Torsdag 7 juli 2011
Från "NEEEJ" till "Vadå?"
Alla barn har sina idéer om hur saker och ting ska göras. Det kan vara olika procedurer vid maten, vid påklädningen, vid läggdags eller andra situationer.
En del saker kan vara ganska påfrestande. Andra saker kanske man inte ens tänker på.
Det positiva är att mycket av beteendet som man inte direkt gillar, växer bort.
Hur många vuxna brukar kasta mat omkring sig när de äter eller leka med maten?
Eller vägrar att använda vantar när det är 20 minusgrader?
Eller vill gå nakna med bara blöja, på vintern?
Eller skriker i högan sky för att TV-programmet tog slut?
Skönt att det växer bort! :-)
När Kalle var mindre hade han alltid bara ett par skor. Var det vinter hade han ett par vinterkängor. Var det sommar hade han ett par sandaler. Om det var vår använde han vinterkängorna så länge det gick och sen bytte vi till sommarsandaler. Detsamma gällde när det blev höst. Sommarsandalerna hade han tills det var dags att byta till vinterkängor.
Varför?
Jo, Kalle vägrade nämligen att byta skor. När de nya skorna satt på fötterna, så slutade de att fungera. Han vek in dem under sig och "ramlade" ner på golvet. Ganska besvärligt! Dessutom vägrade han att åka vagn till och från dagis. Med de vanliga skorna så ville han gå, men med nya så gick det bara inte. Det brukade ta en vecka ungefär innan han började att gå med de nya skorna oavsett om det var vinterkängor eller sommarsandaler. Det räckte med två "kan-inte-gå-veckor" per år. Hade vi bytt till vår- och höstskor också, så hade det blivit 4 veckor per år. Bära till dagis, ca 1 kilometer, 4 veckor per år - nej tack!
Det här beteendet har blivit mycket bättre med åren. Han har fortfarande favoriter som han helst vill ha på sina fötter, men det är inga problem att byta till en ny typ av skor eller att använda olika par beroende på väder och vind.
Idag slog det oss att det jobbiga med att byta skor efter årstid, faktiskt har försvunnit helt, utan att vi nästan har tänkt på det.
När han skulle ut i trädgården och äta hallon, så fanns det bara ett par skor vid ytterdörren. Det var Majas foppatofflor med rosa blommor. Utan att säga eller tycka något, satte han på sig dem och gick ut!
Från totalvägran i en hel vecka till att rycka på axlarna.
På bara några år.
Det är coolt!
Alla barn har sina idéer om hur saker och ting ska göras. Det kan vara olika procedurer vid maten, vid påklädningen, vid läggdags eller andra situationer.
En del saker kan vara ganska påfrestande. Andra saker kanske man inte ens tänker på.
Det positiva är att mycket av beteendet som man inte direkt gillar, växer bort.
Hur många vuxna brukar kasta mat omkring sig när de äter eller leka med maten?
Eller vägrar att använda vantar när det är 20 minusgrader?
Eller vill gå nakna med bara blöja, på vintern?
Eller skriker i högan sky för att TV-programmet tog slut?
Skönt att det växer bort! :-)
När Kalle var mindre hade han alltid bara ett par skor. Var det vinter hade han ett par vinterkängor. Var det sommar hade han ett par sandaler. Om det var vår använde han vinterkängorna så länge det gick och sen bytte vi till sommarsandaler. Detsamma gällde när det blev höst. Sommarsandalerna hade han tills det var dags att byta till vinterkängor.
Varför?
Jo, Kalle vägrade nämligen att byta skor. När de nya skorna satt på fötterna, så slutade de att fungera. Han vek in dem under sig och "ramlade" ner på golvet. Ganska besvärligt! Dessutom vägrade han att åka vagn till och från dagis. Med de vanliga skorna så ville han gå, men med nya så gick det bara inte. Det brukade ta en vecka ungefär innan han började att gå med de nya skorna oavsett om det var vinterkängor eller sommarsandaler. Det räckte med två "kan-inte-gå-veckor" per år. Hade vi bytt till vår- och höstskor också, så hade det blivit 4 veckor per år. Bära till dagis, ca 1 kilometer, 4 veckor per år - nej tack!
Det här beteendet har blivit mycket bättre med åren. Han har fortfarande favoriter som han helst vill ha på sina fötter, men det är inga problem att byta till en ny typ av skor eller att använda olika par beroende på väder och vind.
Idag slog det oss att det jobbiga med att byta skor efter årstid, faktiskt har försvunnit helt, utan att vi nästan har tänkt på det.
När han skulle ut i trädgården och äta hallon, så fanns det bara ett par skor vid ytterdörren. Det var Majas foppatofflor med rosa blommor. Utan att säga eller tycka något, satte han på sig dem och gick ut!
Från totalvägran i en hel vecka till att rycka på axlarna.
På bara några år.
Det är coolt!
Onsdag 6 juli 2011
X
Med risk för att bli tjatig - det är 30 dagar kvar!
?
Ingen har väl undgått att filmen Bilar 2 har biopremiär om 30 dagar...
Kalle är noga med att varje kväll göra ett kryss i sin väggalmanacka, för att stryka att ännu en dag har gått.
Det sista han gör innan han kryper ner i sängen på kvällen är att "kryssa" i almanackan.
Eller som Kalle säger - göja eck ( göra x )!
Igår kom vi hem ganksa sent efter att ha firat Kalles morbror Bosse som fyllde år. Resan hem var ungefär tio mil. Kalle somnar aldrig i bilen, inte ens om det är sent. Han kan sitta klarvaken i becksvart mörker mitt i natten, i flera timmar.
Igår gick han ifrån sina egna principer - han nästan slumrade till lite.
När vi efter en dryg timme kom hem, bad Kalle om att få gå och lägga sig.
Han somnade snabbt!
Imorse när vi väckte honom så började han att prata redan innan han hade slagit upp ögonen.
- Han ... måcke ... göja eck, sa han väldigt tyst och väldigt släpigt. Han visade med ena handen att det var ett "X" han pratade om.
Tänk, redan innan han hade vaknat riktigt, så tänkte han på att han hade glömt att "göja eck" innan han gick och la sig igår!
Direkt efter att han hade slagit upp ögonen så reste han sig upp, gick fram till almanackan och strök gårdagen.
Nu var allt i ordning! :-)
Med risk för att bli tjatig - det är 30 dagar kvar!
?
Ingen har väl undgått att filmen Bilar 2 har biopremiär om 30 dagar...
Kalle är noga med att varje kväll göra ett kryss i sin väggalmanacka, för att stryka att ännu en dag har gått.
Det sista han gör innan han kryper ner i sängen på kvällen är att "kryssa" i almanackan.
Eller som Kalle säger - göja eck ( göra x )!
Igår kom vi hem ganksa sent efter att ha firat Kalles morbror Bosse som fyllde år. Resan hem var ungefär tio mil. Kalle somnar aldrig i bilen, inte ens om det är sent. Han kan sitta klarvaken i becksvart mörker mitt i natten, i flera timmar.
Igår gick han ifrån sina egna principer - han nästan slumrade till lite.
När vi efter en dryg timme kom hem, bad Kalle om att få gå och lägga sig.
Han somnade snabbt!
Imorse när vi väckte honom så började han att prata redan innan han hade slagit upp ögonen.
- Han ... måcke ... göja eck, sa han väldigt tyst och väldigt släpigt. Han visade med ena handen att det var ett "X" han pratade om.
Tänk, redan innan han hade vaknat riktigt, så tänkte han på att han hade glömt att "göja eck" innan han gick och la sig igår!
Direkt efter att han hade slagit upp ögonen så reste han sig upp, gick fram till almanackan och strök gårdagen.
Nu var allt i ordning! :-)
Tisdag 5 juli 2011
Att följa bilder
Flingor är gott - men det kan inte vara vilka flingor som helst. Kalle vill inte ha sötade flingor, utan de ska vara neutrala, men inte grova. Han äter ofta Cheerios. De är lagom söta, men inte så grova - helt i hans smak.
Precis som det är på bilden på kartongen så ska de ätas med mjölk, som - precis som på bilden - ska hällas i med fart. Gärna så att det stänker lite!
Idag hade vi en annan smak av Cheerios. Det var med honumngssmak. Kalle vred och vände på kartongen.
Jodå, de ville han prova.
Han hällde upp lite i sin skål och hällde på mjölk - precis som på bilden.
När det var klart tog han bort den vanliga skeden som han brukar äta med och pekade på bilden.
Där fanns en honungssked, en rund träkula som är sågad med skåror, för att fånga upp honung med. Eftersom vi inte har en honungssked så började vi att söka igenom köket efter något som liknade den och som Kalle kunde acceptera. Vi visade olika alternativ. Det var tekulor, olika mått, flasklock och andra verktyg.
Kalle skakade på huvudet åt allt.
Till slut hittade vi en saftomrörare i trä med en rund knopp som prydnad.
- Ja, där är den, sa Kalle.
Honung ville han också ha.
Saftomrörarknoppen doppades i honungen och lyftes upp ovanför skålen med flingor och mjölk.
- Så, sa Kalle och la ner träskeden och gick från bordet.
- Men, vill du inte äta flingorna, sa vi.
- Haha, neej, skrattade Kalle, äter inte ... bilden.
Det var så sant. På bilderna var det ingen som åt av flingorna. På baksidan ser man en flicka som äter, men det är vattenmelon.
- Men vad ska vi göra med dina flingor? undrade vi.
- Fåglarna ... kanske? sa Kalle och gick.
Flingor är gott - men det kan inte vara vilka flingor som helst. Kalle vill inte ha sötade flingor, utan de ska vara neutrala, men inte grova. Han äter ofta Cheerios. De är lagom söta, men inte så grova - helt i hans smak.
Precis som det är på bilden på kartongen så ska de ätas med mjölk, som - precis som på bilden - ska hällas i med fart. Gärna så att det stänker lite!
Idag hade vi en annan smak av Cheerios. Det var med honumngssmak. Kalle vred och vände på kartongen.
Jodå, de ville han prova.
Han hällde upp lite i sin skål och hällde på mjölk - precis som på bilden.
När det var klart tog han bort den vanliga skeden som han brukar äta med och pekade på bilden.
Där fanns en honungssked, en rund träkula som är sågad med skåror, för att fånga upp honung med. Eftersom vi inte har en honungssked så började vi att söka igenom köket efter något som liknade den och som Kalle kunde acceptera. Vi visade olika alternativ. Det var tekulor, olika mått, flasklock och andra verktyg.
Kalle skakade på huvudet åt allt.
Till slut hittade vi en saftomrörare i trä med en rund knopp som prydnad.
- Ja, där är den, sa Kalle.
Honung ville han också ha.
Saftomrörarknoppen doppades i honungen och lyftes upp ovanför skålen med flingor och mjölk.
- Så, sa Kalle och la ner träskeden och gick från bordet.
- Men, vill du inte äta flingorna, sa vi.
- Haha, neej, skrattade Kalle, äter inte ... bilden.
Det var så sant. På bilderna var det ingen som åt av flingorna. På baksidan ser man en flicka som äter, men det är vattenmelon.
- Men vad ska vi göra med dina flingor? undrade vi.
- Fåglarna ... kanske? sa Kalle och gick.
Måndag 4 juli 2011
Hår-fisk
Kalle konstruerar nya ord hela tiden. Han snappar inte upp ord på samma sätt som fullt hörande barn, utan autism. Istället gör han sina egna ord.
Ofta när han hittar på nya ord, så ser han färger eller former, som vi inte ser kopplingen till.
Vi brukar försöka fråga vad han tänker på, men antingen är frågan för svår eller så vet han inte riktigt själv.
De ord som Kalle konstruerar blir ibland ord som vi fortsätter att använda "internt", alltså inom familjen.
Familjens egna kodord, som bara vi förstår. Ett eget språk - lite häftigt!
- Wow, sa Kalle idag när han fick syn på Mimmi.
Hon hade en "kreativ-skapa-frisyr-dag" och håret var fullt med papiljotter.
Stora, taggiga, blåa och röda.
Kalle gick fram och tittade förundrad på Mimmi. Han var nog osäker på om det var ett normalt tillstånd, han är inte van vid papiljotter. Han började med att avläsa ansiktet om det var en uppåt-mun eller en neråt-mun. Alltså glad eller ledsen. Jodå, den var glad - munnen, alltså!
Då sträckte han fram handen och kände.
- Wow, sa han igen. Taggigt, men mjukt på samma gång.
- Vad har Mimmi i håret, frågade vi.
- Eemm ... den är ... hår-fisk, svarade Kalle efter lite betänketid.
Vi försökte fråga, vad han tänkte på när han associerade till fiskarnas värld, men vi fick inget svar.
Han var i alla fall inte intresserad av att ha dem i sitt eget hår...
Synonym till papiljott = hår-fisk!
Kalle konstruerar nya ord hela tiden. Han snappar inte upp ord på samma sätt som fullt hörande barn, utan autism. Istället gör han sina egna ord.
Ofta när han hittar på nya ord, så ser han färger eller former, som vi inte ser kopplingen till.
Vi brukar försöka fråga vad han tänker på, men antingen är frågan för svår eller så vet han inte riktigt själv.
De ord som Kalle konstruerar blir ibland ord som vi fortsätter att använda "internt", alltså inom familjen.
Familjens egna kodord, som bara vi förstår. Ett eget språk - lite häftigt!
- Wow, sa Kalle idag när han fick syn på Mimmi.
Hon hade en "kreativ-skapa-frisyr-dag" och håret var fullt med papiljotter.
Stora, taggiga, blåa och röda.
Kalle gick fram och tittade förundrad på Mimmi. Han var nog osäker på om det var ett normalt tillstånd, han är inte van vid papiljotter. Han började med att avläsa ansiktet om det var en uppåt-mun eller en neråt-mun. Alltså glad eller ledsen. Jodå, den var glad - munnen, alltså!
Då sträckte han fram handen och kände.
- Wow, sa han igen. Taggigt, men mjukt på samma gång.
- Vad har Mimmi i håret, frågade vi.
- Eemm ... den är ... hår-fisk, svarade Kalle efter lite betänketid.
Vi försökte fråga, vad han tänkte på när han associerade till fiskarnas värld, men vi fick inget svar.
Han var i alla fall inte intresserad av att ha dem i sitt eget hår...
Synonym till papiljott = hår-fisk!
Söndag 3 juli 2011
"Mellan" - för alltid!
Barn brukar ofta fantisera om hur framtiden kommer att se ut. Om de kommer att bilda familj, hur de kommer att bo, vad de vill jobba med, hur livet kommer att se ut.
Som vuxen är det roligt att lyssna på alla drömmar och tankar. En del drömmar är högst realistiska, en del är mer ouppnåeliga - men ändå så tilltalande.
Fotomodell, flygvärdinna, hockeyproffs, astronaut - listan kan göras lång.
Men, är det verkligen så att alla barn fantiserar om framtiden? Har drömmar och tankar om hur det kommer att vara när de blir vuxna?
Idag satt vi och pratade om just framtiden.
Drömmar som prinsessa, lindanserska på cirkus, filmstjärna eller världsartist kom aldrig upp, utan det var mer jordnära saker som lockade.
Vi diskuterade, skojade, skrattade och hade roligt tillsammans.
Kalle satt tyst och lyssnade, utan att ge några egna kommentarer. Om han riktigt förstod vad vi diskuterade är svårt att veta. Det är ett abstrakt ämne och dialogerna haglade.
- Kalle, vad vill du jobba med när du blir stor, frågade vi efter ett tag.
- Vadå, stor? sa Kalle.
- Jo, nu är du så stor, sa vi och visade hans höjd, sen blir du lika stor som pappa. Vad vill du jobba med då?
Det var en abstrakt och svår fråga. Kalle svarade ingenting, det verkade som om han började att fundera.
Vi släppte frågan och började att prata om annat.
Efter en stund tittar vi till på Kalle och ser att tårarna rinner utmed hans kinder, alldeles tyst och stilla.
- Är du ledsen, Kalle? frågade vi.
Tystnad!
- Vi ser att du är ledsen, Kalle, fortsatte vi, vad tänker du på?
- Han ... Kalle ... kan inte samma stor pappa, sa Kalle och pekade på sig själv.
- Kalle ... mellan, fortsatte han med tårarna fortfarande rinnande utmed kinderna.
"Mellan" är Kalles definition på alla barn och ungdomar. Inte liten, inte stor, utan mellan.
Antagligen har Kalle aldrig tänkt tanken eller förstått att alla växer och blir vuxna.
Liten blir mellan, mellan blir stor.
För honom var det antagligen första gången vi berättade för honom att han kommer att bli vuxen.
För honom var tanken skrämmande. Han vill för alltid vara mellan.
Flera gånger under dagen såg vi hur han kämpade mot tårarna.
Tankarna på att bli vuxen kom tillbaka.
Efter några timmar kom Kalle och drog i oss.
- Kom, han är ledsen, sa han och ville visa något.
- Jag har en idé, fortsatte han och pekade på en teckning han hade gjort på sin whiteboard.
Idén var lätt att förstå, eller hur?
Lördag 2 juli 2011
Kompis till Bärgarn
Den 19 juni var Kalle i leksaksaffären och köpte Bärgarn från filmen Bilar, i lego. Bärgarn har varit en ständig följeslagare sen dess.
Idag hade vi vägarna förbi leksaksaffären igen och tänkte se om Bärgarns "kompis" Blixten McQueen hade kommit in. Den fanns inte sist vi var där.
Vi berättade för Kalle, när vi satt i bilen att vi tänkte åka till leksaksaffären och se om Blixten hade kommit in.
- Inte åka leksaksaffären, sa Kalle.
- Blixten ... den ... finns inte, fortsatte han.
Den fanns inte sist han var där = kommer aldrig att finnas där.
Vi gick in i affären, trots Kalles ovilja.
Gissa vad som fanns på hyllan - jo, säkert 10 olika kartonger med bilar, lastbilar, depåer och bilbanor från Bilar 2.
Kalles ögon lyste, han kunde inte tro att det var sant.
Kartongerna med lego kostade mellan 99 kronor och upp till närmare 1000. Kalle behövde ingen som helst betänketid. Han tog Blixten McQueen-kartongen för 99 kronor och gick därifrån.
Det var den enda han var intresserad av. Bärgarn behövde en kompis och det var bara Blixten som gällde.
Det räckte med den "lilla" plånboken idag ...
Den STORA lyckan var den lilla kartongen!
Den 19 juni var Kalle i leksaksaffären och köpte Bärgarn från filmen Bilar, i lego. Bärgarn har varit en ständig följeslagare sen dess.
Idag hade vi vägarna förbi leksaksaffären igen och tänkte se om Bärgarns "kompis" Blixten McQueen hade kommit in. Den fanns inte sist vi var där.
Vi berättade för Kalle, när vi satt i bilen att vi tänkte åka till leksaksaffären och se om Blixten hade kommit in.
- Inte åka leksaksaffären, sa Kalle.
- Blixten ... den ... finns inte, fortsatte han.
Den fanns inte sist han var där = kommer aldrig att finnas där.
Vi gick in i affären, trots Kalles ovilja.
Gissa vad som fanns på hyllan - jo, säkert 10 olika kartonger med bilar, lastbilar, depåer och bilbanor från Bilar 2.
Kalles ögon lyste, han kunde inte tro att det var sant.
Kartongerna med lego kostade mellan 99 kronor och upp till närmare 1000. Kalle behövde ingen som helst betänketid. Han tog Blixten McQueen-kartongen för 99 kronor och gick därifrån.
Det var den enda han var intresserad av. Bärgarn behövde en kompis och det var bara Blixten som gällde.
Det räckte med den "lilla" plånboken idag ...
Den STORA lyckan var den lilla kartongen!
Fredag 1 juli 2011
Äntligen sommar...
- Jaaa ... nu är det sommar, sa Kalle och åt årets första hallon från grannens hallonbuskar.
Han gick en runda för att utforska trädgården.
De röda vinbären var sura, även fast man åt den allra rödaste...
Smultron ... mmm ... gott ...
Vita smultron är också gott ...
Äpplena är inte färdiga ...
Krusbären ska bli mörkröda först ...
Körsbär? Nej, tack, inte ätbart ...
Jordgubbar ... mmm ...
Ååå ... en humla ...
Men, var det egentligen en upptäcksfärd i trädgården , eller?
Nja, i vintras berättade vi för Kalle att när det var sommar och han kunde plocka hallon igen, så skulle filmen Bilar 2 snart komma på bio. Därför var det en stor dag för honom idag.
Hallon = snart är det biopremiär för filmen Bilar 2.
- Nu är det sommar, sa Kalle.
- Jaaa ... nu är det sommar, sa Kalle och åt årets första hallon från grannens hallonbuskar.
Han gick en runda för att utforska trädgården.
De röda vinbären var sura, även fast man åt den allra rödaste...
Smultron ... mmm ... gott ...
Vita smultron är också gott ...
Äpplena är inte färdiga ...
Krusbären ska bli mörkröda först ...
Körsbär? Nej, tack, inte ätbart ...
Jordgubbar ... mmm ...
Ååå ... en humla ...
Men, var det egentligen en upptäcksfärd i trädgården , eller?
Nja, i vintras berättade vi för Kalle att när det var sommar och han kunde plocka hallon igen, så skulle filmen Bilar 2 snart komma på bio. Därför var det en stor dag för honom idag.
Hallon = snart är det biopremiär för filmen Bilar 2.
- Nu är det sommar, sa Kalle.
Torsdag 30 juni 2011
En social invit
Kalle har aldrig bett om att få ta hem en kompis hemma för att leka med. Han har aldrig haft en önskan om att ha det, heller.
Han har helt enkelt inget behov av att leka med kompisar. Det betyder inte att han inte tycker om att leka.
Han leker gärna för sig själv eller i lekar som uppstår hemma med Maja och hennes kompisar.
Det är kanske just det här med en kompis som Kalle inte riktigt vet eller förstår hur det fungerar.
Han har svårt för ett samspel, att ge och ta. Att lyssna på vad någon annan känner och vill. Att vara flexibel i leken. Att ha en dialog med någon annan.
Idag var vi vid sommarstugan. Våra närmaste grannar i stugan bredvid har två barn, två pojkar. Den äldre pojken är 7 år och har också diagnosen autism. Till skillnad från Kalle så har han ett rikt språk och gillar verkligen att leka med kompisar.
Han blev säkert jätteglad när han såg att vi kom. Äntligen någon att leka med.
Det tog inte mer än några minuter så kom grann-pojken emot oss och gick fram till Kalle.
- Hej, vill du leka med mig? frågade pojken. Vi kan spela badminton.
Kalle hörde frågan och funderade en liten stund. Om han riktigt förstod vad frågan innebar, är osäkert.
Det var en omtumlande känsla att vänta på hans svar, eftersom det var första gången han fick frågan.
- Eemm ... nej ... tack! sa han helt utan värdering i tonfallet.
Ett artigt, men negativt, svar på en social invit.
Grann-pojken tyckte nog att det var lite tråkigt, men hans mamma sa att de kunde leka, alltså spela badminton.
I många situationer försöker vi att guida Kalle in i lekar. Idag blev det inte så.
Det är en lång process att lära sig lekens alla koder.
Det finns många roliga lekar man kan göra både ensam eller tillsammans.
Här har Kalle hoppat sig varm på studsmattan i sommarstugen.
Kalle har aldrig bett om att få ta hem en kompis hemma för att leka med. Han har aldrig haft en önskan om att ha det, heller.
Han har helt enkelt inget behov av att leka med kompisar. Det betyder inte att han inte tycker om att leka.
Han leker gärna för sig själv eller i lekar som uppstår hemma med Maja och hennes kompisar.
Det är kanske just det här med en kompis som Kalle inte riktigt vet eller förstår hur det fungerar.
Han har svårt för ett samspel, att ge och ta. Att lyssna på vad någon annan känner och vill. Att vara flexibel i leken. Att ha en dialog med någon annan.
Idag var vi vid sommarstugan. Våra närmaste grannar i stugan bredvid har två barn, två pojkar. Den äldre pojken är 7 år och har också diagnosen autism. Till skillnad från Kalle så har han ett rikt språk och gillar verkligen att leka med kompisar.
Han blev säkert jätteglad när han såg att vi kom. Äntligen någon att leka med.
Det tog inte mer än några minuter så kom grann-pojken emot oss och gick fram till Kalle.
- Hej, vill du leka med mig? frågade pojken. Vi kan spela badminton.
Kalle hörde frågan och funderade en liten stund. Om han riktigt förstod vad frågan innebar, är osäkert.
Det var en omtumlande känsla att vänta på hans svar, eftersom det var första gången han fick frågan.
- Eemm ... nej ... tack! sa han helt utan värdering i tonfallet.
Ett artigt, men negativt, svar på en social invit.
Grann-pojken tyckte nog att det var lite tråkigt, men hans mamma sa att de kunde leka, alltså spela badminton.
I många situationer försöker vi att guida Kalle in i lekar. Idag blev det inte så.
Det är en lång process att lära sig lekens alla koder.
Det finns många roliga lekar man kan göra både ensam eller tillsammans.
Här har Kalle hoppat sig varm på studsmattan i sommarstugen.
Onsdag 29 juni 2011
En lös upptäckt
- Wow, sa Kalle långsamt och lite drömmande.
Han satt vid matbordet och hade slutat att äta. Hans händer var under matbordet. Vi såg att armarna rörde sig lite. Det var något som hade fångat hans intresse.
Han reste sig upp och ställde sig bredvid sin stol.
- Titta ... den är lös, sa han och tog ett stadigt tag om sina lår och skakade till.
Hans lår darrade till i en tiondels sekund. Det är inte mycket som sitter löst på de tunna benen!
Han var i alla fall väldigt fascinerad över sitt lår som dallrade till.
När vi alla hade sett hans (o)dallriga ben, satte han sig och åt upp sin mat.
När maten var klar gjorde han som han brukar - han kröp upp i första, bästa knä. Den här gången var det pappas knä. Han satte sig tillrätta och la hakan på pappas arm och mös lite.
Hans ögon kom ner precis i lagom höjd för att göra ännu en upptäckt. En upptäckt som inte var så smickrande för den som upptäckten satt på. Hans ögon var två decimeter från mammas arm.
Han sträckte försiktigt ut sin arm och rörde vid mammas underarm.
- Wooww, sa han och piggnade till.
- DEN ... är lös, skrattade han och skakade till mammas underarm ordentligt.
Glädjen blev stor runt bordet, när Kalle skakade underarm som dallrade betydligt längre tid än hans lår.
Några skrattade mer än andra ...
"Mjölk ger starka ben" brukar man säga. Kanske är det en hälsomyt, men Kalle fick en halvliter mjölk till maten och han kämpade friskt för att dricka upp den.
Hur gärna han än ville så gick det inte.
- Känn, sa han och pekade på sin mage, den är full nu!
- Wow, sa Kalle långsamt och lite drömmande.
Han satt vid matbordet och hade slutat att äta. Hans händer var under matbordet. Vi såg att armarna rörde sig lite. Det var något som hade fångat hans intresse.
Han reste sig upp och ställde sig bredvid sin stol.
- Titta ... den är lös, sa han och tog ett stadigt tag om sina lår och skakade till.
Hans lår darrade till i en tiondels sekund. Det är inte mycket som sitter löst på de tunna benen!
Han var i alla fall väldigt fascinerad över sitt lår som dallrade till.
När vi alla hade sett hans (o)dallriga ben, satte han sig och åt upp sin mat.
När maten var klar gjorde han som han brukar - han kröp upp i första, bästa knä. Den här gången var det pappas knä. Han satte sig tillrätta och la hakan på pappas arm och mös lite.
Hans ögon kom ner precis i lagom höjd för att göra ännu en upptäckt. En upptäckt som inte var så smickrande för den som upptäckten satt på. Hans ögon var två decimeter från mammas arm.
Han sträckte försiktigt ut sin arm och rörde vid mammas underarm.
- Wooww, sa han och piggnade till.
- DEN ... är lös, skrattade han och skakade till mammas underarm ordentligt.
Glädjen blev stor runt bordet, när Kalle skakade underarm som dallrade betydligt längre tid än hans lår.
Några skrattade mer än andra ...
"Mjölk ger starka ben" brukar man säga. Kanske är det en hälsomyt, men Kalle fick en halvliter mjölk till maten och han kämpade friskt för att dricka upp den.
Hur gärna han än ville så gick det inte.
- Känn, sa han och pekade på sin mage, den är full nu!
Tisdag 28 juni 2011
Fördel Kalle
Nu är det 38 dagar kvar. Kalle tittar i almanackan varje dag. 38 långa dagar.
Till vad?
Jo, biopremiären av Disney-filmen Bilar 2, som Kalle längtar till.
För drygt en vecka sen var han till leksaksaffären och hittade Bärgarn som är med i filmen. Den köpte han. Vi skrev om det 19 juni.
Bärgarn är hans ständiga följeslagare. Det har gjort att vi har börjat att tilltala Bärgarn som om han var en låtsaskompis, så som barn gör ibland.
- Hej, Bärgarn, är det bra med dig? kan vi säga.
- Men, hörru, han är en lego, säger Kalle med betoning på lego. Underförstått så betyder det att Bärgarn i lego inte kan prata. Det vet väl alla, att lego inte kan prata!
Kalle har lite otur med sina föräldrar, för de fortsätter att tilltala Bärgarn.
- Men, hörru! säger Kalle varje gång.
I morse vid frukost gjorde vi som vanligt, när Kalle kom till frukostbordet.
- Godmorgon Kalle, godmorgon Bärgarn, sa vi.
- Men hörru! svarade Kalle.
Nu hade han tröttnat, på sina tjatiga föräldrar som aldrig gav sig.
Han såg till att fixa det själv.
Vad gjorde han?
Jo, slog av hörapparaterna, såklart.
- Nu ... så bra! sa han och ignorerade oss.
Fördel Kalle!
Nu är det 38 dagar kvar. Kalle tittar i almanackan varje dag. 38 långa dagar.
Till vad?
Jo, biopremiären av Disney-filmen Bilar 2, som Kalle längtar till.
För drygt en vecka sen var han till leksaksaffären och hittade Bärgarn som är med i filmen. Den köpte han. Vi skrev om det 19 juni.
Bärgarn är hans ständiga följeslagare. Det har gjort att vi har börjat att tilltala Bärgarn som om han var en låtsaskompis, så som barn gör ibland.
- Hej, Bärgarn, är det bra med dig? kan vi säga.
- Men, hörru, han är en lego, säger Kalle med betoning på lego. Underförstått så betyder det att Bärgarn i lego inte kan prata. Det vet väl alla, att lego inte kan prata!
Kalle har lite otur med sina föräldrar, för de fortsätter att tilltala Bärgarn.
- Men, hörru! säger Kalle varje gång.
I morse vid frukost gjorde vi som vanligt, när Kalle kom till frukostbordet.
- Godmorgon Kalle, godmorgon Bärgarn, sa vi.
- Men hörru! svarade Kalle.
Nu hade han tröttnat, på sina tjatiga föräldrar som aldrig gav sig.
Han såg till att fixa det själv.
Vad gjorde han?
Jo, slog av hörapparaterna, såklart.
- Nu ... så bra! sa han och ignorerade oss.
Fördel Kalle!
Måndag 27 juni 2011
"Hemem"
Idag var det spännande - cementbilen kom på besök.
5,8 m3 var beställt och skulle levereras.
Kalle var väldigt spänd. Han kunde inte bara stå och titta utan sprang gatlopp fram och tillbaka på tomten.
Det var alldeles för spännande för att bara titta.
- Va e? frågade Kalle och pekade på den grå massan som kom ut ut rännan.
- Det heter cement, svarade jag.
- Hemem, sa Kalle.
- Vad heter den grå massan? frågade jag efter fem minuter.
- Eemm ... jag vet inte, svarade Kalle.
- Cement, svarade jag.
- Hemem, upprepade Kalle.
Kanske tio gånger upprepades frågan och varje gång svarade han "jag vet inte".
Den elfte gången kom han ihåg, vad det hette.
- Hemem, sa han glatt.
- Bra, nu kan du ett nytt ord, sa jag.
Då fick jag lära mig, att det inte heter cement. Det heter betong.
Cement är tytdligen en av beståndsdelarna i betong.
Efter att ha lärt Kalle ett nytt ord, så fick jag alltså veta att jag hade fel ord. Hmm!
Det är ju ändå inte ett av de allra mest frekventa orden i vårt språk.
Dessutom har jag klarat mig ganska bra, trots min ålder, med fel ord!
Betongen kommer ut ur rännan ...
Idag var det spännande - cementbilen kom på besök.
5,8 m3 var beställt och skulle levereras.
Kalle var väldigt spänd. Han kunde inte bara stå och titta utan sprang gatlopp fram och tillbaka på tomten.
Det var alldeles för spännande för att bara titta.
- Va e? frågade Kalle och pekade på den grå massan som kom ut ut rännan.
- Det heter cement, svarade jag.
- Hemem, sa Kalle.
- Vad heter den grå massan? frågade jag efter fem minuter.
- Eemm ... jag vet inte, svarade Kalle.
- Cement, svarade jag.
- Hemem, upprepade Kalle.
Kanske tio gånger upprepades frågan och varje gång svarade han "jag vet inte".
Den elfte gången kom han ihåg, vad det hette.
- Hemem, sa han glatt.
- Bra, nu kan du ett nytt ord, sa jag.
Då fick jag lära mig, att det inte heter cement. Det heter betong.
Cement är tytdligen en av beståndsdelarna i betong.
Efter att ha lärt Kalle ett nytt ord, så fick jag alltså veta att jag hade fel ord. Hmm!
Det är ju ändå inte ett av de allra mest frekventa orden i vårt språk.
Dessutom har jag klarat mig ganska bra, trots min ålder, med fel ord!
Betongen kommer ut ur rännan ...
Söndag 26 juni 2011
En fråga - på Kalles sätt
- Ja... eller nej? frågade Kalle samtidigt som han höll upp sitt pek- och långfinger på sin ena hand.
När han sa ja pekade han på pekfingret och för nej pekade han på långfingret.
Kalle tycker att det är helt onödigt att berätta vad han frågar om. Han vet ju redan det, så för honom räcker det med att fråga "ja" eller "nej". Att vi inte har en aning om vad han frågar, är helt oviktigt och ointressant för honom.
Kalle höll fram sina båda fingrar mot oss. Han ville att vi skulle peka på det fingret som var det svar vi ville ge på frågan.
- Nej, svarade vi och pekade på långfingret.
Det är mer "säkert" att svara nej, när man inte vet vad man svarar på...
- VAA?!! svarade Kalle. Han blev riktigt upprörd över svaret. Det kunde inte vara sant - de sa nej!
- Åååhh, fortsatte han sorgset.
Vi såg hur axlarna sjönk ner djupt på honom. Vilket nederlag!
Han började att mumla något som vi med gemensamma krafter lyckades tyda.
Det han ville var att titta på TV-kanalen Playhouse Disney och serien Djungeldjur.
- Du kan väl rita något istället? undrade vi.
Jo, det kunde han. Fram med whiteboarden och så satte han sig tillrätta ute i solens sken.
Han började att göra en form i det vänstra nedre hörnet.
- Nästan ut en lego, sa han missnöjt.
Han suddade och började om 3 gånger.
Till slut förstod vi att det var själva logan för Playhouse Disney, som han ville rita.
Vi gick och hämtade en liten bild som han kunde titta på.
Får man inte titta på Playhouse Disney, så får man väl rita det istället!
Hela bilden blev en TV, med logan i hörnet.
Självklart är det "Djungeldjuret" på TVn!
Lördag 25 juni 2011
Förena nytta med nöje tillsammans med Maja
Kalle ääälskaaar att bygga med lego. Helst vill han bygga sina egna Super Mario-figurer.
Maja ääälskaaar sina marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hon ville hitta på något sätt att transportera dem båda samtidigt. En liten legobur, skulle ju vara perfekt.
Kalle var med på noterna och tillsammans byggde de en "transportbur" åt marsvinen, av lego!
Kalle byggde för sitt höga nöjes skull.
Maja byggde för att få en bur till marsvinen.
Båda var lika nöjda, även om de hade olika mål med bygget.
De tog en 40 cm kvadratisk bottenplatta och byggde runt, runt.
Designen, med valet av färger, stod Maja för. Kalle förstod och gjorde lika.
Resultatet blev en kvadratisk "bur", med en 15 cm färgglad mur.
Hö las i botten och sen fick Tingeling och Toulouse prova.
Marsvinen fann sig väl tillrätta i sin nya lilla bur.
Däremot var den inte så praktisk.
Den läckte, ganska snabbt! Det fanns ingen inbyggd "toalett"!
Det är så roligt att höra hur de har ett samspel kring legobygget. Kalles dialog blir ofta mer öppen och lätt att förstå när han pratar om något intressant - i hans ögon.
Kalle och Maja var nöjda - vad marsvinen tyckte, det vet vi inte!
Kalle ääälskaaar att bygga med lego. Helst vill han bygga sina egna Super Mario-figurer.
Maja ääälskaaar sina marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hon ville hitta på något sätt att transportera dem båda samtidigt. En liten legobur, skulle ju vara perfekt.
Kalle var med på noterna och tillsammans byggde de en "transportbur" åt marsvinen, av lego!
Kalle byggde för sitt höga nöjes skull.
Maja byggde för att få en bur till marsvinen.
Båda var lika nöjda, även om de hade olika mål med bygget.
De tog en 40 cm kvadratisk bottenplatta och byggde runt, runt.
Designen, med valet av färger, stod Maja för. Kalle förstod och gjorde lika.
Resultatet blev en kvadratisk "bur", med en 15 cm färgglad mur.
Hö las i botten och sen fick Tingeling och Toulouse prova.
Marsvinen fann sig väl tillrätta i sin nya lilla bur.
Däremot var den inte så praktisk.
Den läckte, ganska snabbt! Det fanns ingen inbyggd "toalett"!
Det är så roligt att höra hur de har ett samspel kring legobygget. Kalles dialog blir ofta mer öppen och lätt att förstå när han pratar om något intressant - i hans ögon.
Kalle och Maja var nöjda - vad marsvinen tyckte, det vet vi inte!
Fredag 24 juni 2011
Teckna i takt med folkmusik
Midsommarafton = många svenska traditioner!
Vi har inte så många "måsten" på midsommarafton, men att vara med om något midsommarfirande med en midsommarstång och lite glad musik, vill vi gärna.
Det kan vara med en stor midsommarstång, glada spelemän, många människor i folkdräkt, folkdans och publik.
Det kan lika gärna vara en meterhög hemmagjord midsommarstång, en glad dragspels-amatör, sommarkläder och bara vi.
Det är känslan av sommar, som är det viktiga!
Idag gick vi till Stadsparken och tittade på när folkdansgillet hade uppvisning. Vi satt på filtar och tittade och lyssnade på föreställningen. Vi var där hela familjen. Med oss hade vi mormor och Alice, en kamrat till Mimmi.
Kalle var inte direkt road av tillställningen, eller rättare sagt han tyckte att det var riktigt trist!
Han är verkligen duktig på att finna sig i tråkiga situationer. Han bara är. Han sitter och drömmer om något, som vi andra inte får veta vad det är.
Idag fick han tag på en servett som var vikt så att det hade bildats ett hårt hörn. Det hörnet var väldigt bra att fördriva tiden med.
Se på klippet:
Det blev ett självporträtt på det högra benet. Vad han tänkte rita på det vänstra benet, kunde han inte berätta, det visste han kanske inte själv.
Det ser ut som om han rispar hårt, men det behövdes inte mycket för att få till teckningen.
Det var verkligen inte en permanent teckning, inte som en tatuering.
När vi kom ham var den redan borta!
Han hade kommit på ännu ett sätt att roa sig själv! :-)
Torsdag 23 juni 2011
Rätt form - fel ord
På köksbänken låg en stor, hel vattenmelon.
Kalle gick fram till den och stod länge och tittade och klappade på den.
Han såg alldeles drömmande ut. Ansiktet var alldeles avslappnat och blicken flög iväg snett upp i taket, som är så typiskt honom. Om man börjar prata med honom, när han är i det tillståndet, så svarar han knappt.
Tänk om man hade kunnat läsa tankar!
- Kalle, tycker du om den? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle frånvarande. Han tänkte naturligtvis på något annat.
- Vad är det för något? frågade vi och syftade på melonen.
- Eemm ... den är ... jag tror ... den är ... kanske ... tomat, svarade Kalle efter lite betänketid.
Världens största grönstrimmiga tomat.
Inte konstigt att han inte kunde ordet, han äter ju varken tomat eller melon!
På köksbänken låg en stor, hel vattenmelon.
Kalle gick fram till den och stod länge och tittade och klappade på den.
Han såg alldeles drömmande ut. Ansiktet var alldeles avslappnat och blicken flög iväg snett upp i taket, som är så typiskt honom. Om man börjar prata med honom, när han är i det tillståndet, så svarar han knappt.
Tänk om man hade kunnat läsa tankar!
- Kalle, tycker du om den? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle frånvarande. Han tänkte naturligtvis på något annat.
- Vad är det för något? frågade vi och syftade på melonen.
- Eemm ... den är ... jag tror ... den är ... kanske ... tomat, svarade Kalle efter lite betänketid.
Världens största grönstrimmiga tomat.
Inte konstigt att han inte kunde ordet, han äter ju varken tomat eller melon!
Onsdag 22 juni 2011
Slutet gott - allting gott!
Tänk dig att du är ledsen över något - riktigt, riktigt ledsen.
Så fort du tänker på det börjar du att gråta.
Tänk dig att du är rädd och känner starkt obehag inför känslan "att vara ledsen, med tårar".
Du tycker att det är så obehagligt så att du inte vill att någon ser dig och riskera att den börjar att prata om det.
Tänk dig att du inte kan sätta ord på det du är ledsen för.
Du vet att du är ledsen och varför, men kan inte förklara det.
Tänk dig att känslan av ledsenhet överrumplar dig en hel dag.
Du gör allt du kan för att försöka att glömma det du är ledsen för.
Tänk dig att du har någon som hela tiden vill veta varför du är ledsen och försöker på alla sätt att förstå dig.
Du vill inte att någon ska fråga, för det går inte att förklara.
Precis så här var Kalles dag, idag.
Med jämna mellanrum blev han ledsen, tårarna började att rinna.
Så fort de kom försökte han att hålla för våra ögon, så att vi inte skulle se det eller fråga något.
Han visste inte hur han skulle hantera situationen, den var otäck!
För oss är det så svårt att se honom ledsen och veta att det är svårt att hjälpa honom.
Han har hittills inte lyckats förmedla till oss, varför han har varit ledsen.
På kvällen, när Kalle var i Majas rum, berättade jag för honom att jag lite senare ville prata med honom om varför han hade varit ledsen hela dagen.
Kalle nickade, han förstod.
Fem minuter senare kom han och tog min hand och vi gick till hans rum och satte oss tillsammans på hans kontorsstol.
Där satt vi och kramades en stund.
- Kalle, jag har sett att du har varit ledsen flera gånger idag. Kan du försöka berätta varför du har varit det? sa jag.
Kalle reagerade våldsamt. Han höll för mina ögon, med sin ena hand och min mun med den andra.
Han tryckte mitt huvud hårt bakåt.
Jag väntade - och väntade ...
Till slut släppte han den ena handen för att torka sina tårar.
- Kalle, vi kanske kan prata om det så att du inte behöver vara ledsen, sa jag när jag fick en chans att prata.
Kalle satt tyst och lyssnade. Hans tårar rann sakta.
- Han ... Kalle ... han vill inte ... flyga, sa han långsamt efter en lång paus där vi bara satt och kramades hårt.
Flyga - flyga - flyga, jag funderade och försökte att komma på vad han menade.
- Menar du flyga på studsmattan eller flyga flygplan eller vad tänker du på? frågade jag.
Kalle svarade inte.
Efter några minuters tystnad, reste han sig upp och tog min hand.
- Han ... måste ... berätta, sa han och gick till dörröppningen till Majas rum.
Vi stod en lång stund i dörröppningen. Det är bättre att vänta och se vad som händer, än att forcera.
Kalle behöver tiden!
- Du, Maja, sa Kalle till slut, han vill inte flyga.
- OK, sa Maja och undrade vad han menade.
Efter att vi hade resonerat lite om vad han menade så förstod vi. Igår hade Kalle och Maja lekt "flygplan". Den ena (Maja) låg på rygg med fötterna rakt upp i luften. Den andra (Kalle) la sin mage mot fötterna och sen tog de varandras händer och "flög" i luften.
Vi frågade om det var det han menade.
Han nickade!
Efter vår pratstund, har det varit en lugn, glad och nöjd Kalle som har skuttat omkring här hemma.
Det här var allra första gången som Kalle lyckades få oss att förstå varför han var ledsen genom att berätta det för oss.
Han kom över en stor tröskel i kommunikationens hemligheter, idag.
Här är det en annan typ av flygtur...
2,5 år gammal provsitter Kalle ett jaktflygplan på Flygets dag på Hässlö flygplats.
Tänk dig att du är ledsen över något - riktigt, riktigt ledsen.
Så fort du tänker på det börjar du att gråta.
Tänk dig att du är rädd och känner starkt obehag inför känslan "att vara ledsen, med tårar".
Du tycker att det är så obehagligt så att du inte vill att någon ser dig och riskera att den börjar att prata om det.
Tänk dig att du inte kan sätta ord på det du är ledsen för.
Du vet att du är ledsen och varför, men kan inte förklara det.
Tänk dig att känslan av ledsenhet överrumplar dig en hel dag.
Du gör allt du kan för att försöka att glömma det du är ledsen för.
Tänk dig att du har någon som hela tiden vill veta varför du är ledsen och försöker på alla sätt att förstå dig.
Du vill inte att någon ska fråga, för det går inte att förklara.
Precis så här var Kalles dag, idag.
Med jämna mellanrum blev han ledsen, tårarna började att rinna.
Så fort de kom försökte han att hålla för våra ögon, så att vi inte skulle se det eller fråga något.
Han visste inte hur han skulle hantera situationen, den var otäck!
För oss är det så svårt att se honom ledsen och veta att det är svårt att hjälpa honom.
Han har hittills inte lyckats förmedla till oss, varför han har varit ledsen.
På kvällen, när Kalle var i Majas rum, berättade jag för honom att jag lite senare ville prata med honom om varför han hade varit ledsen hela dagen.
Kalle nickade, han förstod.
Fem minuter senare kom han och tog min hand och vi gick till hans rum och satte oss tillsammans på hans kontorsstol.
Där satt vi och kramades en stund.
- Kalle, jag har sett att du har varit ledsen flera gånger idag. Kan du försöka berätta varför du har varit det? sa jag.
Kalle reagerade våldsamt. Han höll för mina ögon, med sin ena hand och min mun med den andra.
Han tryckte mitt huvud hårt bakåt.
Jag väntade - och väntade ...
Till slut släppte han den ena handen för att torka sina tårar.
- Kalle, vi kanske kan prata om det så att du inte behöver vara ledsen, sa jag när jag fick en chans att prata.
Kalle satt tyst och lyssnade. Hans tårar rann sakta.
- Han ... Kalle ... han vill inte ... flyga, sa han långsamt efter en lång paus där vi bara satt och kramades hårt.
Flyga - flyga - flyga, jag funderade och försökte att komma på vad han menade.
- Menar du flyga på studsmattan eller flyga flygplan eller vad tänker du på? frågade jag.
Kalle svarade inte.
Efter några minuters tystnad, reste han sig upp och tog min hand.
- Han ... måste ... berätta, sa han och gick till dörröppningen till Majas rum.
Vi stod en lång stund i dörröppningen. Det är bättre att vänta och se vad som händer, än att forcera.
Kalle behöver tiden!
- Du, Maja, sa Kalle till slut, han vill inte flyga.
- OK, sa Maja och undrade vad han menade.
Efter att vi hade resonerat lite om vad han menade så förstod vi. Igår hade Kalle och Maja lekt "flygplan". Den ena (Maja) låg på rygg med fötterna rakt upp i luften. Den andra (Kalle) la sin mage mot fötterna och sen tog de varandras händer och "flög" i luften.
Vi frågade om det var det han menade.
Han nickade!
Efter vår pratstund, har det varit en lugn, glad och nöjd Kalle som har skuttat omkring här hemma.
Det här var allra första gången som Kalle lyckades få oss att förstå varför han var ledsen genom att berätta det för oss.
Han kom över en stor tröskel i kommunikationens hemligheter, idag.
Här är det en annan typ av flygtur...
2,5 år gammal provsitter Kalle ett jaktflygplan på Flygets dag på Hässlö flygplats.
Tisdag 21 juni 2011
Oväntad bjudning
Maja och Kalle var hemma tillsammans en stund idag, när vi var på ett kort ärende.
Vi berättade för Kalle att han skulle vara hemma med Maja och han nickade, det skulle gå bra.
Vi åkte vårt ärende och var snart hemma igen.
Så fort vi öppnade dörren, kom Kalle och tog emot oss iklädd ett grått förkläde med vita stjärnor. Knytbanden var odentligt virade ett helt varv och en prydlig rosett satt på magen.
- Stopp ... inte titta, sa Kalle och satte upp handflatan framför sig.
Signalen var tydlig - något var på gång.
- Snälla, titta inte in i köket, vi är snart klara, ropade Maja från köket.
- Ok, svarade vi och väntade en liten stund.
- Nu ... komma, sa Kalle och hämtade oss efter två minuter.
Förklädet var borta och han såg väldigt förväntansfull ut. Han tog oss i händerna och ledde oss till köket.
Där hade Kalle och Maja gjort frukt-smoothies tillsammans. Varsitt glas med rosa smotthie, toppad med en hel jordgubbe och ett lila sugrör, stod framdukat på bordet.
Maja berättade att Kalle hade varit med och bestämt vad de skulle göra.
Han hade varit delaktig i hela produktionen. Skalat banan, rensat jordgubbar, hällt i yoghurt, mjölk och honung, startat mixern, lagt i sugrören och toppat med hela jordgubbar.
Han såg så nöjd ut!
Skulle han våga smaka av sin egen blandning?
Han trotsade alla sina egna lagar om vad han kan tänka sig att äta. Han sög i sig lite smoothie, utan att tveka.
Vi såg grimasen, han grinade lite illa. Ändå fortsatte han några klunkar till, men ganska snart började det att ta emot.
Då kom han på den briljanta idén, att om man tar en klunk smotthie och direkt går till kranen och tar en klunk vatten så känner man inte smoothie-smaken så mycket. Efter kanske fem kombinerade smoothie-vatten-klunkar gav han upp.
- Nej, tack, sa han och sköt bort glaset.
Vi kanske får ta lite fler korta ärenden, när Maja och Kalle är kvar hemma.
Det är trevligt med överraskningar! :-)
Maja och Kalle var hemma tillsammans en stund idag, när vi var på ett kort ärende.
Vi berättade för Kalle att han skulle vara hemma med Maja och han nickade, det skulle gå bra.
Vi åkte vårt ärende och var snart hemma igen.
Så fort vi öppnade dörren, kom Kalle och tog emot oss iklädd ett grått förkläde med vita stjärnor. Knytbanden var odentligt virade ett helt varv och en prydlig rosett satt på magen.
- Stopp ... inte titta, sa Kalle och satte upp handflatan framför sig.
Signalen var tydlig - något var på gång.
- Snälla, titta inte in i köket, vi är snart klara, ropade Maja från köket.
- Ok, svarade vi och väntade en liten stund.
- Nu ... komma, sa Kalle och hämtade oss efter två minuter.
Förklädet var borta och han såg väldigt förväntansfull ut. Han tog oss i händerna och ledde oss till köket.
Där hade Kalle och Maja gjort frukt-smoothies tillsammans. Varsitt glas med rosa smotthie, toppad med en hel jordgubbe och ett lila sugrör, stod framdukat på bordet.
Maja berättade att Kalle hade varit med och bestämt vad de skulle göra.
Han hade varit delaktig i hela produktionen. Skalat banan, rensat jordgubbar, hällt i yoghurt, mjölk och honung, startat mixern, lagt i sugrören och toppat med hela jordgubbar.
Han såg så nöjd ut!
Skulle han våga smaka av sin egen blandning?
Han trotsade alla sina egna lagar om vad han kan tänka sig att äta. Han sög i sig lite smoothie, utan att tveka.
Vi såg grimasen, han grinade lite illa. Ändå fortsatte han några klunkar till, men ganska snart började det att ta emot.
Då kom han på den briljanta idén, att om man tar en klunk smotthie och direkt går till kranen och tar en klunk vatten så känner man inte smoothie-smaken så mycket. Efter kanske fem kombinerade smoothie-vatten-klunkar gav han upp.
- Nej, tack, sa han och sköt bort glaset.
Vi kanske får ta lite fler korta ärenden, när Maja och Kalle är kvar hemma.
Det är trevligt med överraskningar! :-)
Måndag 20 juni 2011
Ett kärt återseende...
En gång i tiden, när vårt hus bestod av 4 lägenheter, var det kök i det rum som nu är Kalles. Kvar finns det gamla skafferiet, som man går in i, med hyllor runt väggarna och ett litet fönster. Från första början, var det bara Kalles saker i "skrubben", som vi kallar den. Med tiden har det blivit mer och mer förråd där.
Idag tog vi ett ryck och rensade skrubben.
När vi hade kom till slutet av rensningen, stack det upp en väldigt välbekant lurvig svans ur en påse.
Kalle såg den och tog ett stort steg fram, för att ta upp den rödbruna, lurviga, väldigt slitna favoriten.
- Där är du ju, sa han med ett tonfall som om han hade letat väldigt länge.
Den lilla lurviga fick en stor kram.
Vad var det?
Jo, det var en gosedjurs-räv som Kalle fick i present på sin 1-årsdag, från morbror Mats med familj.
På bilden är Kalle 1 år och 4 månader. Räven är alltså 4 månader. :-)
Från första början har Kalle sagt "oäg" om räven, så det har blivit namnet. Oägen!
Oägen har varit med om mycket i sitt liv (det vill säga, fram till den dagen för några år sen då han blev lagd i en påse i Kalles skrubb). Hans lurviga päls har tappat en hel del av sin mjukhet, men kroppen har blivit desto mjukare. Halsen, som är mycket greppvänlig, har blivit väldigt sladdrig.
Det är ingen tvekan om att Oägen har varit - och är - älskad av Kalle!
- Där är du ju, sa Kalle och tog upp Oägen.
Oägen och Kalle "nosade" på varandra, som de har gjort massor av gånger förr i tiden.
Mage mot mage, med ett stadigt grepp med höger underarm över Oägens rygg, har Kalle burit Oägen idag - precis på samma sätt som han gjorde.
Nostalgi!
En gång i tiden, när vårt hus bestod av 4 lägenheter, var det kök i det rum som nu är Kalles. Kvar finns det gamla skafferiet, som man går in i, med hyllor runt väggarna och ett litet fönster. Från första början, var det bara Kalles saker i "skrubben", som vi kallar den. Med tiden har det blivit mer och mer förråd där.
Idag tog vi ett ryck och rensade skrubben.
När vi hade kom till slutet av rensningen, stack det upp en väldigt välbekant lurvig svans ur en påse.
Kalle såg den och tog ett stort steg fram, för att ta upp den rödbruna, lurviga, väldigt slitna favoriten.
- Där är du ju, sa han med ett tonfall som om han hade letat väldigt länge.
Den lilla lurviga fick en stor kram.
Vad var det?
Jo, det var en gosedjurs-räv som Kalle fick i present på sin 1-årsdag, från morbror Mats med familj.
På bilden är Kalle 1 år och 4 månader. Räven är alltså 4 månader. :-)
Från första början har Kalle sagt "oäg" om räven, så det har blivit namnet. Oägen!
Oägen har varit med om mycket i sitt liv (det vill säga, fram till den dagen för några år sen då han blev lagd i en påse i Kalles skrubb). Hans lurviga päls har tappat en hel del av sin mjukhet, men kroppen har blivit desto mjukare. Halsen, som är mycket greppvänlig, har blivit väldigt sladdrig.
Det är ingen tvekan om att Oägen har varit - och är - älskad av Kalle!
- Där är du ju, sa Kalle och tog upp Oägen.
Oägen och Kalle "nosade" på varandra, som de har gjort massor av gånger förr i tiden.
Mage mot mage, med ett stadigt grepp med höger underarm över Oägens rygg, har Kalle burit Oägen idag - precis på samma sätt som han gjorde.
Nostalgi!
Söndag 19 juni 2011
Film-längtan
Kalle har varit på det allra bästa nöjesfält som finns, enligt honom.
Speciellt regninga dagar är det en bra nöjesplats, eftersom allt är inomhus.
Det är alltid fri entré där och sällan kö för att komma in.
Det mesta är saker man tittar på.
Var kan det vara?
Jo, vi var på Toys R´Us - såklart.
Kalle går långsamt framåt - hylla för hylla. Han "scannar" av allt han ser och stannar upp när det är något extra intressant.
Idag fick han nästan hjärtklappning. Han hittade figuren Bärgarn från Disney-filmen Bilar i lego-byggsats. Det var inte vilken Bärgarn som helst, utan den var från filmen "Bilar 2". Den filmen har ännu inte haft premiär i Sverige. Kalle har väntat och längtat i 3 månader på filmpremiären. Det skrev vi om 18 mars i år.
Han tog kartongen försiktigt från lego-hyllan och höll i den som om den vore av glas. Han trodde nog att det inte var riktigt sant.
Den var verkligen från "Bilar 2". Wow!
Snabbt gömde han kartongen bakom ryggen. Tänkte han gå ut med den utan att visa den? Trodde han att vi inte förstod kroppsspråket, blicken eller leendet?
- Vad har du bakom ryggen, Kalle? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle kort och misslyckades med att se allvarlig ut.
- Vad har du hittat som du tycker om? fortsatte vi.
Sakta tog han fram kartongen och visade upp sin trofé.
- Bilar 2! förklarade han.
Det var ingen stor byggsats i 1000-kronorsklassen, utan den kostade 99 kronor. Alltså hade Kalle möjlighet att köpa kartongen med Bärgarn för sina egna sparpengar.
Lyckan var total!
Det första Kalle gjorde när han kom hem var såklart att bygga ihop Bärgarn.
När det var klart tog han med sig Bärgarn upp till sitt rum och tittade i sin väggalmancka. På 5 augusti sitter huvudpersonen Blixten McQueen från filmen "Bilar 2" inklistrad, eftersom det är den dagen filmen har Sverige-premiär.
Det var fortfarande ett tag kvar till det är dags, men ändå överskådligt.
Hela kvällen följde Bärgarn troget med Kalle på allt han gjorde.
Den här fina teckningen på whiteboarden, blev det också.
Kalle har varit på det allra bästa nöjesfält som finns, enligt honom.
Speciellt regninga dagar är det en bra nöjesplats, eftersom allt är inomhus.
Det är alltid fri entré där och sällan kö för att komma in.
Det mesta är saker man tittar på.
Var kan det vara?
Jo, vi var på Toys R´Us - såklart.
Kalle går långsamt framåt - hylla för hylla. Han "scannar" av allt han ser och stannar upp när det är något extra intressant.
Idag fick han nästan hjärtklappning. Han hittade figuren Bärgarn från Disney-filmen Bilar i lego-byggsats. Det var inte vilken Bärgarn som helst, utan den var från filmen "Bilar 2". Den filmen har ännu inte haft premiär i Sverige. Kalle har väntat och längtat i 3 månader på filmpremiären. Det skrev vi om 18 mars i år.
Han tog kartongen försiktigt från lego-hyllan och höll i den som om den vore av glas. Han trodde nog att det inte var riktigt sant.
Den var verkligen från "Bilar 2". Wow!
Snabbt gömde han kartongen bakom ryggen. Tänkte han gå ut med den utan att visa den? Trodde han att vi inte förstod kroppsspråket, blicken eller leendet?
- Vad har du bakom ryggen, Kalle? frågade vi.
- Inge´, svarade Kalle kort och misslyckades med att se allvarlig ut.
- Vad har du hittat som du tycker om? fortsatte vi.
Sakta tog han fram kartongen och visade upp sin trofé.
- Bilar 2! förklarade han.
Det var ingen stor byggsats i 1000-kronorsklassen, utan den kostade 99 kronor. Alltså hade Kalle möjlighet att köpa kartongen med Bärgarn för sina egna sparpengar.
Lyckan var total!
Det första Kalle gjorde när han kom hem var såklart att bygga ihop Bärgarn.
När det var klart tog han med sig Bärgarn upp till sitt rum och tittade i sin väggalmancka. På 5 augusti sitter huvudpersonen Blixten McQueen från filmen "Bilar 2" inklistrad, eftersom det är den dagen filmen har Sverige-premiär.
Det var fortfarande ett tag kvar till det är dags, men ändå överskådligt.
Hela kvällen följde Bärgarn troget med Kalle på allt han gjorde.
Den här fina teckningen på whiteboarden, blev det också.
Lördag 18 juni 2011
Få ord - men med stort innehåll
I över ett år har vi levt med Kalles bästa kompis - Super Mario.
Han har ritat Mario, byggt Mario av lego i massor av modeller, spelat Mario på Nintendo, tittat på Mario på YouTube, gjort allt man kan med Mario.
I torsdags kom Kalle till oss med händerna på ryggen.
- Dada-da-da, sa han triumferande och visade upp vad han hade i sina händer. Det var inte Mario. Det var Yoshi, en liten snäll dinosaurie som är kompis med Super Mario.
Kalle hade hittat ett klipp på YouTube, där han såg hur man kunde bygga den.
Han hade följt byggbeskrivningen.
Vi hade kunnat betala mycket i entré för att få se hans stolta ansikte.
Direkt efter han hade visat sin fina Yoshi, tog han snabbt isär den i bitar.
- Men, Kalle, den var ju jättefin, sa vi.
- Ojdå, sa Kalle.
Den var redan i bitar.
Idag två dagar senare kom Kalle till oss igen, med händerna på ryggen.
- Jag har en sak att berätta ... (lååång paus) ... förlåt ... (lång paus) ... nu hel, sa han och visade upp sin trofé. Han hade byggt en ny Yoshi.
Han hade funderat länge innan han hittade orden. Det var inte speciellt många ord, men vi förstod innebörden.
Nu var allt som det skulle.
Kalle såg så nöjd ut! :-)
I över ett år har vi levt med Kalles bästa kompis - Super Mario.
Han har ritat Mario, byggt Mario av lego i massor av modeller, spelat Mario på Nintendo, tittat på Mario på YouTube, gjort allt man kan med Mario.
I torsdags kom Kalle till oss med händerna på ryggen.
- Dada-da-da, sa han triumferande och visade upp vad han hade i sina händer. Det var inte Mario. Det var Yoshi, en liten snäll dinosaurie som är kompis med Super Mario.
Kalle hade hittat ett klipp på YouTube, där han såg hur man kunde bygga den.
Han hade följt byggbeskrivningen.
Vi hade kunnat betala mycket i entré för att få se hans stolta ansikte.
Direkt efter han hade visat sin fina Yoshi, tog han snabbt isär den i bitar.
- Men, Kalle, den var ju jättefin, sa vi.
- Ojdå, sa Kalle.
Den var redan i bitar.
Idag två dagar senare kom Kalle till oss igen, med händerna på ryggen.
- Jag har en sak att berätta ... (lååång paus) ... förlåt ... (lång paus) ... nu hel, sa han och visade upp sin trofé. Han hade byggt en ny Yoshi.
Han hade funderat länge innan han hittade orden. Det var inte speciellt många ord, men vi förstod innebörden.
Nu var allt som det skulle.
Kalle såg så nöjd ut! :-)
