En enda mening
Idag åkte vi en sväng till sommarstugan.
På kvällen åt vi kvällsmaten där.
Som vanligt när vi äter mat, så pratade vi om allt möjligt.
Vi pratade om:
- vad vi skulle göra efter att vi hade ätit, alltså diska och plocka ihop för att åka hem.
- alla grodor vi hade sett i gräsmattan, både små och stora.
- om att hallonen var så stora i år. Röda, saftiga och jättegoda.
- att vi hade glömt att köpa ketchup. Katastrof!
- att Mimmi ville få provköra bilen. Eftersom det är en privat väg den sista km till stugan, så ville hon få prova.
- alla fina blommor. Klematis och rosor blommade i rabatten bredvid oss.
- allt möjligt, mellan himmel och jord....

Som vanligt, sitter Kalle tyst och ägnar sig åt sin mat. Han brukar inte delta i våra samtal. Om han uppfattar vad vi pratar om, vet vi inte. Kanske gör han det, kanske inte!
Mot slutet av måltiden höjde han sin röst. Vi såg att det var något som bekymrade honom, han såg riktigt allvarlig ut.
Eftersom det är så sällan han pratar spontant, så slutade vi att prata och lyssnade uppmärksamt.
- Du ... hallå ... ni ... jag har ingen ... diskmedel, sa han uppgivet.
Han hade nog funderat på det vi pratade allra först under middagen - att vi efter maten skulle diska våra tallrikar och sen packa ihop för att åka hem.
Vi förklarade för honom att han inte behövde diska sin tallrik, utan kunde klättra lite på stenen eller plocka hallon istället.
Han slappnade av en hel del, efter det beskedet! :-)

Han börajde med att klättra upp på de stora stenarna bakom uteplatsen...


...sen fortsatte han till hallonbuskarna!