Måndag 31 januari 2011
Kalle har så smått börjat att beskriva om det är något han vill göra, inte vill göra, vill ha, inte vill ha, tycker om, inte tycker om och liknande känslor/tankar.
Det händer inte varje gång det är något han skulle kunna sätta ord på, men allt oftare.
Däremellan kan han beskriva vad han vill med bilder eller legobyggen.
Den här bilden tecknade han snabbt ner idag:
Han tolkade bilden åt oss:
- Det är pappa, pojke, pojke, pojke, pojke, pappa, pojke, pappa (i bilen), sa han och pekade på figurerna från vänster till höger.
- De äter ... molnet ... regn ... regnar POPCORN molnet!
Man ser hur figurerna vänder upp munnen mot alla popcorn i luften.
Vilket önsketänkande! Fick han, så skulle han äta popcorn varje dag.
Kanske, kan han uppfinna en evighetspopcornmaskin i framtiden! ;-)
Söndag 30 januari 2011
En del kroppsljud framkallar irritation.
En del framkallar avsky.
En del framkallar empati.
En del framkallar gapskratt.
Kalle brukar inte reagera över olika kroppsljud alls.
Han har inte riktigt förstått att det är ljud, som kan framkalla reaktioner.
För honom är det olika ljud - precis som alla andra ljud.
Kalle har en liten burk med en ljusblå geleklump i. Det är en "pruttlera". När man trycker ner sina fingrar i burken, så låter ett rejält ljud. De flesta människor associerar direkt till en rejäl prutt. Dessutom låter det som att den som har gjort det, måste ha rejält ont i magen. Det är bara doften som saknas.
Kalle ser att alla runt omkring honom skrattar, men han förstår inte varför.
- Kalle, vad är det som låter? frågar vi.
- Åå, tråkigt, svara Kalle. Motorn bilen trasig!
När vi har funderat en stund på hans svar, förstår vi.
Det är ju en bild på en bil på pruttlerans burk.
Det borde kanske heta "trasig bilmotor-lera"!
Lördag 29 januari 2011
Kalle bagare
Idag var det den stora dagen som Kalle har längtat efter - jamådduleva-dagen!
Han somnade igår med ett leende. Han vaknade imorse med ett STORT leende, när vi kom in och väckte honom med frukost på sängen och paket.
Mysigt!
När Kalle är intresserad av något, så är han verkligen intresserad.
Det ena, är hans stora intresse för tårtor. Han tycker att de är intressanta eftersom de kan ha så olika utseende, färg, form och typ. Smaken av dem intresserar honom inte.
Det andra intresset är Super Mario, som är hans ständiga följeslagare vid hans Nintendo, med hans lego och vid datorn.
Idag fick han anledning att kombinera två intressen - tårta med Super Mario.
Vi hade köpt ett ark av potatisstärkelse, på postorder, med Super Mario på.
Arket skulle klippas ut och sen bli dekor på den hemmagjorda prinsesstårtan.
Kalle var mycket intresserad. Han klippte ut de fyra cirklarna med Super Mario under stor koncentration. 
Snabbt la han bilderna på rätt plats på marsipnlocket på tårtan. Han var tyst och koncentrerad under arbetet.
Han tittade en stund på den, i hans tycke, fina tårtan.
- Kommer U-N-D-E-R-B-A-R-T! utbrast han med betoning på varenda bokstav.
- Kalle vill du smaka på tårtan? frågade vi.
- Nää, INTE, svarade Kalle med eftertryck.
Tårtor är intressanta med sina former och färger, men att sjunka så lågt som till att äta av dem - där går gränsen!
Fredag 28 januari 2011
Kalle har aldrig förut sett fram emot en dag så mycket som han gör till imorgon. Han har nog aldrig tidigare förstått vad som ska komma i framtiden. Han har levt för dagen, för stunden.
Almanackan i hans rum, med hela januari månad inplanerad, har verkligen hjälpt honom att förstå tiden som ska komma.
De senaste dagarna har han gått omklring med ett leende på läpparna. Plötsligt har han börjat att skratta högt för sig själv. När vi har frågat vad han skrattar åt, har han inte kunnat ge oss ett svar.
Ett par gånger har känslorna tagit över och han har rusat fram och hälsat med en puss på varje kind, som man hälsar runt medelhavet. Lite överrumplande har det varit, att han vet att den seden finns. ;-)
Han har inte alltid varit helt mottaglig för det man ber honom om. hans tankar har nog varit på annat håll.
I skolan hade de pratat om olika typer av troll och uppgiften Kalle hade fått var att måla ett troll.
Kalle hade ju (som vanligt, de senaste dagarna) sina tankar på annat håll. Han tänkte minsann inte på troll. Alltså målade han inte ett troll.
Han målade en födelsedag (eller jamådduleva, som Kalle kallar det). På bilden fanns de vanliga sakerna som man kopplar ihop med födelsedagar.
Där fanns fyra paket, en tårta med ljus, partyhatt på huvudet och ballonger i taket.
Nu vet vi precis vad han förväntar sig imorgon!
När kalasbilden var klar, började han att måla ett troll.
Då var kalaset avklarat i huvudet.
Torsdag 27 januari 2011
Nästan varje kväll i januari har vi pysslat, med kartong, sax och tejp.
En del kvällar har vi varit alla i familjen som pysslat, ibland bara ett par stycken.
Vi har klippt och klippt. Efter det har vi vikt och bänt. Till sist har vi tejpat.
Det vi har tillverkat har varit av tre olika modeller.
Formen har varit given, så det har inte varit så mycket av egen design.
Vad har vi gjort?
Jo, vi har tillverkat en bondgård, med massor av kor, några bönder och några katter.
Varför?
Därför att baksidorna på Arlas mjölkförpackningar har haft tredimensionella klippdockor under januari månad. Kalle upptäckte direkt att det var något som skulle klippas ut när han såg den första förpackningen med en ko på. Han hämtade sax och ville ha hjälp med att klippa.
De är lite kluriga att klippa ut, så vi har hjälpt honom. Han har själv vikt ihop dem och sen har vi tejpat tillsammans.
Varje kväll har vi haft tomma mjölkkartonger, men vi har fått "lov" av honom att spara ihop till några stycken innan vi har pysslat.
Just nu har vi 29 figurer, alltså en hel bondgård.
Det går att se på Arlas hemsida vilka baksidor det blir på mjölkpaketen i varje månad.
Till vår stora lycka är det inte några klippa och klistra-figurer på februaris mjölkkartonger.
Produktion av en bonde pågår!
Kalle viker en ko!
Delar av Kalles bondgård!
Onsdag 26 januari 2011
Idag är Kalles födelsedag, han fyller 9 år. Han tror att "jamådduleva"-dagen (som Kalle kallar födelsedagar) är på lördag. Kalle har de senaste åren fyllt år på lördagar. Det är vi som har styrt det, eftersom han gärna vill få leka med sina nya leksaker. Det är aldrig roligt att öppna paket, få roliga saker och sen lämna dem hemma när man går till skolan.
Vi firade ändå lite idag, med att äta kvällsmaten på Kalles favoritmatställe - McDonalds.
Vi har nu i flera år försökt lära Kalle hur gammal han är, men han har inte riktigt förstått det.
- Kalle hur gammal är du? frågade vi i morse.
- Äh, lägg av, svarade Kalle ointresserat.
Under dagen/kvällen har vi många gånger berättat för honom att han är 9 år och också frågat honom hur gammal han är.
När personalen på fritids fick veta att han fyller år idag så frågade de också.
- Kalle, hur gammal är du? frågade de.
- Eemm ... jag menar ... 96, svarade han lite tvekande.
- Är du 7 år? försökte personalen.
- Jaa, 97 år, svarade Kalle.
Han fick veta att han är 9 år.
När vi kom hem frågade vi igen.
- Kalle hur gammal är du? frågade vi.
- Eemm, 90, svarade Kalle med säkert tonfall.
- Du är 9 år, upplyste vi honom om igen.
Vi fortsatte att nöta hans ålder under kvällen.
Mot slutet var han helt säker - han svarade 9 år varje gång!
Yes - äntligen!
Vi får hoppas att den nya kunskapen är sparad i minnet, så den kan plockas upp så fort det behövs.
Efter duschen skriver Kalle en "önskelista". Han skriver sitt namn, sin ålder och Lego Toy Story 2.
Samtidigt som han skriver så tittar han i spegeln. Eftersom han tittar i spegeln så blir det lite spegelvänt skrivet, en del streck börjar han att dra år fel håll.
Han skrattar åt sig själv när han skriver.
Tisdag 25 januari 2011
Sång-stund
Det är ytterst, ytterst sällan som Kalle sjunger.
Vi har ingen aning om vilka sånger han kan, men anar att han kan en hel del. Han är sällan, eller aldrig, delaktig i sång när man sjunger tillsammans.
Han lyckas nog att lära sig melodier och texter trots att han inte deltar aktivt.
Idag fick vi höra att han kan "Gubben i lådan". Vi satt alla samlade i soffan och Kalle satt och läste en gammal Kalle Anka-tidning från september 1989.
I tidningen var en bild med en låda som det hoppade upp en gubbe ur:
Plötsligt stämde han upp i sång och sjöng hela sången.
Vi andra stannade upp och vågade nästan inte andas. Vi ville så gärna höra honom fortsätta sjunga.
Han sjöng sången en gång och sen var det färdigt.
Maja försökte att få honom att sjunga en gång till, men det slutade med att Maja fick sjunga solo.
Lite senare på kvällen så bad vi honom att sjunga en gång till.
Till vår förvåning så gjorde han det!
Måndag 24 januari 2011
Igår, på släktträffen, så satt vi alla samlade i vardagsrummet. Mat och dessert var avklarat.
Några pratade kors och tvärs, några undersökte sina mobiler, några satt på golvet och plockade med några spel.
Kalle hade inte sagt så mycket under de första timmarna. Han brukar inte prata om han inte har något viktigt att säga. Han kan ibland vara tyst en hel dag.
Plötsligt höjde han rösten:
- Booooriing, deklarerade han rakt ut i luften, booooriing.
Vi fick oss alla ett gott skratt.
Idag på morgonen, på väg till fritids, så småsprang Kalle. På måndagar är det fritids i ett par timmar innan det är dags att gå till skolan. Vi hade fullt sjå att hinna med honom. Han kunde inte komma fort nog fram till fritids.
Vi kom till fritids och han tog av sig sina ytterkläder. På väg ut från kapprummet så svängde han av ut i en korridor som leder åt fel håll.
- Boooriing, skrek han rakt ut och började att småspringa.
Han stannade i slutet av korridoren och pekade på en stor genomskinlig väska fylld med - bowling!
Boooorriing = booowliiing!!
Söndag 23 januari 2011
Idag var det stor släktträff. Vi var totalt 19 personer. Det var kusiner (+ en pojkvän), mostrar, morbröder, faster, farbror, mormor och hunden Zigge.
När vi träffas alla, så här strax efter jul, så har vi som tradition att ha en teckningstävling.
Alla är med och gör ett bidrag. Årets tema var en blomma.
Reglerna är enkla:
- Rita en teckning på valfritt sätt, i år var temat "blomma".
- Teckningen numreras och hängs upp på "vernissage".
- Alla får tre små papperslappar och lägger alltså tre röster.
- Man får inte rösta på sin egen teckning.
- Den som har fått flest röster vinner tävlingen och det fina priset, som är ett diplom med en uppklistrad blank tiokrona.
Alla, både barn och vuxna, gick glatt in för uppgiften.
19 teckningar sattes upp för bedömning av allas kritiska ögon.
Varje deltagare la sina tre röster och alla röster räknades.
Som slutgiltig segrare stod Mimmi, som fick hela 7 röster.
Kalle då? Var han med på alla regler?
Jo, han gjorde en teckning, den numrerades och sattes upp, han röstade sina tre röster (ingen av rösterna var på hans egen).
Det enda han absolut INTE ville vara med om, var att rita en blomma.
- Lägg av, sa han och ritade det han ville för stunden.
Hans teckning föreställde en stor vagn, en mellanstor vagn, en liten vagn och en pytteliten vagn.
Varför ska man alltid följa alla regler?
Trots hans vägran att rita en blomma, så lyckades han att skrapa ihop tre röster.
Mormor och mamma fick noll röster var - trots att de hade ritat blommor.
Det lönar sig inte alltid att följa regler...
När vi hade kommit hem igen tittade Kalle på sin teckning.
- Nästan ut en glasögon, konstaterade han.
Lördag 22 januari 2011
I början av veckan var det plusgrader. Det gjorde att det började att töa. På trottoarerna var det mycket halt, det var is överallt.
Kalle tycker att det är obehagligt att gå på is, kanske för att han inte har kontrollen. Det är ju halt!
- Den är is, den heter hal, berättade han för oss.
Problemet med den hala isen löste han genom att snabbt gå ner på alla fyra och börja krypa.
Isen var blank och genomskinlig. På isen låg små genomskinliga vattenpölar. Där han gick ner på alla fyra för att börja krypa var det en rejäl "sjö". Hans kläder blev genomblöta, men han hade kontrollen.
Om han skulle få krypa till skolan skulle vi dels få en genomblöt pojke, dels komma väldigt mycket för sent.
Vi lyfte upp honom och fick leda honom till skolan i sakta mak, mot hans vilja!
De senaste dagarna har det varit någon minusgrad.
Vattnet uppepå har frusit och det har varit en lite sträv is = mycket lättare att gå.
Idag när vi var ute, så noterade Kalle att isen hade förändrats, från genomskinlig till vit.
- Nästan ut en MJÖLK, sa han och lät väldigt förvånad över sin upptäckt.
Fredag 21 januari 2011
Idag på morgonen, på väg till skolan, så såg vi att en klasskamrat till Mimmi blev skjutsad till skolan av sin mamma. Klasskamratens mamma stannade till och vi började att prata, lite kort.
Kalle stod en stund och iakttog bilen som mamman och klasskamraten åkte i.
Det var en silverfärgad Citroen Berlingo.
Efter en stund klev han fram till bilen och stack in huvudet.
- Den är jääättteeeccccooooooll monstertruck, upplyste han mamman i bilen.
Både hon och jag fick en munter start på dagen.
Lite senare, när vi nästan var framme vid skolan, fortsatte Kalle att prata om den jättecoola monstertrucken, Citroen Berlingo.
- Jäätteeccooool monstertruck, kanske skateboard? frågade han.
Ja, vad ska man svara?
Är det en monstertruck eller en skateboard?
Torsdag 20 januari 2011
Vi satt hela familjen i soffan och tittade på TV. Det var snart dags för Kalle att sova.
Ofta på kvällen, en stund innan sovdags, brukar Kalle få en frukt, oftast kiwi.
Ikväll tackade han nej till frukt.
- Duuu ... (10 sek paus) ... hallåååå ... (ytterligare 10 sek paus) ... det luktar inte ..., berättade Kalle plötsligt för oss.
- Neej, svarade vi, det luktar ingenting!
- Det luktar inte popcorn, upplyste Kalle oss om.
- Neej, det luktar inte popcorn, svarade vi.
- Det kanske fredag? frågade Kalle.
- Neej, det är inte fredag idag, svarade vi. Det är fredag imorgon.
Den upplysningen kände nog Kalle att han ville kolla upp. Han ville få veta att det absolut inte var fredag.
Han sprang snabbt upp till sitt rum och kollade på almanackan som vi ganska nyligen hängde upp där.
Den skrev vi om 11 januari.
Han såg snabbt att det är popcorndag imorgon.
Ikväll var det inga problem att gå och lägga sig.
Popcorndagar (alltså fredagar) längtar han alltid till!
Onsdag 19 januari 2011
I ett par dagar har Kalle pratat om olika rum. Han rabblar upp dem, ett efter ett och alltid i samma ordning.
Det är(de fyra i övre raden från vänster först och sen nedre raden från vänster):
- skräprum (usch, luktar illa säger han och håller för näsan)
- vattenrum
- eldrum
- tårta-rum
- fågelrum
- måla-rum
- spela-rum (kanske ett musikrum)
Var han har fått sina rum ifrån vet vi inte. Han rabblar dem om och om igen. Det kan vara från skolan, från fritids, från biblioteket, från TV eller bara egen fantasi.
En vacker dag kanske vi får ihop "pusslet"!
Vi behöver bara en liten ledtråd...
De här bilderna av sju av rummen gjorde han idag på whiteboard-tavlan, när han var på besök i textilslöjden.
- Ojdå, glömde boll-rum, sa han efter att han hade tittat igenom sina sju rum.
Han skulle egentligen stryka på sin pärlplatta, men hann med bilderna också!
Tisdag 18 januari 2011
Första gången som vi gav Kalle olika alternativ att välja mellan, var sommaren 2005.
Han var då 3,5 år gammal och vi var på semester i Tyskland.
Vi hade ännu inte fått diagnosen autism, men eftersom Kalle har en hörselskada så har vi hela tiden förtydligat allt med tecken och gester.
Vi började att med fingrarna visa vilken turordning vi skulle göra olika saker. Vi pekade på pekfingret för den sak som skulle hända först, på långfingret för den sak som kom tvåa och på ringfingret för den tredje saken som skulle hända. Vi kunde till exempel säga:
- Äta mat, samtidigt som vi pekade på pekfingret.
- Sova middag, samtidigt som vi pekade på långfingret.
- Gå till badstranden, samtidigt som vi pekade på ringfingret.
Kalle snappade på en gång vad vi menade OCH han accepterade det.
Vi började samtidigt, i andra situationer, att visa med fingrarna vilka olika alternativ som fanns, om det var saker som man kunde välja mellan. Vi kunde peka på pekfingret och säga "bada på stranden" och sen peka på långfingret och säga "gå till lekparken" och sist peka på ringfingret och säga "gå till affären".
Han svarade genom att peka på det finger som hade den mest tilltalande aktiviteten, för stunden.
På bilden är vi på väg till Tyskland med flyg. Det är första gången Kalle flyger och han är mycket fascinerad!
Det här sättet att välja mellan olika saker, aktiviteter eller vad det nu kan vara har vi fortsatt med genom åren.
Det fungerar oftast och är lätt att ta till, eftersom man alltid har med sig sina händer! ;-)
Det vi nu ska berätta får vi hoppas att Kalle kan se det roliga i, när han blir större och kanske kan läsa det här.
Ser han inte det roliga i det, så får vi hoppas att han förlåter oss...
För första gången har han använt samma metod mot oss, som vi har gjort så många gånger mot honom. Alltså måste han tycka att den är bra!
Han kom fram till oss, hoppande och skuttande.
Han kunde inte stå stilla och hela kroppen var väldigt rastlös.
Det syntes att han egentligen borde uppsöka ett visst litet rum.
- Kicka (kissa), sa han och pekade på sitt pekfinger.
- Bajka (bajsa), sa han sen och pekade på sitt långfinger.
- Huk (sjuk), sa han till sist och pekade på sitt ringfinger.
När vi efter mycket övervägande och lite velande valde att ta det första alternativet "kissa" såg han mycket lättad ut. Han sprang snabbt sin väg och fixade till det hela!
Måndag 17 januari 2011
Napp, snuttefilt, ärmkanter, kuddhörn, namnlappar...
Det finns många olika saker som är ett MÅSTE för små barn, när de ska sova.
När Kalle var mindre och fortfarande använde napp, hade han en stor passion för snören.
När han skulle somna krävdes att minst den ena handen hade ett snöre som fingrarna kunde snurra på. Han var otroligt flink i fingrarna och gjorde vältvinnade knutar av de snören han kom över. På spjälskyddet fanns det snören, så det spjälskyddet följde med överallt, vart vi än åkte. Några gånger glömde vi det. I bästa fall hade vi med en speciell tröja med snören vid luvan.
Kalle 1 år i spjälsängen - med snören!
När Kalle var 2 år slutade han att sova i spjälsäng, men spjälskyddet hängde kvar. För snörenas skull. När snörena var helt slut, tyckte vi att det var dags att börja att vänja honom av med vanan. Vi tog bort spjälskyddet och han fick tröjan med snören vid luvan istället. Lite sorgligt tyckte han att det var, men det fungerade.
Nu är det många år sen han använde snören för att somna.
Ibland om han hittar ett snöre av något slag, kan man se att tekniken sitter kvar i fingrarna.
Kalle 1,5 år, med en drömsits - massor av snören!
Mimmi och Maja har fått stickor och garn i julklapp och båda har börjat att sticka varsin sjal. De satt samtidigt och stickade. Kalle kom in i rummet och hittade deras tilltalande garnnystan på golvet. Han tog försiktigt upp dem och la dem i sitt knä.
Han satte sig tillrätta, lite lillgammalt med benen i kors. Han drog ut garn till sina systrar, samtidigt som han blev alldeles glasartad i blicken. Där satt han länge, länge...
Antagligen fick han tillbaka känslan från förr - passionen för snören!
Söndag 16 januari 2011
Att prova nya smaker är inte en favoritsyssla direkt.
Det gamla, vana är bäst. Ytterst sällan provar Kalle av egen fri vilja nya smaker. Om han ska smaka något ovant, så är det för att vi nästan "tjatar" honom till att göra det.
Potatis, broccoli, majs, morötter, falu rågrut, Kungsörnens Idealmakaroner, Mamma Scans köttbullar, pannkakor och hamburgare är säkra kort.
Vid matlagningen så var det en köttfärsgratäng på gång. Köttfärsen fräste i stekpannan och curry var upphällt i en bunke. Det luktade gott i köket.
Kalle hade cirklat runt i köket en bra stund. Han var riktigt hungrig.
Plötsligt stack han ner sitt pekfinger i curryn, fick med sig lite på fingertoppen. Han tittade en bra stund på den guldgula kryddan, innan han bestämde sig.
Han skulle provsmaka!
Han förde in pekfingret i munnen och ....
Hela kroppen skakade, ansiktet förvreds i stora grimaser och det såg ut som om han vred sig i plågor.
- Var det gott, frågade vi så neutralt vi kunde när han till slut stannade upp.
- Den var inte socker, svarade Kalle förvånat.
En erfarenhet rikare!
Lördag 15 januari 2011
Våra marsvin får stå ut med en hel del (kärleksfull) omvårdnad.
Idag skulle de duschas. De verkar tycka om det.
Kalle tittade nyfiket på.
När de var färdiga lindades de in i sina handdukar. De gillar trånga, varma, små utrymmen.
Kalle satte sig på huk och torkade och klappade dem. Han har respekt för dem och är försiktig med dem.
Han förstår sig inte riktigt på dem!
Plötsligt får han tag i Majas mys-strumpor.
Han tar den ena och håller upp den framför Toulouse. Toulouse kryper snabbt in i strumpan med huvudet före.
Hon stannar upp och verkar gilla att det är lite trångt.
- Nästan ut en glass, säger Kalle skrattande och pekar på Toulouse.
Han tar upp nästa strumpa och håller upp den framför Tingeling.
- Hällkla (självklart), höka ingke (försök inte), säger han samtidigt som Tingeling tvekar lite.
Efter en stund kliver även hon in i strumpan.
- Nästan ut en glass, säger han igen och skrattar.
Han tittar en kort stund på de båda "glassarna".
- Jag ÄÄÄLSKAR bak-glass, säger han och pekar på marsvinens bakdelar som sticker ut ur strumporna.
Fredag 14 januari 2011
När Kalle har gjort något i skolan eller på fritids, som han är stolt över, så hinner han knappt innanför dörren förrän han har tagit upp "trofén" från sin ryggsäck.
Den senaste "trofén" är en egen-snickrad blå bil i trä, som han har gjort i skolan.
Den har hjul som kan snurra, bilrutor runt om och en "riktig" grill.
Kalle förklarar för oss att han har limmat fast ett papper på grillen. Vi ser att det är en bild av en Volvo-grill.
- Är det en Volvo? frågar vi.
- Neje, svarar Kalle och skrattar åt det tokiga i det vi säger, det är en racer-bil.
Han tar med sig sin bil och går upp till sitt rum. Där letar han fram två andra bilar, en i papper och en i trä. Den i papper har han själv gjort i skolan/fritids. Den i trä har Maja gjort till honom som present när han fyllde 8 år.
Han ställer upp bilarna på rad på mattan. Han sätter sig bredvid dem.
- Liten, mellan, stor, säger han och pekar - om och om igen.
- Stor, mellan, liten, fortsätter han.
- Stor, mindre, mindre - trä, papper, trä - blå, vit, brun - lång, kort, kort.
Han jämför dem på ALLA sätt han kan komma på. Det är så roligt att höra hur han använder de adjektiv han kan.
Han har nyligen börjat att jämföra, ge liknelser, på vanliga saker omkring sig.
- Nästan ... ut en ... skateboard, säger han och pekar på den nya blå racer-bilen.
- Nästan ... ut en ... segelbåt, säger han och pekar på den vita pappersbilen.
- Nästan ... ut en ... mmm ... eehh ... eemm ... en Blixten McQueen, säger han nöjd.
Blixten McQueen - originalet!
Torsdag 13 januari 2011
Idag skulle pepparkakståget bort.
Det byggde vi 16 december och sen dess har det stått på parad i vårt kök.
Kalle har ofta stått och tittat på det. Han har stannat upp några sekunder i sina "vandringar" och tittat på alla detaljer.
Vi började att förbereda honom igår, på att vi skulle krossa det idag. Vi tänkte att han kanske skulle tycka att det var konstigt, tråkigt, onödigt, dumt och heeelt vansinnigt att ha sönder det.
När det var dags greppade han hammaren (förr om åren hade vi gummiklubbor, men i år körde vi "skarpt" med riktiga hammare) och sen slog han utan tvekan.
15 sekunder - sen var allt platt som en pannkaka.
Kalle la osentimentalt ner sin hammare.
- Han måste titta TV, sa han och lämnade ruinerna av ett pepparkakståg, åt sitt öde.
Onsdag 12 januari 2011
En del steg i utvecklingen känns otroligt stora och häftiga för oss föräldrar, samtidigt som barnen inte ens noterar att de har lärt sig något.
När det gäller andra steg i utvecklingen, så kan barnen själva upptäcka det häftiga i att lära sig nya saker.
Idag när Kalle blev hämtad vid gymnastiken i skolan, så var hans kinder alldeles rosiga och håret (trots att det är ganska kort) var lite rufsigt. Det syntes att han hade varit mer än delaktig i någon aktivitet.
- Maammmma, skrek han när han såg mig, jag har lärt mig att hoppa ... han kan hoppa ... hopprep ... han måste visa....
Orden vällde ut och han var ivrig att få visa.
Han hade nog egentligen gett upp hoppet, om att lära sig att hoppa hopprep så det var verkligen roligt att höra.
Egentligen fanns inte tiden, men vad är viktigare än att få se nya färdigheter?
Långhopprepet åkte fram. Kalles lärare tog den ena sidan och jag den andra. Kalle ställde sig på plats och vi började att sno repet.
Kalle hoppade och hoppade. Vi räknade.
Han hoppade 29 hopp innan repet stannade upp av ett ben.
Han var mycket nöjd och stolt!
- Han kan hoppa hopprep, var den första hälsningsfrasen när han mötte pappa lite senare.
Fortfarande lika stolt!
Lite senare på kvällen skulle Kalle beräötta för Maja vad han hade lärt sig.
- Maja, han har ... eeemmm ... han ... jag menar ... , sa Kalle.
Jag såg hur han tänkte och tänkte, för att hitta ord så jag tecknade lite i smyg (viskade på teckenspråk!)ordet "hoppa".
Då lossnade det för Kalle.
- Han har lärt hoppa studsmatta, sa Kalle.
- Neej, han menar hoppa hopprep, sa han direkt när han hörde vad han hade sagt. ;-)
Sist Kalle försökte sig på något liknande hopprep, var i somras när han hade en lång badleksak som han böjde och hoppade med i vattnet. Det var aningen lättare ovanför vattnet än under!
Tisdag 11 januari 2011
Vi har funderat ganska länge på hur vi ska förbereda Kalle på vad som är planerat framåt i tiden.
Som det är nu så använder vi ett vanligt schema, med de färger som är vanliga för varje veckodag.
Det är lite begränsat, eftersom det bara visar en vecka i taget.
Vi har känt att Kalle skulle må bra av att själv kunna få en överblick över vad som ska komma.
Han har förstått att han snart har födelsedag, men det är svårt att förklara när, eftersom begrepp som vecka och månad är svåra.
Vi pratar ofta om idag, igår och imorgon - och det är också svårt.
Vi upptäckte ju i december att Kalle hade full förståelse för hur julkalendern fungerade.
Det skrev vi om 6 december .
Då föddes tanken att vi skulle ha en vanlig almanacka och fylla på den med de saker som berör Kalle, för en månad i taget.
Nu har vi börjat med en almanacka som gäller för bara Kalle. Den hänger på väggen i hans rum.
När vi började att sätta in bilder så var Kalle mycket förväntansfull och koncentrerad.
En del saker sa han NEEJ åt och en del svarade han med ett stort leende.
Varje fredag satte vi in en popcorn-bild och det tyckte han om.
På kvällen när det är dags att sova, så stryker vi dagen som har varit. De sista två dagarna har Kalle själv strykit dagen med ett kryss.
När han kryssade dagen idag, så såg han att imorgon var det dags för en av de sakerna han hade sagt NEEJ till.
Nu hade han nog vant sig vid tanken, så när han såg bilden lutade han sig fram.
- Ögonläkare, ögonläkare, ögonläkare, upprepade han några gånger, reste sig upp och gick och la sig.
Måndag 10 januari 2011
Kalle tycker att språk och hur man använder det är svårt.
Han kommer ofta och säger ord eller meningar som verkar som tagna ur luften och kan vara svåra att förstå om man inte vet vad han gör.
- Ngike ngäcke, kan han komma och säga.
För oss gäller det att tolka vad han menade.
Just de två orden kan betyda "Disney XD" eller "lite läskig". Uttalet är detsamma.
Man får chansa! 50% chans att det blir rätt!
Häromdagen skrapade han upp näsan på en studsmatta så det blev ett sår.
När vi kom hem, fick Kalle frågan vad som hade hänt med hans näsa.
- Huckmacka, svarade Kalle.
Det lät som "köttmacka" men han menade naturligtvis "studsmatta".
Uttalet är en svår bit av språket!
Han har börjat att peta in små uttryck, med väldigt abstrakta betydeser, som t ex:
Jag menar... (det säger han i nästan alla meningar)
Jag antar det! (Det använde han t ex när det var is på gatan och han först sa "det är halt, men jag ramlar inte...)
Det är underbart! (nästan alltid när han är glad)
Jag tror det! (Om vad som helst, som man egentligen inte kan tro!)
Let´s go! ( ! )
De senaste veckorna har han verkligen utvecklats mycket i sitt sätt att vara delaktig i ett samtal.
Han har börjat att ställa motfrågor. Efter de förtydligande svaren ställer han ytterligare motfrågor. Och ännu fler motfrågor .... och ....
Det är så roligt att märka att han utvecklas.
Sakta, men säkert, går språket framåt ... eller som Kalle ofta säger ( Buzz Lightyear i Toy Story sa det först! ) ... " till oändligheten ... och vidare! "
Söndag 9 januari 2011
En kompis
Att vara en bra kompis är svårt - för alla.
Att vara en bra kompis när man har autism - är ännu svårare.
Att ge och ta, att kompromissa, att vara lojal, att vara flexibel, att ha empati, att....
Listan kan göras oändligt lång.
Det är många saker som krävs för att lyckas i det sociala spelet.
Kalle har ingen jämnårig lekkamrat, som knackar på dörren och frågar om de ska leka.
Han har aldrig tagit med någon kamrat hem från förskolan eller skolan.
Begreppet "bästisar" har han nog aldrig funderat över.
Tycker han om att leka?
Ja, han älskar att leka.
Han sysselsätter sig själv, med massor av olika saker. Han är mycket kreativ i sina lekar.
Det stora problemet när det gäller kamrater är nog att Kalle behöver träna mer på det som krävs för att lyckas i det sociala spelet. Han vill ofta att allt ska vara på hans sätt. (Vem vill inte det förresten? ;-))
Han har ändå två trogna kompisar, som är följsamma och vet när det inte är någon idé att stå på sig.
Ibland lyckas de få honom att ändra sin lek till deras fördel och det är riktiga glädjestunder för oss alla.
Han lär sig sakta men säkert vad samspel betyder.
Hans bästa kompisar är såklart Mimmi och Maja, storasystrarna, som han verkligen gillar att leka och busa med.
På den här korta filmsnutten, får Maja ändra sig ett par gånger, för att leken ska fortsätta. Hon gör det utan att tänka på det, men ibland kan det gå att säga till och Kalle ändrar sig istället.
Lördag 8 januari 2011
I leken kan det ofta vara full fart och mycket bus.
Vi var nere i källaren och plockade med olika saker.
Kalle var med oss. Han sprang runt och ville bli jagad. Han hjälpte oss att bära. Han var aktiv i allt som hände, men han gjorde det på sitt sätt - ofta ganska uppfinningsrikt.
Efter ett tag hittade han de två täcken, som vi hade burit upp för att tvättta.
Han hämtade pannlampan, som är en av hans favoritsaker just nu.
På med pannlampan på huvudet och sen la han sig på det ena täcket och drog det andra täcket över sig.
Mysigt!
Vi såg hur ljuskäglan vandrade fram och tillbaka under täcket. Kalle fnissade. han tyckte att det var mysigt.
Ljuskäglan började snabbt att gå mer och mer långsamt, för att till slut stanna helt.
Vi kikade in under täcket och hittar Kalle helt avslappnad - med slutna ögon.
Han tittar yrvaket upp.
- Han måste sova, säger han och blundar om.
Ja, vad gör man?
Vi hade ännu inte ätit kvällsmat, men är behovet att sova starkare för stunden än att äta, så är det.
Det var en mycket nöjd pojke som bytte om till pyjamas, borstade tänderna och gick och la sig fast klockan bara var 17.30.
Det är många år sen, som det hände sist!
I vanliga fall brukar Kalle ligga i sin säng och försöka att somna i ett par timmar, så han var nog själv lite överrumplad av att han blev så sömnig.
Fredag 7 januari 2011
Att ta kontakt
Idag gick vi till Slussen och matade alla änder som simmar omkring i det kalla vattnet.
Vi hade med oss en påse med gamla brödbitar, som snabbt tog slut. Kalle tycker att det är spännande att mata dem.
- Många fåglar, sa han om och om igen, som för att bekräfta det för sig själv.
Efter en stund kom en dam med en stor påse brödbitar. Hon ställde sig kanske tio meter från oss och började att kasta ut sina brödsmulor till änderna.
- Du, hallå, VEEM heter du? ropade Kalle till henne efter en stund.
Damen svarade inte.
Då gick han fram till henne och ställde sig bredvid henne. Där stod han och tryckte en liten stund.
- Jo, jag menar, du, hallåååå - VEEM heeteer du? frågade han igen, samtidigt som han petade på hennes överarm.
Damen tittade på Kalle. Hon övervägde säkert om det var en galning som stod bredvid henne eller om det var en helt vanlig fråga Hon bestämde sig nog för att det var en helt vanlig fråga.
- Jag heter Eva, svarade damen, vad heter du?
- Jo, jag menar - grönt ansikte, svarade Kalle, samtidigt som han pekade på änderna.
Efter det lämnade han damen och gick tillbaka till oss.
Samtalet var slut!
Torsdag 6 januari 2011
En dammsugares dagbok
Trettondag jul, tretton dagar efter julafton.
Julgranen är fortfarande grön, men inte lika grön som för två veckor sen. Dammsugaren får arbeta en del med golvet under granen.
Men...
Idag har den haft fler uppdrag än granbarr.
Dagen började tufft för dammsugaren. Vid frukostbordet lyfte Kalle sitt flingpaket av någon anledning över huvudet. Naturligtvis öppnade sig paketet och ut började flingorna att först droppa lite försiktigt, för att till slut forsa ut. Kalle reagerade först när han kände flingorna som hade åkt ner i nacken innanför pyjamasen. Han hade inte hörapparaterna i, så han hörde inte ljudet av rinnande flingor.
Golvet var helt täckt av flingor.
Det mesta sopades upp, men dammsugaren fick ta slutfinishen!
Vi har börjat att skrapa bort gammal färg på en av de gamla dörrarna i vårt hus. Många lager färg ska bort. Nästan hela dagen har varmluftspistolen och skraporna varit igång. Den gamla färgen samlas i hårda, förvridna smulor på golvet.
Varje gång Kalle har gått förbi så har han tagit tag i dammugaren och dammsugit bort färgresterna på golvet.
Eftersom den färgskrapade dörren ligger nära hans rum, så har han gått förbi ganska många gånger. Varje gång har han slagit på dammsugaren och gjort fint.
Efter att ha gjort det kanske tio gånger börjar han tröttna lite.
- Neej, nu får du faktiskt sluta att stöka till, säger han uppgivet, jag kan inte städa efter dig hela tiden!
Ombytta roller, eller?!
Onsdag 5 januari 2011
Vid matbordet började Mimmi och Maja att filosofera om ålder, föräldrar, generationer - livet helt enkelt.
De diskuterade om:
- att några klasskamrater hade väldigt unga föräldrar. Några hade lite äldre. De konstaterade att de själva antagligen hörde till den senare kategorin.
- att farmor var en väldigt ung mamma, till deras pappa. När deras pappa var lika gammal som Maja är nu, var farmor nästan lika gammal som Therese, Mimmis och Majas storasyster, är nu. Therese är 26, så det saknas ett par år, men nästan.
- Therese eller Denise (deras andra storasyster som är snart 25 år), skulle få barn så skulle de själva bli mostrar och Kalle morbror (fniss!)
- att om de själva fick barn, så skulle vi bli mormor och morfar.
- att om Kalle fick barn, så skulle vi bli farmor och farfar.
Den sista tanken gjorde att vi blev tvungna att fråga Kalle om hans inställning till det hela.
- Kalle, när du blir vuxen, vill du få egna barn då? frågade vi.
- Vadå, barn, va? svarade Kalle.
- Ja, alltså när du blir stor vill du bli en pappa då? fortsatte vi och pekade på honom.
- Jag är Kalle, svarade han.
- När Kalle blir stor, vill du få egna barn, bebisar då? undrade vi.
- Vadå barn, bebisar? frågade Kalle igen.
- Du vet, små barn som har en mamma och en pappa och du är pappa, försökte vi.
Kalle satt tyst en lång stund och funderade på vad vi hade sagt.
- Jag vill inte följa med, svarade han.
Det lät nog inte lika lockande som att åka till leksaksaffären eller badhuset... ;-)
Kalle på promenad i Stadsparken, med farfar Janne.
De har tydligen, vad man kan tro av påsen Kalle håller i, varit på ett ställe som Kalle ville följa med till.
Tisdag 4 januari 2011
I drygt två månader har vi haft en sparkcykel inne. Egentligen passar det ju inte att ha sparkcykel inomhus, vi vet, men syftet har varit att träna Kalles balans under vintern.
Vi tänker att om han tränar att hålla balansen samtidigt som han rullar så kanske han kan lära sig att cykla vanlig tvåhjulig cykel till våren.
För 4-5 år sen ville han lära sig att cykla, men gav upp efter ett par försök - det var inget för honom. Han har inte varit intresserad av att lära sig att cykla efter det.
De första dagarna med sparkcykeln inne, för två månader sen, var lite som Bambi på hal is. Kalle sparkade försiktigt en liten spark och satte snabbt ner foten igen och stannade farten. Han har sparkat sparkcykel en del ute, men inne är det ju inte samma raksträckor som det är ute på gatan.
Inne måste man ju hela tiden parera för väggar, möbler - och inte minst rörliga familjemedlemmar.
Nu, två månader senare, är det en helt annan kille som sparkar runt. Han tar ordentligt sats och sätter upp "spark-benet" bakom det andra och glider runt ett halvt varv på bottenvåningen.
Eller så sparkar och sparkar han så farten blir hög. Han har en otrolig precision och är beredd att parera för plötsliga hinder (som familjemedlemmar!).
Han kan också byta håll, så att han istället sparkar med vänster fot. Det var helt omöjligt i början. Då kunde han bara åka med höger fot som "sparkfot".
Han känner nog själv att han börjar behärska sparkcykeln, för nu har han börjat att kalla den för motorcykel. När han sparkar runt så gör han ljudeffekter, så att det låter som en motorcykel.
Vi håller tummarna för att han ska ha nytta av sin nya "balanskunskap"!
Måndag 3 januari 2011
Lego är viktigt i Kalles liv.
Han har en stor plastlåda som alltid står framme på golvet i hans rum.
Han kan sitta i flera timmar, varje dag, på sitt golv och leta bitar, bygga och leka.
Ett tag hade vi dem sorterade i färger, men han ville "vispa" runt, så nu är de i en enda röra.
Han vet vilka bitar han har i sin stora låda på golvet och hur man använder dem. Han experimenterar en hel del och hittar nya sätt att använda bitarna på.
Han utvecklar många nya, roliga legofigurer.
Dagens produktion består av:
"Ett tåg", säger Kalle att det är. Den är gjord i samarbete med storasyster Maja.
Magneten framtill gör att den kan kopplas ihop med "stora godståget" som han fick i julklapp.
"En gräsmaskin", kallar Kalle den här. Den kan klippa gräsmattan.
Framför figuren finns en ratt och två spakar, precis som det kan vara på riktigt.
"En liten gubbe och en stor gubbe", svarar Kalle på frågan vad det är. Eller "bubbe" som Kalle säger.
Vad den robotliknande gubben gör berättar inte Kalle, men den är vridbar i midjan. Överkroppen kan snurra runt, runt. På höfterna sitter två bruna lego-sopkvastar fast.
"En flygmaskin", enligt Kalle. Det röda högst upp i bild är en lego-kaffemugg och det grå längst ner i bild är ett tangentbord.
"En glad bubbe (gubbe), säger Kalle och demonstrerar...
...hur det blir "en sur gubbe" genom att vrida på huvudet som kan snurras runt, runt.
Glad, sur, glad, sur, glad, sur, säger Kalle och visar.
Ögonen är riktigt smart gjorda, av hjul. Alltså kan ögonen snurra också.
För någon vecka sen byggde han en hel miljö, som var som en labyrint.
Vi försökte att fråga vad det var, men fick inget svar.
Väggarna var av stora tredimensionella figurer och en bil.
Det skulle kunna vara ett dataspel eller tv-spel av någon sort.
Söndag 2 januari 2011
Ny geometri
För några år sen fick vi en stor kartong full med 20 år gamla serietidningar. Det är mest Kalle Anka och Bamse.
Det finns också 3 tidningar med seriefigurerna Gnuttarna.
Vi hade inte heller något minne av de figurerna, men det är de tidningarna som Kalle har fastnat för.
Speciellt en av tidningarna.
...och speciellt en sida i den tidningen.
Den handlar om olika former på Gnuttarna.
Formerna är:
- fyrkantig
- spetsig
- platt
- avlång
- utan päls (kanske inte en form, men annorlunda)
Kalle lyssnar, funderar, frågar och filosoferar kring orden. Vi har fått läsa sidan om och om - och om igen! Säkert 30 gånger!
Han för fingret utmed orden och vi läser.
Vi har fått läsa på olika sätt, han bestämmer genom att föra fingret olika fort:
- vanlig takt (intresset är stort för orden för de olika formerna)
- slow motion (Kalle skrattar så han knappt kan lyssna!)
- fast motion (Kalle skrattar ännu mer än när vi läser i slow motion)
- baklänges (fnissigt)
- i dialog (Kalle ställer frågorna som finns i pratbubblorna och vi får svara, alla i familjen har fått läsa i dialog inklusive Mimmi som hade tappat rösten idag)
Ett tag gick han omkring runt, runt på vår bottenvåning samtidigt som han pratade för sig själv.
Han sa:
Fyrkantig är nästan som paket.
Spetsig är nästan som julgranen.
Platt är nästan som bord.
Avlång är nästan som korv.
Utan päls är nästan som tält. (!) Undrar hur han tänkte då! ;-)
Han hämtade papper, penna och sudd och började att "kopiera" bilderna.
Högst upp ritade han de olika geometriska formerna, inklusive "utan päls"-formen.
Han kände nog att han ville veta mer om Gnuttarna så han satte sig vid datorn och klickade på sin snabblänk till Youtube.
I sökrutan skrev han in ordet från serietidningens framsida, Gnuttarna, bokstav för bokstav och klickade på enter.
Upp kom bara 3 olika förslag - och ingen passade in på de Gnuttar som han var intresserad av.
- Kom igen, kom igen, konstigt, sa han och blev lite förvånad.
Nu fick vi rycka in och hjälpa honom.
Vi sökte på olika sökvägar och kom fram till att det är en svensk serie ritad av illustratören Lars Mortimer.
Serien Gnuttarna gavs ut i 6 nummer 1990, innan den las ner.
Larts Mortimer har också tecknat älgen Hälge, som fortfarande finns kvar.
Då har vi också fått lära oss något idag!
Lördag 1 januari 2011
De allra flesta äter kiwi delad i halvor, med sked.
Även Kalle äter dem på det sättet.
Den enda skillnaden på hans sätt att äta dem, är att när man i vanliga fall tycker att man är färdig med att gröpa ur - då stoppar Kalle in hela kiwiskalet i munnen.
Han vet att man inte brukar göra så, för han vänder sig om och håller också för så att vi inte ska se vad han gör.
Han tuggar några gånger på skalet och sen spottar han ut en sladdrig och lös kiwiskalsrest.
Med Kalles mycket begränsade kosthållning och känslighet för konsistenser är det lite lustigt att han tycker att det är OK med kiwiskal i munnen. De flesta av oss äter ju inte skalet. Det är ju ganska stickigt.
Enligt en undersökning på familjeliv.se så äter 90 % av befolkningen kiwi utan skal, 5 % äter inte kiwi alls och 5% äter kiwi med skalet på.
Hur många procent som äter kiwi som Kalle, finns inte med i undersökningen.
