
Världens största grönstrimmiga tomat.
Inte konstigt att han inte kunde ordet, han äter ju varken tomat eller melon!
På köksbänken låg en stor, hel vattenmelon.
Kalle gick fram till den och stod länge och tittade och klappade på den.
Han såg alldeles drömmande ut. Ansiktet var alldeles avslappnat och blicken flög iväg snett upp i taket, som är så typiskt honom. Om man börjar prata med honom, när han är i det tillståndet, så svarar han knappt.
Tänk om man hade kunnat läsa tankar!
- Kalle, tycker du om den? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle frånvarande. Han tänkte naturligtvis på något annat.
- Vad är det för något? frågade vi och syftade på melonen.
- Eemm ... den är ... jag tror ... den är ... kanske ... tomat, svarade Kalle efter lite betänketid.
Världens största grönstrimmiga tomat.
Inte konstigt att han inte kunde ordet, han äter ju varken tomat eller melon!
Onsdag 22 juni 2011
Slutet gott - allting gott!
Tänk dig att du är ledsen över något - riktigt, riktigt ledsen.
Så fort du tänker på det börjar du att gråta.
Tänk dig att du är rädd och känner starkt obehag inför känslan "att vara ledsen, med tårar".
Du tycker att det är så obehagligt så att du inte vill att någon ser dig och riskera att den börjar att prata om det.
Tänk dig att du inte kan sätta ord på det du är ledsen för.
Du vet att du är ledsen och varför, men kan inte förklara det.
Tänk dig att känslan av ledsenhet överrumplar dig en hel dag.
Du gör allt du kan för att försöka att glömma det du är ledsen för.
Tänk dig att du har någon som hela tiden vill veta varför du är ledsen och försöker på alla sätt att förstå dig.
Du vill inte att någon ska fråga, för det går inte att förklara.
Precis så här var Kalles dag, idag.
Med jämna mellanrum blev han ledsen, tårarna började att rinna.
Så fort de kom försökte han att hålla för våra ögon, så att vi inte skulle se det eller fråga något.
Han visste inte hur han skulle hantera situationen, den var otäck!
För oss är det så svårt att se honom ledsen och veta att det är svårt att hjälpa honom.
Han har hittills inte lyckats förmedla till oss, varför han har varit ledsen.
På kvällen, när Kalle var i Majas rum, berättade jag för honom att jag lite senare ville prata med honom om varför han hade varit ledsen hela dagen.
Kalle nickade, han förstod.
Fem minuter senare kom han och tog min hand och vi gick till hans rum och satte oss tillsammans på hans kontorsstol.
Där satt vi och kramades en stund.
- Kalle, jag har sett att du har varit ledsen flera gånger idag. Kan du försöka berätta varför du har varit det? sa jag.
Kalle reagerade våldsamt. Han höll för mina ögon, med sin ena hand och min mun med den andra.
Han tryckte mitt huvud hårt bakåt.
Jag väntade - och väntade ...
Till slut släppte han den ena handen för att torka sina tårar.
- Kalle, vi kanske kan prata om det så att du inte behöver vara ledsen, sa jag när jag fick en chans att prata.
Kalle satt tyst och lyssnade. Hans tårar rann sakta.
- Han ... Kalle ... han vill inte ... flyga, sa han långsamt efter en lång paus där vi bara satt och kramades hårt.
Flyga - flyga - flyga, jag funderade och försökte att komma på vad han menade.
- Menar du flyga på studsmattan eller flyga flygplan eller vad tänker du på? frågade jag.
Kalle svarade inte.
Efter några minuters tystnad, reste han sig upp och tog min hand.
- Han ... måste ... berätta, sa han och gick till dörröppningen till Majas rum.
Vi stod en lång stund i dörröppningen. Det är bättre att vänta och se vad som händer, än att forcera.
Kalle behöver tiden!
- Du, Maja, sa Kalle till slut, han vill inte flyga.
- OK, sa Maja och undrade vad han menade.
Efter att vi hade resonerat lite om vad han menade så förstod vi. Igår hade Kalle och Maja lekt "flygplan". Den ena (Maja) låg på rygg med fötterna rakt upp i luften. Den andra (Kalle) la sin mage mot fötterna och sen tog de varandras händer och "flög" i luften.
Vi frågade om det var det han menade.
Han nickade!
Efter vår pratstund, har det varit en lugn, glad och nöjd Kalle som har skuttat omkring här hemma.
Det här var allra första gången som Kalle lyckades få oss att förstå varför han var ledsen genom att berätta det för oss.
Han kom över en stor tröskel i kommunikationens hemligheter, idag.
Här är det en annan typ av flygtur...
2,5 år gammal provsitter Kalle ett jaktflygplan på Flygets dag på Hässlö flygplats.
Tänk dig att du är ledsen över något - riktigt, riktigt ledsen.
Så fort du tänker på det börjar du att gråta.
Tänk dig att du är rädd och känner starkt obehag inför känslan "att vara ledsen, med tårar".
Du tycker att det är så obehagligt så att du inte vill att någon ser dig och riskera att den börjar att prata om det.
Tänk dig att du inte kan sätta ord på det du är ledsen för.
Du vet att du är ledsen och varför, men kan inte förklara det.
Tänk dig att känslan av ledsenhet överrumplar dig en hel dag.
Du gör allt du kan för att försöka att glömma det du är ledsen för.
Tänk dig att du har någon som hela tiden vill veta varför du är ledsen och försöker på alla sätt att förstå dig.
Du vill inte att någon ska fråga, för det går inte att förklara.
Precis så här var Kalles dag, idag.
Med jämna mellanrum blev han ledsen, tårarna började att rinna.
Så fort de kom försökte han att hålla för våra ögon, så att vi inte skulle se det eller fråga något.
Han visste inte hur han skulle hantera situationen, den var otäck!
För oss är det så svårt att se honom ledsen och veta att det är svårt att hjälpa honom.
Han har hittills inte lyckats förmedla till oss, varför han har varit ledsen.
På kvällen, när Kalle var i Majas rum, berättade jag för honom att jag lite senare ville prata med honom om varför han hade varit ledsen hela dagen.
Kalle nickade, han förstod.
Fem minuter senare kom han och tog min hand och vi gick till hans rum och satte oss tillsammans på hans kontorsstol.
Där satt vi och kramades en stund.
- Kalle, jag har sett att du har varit ledsen flera gånger idag. Kan du försöka berätta varför du har varit det? sa jag.
Kalle reagerade våldsamt. Han höll för mina ögon, med sin ena hand och min mun med den andra.
Han tryckte mitt huvud hårt bakåt.
Jag väntade - och väntade ...
Till slut släppte han den ena handen för att torka sina tårar.
- Kalle, vi kanske kan prata om det så att du inte behöver vara ledsen, sa jag när jag fick en chans att prata.
Kalle satt tyst och lyssnade. Hans tårar rann sakta.
- Han ... Kalle ... han vill inte ... flyga, sa han långsamt efter en lång paus där vi bara satt och kramades hårt.
Flyga - flyga - flyga, jag funderade och försökte att komma på vad han menade.
- Menar du flyga på studsmattan eller flyga flygplan eller vad tänker du på? frågade jag.
Kalle svarade inte.
Efter några minuters tystnad, reste han sig upp och tog min hand.
- Han ... måste ... berätta, sa han och gick till dörröppningen till Majas rum.
Vi stod en lång stund i dörröppningen. Det är bättre att vänta och se vad som händer, än att forcera.
Kalle behöver tiden!
- Du, Maja, sa Kalle till slut, han vill inte flyga.
- OK, sa Maja och undrade vad han menade.
Efter att vi hade resonerat lite om vad han menade så förstod vi. Igår hade Kalle och Maja lekt "flygplan". Den ena (Maja) låg på rygg med fötterna rakt upp i luften. Den andra (Kalle) la sin mage mot fötterna och sen tog de varandras händer och "flög" i luften.
Vi frågade om det var det han menade.
Han nickade!
Efter vår pratstund, har det varit en lugn, glad och nöjd Kalle som har skuttat omkring här hemma.
Det här var allra första gången som Kalle lyckades få oss att förstå varför han var ledsen genom att berätta det för oss.
Han kom över en stor tröskel i kommunikationens hemligheter, idag.
Här är det en annan typ av flygtur...
2,5 år gammal provsitter Kalle ett jaktflygplan på Flygets dag på Hässlö flygplats.
Tisdag 21 juni 2011
Oväntad bjudning
Maja och Kalle var hemma tillsammans en stund idag, när vi var på ett kort ärende.
Vi berättade för Kalle att han skulle vara hemma med Maja och han nickade, det skulle gå bra.
Vi åkte vårt ärende och var snart hemma igen.
Så fort vi öppnade dörren, kom Kalle och tog emot oss iklädd ett grått förkläde med vita stjärnor. Knytbanden var odentligt virade ett helt varv och en prydlig rosett satt på magen.
- Stopp ... inte titta, sa Kalle och satte upp handflatan framför sig.
Signalen var tydlig - något var på gång.
- Snälla, titta inte in i köket, vi är snart klara, ropade Maja från köket.
- Ok, svarade vi och väntade en liten stund.
- Nu ... komma, sa Kalle och hämtade oss efter två minuter.
Förklädet var borta och han såg väldigt förväntansfull ut. Han tog oss i händerna och ledde oss till köket.
Där hade Kalle och Maja gjort frukt-smoothies tillsammans. Varsitt glas med rosa smotthie, toppad med en hel jordgubbe och ett lila sugrör, stod framdukat på bordet.
Maja berättade att Kalle hade varit med och bestämt vad de skulle göra.
Han hade varit delaktig i hela produktionen. Skalat banan, rensat jordgubbar, hällt i yoghurt, mjölk och honung, startat mixern, lagt i sugrören och toppat med hela jordgubbar.
Han såg så nöjd ut!
Skulle han våga smaka av sin egen blandning?
Han trotsade alla sina egna lagar om vad han kan tänka sig att äta. Han sög i sig lite smoothie, utan att tveka.
Vi såg grimasen, han grinade lite illa. Ändå fortsatte han några klunkar till, men ganska snart började det att ta emot.
Då kom han på den briljanta idén, att om man tar en klunk smotthie och direkt går till kranen och tar en klunk vatten så känner man inte smoothie-smaken så mycket. Efter kanske fem kombinerade smoothie-vatten-klunkar gav han upp.
- Nej, tack, sa han och sköt bort glaset.
Vi kanske får ta lite fler korta ärenden, när Maja och Kalle är kvar hemma.
Det är trevligt med överraskningar! :-)
Maja och Kalle var hemma tillsammans en stund idag, när vi var på ett kort ärende.
Vi berättade för Kalle att han skulle vara hemma med Maja och han nickade, det skulle gå bra.
Vi åkte vårt ärende och var snart hemma igen.
Så fort vi öppnade dörren, kom Kalle och tog emot oss iklädd ett grått förkläde med vita stjärnor. Knytbanden var odentligt virade ett helt varv och en prydlig rosett satt på magen.
- Stopp ... inte titta, sa Kalle och satte upp handflatan framför sig.
Signalen var tydlig - något var på gång.
- Snälla, titta inte in i köket, vi är snart klara, ropade Maja från köket.
- Ok, svarade vi och väntade en liten stund.
- Nu ... komma, sa Kalle och hämtade oss efter två minuter.
Förklädet var borta och han såg väldigt förväntansfull ut. Han tog oss i händerna och ledde oss till köket.
Där hade Kalle och Maja gjort frukt-smoothies tillsammans. Varsitt glas med rosa smotthie, toppad med en hel jordgubbe och ett lila sugrör, stod framdukat på bordet.
Maja berättade att Kalle hade varit med och bestämt vad de skulle göra.
Han hade varit delaktig i hela produktionen. Skalat banan, rensat jordgubbar, hällt i yoghurt, mjölk och honung, startat mixern, lagt i sugrören och toppat med hela jordgubbar.
Han såg så nöjd ut!
Skulle han våga smaka av sin egen blandning?
Han trotsade alla sina egna lagar om vad han kan tänka sig att äta. Han sög i sig lite smoothie, utan att tveka.
Vi såg grimasen, han grinade lite illa. Ändå fortsatte han några klunkar till, men ganska snart började det att ta emot.
Då kom han på den briljanta idén, att om man tar en klunk smotthie och direkt går till kranen och tar en klunk vatten så känner man inte smoothie-smaken så mycket. Efter kanske fem kombinerade smoothie-vatten-klunkar gav han upp.
- Nej, tack, sa han och sköt bort glaset.
Vi kanske får ta lite fler korta ärenden, när Maja och Kalle är kvar hemma.
Det är trevligt med överraskningar! :-)
Måndag 20 juni 2011
Ett kärt återseende...
En gång i tiden, när vårt hus bestod av 4 lägenheter, var det kök i det rum som nu är Kalles. Kvar finns det gamla skafferiet, som man går in i, med hyllor runt väggarna och ett litet fönster. Från första början, var det bara Kalles saker i "skrubben", som vi kallar den. Med tiden har det blivit mer och mer förråd där.
Idag tog vi ett ryck och rensade skrubben.
När vi hade kom till slutet av rensningen, stack det upp en väldigt välbekant lurvig svans ur en påse.
Kalle såg den och tog ett stort steg fram, för att ta upp den rödbruna, lurviga, väldigt slitna favoriten.
- Där är du ju, sa han med ett tonfall som om han hade letat väldigt länge.
Den lilla lurviga fick en stor kram.
Vad var det?
Jo, det var en gosedjurs-räv som Kalle fick i present på sin 1-årsdag, från morbror Mats med familj.
På bilden är Kalle 1 år och 4 månader. Räven är alltså 4 månader. :-)
Från första början har Kalle sagt "oäg" om räven, så det har blivit namnet. Oägen!
Oägen har varit med om mycket i sitt liv (det vill säga, fram till den dagen för några år sen då han blev lagd i en påse i Kalles skrubb). Hans lurviga päls har tappat en hel del av sin mjukhet, men kroppen har blivit desto mjukare. Halsen, som är mycket greppvänlig, har blivit väldigt sladdrig.
Det är ingen tvekan om att Oägen har varit - och är - älskad av Kalle!
- Där är du ju, sa Kalle och tog upp Oägen.
Oägen och Kalle "nosade" på varandra, som de har gjort massor av gånger förr i tiden.
Mage mot mage, med ett stadigt grepp med höger underarm över Oägens rygg, har Kalle burit Oägen idag - precis på samma sätt som han gjorde.
Nostalgi!
En gång i tiden, när vårt hus bestod av 4 lägenheter, var det kök i det rum som nu är Kalles. Kvar finns det gamla skafferiet, som man går in i, med hyllor runt väggarna och ett litet fönster. Från första början, var det bara Kalles saker i "skrubben", som vi kallar den. Med tiden har det blivit mer och mer förråd där.
Idag tog vi ett ryck och rensade skrubben.
När vi hade kom till slutet av rensningen, stack det upp en väldigt välbekant lurvig svans ur en påse.
Kalle såg den och tog ett stort steg fram, för att ta upp den rödbruna, lurviga, väldigt slitna favoriten.
- Där är du ju, sa han med ett tonfall som om han hade letat väldigt länge.
Den lilla lurviga fick en stor kram.
Vad var det?
Jo, det var en gosedjurs-räv som Kalle fick i present på sin 1-årsdag, från morbror Mats med familj.
På bilden är Kalle 1 år och 4 månader. Räven är alltså 4 månader. :-)
Från första början har Kalle sagt "oäg" om räven, så det har blivit namnet. Oägen!
Oägen har varit med om mycket i sitt liv (det vill säga, fram till den dagen för några år sen då han blev lagd i en påse i Kalles skrubb). Hans lurviga päls har tappat en hel del av sin mjukhet, men kroppen har blivit desto mjukare. Halsen, som är mycket greppvänlig, har blivit väldigt sladdrig.
Det är ingen tvekan om att Oägen har varit - och är - älskad av Kalle!
- Där är du ju, sa Kalle och tog upp Oägen.
Oägen och Kalle "nosade" på varandra, som de har gjort massor av gånger förr i tiden.
Mage mot mage, med ett stadigt grepp med höger underarm över Oägens rygg, har Kalle burit Oägen idag - precis på samma sätt som han gjorde.
Nostalgi!
Söndag 19 juni 2011
Film-längtan
Kalle har varit på det allra bästa nöjesfält som finns, enligt honom.
Speciellt regninga dagar är det en bra nöjesplats, eftersom allt är inomhus.
Det är alltid fri entré där och sällan kö för att komma in.
Det mesta är saker man tittar på.
Var kan det vara?
Jo, vi var på Toys R´Us - såklart.
Kalle går långsamt framåt - hylla för hylla. Han "scannar" av allt han ser och stannar upp när det är något extra intressant.
Idag fick han nästan hjärtklappning. Han hittade figuren Bärgarn från Disney-filmen Bilar i lego-byggsats. Det var inte vilken Bärgarn som helst, utan den var från filmen "Bilar 2". Den filmen har ännu inte haft premiär i Sverige. Kalle har väntat och längtat i 3 månader på filmpremiären. Det skrev vi om 18 mars i år.
Han tog kartongen försiktigt från lego-hyllan och höll i den som om den vore av glas. Han trodde nog att det inte var riktigt sant.
Den var verkligen från "Bilar 2". Wow!
Snabbt gömde han kartongen bakom ryggen. Tänkte han gå ut med den utan att visa den? Trodde han att vi inte förstod kroppsspråket, blicken eller leendet?
- Vad har du bakom ryggen, Kalle? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle kort och misslyckades med att se allvarlig ut.
- Vad har du hittat som du tycker om? fortsatte vi.
Sakta tog han fram kartongen och visade upp sin trofé.
- Bilar 2! förklarade han.
Det var ingen stor byggsats i 1000-kronorsklassen, utan den kostade 99 kronor. Alltså hade Kalle möjlighet att köpa kartongen med Bärgarn för sina egna sparpengar.
Lyckan var total!
Det första Kalle gjorde när han kom hem var såklart att bygga ihop Bärgarn.
När det var klart tog han med sig Bärgarn upp till sitt rum och tittade i sin väggalmancka. På 5 augusti sitter huvudpersonen Blixten McQueen från filmen "Bilar 2" inklistrad, eftersom det är den dagen filmen har Sverige-premiär.
Det var fortfarande ett tag kvar till det är dags, men ändå överskådligt.
Hela kvällen följde Bärgarn troget med Kalle på allt han gjorde.
Den här fina teckningen på whiteboarden, blev det också.
Kalle har varit på det allra bästa nöjesfält som finns, enligt honom.
Speciellt regninga dagar är det en bra nöjesplats, eftersom allt är inomhus.
Det är alltid fri entré där och sällan kö för att komma in.
Det mesta är saker man tittar på.
Var kan det vara?
Jo, vi var på Toys R´Us - såklart.
Kalle går långsamt framåt - hylla för hylla. Han "scannar" av allt han ser och stannar upp när det är något extra intressant.
Idag fick han nästan hjärtklappning. Han hittade figuren Bärgarn från Disney-filmen Bilar i lego-byggsats. Det var inte vilken Bärgarn som helst, utan den var från filmen "Bilar 2". Den filmen har ännu inte haft premiär i Sverige. Kalle har väntat och längtat i 3 månader på filmpremiären. Det skrev vi om 18 mars i år.
Han tog kartongen försiktigt från lego-hyllan och höll i den som om den vore av glas. Han trodde nog att det inte var riktigt sant.
Den var verkligen från "Bilar 2". Wow!
Snabbt gömde han kartongen bakom ryggen. Tänkte han gå ut med den utan att visa den? Trodde han att vi inte förstod kroppsspråket, blicken eller leendet?
- Vad har du bakom ryggen, Kalle? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle kort och misslyckades med att se allvarlig ut.
- Vad har du hittat som du tycker om? fortsatte vi.
Sakta tog han fram kartongen och visade upp sin trofé.
- Bilar 2! förklarade han.
Det var ingen stor byggsats i 1000-kronorsklassen, utan den kostade 99 kronor. Alltså hade Kalle möjlighet att köpa kartongen med Bärgarn för sina egna sparpengar.
Lyckan var total!
Det första Kalle gjorde när han kom hem var såklart att bygga ihop Bärgarn.
När det var klart tog han med sig Bärgarn upp till sitt rum och tittade i sin väggalmancka. På 5 augusti sitter huvudpersonen Blixten McQueen från filmen "Bilar 2" inklistrad, eftersom det är den dagen filmen har Sverige-premiär.
Det var fortfarande ett tag kvar till det är dags, men ändå överskådligt.
Hela kvällen följde Bärgarn troget med Kalle på allt han gjorde.
Den här fina teckningen på whiteboarden, blev det också.
Lördag 18 juni 2011
Få ord - men med stort innehåll
I över ett år har vi levt med Kalles bästa kompis - Super Mario.
Han har ritat Mario, byggt Mario av lego i massor av modeller, spelat Mario på Nintendo, tittat på Mario på YouTube, gjort allt man kan med Mario.
I torsdags kom Kalle till oss med händerna på ryggen.
- Dada-da-da, sa han triumferande och visade upp vad han hade i sina händer. Det var inte Mario. Det var Yoshi, en liten snäll dinosaurie som är kompis med Super Mario.
Kalle hade hittat ett klipp på YouTube, där han såg hur man kunde bygga den.
Han hade följt byggbeskrivningen.
Vi hade kunnat betala mycket i entré för att få se hans stolta ansikte.
Direkt efter han hade visat sin fina Yoshi, tog han snabbt isär den i bitar.
- Men, Kalle, den var ju jättefin, sa vi.
- Ojdå, sa Kalle.
Den var redan i bitar.
Idag två dagar senare kom Kalle till oss igen, med händerna på ryggen.
- Jag har en sak att berätta ... (lååång paus) ... förlåt ... (lång paus) ... nu hel, sa han och visade upp sin trofé. Han hade byggt en ny Yoshi.
Han hade funderat länge innan han hittade orden. Det var inte speciellt många ord, men vi förstod innebörden.
Nu var allt som det skulle.
Kalle såg så nöjd ut! :-)
I över ett år har vi levt med Kalles bästa kompis - Super Mario.
Han har ritat Mario, byggt Mario av lego i massor av modeller, spelat Mario på Nintendo, tittat på Mario på YouTube, gjort allt man kan med Mario.
I torsdags kom Kalle till oss med händerna på ryggen.
- Dada-da-da, sa han triumferande och visade upp vad han hade i sina händer. Det var inte Mario. Det var Yoshi, en liten snäll dinosaurie som är kompis med Super Mario.
Kalle hade hittat ett klipp på YouTube, där han såg hur man kunde bygga den.
Han hade följt byggbeskrivningen.
Vi hade kunnat betala mycket i entré för att få se hans stolta ansikte.
Direkt efter han hade visat sin fina Yoshi, tog han snabbt isär den i bitar.
- Men, Kalle, den var ju jättefin, sa vi.
- Ojdå, sa Kalle.
Den var redan i bitar.
Idag två dagar senare kom Kalle till oss igen, med händerna på ryggen.
- Jag har en sak att berätta ... (lååång paus) ... förlåt ... (lång paus) ... nu hel, sa han och visade upp sin trofé. Han hade byggt en ny Yoshi.
Han hade funderat länge innan han hittade orden. Det var inte speciellt många ord, men vi förstod innebörden.
Nu var allt som det skulle.
Kalle såg så nöjd ut! :-)
Fredag 17 juni 2011
Brödrost-dag
Ikväll dukade vi lite extra fint i matrummet. Vi hade gjort både förrätt, varmrätt och dessert.
Kalle förstod att det var lite extra eftersom vi hade dukat i matrummet.
Vi försökte att förklara för honom, att vi gjorde lite extra idag eftersom vi firar vår bröllopsdag.
Kalle lyssnade uppmärksamt och nickade.
Han satt tyst en stund och funderade.
- Hallå ... varför ... brödrost? frågade han efter en stunds funderande.
Oj, vi försökte att förklara ordet "brödrost" (bröllop), men det var nog lite abstrakt.
Lite lustigt var det att han hörde ordet "brödrost" istället för ordet "bröllop". Man brukar ju skoja om att brödrostar är vanliga bröllopspresenter.
Att det var lite extra festligt, märkte Kalle i alla fall!
Till förrätt hade vi gjort krustader med skagenröra och ostpinnar.
Kalle fick en "naken" hamburgare, alltså bröd-hamburgare-bröd, eftersom krustader inte är en favorit.
Till varmrätt var det helstekt innerfile med potatisgratäng från Savoi och gorgonzolasås.
Kalle åt enbart av köttet.
Desserten var chokladfondanter med jordgubbsgrädde och färska jordgubbar.
Kalle åt bara jordgubbar.
Men bäst av allt, var nog i alla fall skålen med popcorn.
Det måste vara det bästa sättet att fira en brödrost-dag på!
Det är ju trots allt fredag...
Ikväll dukade vi lite extra fint i matrummet. Vi hade gjort både förrätt, varmrätt och dessert.
Kalle förstod att det var lite extra eftersom vi hade dukat i matrummet.
Vi försökte att förklara för honom, att vi gjorde lite extra idag eftersom vi firar vår bröllopsdag.
Kalle lyssnade uppmärksamt och nickade.
Han satt tyst en stund och funderade.
- Hallå ... varför ... brödrost? frågade han efter en stunds funderande.
Oj, vi försökte att förklara ordet "brödrost" (bröllop), men det var nog lite abstrakt.
Lite lustigt var det att han hörde ordet "brödrost" istället för ordet "bröllop". Man brukar ju skoja om att brödrostar är vanliga bröllopspresenter.
Att det var lite extra festligt, märkte Kalle i alla fall!
Till förrätt hade vi gjort krustader med skagenröra och ostpinnar.
Kalle fick en "naken" hamburgare, alltså bröd-hamburgare-bröd, eftersom krustader inte är en favorit.
Till varmrätt var det helstekt innerfile med potatisgratäng från Savoi och gorgonzolasås.
Kalle åt enbart av köttet.
Desserten var chokladfondanter med jordgubbsgrädde och färska jordgubbar.
Kalle åt bara jordgubbar.
Men bäst av allt, var nog i alla fall skålen med popcorn.
Det måste vara det bästa sättet att fira en brödrost-dag på!
Det är ju trots allt fredag...
Torsdag 16 juni 2011
Ledigt från Mona-Lisa
Från och med idag har Kalle "semester" - från både skola och fritids. Eftersom han tycker om att vara hemma och ledig, så är det inga problem.
Det vanliga för personer med autism är ju annars ofta att man behöver samma rutiner som vanligt och då är det svårt att bryta mönstret och helt plötsligt sluta att gå till skola och fritids.
De allra första dagarna på fritids i augusti förra sommaren, alldeles när Kalle skulle börja i 2:an, hände det som vi ska berätta om nu. Det var en stark händelse och vi har haft det med oss hela läsåret. Idag återkopplade vi till händelsen och han upplevde det lika starkt nu, som då.
Redan den allra första dagen på fritids i augusti förra sommaren, fick personalen problem med Kalle när det var dags att gå till matsalen. Han stannade i kapprummet strax utanför själva matsalen.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han. Hela hans kroppsspråk visade på starkt obehag. Han vägrade att fortsätta in i matsalen. Det hela slutade med att han fick hjälp med att hämta mat och Kalle och en av pedagogerna åt på fritids istället.
Dagen efter var det samma reaktion.
- Många ansikten ... många ansikten, sa han och såg verkligen rädd ut.
Naturligtvis började både fritids-personalen och vi att fundera på vad han egentligen menade.
Många ansikten? Många ansikten!
Tyckte han att det var obehagligt med alla människor som fanns i matsalen? Var det därför han vägrade att gå in?
Det var inte riktigt likt honom, han brukar inte ens notera att det finns andra människor i samma rum som han, men det var den enda förklaring vi kom på.
När vi hämtade honom den andra dagen och personalen berättade att det hade varit på samma sätt när han skulle gå in i matsalen, så tänkte vi att vi skulle se om det gick att lura honom att gå in i matsalen.
Vi gick in i kapprummet. Det var alldeles tomt och öde, klockan var efter 16.00. Istället för att gå in i matsalen så höll vi lite mer vänster och fortsatte in i skolans personalrum. Från personalrummet gick vi sen in i matsalen. Inga problem. Vi gick runt lite i matsalen och låtsades leta efter något, för att se om det var något därinne som han var rädd för.
Ingen reaktion! Han följde så snällt med.
När vi tyckte att vi var färdiga därinne så skulle vi gå den vanliga vägen tillbaka till kapprummet. Då kom reaktionen. Kalle tvärstannade och höll för sina ögon. Han pekade lite åt höger.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han och vägrade att titta upp.
Vi tittade oss omkring och såg vad det var som han pekade på.
På väggen precis vid in/utgången till matsalen, hängde 11 tavlor med Mona-Lisa i olika skepnader. Det var amerikanska Mona-Lisa, fotomodellen Mona-Lisa, legofiguren Mona-Lisa, kraftiga Mona-Lisa och några till. De hade kommit upp alldeles innan sommarlovet hade börjat och antagligen mindes Kalle dem.
När vi tittade på de olika Mona-Lisa så såg vi direkt vad det var som skrämde honom. En av Mona-Lisorna (hmm, skriver man så i plural! ;-) ) var ansiktet borttaget på och istället var där ett läskigt robotansikte.
Vi tog ner tavlan och la den på golvet med ansiktet neråt.
- Nu, Kalle kan du titta, nu är den borta, sa vi till honom.
Kalle tog försiktigt bort handen från sina ögon och kikade direkt mot den plats där robot-Mona-Lisa hade hängt.
- Phheeuuu ... det var nära ögat, sa han och kunde gå förbi platsen.
Vi provade att gå fram och tillbaka mellan kapprummet och matsalen, några gånger - inga problem.
Idag visade vi honom bilden igen, för att se vad han skulle säga eller hur han skulle reagera.
Det tog inte mer än en tiondels sekund, så blundade han.
- Han vill inte se, sa han enkelt.
Numera hänger det alltså bara tio stycken Mona-Lisa på väggen i matsalen. En av dem är Kalle riktigt förtjust i - den som är en lego-Mona-Lisa.
Vad vore livet utan lego?
Från och med idag har Kalle "semester" - från både skola och fritids. Eftersom han tycker om att vara hemma och ledig, så är det inga problem.
Det vanliga för personer med autism är ju annars ofta att man behöver samma rutiner som vanligt och då är det svårt att bryta mönstret och helt plötsligt sluta att gå till skola och fritids.
De allra första dagarna på fritids i augusti förra sommaren, alldeles när Kalle skulle börja i 2:an, hände det som vi ska berätta om nu. Det var en stark händelse och vi har haft det med oss hela läsåret. Idag återkopplade vi till händelsen och han upplevde det lika starkt nu, som då.
Redan den allra första dagen på fritids i augusti förra sommaren, fick personalen problem med Kalle när det var dags att gå till matsalen. Han stannade i kapprummet strax utanför själva matsalen.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han. Hela hans kroppsspråk visade på starkt obehag. Han vägrade att fortsätta in i matsalen. Det hela slutade med att han fick hjälp med att hämta mat och Kalle och en av pedagogerna åt på fritids istället.
Dagen efter var det samma reaktion.
- Många ansikten ... många ansikten, sa han och såg verkligen rädd ut.
Naturligtvis började både fritids-personalen och vi att fundera på vad han egentligen menade.
Många ansikten? Många ansikten!
Tyckte han att det var obehagligt med alla människor som fanns i matsalen? Var det därför han vägrade att gå in?
Det var inte riktigt likt honom, han brukar inte ens notera att det finns andra människor i samma rum som han, men det var den enda förklaring vi kom på.
När vi hämtade honom den andra dagen och personalen berättade att det hade varit på samma sätt när han skulle gå in i matsalen, så tänkte vi att vi skulle se om det gick att lura honom att gå in i matsalen.
Vi gick in i kapprummet. Det var alldeles tomt och öde, klockan var efter 16.00. Istället för att gå in i matsalen så höll vi lite mer vänster och fortsatte in i skolans personalrum. Från personalrummet gick vi sen in i matsalen. Inga problem. Vi gick runt lite i matsalen och låtsades leta efter något, för att se om det var något därinne som han var rädd för.
Ingen reaktion! Han följde så snällt med.
När vi tyckte att vi var färdiga därinne så skulle vi gå den vanliga vägen tillbaka till kapprummet. Då kom reaktionen. Kalle tvärstannade och höll för sina ögon. Han pekade lite åt höger.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han och vägrade att titta upp.
Vi tittade oss omkring och såg vad det var som han pekade på.
På väggen precis vid in/utgången till matsalen, hängde 11 tavlor med Mona-Lisa i olika skepnader. Det var amerikanska Mona-Lisa, fotomodellen Mona-Lisa, legofiguren Mona-Lisa, kraftiga Mona-Lisa och några till. De hade kommit upp alldeles innan sommarlovet hade börjat och antagligen mindes Kalle dem.
När vi tittade på de olika Mona-Lisa så såg vi direkt vad det var som skrämde honom. En av Mona-Lisorna (hmm, skriver man så i plural! ;-) ) var ansiktet borttaget på och istället var där ett läskigt robotansikte.
Vi tog ner tavlan och la den på golvet med ansiktet neråt.
- Nu, Kalle kan du titta, nu är den borta, sa vi till honom.
Kalle tog försiktigt bort handen från sina ögon och kikade direkt mot den plats där robot-Mona-Lisa hade hängt.
- Phheeuuu ... det var nära ögat, sa han och kunde gå förbi platsen.
Vi provade att gå fram och tillbaka mellan kapprummet och matsalen, några gånger - inga problem.
Idag visade vi honom bilden igen, för att se vad han skulle säga eller hur han skulle reagera.
Det tog inte mer än en tiondels sekund, så blundade han.
- Han vill inte se, sa han enkelt.
Numera hänger det alltså bara tio stycken Mona-Lisa på väggen i matsalen. En av dem är Kalle riktigt förtjust i - den som är en lego-Mona-Lisa.
Vad vore livet utan lego?
Onsdag 15 juni 2011
Svåra känslor
Kalle känner väldigt stort obehag när han blir ledsen, arg eller sur. Känslan skrämmer honom.
Att se andra människor ledsna, arga eller sura, gör honom osäker och lite orolig. Han vet inte riktigt hur han ska vara i de situationerna. Han känner sig väldigt obekväm.
Han kan tydligt förklara för oss om han är arg eller sur eller ledsen med sina streckgubbar med mun och ögonbryn som går åt olika håll, beroende på vilken känsla det handlar om.
Har han inte möjlighet att rita en streckgubbe, så brukar han dra med sina fingrar i våra mungipor, så att munnen åker åt rätt håll för att visa känslan.
Ibland kan det bli lite lustiga situationer, när Kalle vill stoppa in sina fingrar i våra munnar för att dra i våra mungipor, för att visa vad han känner för stunden. Det finns också situationer när man verkligen föredrar att hans fingrar är någon annanstans. Det kan vara när man kör bil eller står i matkön...
Idag när vi gick till fritids var det ganska blåsigt ute. Fobin för blåst är helt borta, så det gjorde ingenting att det blåste.
När vi kom in på fritids, sträckte Kalle sig upp och höll för mina ögon.
- Inte titta, sa han allvarligt.
Det syntes att det var något som han inte var bekväm med.
Eftersom hans hand inte riktigt täckte ögonen så kunde jag "fuska" lite och jag kikade försiktigt ut mellan två fingrar.
Jag kunde se hur han torkade sig i ögonen, med den lediga handen. Han tittade i sin handflata och torkade en gång till. Han tittade ännu en gång i sin handflata.
Han släppte mina ögon, så att jag kunde få titta, utan att tjuvkika.
- Åå ... skönt ... den är borta, sa han för sig själv och såg mycket gladare ut.
- Vad gjorde du, frågade jag, som om jag inte visste.
- Ingenting, svarade Kalle snabbt.
- Det var något som jag inte fick se, fortsatte jag.
- Han ... inte ledsen, svarade han och pekade på sig själv.
Jag förstod att det hade börjat att rinna tårar från hans ögon, antagligen av blåsten. För honom är tårar och att vara ledsen synonymer. Han kände sig antagligen väldigt illa till mods när han upptäckte tårarna och därför ville han inte visa det.
Här är Kalle 11 månader och har hittat en låda med vattenfärg.
Den orange färgen var smaskig, den rinner lika mycket som våra glädjetårar gjorde när vi "kom på" honom!
Kalle känner väldigt stort obehag när han blir ledsen, arg eller sur. Känslan skrämmer honom.
Att se andra människor ledsna, arga eller sura, gör honom osäker och lite orolig. Han vet inte riktigt hur han ska vara i de situationerna. Han känner sig väldigt obekväm.
Han kan tydligt förklara för oss om han är arg eller sur eller ledsen med sina streckgubbar med mun och ögonbryn som går åt olika håll, beroende på vilken känsla det handlar om.
Har han inte möjlighet att rita en streckgubbe, så brukar han dra med sina fingrar i våra mungipor, så att munnen åker åt rätt håll för att visa känslan.
Ibland kan det bli lite lustiga situationer, när Kalle vill stoppa in sina fingrar i våra munnar för att dra i våra mungipor, för att visa vad han känner för stunden. Det finns också situationer när man verkligen föredrar att hans fingrar är någon annanstans. Det kan vara när man kör bil eller står i matkön...
Idag när vi gick till fritids var det ganska blåsigt ute. Fobin för blåst är helt borta, så det gjorde ingenting att det blåste.
När vi kom in på fritids, sträckte Kalle sig upp och höll för mina ögon.
- Inte titta, sa han allvarligt.
Det syntes att det var något som han inte var bekväm med.
Eftersom hans hand inte riktigt täckte ögonen så kunde jag "fuska" lite och jag kikade försiktigt ut mellan två fingrar.
Jag kunde se hur han torkade sig i ögonen, med den lediga handen. Han tittade i sin handflata och torkade en gång till. Han tittade ännu en gång i sin handflata.
Han släppte mina ögon, så att jag kunde få titta, utan att tjuvkika.
- Åå ... skönt ... den är borta, sa han för sig själv och såg mycket gladare ut.
- Vad gjorde du, frågade jag, som om jag inte visste.
- Ingenting, svarade Kalle snabbt.
- Det var något som jag inte fick se, fortsatte jag.
- Han ... inte ledsen, svarade han och pekade på sig själv.
Jag förstod att det hade börjat att rinna tårar från hans ögon, antagligen av blåsten. För honom är tårar och att vara ledsen synonymer. Han kände sig antagligen väldigt illa till mods när han upptäckte tårarna och därför ville han inte visa det.
Här är Kalle 11 månader och har hittat en låda med vattenfärg.
Den orange färgen var smaskig, den rinner lika mycket som våra glädjetårar gjorde när vi "kom på" honom!
Tisdag 14 juni 2011
Musik - bara för Kalles öron
Kalle tycker om att göra saker ensam. Han kan känna sig störd om det finns fler personer, som samtidigt gör samma sak som han.
Samtidigt som han tycker om att göra saker i sin ensamhet, så är han också nyfiken på att prova nya saker.
En del saker behöver han lite hjälp och vägledning för att lyckas med.
Vi har ett glasskåp på väggen fullt med munspel. Idag kom Kalle och drog i oss. Han var intresserad av att få prova ett munspel. Han tror att dörren till skåpet är låst, så han ville ha hjälp att öppna det. Det är inte låst - men det kan han få fortsätta att tro.
Han fick hjälp med att ta fram ett lagom stort munspel för honom.
Han satte munnen mot munspelet - och blåste hårt. Det blev en enda låååång utdragen ton. Han såg nöjd ut.
Han fortsatte med att dra in luften och det blev en annan lååång ton. Det fungerade. Det blev musik.
Han fortsatte blåsa ut - blåsa in - blåsa ut - blåsa in...
Han gjorde sin egen musik.
Det vanliga är att Kalle går sin väg så fort vi uppmärksammar att han försöker sig på ett instrument. Om han sätter sig vid pianot och klinkar och vi kommer in i rummet, brukar han sluta och gå därifrån. Det är något han vill få göra i sin ensamhet.
För bara någon vecka sen sattte han sig vid pianot och klinkade med båda händer. Han gjorde precis lagom hårda nerslag på tangenterna och det blev en fin melodislinga. Vi trodde att det var Mimmi eller Maja som spelade och vi ville naturligtvis vara med i musikstunden. Det tog bara någon minut efter att vi hade kommit in i rummet, så gick han sin väg. Han ville få spela ensam.
Därför är det extra roligt de gånger han låter oss vara med när han provar sig fram på olika instrument.
Idag spelade han till och med en munspels-duett tillsammans med pappa.
Den ena spelade mer melodislinga än den andra, men båda var lika glada!
Kalle tycker om att göra saker ensam. Han kan känna sig störd om det finns fler personer, som samtidigt gör samma sak som han.
Samtidigt som han tycker om att göra saker i sin ensamhet, så är han också nyfiken på att prova nya saker.
En del saker behöver han lite hjälp och vägledning för att lyckas med.
Vi har ett glasskåp på väggen fullt med munspel. Idag kom Kalle och drog i oss. Han var intresserad av att få prova ett munspel. Han tror att dörren till skåpet är låst, så han ville ha hjälp att öppna det. Det är inte låst - men det kan han få fortsätta att tro.
Han fick hjälp med att ta fram ett lagom stort munspel för honom.
Han satte munnen mot munspelet - och blåste hårt. Det blev en enda låååång utdragen ton. Han såg nöjd ut.
Han fortsatte med att dra in luften och det blev en annan lååång ton. Det fungerade. Det blev musik.
Han fortsatte blåsa ut - blåsa in - blåsa ut - blåsa in...
Han gjorde sin egen musik.
Det vanliga är att Kalle går sin väg så fort vi uppmärksammar att han försöker sig på ett instrument. Om han sätter sig vid pianot och klinkar och vi kommer in i rummet, brukar han sluta och gå därifrån. Det är något han vill få göra i sin ensamhet.
För bara någon vecka sen sattte han sig vid pianot och klinkade med båda händer. Han gjorde precis lagom hårda nerslag på tangenterna och det blev en fin melodislinga. Vi trodde att det var Mimmi eller Maja som spelade och vi ville naturligtvis vara med i musikstunden. Det tog bara någon minut efter att vi hade kommit in i rummet, så gick han sin väg. Han ville få spela ensam.
Därför är det extra roligt de gånger han låter oss vara med när han provar sig fram på olika instrument.
Idag spelade han till och med en munspels-duett tillsammans med pappa.
Den ena spelade mer melodislinga än den andra, men båda var lika glada!
Måndag 13 juni 2011
Alternativ till räkor?
Kalle väljer oftast att följa med när vi åker till mataffären.
Han brukar hjälpa till att lägga frukt och grönsaker i påsar, att hämta olika matvaror och att dra vagnen.
Han tycker om att titta på allt som finns i mataffären. Han studerar både sånt som han gillar och sånt som han inte äter.
Idag studerade han frysdisken med skaldjur i lösvikt.
- Den är ... cirkel, sa han om de ljusgrå bläckfiskringarna.
- Den är ... kongki (konstig), sa han om pilgrimsmusslorna.
Den allra bästa kommentaren var i alla fall den om räkorna. Facket med räkor var fullt med stora, rosa räkor med skal på.
Kalle tittade länge på dem.
- Ååå ... den är ...kackerlacka, konstaterade han.
Han tänkte nog på den tama kackerlackan i en av hans favoritfilmer, Wall-E. Antagligen tyckte han att de hade vissa likheter.
Skaldjur - skadedjur. Inte så stor skillnad i stavning, men desto större skillnad i ätbarhet!
Kalle väljer oftast att följa med när vi åker till mataffären.
Han brukar hjälpa till att lägga frukt och grönsaker i påsar, att hämta olika matvaror och att dra vagnen.
Han tycker om att titta på allt som finns i mataffären. Han studerar både sånt som han gillar och sånt som han inte äter.
Idag studerade han frysdisken med skaldjur i lösvikt.
- Den är ... cirkel, sa han om de ljusgrå bläckfiskringarna.
- Den är ... kongki (konstig), sa han om pilgrimsmusslorna.
Den allra bästa kommentaren var i alla fall den om räkorna. Facket med räkor var fullt med stora, rosa räkor med skal på.
Kalle tittade länge på dem.
- Ååå ... den är ...kackerlacka, konstaterade han.
Han tänkte nog på den tama kackerlackan i en av hans favoritfilmer, Wall-E. Antagligen tyckte han att de hade vissa likheter.
Skaldjur - skadedjur. Inte så stor skillnad i stavning, men desto större skillnad i ätbarhet!
Söndag 12 juni 2011
Banan-sked
Så gott som varje dag i år, har Kalle ätit 2-3 kiwi. Det blir ungefär 350 stycken sen nyår. Han väljer alltid kiwi, även om vi har annan frukt. Vi har försökt att få honom att äta annan frukt, men det är kiwi han vill ha.
På förmiddagen idag hade vi "frukt-stund", hela familjen. Vi hade dukat fram päron, äpplen, bananer och kiwi.
Kalle valde faktiskt av sig själv att äta en banan! Årets första!?
Han fick toppen av bananen avskuren, till formen av en sked. Han tyckte att den var rolig och använde den för att äta resten av bananen. Med starkt stöd av hans hand, gick det bra.
Han åt upp bananen och drack ett glas mjölk.
Som han alltid gör efter att han har ätit något, så gick han direkt ut till studsmattan och hoppade.
När vi ett tag senare drog ut besticklådan fick vi svaret på vart banan-skeden hade tagit vägen.
Där låg den - bland andra skedar, såklart! :-)
På kvällen var det dags för en frukt igen. Den här gången valde Kalle kiwi.
På kiwi-fatet la vi hans banan-sked.
- Knasigt ... eemm ... kiwi är hård ... den kan inte, skrattade han och tog den vanliga skeden istället.
Hans tanke var säkert att den skulle ligga kvar i besticklådan, bland skedarna! :-)
Vi har lite delade meningar om det...
Så gott som varje dag i år, har Kalle ätit 2-3 kiwi. Det blir ungefär 350 stycken sen nyår. Han väljer alltid kiwi, även om vi har annan frukt. Vi har försökt att få honom att äta annan frukt, men det är kiwi han vill ha.
På förmiddagen idag hade vi "frukt-stund", hela familjen. Vi hade dukat fram päron, äpplen, bananer och kiwi.
Kalle valde faktiskt av sig själv att äta en banan! Årets första!?
Han fick toppen av bananen avskuren, till formen av en sked. Han tyckte att den var rolig och använde den för att äta resten av bananen. Med starkt stöd av hans hand, gick det bra.
Han åt upp bananen och drack ett glas mjölk.
Som han alltid gör efter att han har ätit något, så gick han direkt ut till studsmattan och hoppade.
När vi ett tag senare drog ut besticklådan fick vi svaret på vart banan-skeden hade tagit vägen.
Där låg den - bland andra skedar, såklart! :-)
På kvällen var det dags för en frukt igen. Den här gången valde Kalle kiwi.
På kiwi-fatet la vi hans banan-sked.
- Knasigt ... eemm ... kiwi är hård ... den kan inte, skrattade han och tog den vanliga skeden istället.
Hans tanke var säkert att den skulle ligga kvar i besticklådan, bland skedarna! :-)
Vi har lite delade meningar om det...
Lördag 11 juni 2011
Falskt alarm
- Haaallåååå, HAAAALLÅÅÅÅ, HAAAALLLLÅÅÅÅÅÅ! skrek Kalle.
- Aj, AJ, AAAAAJ, min aaarmmm! fortsatte han.
Vi var ute och planterade om växter. Vi släppte allt vi hade för händer och rusade in i huset.
Samtidigt med oss kom Maja rusande nerför trappan uppifrån.
Hon såg lika skärrad ut, som vi antagligen också gjorde.
Vi hittade honom samtidigt. Han låg raklång på vardagsrumsgolvet, med ena armen rakt upp i luften.
Han blundade och såg egentligen inte särskilt lidande ut.
- Kalle vad har hänt? frågade vi.
- Han gjorde ... mattan ... så, sa han samtidigt som han visade hur hans fot gled på mattan så att mattan rullade ihop sig.
- Han ... ryggen så ... armen ... upp så, visade Kalle oss.
Vi försökte att förstå, vad som hade hänt. Vi kunde också ana att det inte gjorde särskilt ont, utan att det mer var en teater som han spelade. Vi spelade med i teatern.
- Har du ont, Kalle? frågade vi.
- Neej ... inte ont ... han bara skojar, svarade Kalle allvarligt.
- Jaså, svarade vi och skrattade med Kalle.
- Varför låg du på golvet och skrek? frågade vi.
- Neej, inte varför, sa Kalle.
Vi har lärt oss att det är ingen idé att föröka att pressa honom när han säger så. Han brukar bli arg och ledsen om vi försöker att få honom att förklara något, så vi lät bli.
Han kände sig nöjd med att han hade lurat oss, trodde han.
Flera gånger visade han, hur han hade gjort, innan han började att skrika på oss.
Varför gjorde han det?
Vad ville han med "teatern"?
Det undrar vi också!
- Haaallåååå, HAAAALLÅÅÅÅ, HAAAALLLLÅÅÅÅÅÅ! skrek Kalle.
- Aj, AJ, AAAAAJ, min aaarmmm! fortsatte han.
Vi var ute och planterade om växter. Vi släppte allt vi hade för händer och rusade in i huset.
Samtidigt med oss kom Maja rusande nerför trappan uppifrån.
Hon såg lika skärrad ut, som vi antagligen också gjorde.
Vi hittade honom samtidigt. Han låg raklång på vardagsrumsgolvet, med ena armen rakt upp i luften.
Han blundade och såg egentligen inte särskilt lidande ut.
- Kalle vad har hänt? frågade vi.
- Han gjorde ... mattan ... så, sa han samtidigt som han visade hur hans fot gled på mattan så att mattan rullade ihop sig.
- Han ... ryggen så ... armen ... upp så, visade Kalle oss.
Vi försökte att förstå, vad som hade hänt. Vi kunde också ana att det inte gjorde särskilt ont, utan att det mer var en teater som han spelade. Vi spelade med i teatern.
- Har du ont, Kalle? frågade vi.
- Neej ... inte ont ... han bara skojar, svarade Kalle allvarligt.
- Jaså, svarade vi och skrattade med Kalle.
- Varför låg du på golvet och skrek? frågade vi.
- Neej, inte varför, sa Kalle.
Vi har lärt oss att det är ingen idé att föröka att pressa honom när han säger så. Han brukar bli arg och ledsen om vi försöker att få honom att förklara något, så vi lät bli.
Han kände sig nöjd med att han hade lurat oss, trodde han.
Flera gånger visade han, hur han hade gjort, innan han började att skrika på oss.
Varför gjorde han det?
Vad ville han med "teatern"?
Det undrar vi också!
Fredag 10 juni 2011
Fest, på Kalles sätt
Idag tog Kalles äldsta kusin studenten.
Massor, massor av människor på skolgården. Ännu mer människor när studenterna började att "springa ut".
Massor, massor av ljud, alldeles öronbedövande, när lövade traktorer och vagnar körde kortegen igenom centrum.
Det måste vara väldigt frustrerande att vara instängd mellan massor av människor och inte kunna se mer än ett par decimeter framför sig.
Kalle visade med sitt kroppsspråk att han inte tyckte om situationen. Men han fann sig i den. Han försökte ett tag att klättra upp på oss, så att han skulle kunna se sig omkring, men insåg att det var helt omöjligt.
Han var riktigt duktig.
Efter stan åkte vi hem till den nybakade studenten som bjöd på öppet hus, med stor mat- och tårtbuffé.
Totalt var vi 50 personer inklusive studenten.
Alldeles onödigt många människor, i Kalles smak.
Vi minglade runt eller satt i grupper och pratade. Inget av det är Kalles favoritsysslor. Han minglar gärna runt, men helst utan att börja prata med någon.
Vad kan man hitta på bland så många människor, utan att dra sig undan helt?
Man kan hitta en Kyosho-katalog, med radiostyrda bilar, båtar och flygplan. Hittar man dessutom ett ostört hörn i soffan, så är det perfekt.
Man kan sätta sig på fotbollen och titta på insekterna och växterna i gräsmattan.
Man kan studera myrorna på pionens knoppar.
Man kan spana in den otroliga tårtbuffén.
Kalle är fascinerad av tårtor. Han vet precis hur trolleriet "att baka en tårta" går till. Han vet vilka ingredienser det är i en tårta, hur man blandar och att den ska gräddas i ugnen för att bli klar.
Gillar han att äta tårta, då?
Aldrig i livet. Det är inte ätbart.
Fram till idag, vill säga. När gästerna hade börjat att ta av tårtorna kom han och hämtade oss och pekade på prinsesstårtan. Vi blev lite förvånade, när vi förstod vad han ville. Han ville verkligen smaka på tårtan. Av fri vilja!
Vi hjälpte honom att skära en bit av tårtan. Han börajde att äta ... och åt upp den.
Han till och med gillade den!
Man kan läsa Kalle Anka-tidningar. Det måste ha varit en lyckodag för han hittade fem rutor i en Kalle Anka-tidning på 75 sidor, som handlade om tårtor. De rutorna fick vi läsa säkert tio gånger. Han tog med tidningen till tårtresterna och jämförde dem. I tidningen var de höga och liknade pyramider, på bordet var de mer platta, konstaterade han.
Man kan be om ett papper och en penna. Det här var fem fina Kalle Anka-rutor, som måste förevigas.
... och när man har gjort alla de här sakerna, så säger mamma och pappa att det är dags att åka hem!
Tänk vad mycket man kan hitta på, bland så många människor och ändå få vara ifred.
Det var en bra dag!
Både för Kalle och den nyblivna studenten! :-)
Idag tog Kalles äldsta kusin studenten.
Massor, massor av människor på skolgården. Ännu mer människor när studenterna började att "springa ut".
Massor, massor av ljud, alldeles öronbedövande, när lövade traktorer och vagnar körde kortegen igenom centrum.
Det måste vara väldigt frustrerande att vara instängd mellan massor av människor och inte kunna se mer än ett par decimeter framför sig.
Kalle visade med sitt kroppsspråk att han inte tyckte om situationen. Men han fann sig i den. Han försökte ett tag att klättra upp på oss, så att han skulle kunna se sig omkring, men insåg att det var helt omöjligt.
Han var riktigt duktig.
Efter stan åkte vi hem till den nybakade studenten som bjöd på öppet hus, med stor mat- och tårtbuffé.
Totalt var vi 50 personer inklusive studenten.
Alldeles onödigt många människor, i Kalles smak.
Vi minglade runt eller satt i grupper och pratade. Inget av det är Kalles favoritsysslor. Han minglar gärna runt, men helst utan att börja prata med någon.
Vad kan man hitta på bland så många människor, utan att dra sig undan helt?
Man kan hitta en Kyosho-katalog, med radiostyrda bilar, båtar och flygplan. Hittar man dessutom ett ostört hörn i soffan, så är det perfekt.
Man kan sätta sig på fotbollen och titta på insekterna och växterna i gräsmattan.
Man kan studera myrorna på pionens knoppar.
Man kan spana in den otroliga tårtbuffén.
Kalle är fascinerad av tårtor. Han vet precis hur trolleriet "att baka en tårta" går till. Han vet vilka ingredienser det är i en tårta, hur man blandar och att den ska gräddas i ugnen för att bli klar.
Gillar han att äta tårta, då?
Aldrig i livet. Det är inte ätbart.
Fram till idag, vill säga. När gästerna hade börjat att ta av tårtorna kom han och hämtade oss och pekade på prinsesstårtan. Vi blev lite förvånade, när vi förstod vad han ville. Han ville verkligen smaka på tårtan. Av fri vilja!
Vi hjälpte honom att skära en bit av tårtan. Han börajde att äta ... och åt upp den.
Han till och med gillade den!
Man kan läsa Kalle Anka-tidningar. Det måste ha varit en lyckodag för han hittade fem rutor i en Kalle Anka-tidning på 75 sidor, som handlade om tårtor. De rutorna fick vi läsa säkert tio gånger. Han tog med tidningen till tårtresterna och jämförde dem. I tidningen var de höga och liknade pyramider, på bordet var de mer platta, konstaterade han.
Man kan be om ett papper och en penna. Det här var fem fina Kalle Anka-rutor, som måste förevigas.
... och när man har gjort alla de här sakerna, så säger mamma och pappa att det är dags att åka hem!
Tänk vad mycket man kan hitta på, bland så många människor och ändå få vara ifred.
Det var en bra dag!
Både för Kalle och den nyblivna studenten! :-)
Torsdag 9 juni 2011
Röda kvadrater med spagetti
Idag på morgonen slog Kalle in 4 paket, med ekologiska gelehjätan i. Paketen skulle han ge till de lärare som jobbar i hans klass.
Rött papper, med vitt snöre. Kalle gillar paket, speciellt om det är han som får öppna dem.
- Nästan ut en rääckaröunu, sa han när han höll i det vita snöret som rullade ihop sig.
Rääckaröunu uttalas med amerikanskt uttal på r:en och betoning på ä och ö =makaroner. Det uttalet har han haft länge. Vi skrev om det 25 juli 2010.
- Nej, nästan ut en bagecki, sa han sen och syftade fortfarande på snöret.
Bagecki? Spagetti, såklart!
Dagens första två liknelser.
När paketen började bli färdiga tittade han noga på dem och fortsatte in på geometrins område, ett favoritämne.
- Röd + kvadrat = paket.
- Röd + cirkel = nej.
- Röd + triangel = nej.
- Röd + kvadrat = ja.
Där hade han bearbetat dem färdigt och la ner de röda kvadratiska paketen med spagettisnören i påsen, för att ge till sina lärare.
Kalle hann med två skolavslutningar idag. Den första var Majas avslutning.
Vi satte oss tillrätta i de sköna fåtöljerna och Kalle insåg säkert att det skulle vara något på scenen där långt fram. Av erfarenhet vet han att det ofta kan vara lite halvt ointressant i hans tycke.
Den här insikten gjorde nog att han kom på en bra idé.
- Du, hallå, var är Nintendo, sa han och pekade på vägguttaget nere vid fötterna.
Det hade ju verkligen varit perfekt med ett Nintendo, så att han kunde spela något Super Mario-spel, tyckte han. Skulle laddningen ta slut, så fanns det ju uttag alldeles där han satt. :-)
Idag på morgonen slog Kalle in 4 paket, med ekologiska gelehjätan i. Paketen skulle han ge till de lärare som jobbar i hans klass.
Rött papper, med vitt snöre. Kalle gillar paket, speciellt om det är han som får öppna dem.
- Nästan ut en rääckaröunu, sa han när han höll i det vita snöret som rullade ihop sig.
Rääckaröunu uttalas med amerikanskt uttal på r:en och betoning på ä och ö =makaroner. Det uttalet har han haft länge. Vi skrev om det 25 juli 2010.
- Nej, nästan ut en bagecki, sa han sen och syftade fortfarande på snöret.
Bagecki? Spagetti, såklart!
Dagens första två liknelser.
När paketen började bli färdiga tittade han noga på dem och fortsatte in på geometrins område, ett favoritämne.
- Röd + kvadrat = paket.
- Röd + cirkel = nej.
- Röd + triangel = nej.
- Röd + kvadrat = ja.
Där hade han bearbetat dem färdigt och la ner de röda kvadratiska paketen med spagettisnören i påsen, för att ge till sina lärare.
Kalle hann med två skolavslutningar idag. Den första var Majas avslutning.
Vi satte oss tillrätta i de sköna fåtöljerna och Kalle insåg säkert att det skulle vara något på scenen där långt fram. Av erfarenhet vet han att det ofta kan vara lite halvt ointressant i hans tycke.
Den här insikten gjorde nog att han kom på en bra idé.
- Du, hallå, var är Nintendo, sa han och pekade på vägguttaget nere vid fötterna.
Det hade ju verkligen varit perfekt med ett Nintendo, så att han kunde spela något Super Mario-spel, tyckte han. Skulle laddningen ta slut, så fanns det ju uttag alldeles där han satt. :-)
Onsdag 8 juni 2011
Ny hälsningsfras
- Hej mamma, var har du dina kalsonger? sa Kalle när vi sågs ute i trädgården.
Jag kom precis hem från jobbet. Han hade hunnit med att bada.
Han hoppade på studsmattan. Jag kunde se att han nyligen hade badat, hans hår var blött.
Badbyxorna hade han inte inte kvar - han hoppade naken.
Han var väldigt nöjd.
Eftersom vår studsmatta står vid tomtgränsen, alldeles nära våra trevliga grannars tomt, så känns det bättre om han något klädesplagg på sig.
Alltid när Kalle har badat så går han direkt till studsmattan. Det är en rutin och han följer samma mönster varje gång. Han brukar hoppa ett tag med badbyxorna på. När kroppen har börjat att torka så tar han av sig badbyxorna och fortsätter att hoppa- naken. Eftersom han badar ganska många gånger på en dag, så blir det många tillfällen att leta efter hans kalsonger. Han kan ha lagt dem var som helst - ute eller inne.
Vi brukar fråga honom var de är. Han brukar inte kunna svara på frågan. Han har nog glömt var han la dem.
Han insåg säkert att jag antagligen skulle fråga honom om var hans kalsonger var, så han såg till att överrumpla mig. Smart drag!
Efter det, har vi andra i familjen börjat att hälsa på varandra så fort vi ses.
- Var har du dina kalsonger, säger vi till varandra. Eftersom de flesta av oss inte använder kalsonger, blir det lite roligt! :-)
Kalles badbyxor på tork!
- Hej mamma, var har du dina kalsonger? sa Kalle när vi sågs ute i trädgården.
Jag kom precis hem från jobbet. Han hade hunnit med att bada.
Han hoppade på studsmattan. Jag kunde se att han nyligen hade badat, hans hår var blött.
Badbyxorna hade han inte inte kvar - han hoppade naken.
Han var väldigt nöjd.
Eftersom vår studsmatta står vid tomtgränsen, alldeles nära våra trevliga grannars tomt, så känns det bättre om han något klädesplagg på sig.
Alltid när Kalle har badat så går han direkt till studsmattan. Det är en rutin och han följer samma mönster varje gång. Han brukar hoppa ett tag med badbyxorna på. När kroppen har börjat att torka så tar han av sig badbyxorna och fortsätter att hoppa- naken. Eftersom han badar ganska många gånger på en dag, så blir det många tillfällen att leta efter hans kalsonger. Han kan ha lagt dem var som helst - ute eller inne.
Vi brukar fråga honom var de är. Han brukar inte kunna svara på frågan. Han har nog glömt var han la dem.
Han insåg säkert att jag antagligen skulle fråga honom om var hans kalsonger var, så han såg till att överrumpla mig. Smart drag!
Efter det, har vi andra i familjen börjat att hälsa på varandra så fort vi ses.
- Var har du dina kalsonger, säger vi till varandra. Eftersom de flesta av oss inte använder kalsonger, blir det lite roligt! :-)
Kalles badbyxor på tork!
Tisdag 7 juni 2011
Porträtt på olika sätt
Att teckna ansikten, kan vara riktigt svårt.
Om de ska bli riktigt bra, måste man träna många gånger.
Man får jämföra avstånd i förhållande till varandra. Man får titta på former, färger och skuggor.
Var ska näsan sitta? I mitten av ansiktet eller en bit upp eller en bit ner?
Var ska öronen vara? På sidorna, men hur högt upp?
Ögonen, ögonbrynen, håret, näsborrarna, munnen, hakan?
Det är mycket att tänka på.
För några veckor sen gjorde Kalle det här fina självporträttet i skolan. Han hade fått en spegel och hade själv försökt att pricka in var de olika delarna i ansiktet skulle sitta.
Det verkar som om näsborrarna var de svåraste att få till. De blev som runda ringar under näsan.
Ögonen har han placerat alldeles rätt - mitt i ansiktet. Ofta brukar ögonen komma väldigt högt upp i ansiktet, men Kalles placering är helt rätt.
Självporträttet är monterat på en bit plywood med en hängare högst upp.
Visst är den fin?
Idag kom han hem med ett nytt porträtt. Det är ett porträtt i helfigur.
Han har lagt ner mycket möda på hela bilden. Kalles lärare berättade att de hade diskuterat fram var de skulle placera näsan, ögonen, munnen, knapparna, mustaschen och allt annat.
Allt är färglagt med stort tålamod och den har alla detaljer rätt.
Det är ett mycket stort porträtt - 75 cm x 125 cm.
Naturligtvis är det på Super Mario!
När porträttet var färdigt, så fick Kalle hjälp av sin lärare och träslöjdsläraren på skolan att göra en ram till det fina porträttet.
Gissa om han var stolt när vi kom till kapprummet på fritids och han kunde visa sitt senaste verk! :-)
Att teckna ansikten, kan vara riktigt svårt.
Om de ska bli riktigt bra, måste man träna många gånger.
Man får jämföra avstånd i förhållande till varandra. Man får titta på former, färger och skuggor.
Var ska näsan sitta? I mitten av ansiktet eller en bit upp eller en bit ner?
Var ska öronen vara? På sidorna, men hur högt upp?
Ögonen, ögonbrynen, håret, näsborrarna, munnen, hakan?
Det är mycket att tänka på.
För några veckor sen gjorde Kalle det här fina självporträttet i skolan. Han hade fått en spegel och hade själv försökt att pricka in var de olika delarna i ansiktet skulle sitta.
Det verkar som om näsborrarna var de svåraste att få till. De blev som runda ringar under näsan.
Ögonen har han placerat alldeles rätt - mitt i ansiktet. Ofta brukar ögonen komma väldigt högt upp i ansiktet, men Kalles placering är helt rätt.
Självporträttet är monterat på en bit plywood med en hängare högst upp.
Visst är den fin?
Idag kom han hem med ett nytt porträtt. Det är ett porträtt i helfigur.
Han har lagt ner mycket möda på hela bilden. Kalles lärare berättade att de hade diskuterat fram var de skulle placera näsan, ögonen, munnen, knapparna, mustaschen och allt annat.
Allt är färglagt med stort tålamod och den har alla detaljer rätt.
Det är ett mycket stort porträtt - 75 cm x 125 cm.
Naturligtvis är det på Super Mario!
När porträttet var färdigt, så fick Kalle hjälp av sin lärare och träslöjdsläraren på skolan att göra en ram till det fina porträttet.
Gissa om han var stolt när vi kom till kapprummet på fritids och han kunde visa sitt senaste verk! :-)
Måndag 6 juni
Läsk-bubblor
Kalle tycker verkligen om att bada. Sjö, pool ute eller pool inne, spelar ingen roll. Allt är roligt!
Allt utom vårt bubbelbadkar. Där får han nästan ångest när bubblorna är på. Ganska nyligen kunde han förklara för oss att han var rädd för alla spöken som han tror finns i hålen i badkaret.
Vi skrev om det 27 december 2010 .
Idag skulle Kalle få bada i ett spabad ute. Vattnet var nästan 30 grader varmt.
Vi funderade lite på om vi skulle starta bubblorna eller inte. Hur skulle han reagera om det var bubblor?
Skulle han reagera på samma sätt som när han badar i vårt bubbelbadkar inne?
Skulle han vägra att nudda botten?
Vi bestämde oss för att slå på bubblorna nästan på en gång. Vi väntade på en reaktion av något slag. Kalle visade ingenting.
Han satte på sig cykolpet och började att dyka ner under ytan. Han dök långt ner under vattenytan, simmade runt lite och sen upp igen. Han dök ner till ett runt litet fönster där han kunde titta ut. Han var upprymd och glad. När han hade dykt upp och ner några gånger hoppade han upp, så att vattnet yrde åt alla håll.
- Ngäckang uk eng läck (ser nästan ut som läsk), ropade han glatt och syftade antagligen på alla bubblor i vattnet.
Inga spöken här inte!
Han badar alltså hellre i läsk, än bland spöken! :-)
Kalle tycker verkligen om att bada. Sjö, pool ute eller pool inne, spelar ingen roll. Allt är roligt!
Allt utom vårt bubbelbadkar. Där får han nästan ångest när bubblorna är på. Ganska nyligen kunde han förklara för oss att han var rädd för alla spöken som han tror finns i hålen i badkaret.
Vi skrev om det 27 december 2010 .
Idag skulle Kalle få bada i ett spabad ute. Vattnet var nästan 30 grader varmt.
Vi funderade lite på om vi skulle starta bubblorna eller inte. Hur skulle han reagera om det var bubblor?
Skulle han reagera på samma sätt som när han badar i vårt bubbelbadkar inne?
Skulle han vägra att nudda botten?
Vi bestämde oss för att slå på bubblorna nästan på en gång. Vi väntade på en reaktion av något slag. Kalle visade ingenting.
Han satte på sig cykolpet och började att dyka ner under ytan. Han dök långt ner under vattenytan, simmade runt lite och sen upp igen. Han dök ner till ett runt litet fönster där han kunde titta ut. Han var upprymd och glad. När han hade dykt upp och ner några gånger hoppade han upp, så att vattnet yrde åt alla håll.
- Ngäckang uk eng läck (ser nästan ut som läsk), ropade han glatt och syftade antagligen på alla bubblor i vattnet.
Inga spöken här inte!
Han badar alltså hellre i läsk, än bland spöken! :-)
Söndag 5 juni 2011
Kvantitet och kvalitet
Ännu en Mario-dag...
Trots en varm och skön dag, har Kalle haft en riktig bygga-så-många-Mario-som-möjligt-dag.
Han är så uppfinningsrik när det gäller att variera sina figurer, trots att alla är Mario.
Dagens första tre Mario-figurer, hade väldigt "tunna" kroppar, utan alla detaljer.
Så fort han hade visat oss de tre Mario-figurerna, så gick han tillbaka till sitt rum och de tre figurerna fick en total make-over. Han byggde också en fjärde Mario.
De fyra tog han snabbt isär och byggde bara en liten Mario.
Mellan de olika byggena hoppade han upp i sin säng och spelade Nintendo.
Självklart spelade han Super Mario.
Varför?
Jo, han behövde inspiration till nya figurer, såklart.
Ett nytt bygge av hans vanligaste Mario-figur:
Kalle hade med sig Mario, även till matbordet.
Mellan varven lämande Kalle sitt rum och byggandet, för att gå ut och hoppa studsmatta och bada.
Han har en inbyggd funktion, som alla skulle behöva. När han har varit stilla för länge, ser han själv till att röra på sig. Mario väntade snällt på mattan i Kalles rum.
Han bestämde sig för att mäta sina figurer. Trots att han har en linjal, så använde han ett helt annat sätt att mäta höjden på.
Han la en figur på sin white-board och skrev siffror till höger om den. När stapeln med siffror blev lika hög som figuren, så ringade han in den siffran. Så hög var Mario.
Den här Mario var 10. Vilken enhet det handlar om, fick vi aldrig svar på.
Han mätte också den stora Mario, som var 16.
Fortfarande ingen enhet, men Kalle var väldigt nöjd med att det stämde.
Den som var 10 var mycket mindre än den som var 16.
Ett användbart system att mäta med, men kanske inte så precist.
Ännu en Mario-dag...
Trots en varm och skön dag, har Kalle haft en riktig bygga-så-många-Mario-som-möjligt-dag.
Han är så uppfinningsrik när det gäller att variera sina figurer, trots att alla är Mario.
Dagens första tre Mario-figurer, hade väldigt "tunna" kroppar, utan alla detaljer.
Så fort han hade visat oss de tre Mario-figurerna, så gick han tillbaka till sitt rum och de tre figurerna fick en total make-over. Han byggde också en fjärde Mario.
De fyra tog han snabbt isär och byggde bara en liten Mario.
Mellan de olika byggena hoppade han upp i sin säng och spelade Nintendo.
Självklart spelade han Super Mario.
Varför?
Jo, han behövde inspiration till nya figurer, såklart.
Ett nytt bygge av hans vanligaste Mario-figur:
Kalle hade med sig Mario, även till matbordet.
Mellan varven lämande Kalle sitt rum och byggandet, för att gå ut och hoppa studsmatta och bada.
Han har en inbyggd funktion, som alla skulle behöva. När han har varit stilla för länge, ser han själv till att röra på sig. Mario väntade snällt på mattan i Kalles rum.
Han bestämde sig för att mäta sina figurer. Trots att han har en linjal, så använde han ett helt annat sätt att mäta höjden på.
Han la en figur på sin white-board och skrev siffror till höger om den. När stapeln med siffror blev lika hög som figuren, så ringade han in den siffran. Så hög var Mario.
Den här Mario var 10. Vilken enhet det handlar om, fick vi aldrig svar på.
Han mätte också den stora Mario, som var 16.
Fortfarande ingen enhet, men Kalle var väldigt nöjd med att det stämde.
Den som var 10 var mycket mindre än den som var 16.
Ett användbart system att mäta med, men kanske inte så precist.
Lördag 4 juni 2011
Skynda på olika sätt
Glass är inte en favorit. En kiwi är värd mycket, mycket mer.
Kalle äter en viss glass under en period och sen byter han till en annan.
Den glass som han har accepterat under flest perioder är Piggelin. Det har också fungerat med Cornetto (bara den med jordgubbssmak), GB Sandwich och Trollerimix. När han har haft en period med någon av glassarna så har han vägrat att äta av de glassar som han tidigare gillade. Det har varit, och är, en chansning när vi köper glass. Vi vet aldrig om den kommer att bli uppäten av Kalle eller inte.
Idag var vi i Stadsparken och blev sugna på glass. Mjukglasskön var riktigt lång, men vi gick in till handelsboden där de har vanlig "frysboxglass", men av ett lite ovanligt märke.
De glassar som Kalle gillar fanns inte. Det fanns inte något som liknade de som han äter. Ingen ljusgrön isglass, ingen strut med vanilglass och en liten klick jordgubbssylt, ingen med bruna kex med vaniljglass emellan.
Kalle fick titta på bilderna på glasslistan. Ingen var riktigt bra. Till slut enades vi om en pinne med bara jordgubbsglass. Inget strössel, inget, överdrag, ingen strut, inget annat är bara glass.
Kalle nickade, den var OK. Han fick hjälp med att ta av papperet och började att äta av den.
Vi strosade i parken samtidigt som vi åt av glassarna.
Eftersom det var riktigt varmt idag, så började glassen att smälta snabbt. Kalle har inte så stor vana av att äta glasspinnar så han blev nog lite förvånad när han såg hur glassen började att rinna nerför handen.
- Kalle, du måste skynda dig, sa Maja.
- Jaahaaa, sa Kalle och ökade på stegen och började att småspringa. Han sprang snabbt ifrån oss. Maja hade ju sagt att han skulle skynda sig och han tog det bokstavligt.
Maja ökade stegen och kom ikapp Kalle.
- Neej, du måste skynda dig att slicka bort det som rinner för glassen smälter, sa Maja för att göra det mer tydligt för Kalle.
- Jaahaaa, sa Kalle och saktade ner stegen. Han fixade glassen efter bästa förmåga.
En smältande glass i gassande sol, är inte det lättaste att ta hand om...
Fredag 3 juni 2011
Arg eller sur?
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och tog min hand.
Han ville visa något.
Vi gick till vår trappa. Kalle böjde sig fram och pekade.
Där på ett trappsteg var det två insekter som hade fångat Kalles uppmärksamhet.
Efter lite forskande så vet vi nu att det var två stycken eldlöss, som satt "ihopklistrade" med bakdelarna mot varandra. Vi antar att de parade sig.
Eftersom vi trodde att Kalle var fascinerad att de satt ihop med varandra, så började vi att förklara att de gjorde nya insekter.
Kalle lyssnade intresserat.
- Den sur ... eller kanske ... den arg, sa han och tittade nära på de båda eldlössen samtidigt som han drog i sina egna mungipor.
Då förstod vi - han tittade på mönstret på eldlusens rygg.
Det ser väl alla att de svarta prickarna på eldlusens rygg ser ut som ögon, näsa och mun (med bister min)!
Vi har också lärt oss något idag - att den här insekten heter eldlus.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eldlus
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och tog min hand.
Han ville visa något.
Vi gick till vår trappa. Kalle böjde sig fram och pekade.
Där på ett trappsteg var det två insekter som hade fångat Kalles uppmärksamhet.
Efter lite forskande så vet vi nu att det var två stycken eldlöss, som satt "ihopklistrade" med bakdelarna mot varandra. Vi antar att de parade sig.
Eftersom vi trodde att Kalle var fascinerad att de satt ihop med varandra, så började vi att förklara att de gjorde nya insekter.
Kalle lyssnade intresserat.
- Den sur ... eller kanske ... den arg, sa han och tittade nära på de båda eldlössen samtidigt som han drog i sina egna mungipor.
Då förstod vi - han tittade på mönstret på eldlusens rygg.
Det ser väl alla att de svarta prickarna på eldlusens rygg ser ut som ögon, näsa och mun (med bister min)!
Vi har också lärt oss något idag - att den här insekten heter eldlus.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eldlus
Torsdag 2 juni 2011
Gurk-lunch
Kalle har väldigt bestämda regler för vad som får ligga på hans tallrik och hur maten ligger på tallriken.
De olika sakerna får absolut inte snudda vid varandra. Förutom ketchup, för den måste liggå på.
På tallriken får bara ligga sånt som han kan tänka sig att äta. Om det finns något oätligt på tallriken, som ris, varmkorv eller glass, så petar han på det så att det trillar över kanten och hamnar på bordet istället.
Som förälder finns det tillfällen när man kanske inte följer regelboken helt och hållet. Det finns tillfällen då det kan vara ok att "retas". Vi har under en väldigt lång tid testat Kalles tålamod, genom att lägga något av allt han inte äter, på hans tallrik tillsammans med det han tänker äta.
Kalle har reagerat med att peta det oönskade över tallrikskanten och grymtat lite irriterat. Eller så har han kastat det på någon av våra tallrikar. Han har alltid visat missnöje.
Idag var det morotssoppa och pannkakor till lunch.Kalle smakar alltid på soppan innan han får pannkakor.
Istället för soppa fick han en hel tallrik med gurkbitar i den djupa tallriken. En alldeles oätlig grönsak, i Kalles ögon.
Vi gjorde det, för att se hur han skulle reagera.
Skulle han peta alla gurkbitarna över tallrikskanten och ner på bordet?
Eller skulle han lägga över dem på våra tallrikar?
Skulle han bli sur och irriterad?
Reaktionen blev inte alls som den brukar. Han gjorde inget av det vi hade förväntat oss.
Han bara skrattade åt situationen, ett gurglande, glatt skratt.
Han insåg att hans föräldrar gick över gränsen för vad som var rimligt!
Nästa steg får kanske bli att försöka få honom att i alla fall smaka på gurka, en av de saker som är oätliga i hans ögon.
Kalle har väldigt bestämda regler för vad som får ligga på hans tallrik och hur maten ligger på tallriken.
De olika sakerna får absolut inte snudda vid varandra. Förutom ketchup, för den måste liggå på.
På tallriken får bara ligga sånt som han kan tänka sig att äta. Om det finns något oätligt på tallriken, som ris, varmkorv eller glass, så petar han på det så att det trillar över kanten och hamnar på bordet istället.
Som förälder finns det tillfällen när man kanske inte följer regelboken helt och hållet. Det finns tillfällen då det kan vara ok att "retas". Vi har under en väldigt lång tid testat Kalles tålamod, genom att lägga något av allt han inte äter, på hans tallrik tillsammans med det han tänker äta.
Kalle har reagerat med att peta det oönskade över tallrikskanten och grymtat lite irriterat. Eller så har han kastat det på någon av våra tallrikar. Han har alltid visat missnöje.
Idag var det morotssoppa och pannkakor till lunch.Kalle smakar alltid på soppan innan han får pannkakor.
Istället för soppa fick han en hel tallrik med gurkbitar i den djupa tallriken. En alldeles oätlig grönsak, i Kalles ögon.
Vi gjorde det, för att se hur han skulle reagera.
Skulle han peta alla gurkbitarna över tallrikskanten och ner på bordet?
Eller skulle han lägga över dem på våra tallrikar?
Skulle han bli sur och irriterad?
Reaktionen blev inte alls som den brukar. Han gjorde inget av det vi hade förväntat oss.
Han bara skrattade åt situationen, ett gurglande, glatt skratt.
Han insåg att hans föräldrar gick över gränsen för vad som var rimligt!
Nästa steg får kanske bli att försöka få honom att i alla fall smaka på gurka, en av de saker som är oätliga i hans ögon.
Onsdag 1 juni 2011
Kram-kalas
I Wikipedia står det:
"En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna."
Att kramas är något Kalle gillar. Ibland när han är glad eller upprymd över något som han har sett eller något han tänker på, kan hans berabetning av känslorna utmynna i en spontan kram. Oftast har han hoppat och skuttat samtidigt som han fnittrar lite för sig själv, en stund innan kramen. Ibland skrattar han högt. Det enda man önskar är att man kunde få ta del av vad som är så roligt, men det håller han för sig själv!
Idag på skolan hade Kalle plötsligt fått ett infall att kramas. Läraren som fick vara med i kram-kalaset fick hans armar lindade runt sin midja och sen tryckte han till, en riktigt hård, varm kram med mycket närhet.
Det var säkert en lite omtumlande upplevelse för läraren, eftersom han hade slingrat sina armar runt en lärare som inte undervisar honom och som inte känner honom så väl.
Kalle fick i alla fall dela sin upprymdhet med någon!
Här är Kalle 5 och ett halvt år och tar en kram-stund på pappas mage.
I Wikipedia står det:
"En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna."
Att kramas är något Kalle gillar. Ibland när han är glad eller upprymd över något som han har sett eller något han tänker på, kan hans berabetning av känslorna utmynna i en spontan kram. Oftast har han hoppat och skuttat samtidigt som han fnittrar lite för sig själv, en stund innan kramen. Ibland skrattar han högt. Det enda man önskar är att man kunde få ta del av vad som är så roligt, men det håller han för sig själv!
Idag på skolan hade Kalle plötsligt fått ett infall att kramas. Läraren som fick vara med i kram-kalaset fick hans armar lindade runt sin midja och sen tryckte han till, en riktigt hård, varm kram med mycket närhet.
Det var säkert en lite omtumlande upplevelse för läraren, eftersom han hade slingrat sina armar runt en lärare som inte undervisar honom och som inte känner honom så väl.
Kalle fick i alla fall dela sin upprymdhet med någon!
Här är Kalle 5 och ett halvt år och tar en kram-stund på pappas mage.
