Söndag 31 oktober 2010
Kalle kan visa ett ganska starkt missnöje ibland. Om vi ska göra saker som han absolut inte vill göra, så gör han allt han kan för att slippa. Han skriker eller slåss inte, men protesterar genom att gå sin väg och försöka slingra sig.
Idag var det dags för en dusch och Kalle ville absolut INTE. Han ville fortsätta med sitt lego.
Till slut efter lite lirkande och milt fösande, var han i alla fall i duschen. Väl där så var det nog ganska skönt att duscha. Han ville stå länge, länge och bara mysa.
När han var färdig stod han med handduken runt sig utanför duschen. Plötsligt sparkar han mig på smalbenet. Inte hårt, utan mer som för att markera sitt missnöje.
- Kalle, man får inte sparkas, säger jag.
- Han sparkar inte hårt, svarar Kalle, och går fram till toaletten. Han tar tag i toalettlocket och drämmer ner locket hårt mot toalettstolen.
- Den är hårt, saker, säger Kalle, måste saker hårt. Han ser allvarlig ut.
Jag förstår att han vill berätta för mig att han vet att man inte får sparkas, men att man kan visa sitt missnöje på saker istället. Vi sätter oss ner på badrumsgolvet en stund och pratar en "social berättelse" om vad Kalle tyckte om att duscha och varför man måste duscha ibland.
Han är tyst och lyssnar när jag i monolog berättar om allt från det att jag började berätta för Kalle att det var dags för en dusch, att Kalle inte ville, lirkandet, att man ibland måste saker man inte vill, att det var skönt att duscha, sparken på smalbenet, smällen med toalocket.
Han lyssnar koncentrerat med huvudet mot min axel. Han tycker om att få hela händelseförloppet upprepat.
När jag har pratat färdigt frågar jag om jag har glömt något. Kalle svarar inte. Det betyder att han håller med.
Det här att "gå igenom" en händelse kan verka så fånigt, men för Kalle är det en bekräftelse på att vi förstår honom.
När vi pratat färdigt satte han på sig sina kläder, borstade tänderna och skuttade tillbaka till sitt lego, nöjd och glad.
Kalle, knappt ett år gammal, njuter av en dusch!
Lördag 30 oktober 2010
Ikväll satt vi hela familjen i TV-soffan med popcorn- och godis-skålar redo.
Som vanligt åt Kalle upp alla popcorn, som han älskar.
Till vår förvåning cirklade han runt smågodis-skålen, när popcornen var slut.
Han har aldrig varit förtjust i godis. Det har hänt att han smakat en skumsvamp eller ett gelehallon, men det är inget han verkligen vill ha. Ett äpple står MYCKET högre i kurs.
Han hittade en syrlig rulle i regnbågens färger. Han drog av en bit och smakade.
- Mmm, sa han. Den gillade han. Men - oj, vad mycket smul det blev på fingrarna. Det slickade han bort.
Då blev det ju alldeles klibbigt. Han gick och tvättade händerna i köket.
Han kom tillbaka, drog en ny bit av godisrullen, blev smulig, slickade bort det, blev klibbig, gick och tvättade händerna...
Sä här höll han på tills rullen nästan var slut. Det tog sin tid att äta godisrullen med alla avbrott för att tvätta händerna.
Kalle har aldrig tyckt om att vara smutsig på fingrarna. Vi har aldrig behövt tjata om att tvätta händerna om de är smutsiga. Han gör det av sig själv. Att vara smutsig är inte roligt!
Fredag 29 oktober 2010
Rubiks kub har gjort come-back i vår familj. Vi vrider och vänder på kuben för att lyckas få ut den.
Eftersom vi har ett litet häfte med lösningen, så lyckas vi också att få ut den.
Ikväll hade Mimmi lyckats och hade den med sig när vi skulle titta på Idol.
Kalle tog den och studerade den länge. Den var rätt på alla sidorna. Det såg han snabbt.
Han sträckte ut sin arm mot Mimmi och gjorde "tummen upp", utan att säga något.
Efter det började han försiktigt att vrida runt ett varv - sen vred han tillbaka.
Han tittade på Mimmi, som för att kolla om hon skulle reagera på att han vred på "hennes" kub. (Egentligen är kuben hans, men det var ju hon som hade fått ut den!)
Hon reagerade inte, så han fortsatte sina vridningar. Till slut insåg han att han hade sabbat hela kuben. Han kunde inte hitta tillbaka till en kub med färgerna på rätt ställen.
Han tittade på Mimmi och såg lite förtvivlad ut. Han försökte nog att komma på ett sätt att ta sig ur knipan.
Han kom på det...
Han sköt ifrån sig kuben och la den så nära Mimmi han kunde. Sen tog han häftet med lösningen på kuben och ställde den mellan sig och Mimmi som ett skyddande staket. Han kröp ner bakom sitt "staket" och blundade.
Där låg han och väntade på att kriget skulle bryta ut... Det bröt aldrig ut!
Syns man inte - så finns man inte, det är väl så strutsarna tänker? Kalle var nog inne på samma linje.
Torsdag 28 oktober 2010
Kalle är ett tårt-monster. Han älskar tårtor.
De är vackra att titta på. De har olika former och färger. Man kan komponera dem själv.
Frågar man honom om ingredienserna så börjar han direkt att räkna upp:
- ägg
- vetemjöl
- socker
- grädde
- smör
Han bakar mycket gärna en tårta och dekorerar den med inlevelse.
Men att gå så långt som till att ÄTA tårta - ALDRIG i livet! Där går gränsen!
Idag var det öppet hus med fika på Kalles fritids. De bjöd på kaffe, saft och jättefin prinsesstårta.
Kalle tittade och pekade och tyckte nog att den var fin.
Vi frågade om han ville smaka, men det ville han inte. Han ville inte heller ha saft.
Det slutade med att Kalle fick ett äpple (med rött skal, såklart!).
Det mumsade han nöjt i sig!
Kalle bakar tårta.
Den här tårtan bakade Kalle en vanlig torsdag, för att han så gärna ville baka. Han smakade aldrig!
Onsdag 27 oktober 2010
Kalle lever verkligen för stunden.
Ikväll satt vi i soffan hela familjen och tittade på tv. Kalle hade satt sig tillrätta så att vi kunde klappa honom på ryggen. Han njuter verkligen av att bli klappad, kliad, masserad på ryggen.
- Kalle, vill du gå och lägga dig, är du trött? frågar vi.
- Neej, svarar Kalle med eftertryck.
Efter 1-2 minuter reser han på sig och går sin väg. Vi antar att han går upp till sitt rum och sina lego-lekar. Han sitter ofta på golvet i sitt rum och bygger och leker med sitt lego. Ofta flera timmar om dagen.
Efter en halvtimme går vi upp till hans rum, för nu är det dags att gå och sova. Vi hittar honom nerkrupen i sängen med draperierna fördragna. Draperierna säger ju att det är dags att sova. Han har dragit upp täcket högt och sover helt fridfullt.
Hmm, hur noga blev tänderna borstade ikväll då, tro?
Det här så typiskt Kalle. Den minuten som vi frågade honom om han ville sova, så ville han inte. Minuten efter att vi hade frågat - då ville han och fixade det dessutom själv!
Samma sak händer många gånger varje dag. Han omvärderar ofta sina svar efter bara en minut.
Därför är det bra att fråga honom i tid, då är chansen större att han är med på noterna.
Den allra vanligaste frågan som det nästan alltid blir så här med är:
- Kalle, vill du ha mjölk, frågar vi.
- Nej, svarar, Kalle.
- Sen går det en minut, eller två och han vill ha mjölk.
Just när frågan ställdes ville han inte dricka, men när tuggan var urtuggad - då ville han dricka.
Alltså behövde han inte mjölk förrän precis då.
Tisdag 26 oktober 2010
Skrutt-detektiv
Man brukar säga att man kan se på fotspår eller lämningar, vilket djur som har varit framme.
I vår familj är det hur lätt som helst att se vem som har ätit äpplet, när man hittar ett äppelskrutt på olika intressanta platser i huset.
Många, både barn och vuxna, lämnar en hel del på äpplet, när de kastar skruttet.
Det finns ingen annan person i hela världen (eller i alla fall i vår familj!) som äter ALLT fruktkött på äpplet, så noga som Kalle. Det finns inte en enda liten minitugga kvar. Han verkligen gnager bort allt på äpplet!
OBS! Äpplet måste ha rött skal, annars går det inte att äta alls...
För skojs skull vägde vi skruttet. Ett vanligt äpple väger ca 200 gram.
Äppelskruttet vägde bara 5 gram = vanligt brevporto räcker! ;-)
Måndag 25 oktober 2010
Lego - en riktig favorit för Kalle. Han lever med sitt lego, dygnet runt.
Just nu så växlar han mellan två olika favoriter.
Det ena är Lego Creator huset och det andra är Lego City polisbil.
Polisbilen har han tagit isär i molekyler säkert 25 gånger idag och sen satt ihop alla delarna ur minnet.
Vi tittade i byggbeskrivningen och det är sammanlagt 96 delar på den. För honom är det hur lätt som helst att bygga den.
Ofta när man ska bygga något för första gången, så läser man systematiskt byggbeskrivningen, sida för sida. Man vrider och vänder, tar fel bitar, börjar om, studerar ritningen om igen och funderar.
För Kalles del handlar det om att ha plockat isär den en gång, sen brukar han fixa att få ihop den igen - men utan byggbeskrivning.
Man kan faktiskt bli lite avundsjuk på det bildminnet...
Söndag 24 oktober 2010
Kalle har inte lärt sig att läsa, men han känner igen en hel del ordbilder. Han funderar nog mycket på ord och bokstäver, så han kommer säkert att kunna lära sig att läsa. Han känner igen en del ord som sitt namn, mamma, pappa, bil och några till.
Idag hade Maja skrivit "Mamma, Maja, Pappa" i sin hand. Hon höll upp handen så att Kalle såg orden.
- Kalle, kan du läsa vad jag har skrivit? frågade hon.
- Jaa, svarade Kalle (som vanligt på inandning).
- Vad står det ? frågade Maja.
- Maja fyller år, svarade Kalle blixtsnabbt, samtidigt som han pekade på "Maja" i handflatan.
Vi blev lite fulla i skratt, för Maja fyller faktiskt år om en vecka.
Vi började att prata om det och ingen av oss har pratat med Kalle om att hon snart fyller år, ändå så svarade han det.
Ett bra försök, men inte helt korrekt!
Lördag 23 oktober 2010
Att förstå tiden
Kalle har just nu en passion för ett hus i Lego Creator-serien. Han kan sitta i flera timmar och plocka med delarna. Han har vigt ett hörn i sitt rum åt allt som ingår i leken. Det är själva lego-huset på sin platta, det är 3 olika bygg-kataloger och det är kartongen. Tyvärr har han valt hörnet vid hans garderob, så för att ta fram nya kläder måste man flytta på allt. Det måste absolut tillbaka på samma plats efteråt, så man får vara lite försiktig. 
Han har också sina lego-kataloger från varje år, minst 5 år tillbaka.
Idag kom han till köket, med en av sina kataloger i handen.
- Mamma, titta, köpte igår, sa han samtidigt som han tecknade orden "köpa" och "igår".
Efter sitt uttalande pekade han på Lego Creator-huset i katalogen.
Nu var det ju inte igår, utan kanske 2 månader sen, som vi köpte huset. Kalle har inte riktigt förstått tidsbegrepp som idag, igår, imorgon, nästa vecka, förra veckan, i somras, om ett år. Han lever i nuet.
- Du har köpt den, men det var inte igår. Du köpte den förut, för länge sen, svarade jag.
Jag ville se om han var mogen för ett nytt begrepp. Han har ganska nyligen börjat att säga "igår" och det betyder allt som har hänt, oavsett om det var igår, en månad eller 3 år sen.
Kalle tittade länge allvarligt på mig, som om han ville väga för och emot om jag talade sanning eller inte. Efter en liten stund gick han fram till pappa.
- Pappa, titta, köpte förut, sa han samtidigt som han tecknade ordet "förut".
- Ja, den köpte du förut, svarade pappa.
Kalle såg så nöjd ut. Det hade fungerat - det nya ordet!
Lego Creator huset som Kalle pekade på i 2010 års legokatalog!
Fredag 22 oktober 2010
Provsmakning
När Kalle själv känner sig redo att smaka något han inte brukar äta, så gör han det utan att blinka.
Vi kan inte styra vad han ska provsmaka. Om vi försöker att nästan tvinga i honom något han verkligen inte vill prova, så kan hans kropp reagera. Han får upp det vi försökte tvinga honom att äta. Därför låter vi honom själv känna efter när han är redo att prova nya saker.
Den här veckan har han flera gånger kommit till köket när påsen med vetemjöl har varit på köksbänken. Han har kommit smygande och visat att han är lite nyfiken att testa. Som erfaren degätare, så vet man att vetemjöl är det sista man vill ha av sakerna i en kakdeg. För Kalle, som är lite nybörjare, är det ett outforskat område.
Han tog en liten nypa vetemjöl och smakade mycket försiktigt.
- Mmmm, sa han, och slickade av sina fingrar. Han gillade smaken. Vi tittade på varandra och tyckte att det var lite roligt. Äta vetemjöl!
När vi tittar i mappen från skolan så visar det sig att de har bakat grahamsscones i veckan. På receptet har Kalle ritat figurer som visar hur mjöl och salt smakar. Figurerna visar att mjöl är gott och att salt inte är gott.
Mjöl-gubben är glad och salt-gubben är sur. Typiskt Kalle att berätta på det sättet!
Med andra ord är han nyfiken på specerivaror just nu.
Fröken i skolan berättade att när han smakade på mjölet, så tyckte han att det var så gott, att han slickade rent allt mjöl från sina fingrar, väldigt noggrannt.
Vi får väl se om vi i framtiden måsta gömma vetemjölspåsen... ;-)
Torsdag 21 oktober 2010
Kalle har verkligen förstått att datorn kan vara ett hjälpmedel till mycket.
Han vet precis hur han kan klicka sig runt på YouTube för att titta på sina klipp om t ex Blixten McQueen, Super Mario eller Transformers. Vi har gjort en mapp till honom där vi har lagt länkar till de sidor han vill ha, så att han bara kan klicka upp dem och han kommer rätt.
Han har också förstått att om han skriver in ett ord i sökrutan, inne i YouTube, så kommer just de filmerna upp, som han sökte. Om han skriver "Kalle Anka" så kommer de klippen upp.
Nu har han börjat att experimentera lite.
Vi upptäckte att han hade hittat hur man gör för att byta namn på sökvägarna.
Han hade lyckats markera sökvägen så att det gick att byta namn på den.
När vi "kom på" honom satt han och skrev in "Svampbob Fyrkant" i sökrutan. Eftersom han inte har lärt sig att läsa, så hade han det första problemet där. Det löste han genom att ta fram en leksakskatalog, med namnet "Svampbob Fyrkant" i. Han skrev in namnet i länkens namnrad.
Han har ingen länk med den figuren så han tänkte väl att han skulle ordna en.
Problemet var bara att länken var densamma, så det kom inte upp någon Svampbob Fyrkant.
Bra försök, men skam den som ger sig.
Han försöker säkert på något annat sätt senare - och han kommer säkert att lyckas!
Onsdag 20 oktober 2010
Äta näsa!
Eftersom Kalle ofta ritar bilder på ansikten, så har det blivit så att både han och vi ofta lägger upp hans mat i formen av ett ansikte.
Köttbullarna eller korvskivorna kan vara ögon.
En potatis eller en broccoli kan vara näsa.
Spagetti eller makaroner kan var munnen.
Om vi har mototsstavar eller gurkbitar kan det bli ögonbryn.
Idag la Kalle upp maten på sin tallrik så att ett ansikte bildades.
Han skulle sen förklara vad som fanns på tallriken.
Han pekade på ögonen (korvarna) och sa "korv".
Sen pekade han på näsan (ketchupklicken) och sa "näsa".
- Neej, rättade han sig själv, den är fel, den är ketchup. Och så skrattade han åt sig själv.
- Äta näsa, skrattade han.
När han kom till munnen, formade han sin egen mun som ett "O".
- Munnen är O, sa han.
Efter det åt han. Potatismoset först, sen ketchupklicken, sist korvskivorna.
Blanda maten på samma gaffel - aldrig i livet!
Tisdag 19 oktober 2010
Roligt missförstånd!
Kalle kryper upp i sängen, med pyjamasen på och tänderna borstade, för att sova.
Som vanligt säger vi båda föräldrar "godnatt" till honom.
Jag kramar om honom först.
- Men, godnatt, vet ja´! säger jag lite hurtigt.
- Neej, inte! svarar Kalle och skrattar till lite.
- Inte godnatt? svarar jag förvånat. Jag visste att han var trött och ville sova.
- Den är Kalle, svarar Kalle.
Då förstår jag. Han tycker inte att han heter "vet ja", som jag hade sagt. Han heter ju Kalle.
Jag fick börja om...
- Godnatt, Kalle, säger jag.
- Godnatt, mamma, svarar han nöjd.
Vi skrattade lite för oss själva.
Kalles krypin med draperier som signalerar att det är dags att sova!
Måndag 18 oktober 2010
Kalle och Maja har bakat idag. Kalle är mycket fascinerad av att man genom att blanda ett antal olika saker kan få en smet som sen kan bli en kaka. Han gillar händelseförlopp med förvandlingsnummer. Ett annat exempel som han också är fascinerad av är larv - puppa - fjäril. Eller ägg - höna, ägg - fågel, ägg - krokodil, ägg - dinosaurie.
Om receptet är skrivet på Kalles språk, är det lätt som en plätt att baka.
Kalle och Maja börjar med att gå igenom receptet. De tar fram alla ingredienser. Kalle "läser" ingrediensen och går sen och hämtar den. Han är inte helt säker på var de ligger, men han försöker. Det enda han är 100% säker på är - äggen. Sockret letar han efter i frysen och mjölet i kylen, så lite vägledning behövs. Maja är så duktig på att vägleda honom, utan att ta över.
Nu är alla fem ingredienserna framme.
Att mäta upp och hälla i skålen är roligt. Kalle stryker bilderna med en penna allt eftersom de är avklarade.
Att blanda till smeten och att hälla upp den i formen är snabbt avklarat.
Han bakar både hemma och i skolan efter recept på "sitt språk" (bilder), så han är ganska van.
Idag, kände han nog att det var dags att smaka på smeten för första gången, för han svarade ja på frågan om han ville smaka. Det är lite märkligt, men eftersom Kalle inte äter kakor, godis, glass, tårtor eller andra sötsaker så känns det roligt att han vill smaka. Ett steg i utvecklingen åt rätt håll, även om det inte är så nyttigt det han ville smaka på. Han till och med gillade smeten!
Smaka på kakan? ALDRIG i livet!!
Söndag 17 oktober 2010
Det är bara en vecka sen, 10 oktober, som vi skrev om Kalles relation till våra marsvin. Kalle har verkligen utvecklats i sitt sätt att möta dem. Nu kan han till och med börja klappa dem, utan att vi säger till honom att han kan göra det. Han börjar känna sig mer bekväm i deras närvaro.
Idag satt Kalle på sitt golv och lekte med lego. Vi hämtade marsvinen till honom. Han brukar vara neutral mot dem och inte lägga märke till dem. Idag lyfte han direkt upp dem och tog med dem till hörnet där hans Lego Creator-hus står. Han visar hur man kan lyfta av taket och han visar hela byggbeskrivningen.
Till sist ber han om deras uppmärksamhet genom att peka lätt på dem, båda två. När han uppfattar det som att de ser vad han vill visa, så pekar han tydligt på de två saker som hör till huset, en bil och en helikopter, som finns i byggbeskrivningen. De två sakerna önskar han sig väldigt mycket.
Under hela visningen säger han ingenting, utan har mest koll på att de är där. Han vet antagligen att de varken använder talspråk eller teckenspråk - så då tar han till kroppsspråket istället.
Efter kanske 15 minuter råkar Toulouse ha ner ett träd på byggplattan.
Kalle blir bestört.
- Du har förstört dom, säger han flera gånger till Toulouse.
Han börjar försöka fösa iväg dem från huset, så att de inte ska förstöra ordningen mer. När han drar bort den ena så tar den andra några steg framåt mot huset. Metodiskt drar han iväg dem - varannan gång Toulouse, varannan gång Tingeling. Till slut tar han tag runt magen på Toulouse och lyfter bort henne. Tingleing följer då med.
Kalle suckar högt, nu är faran över - för den här gången!
Det var så mysigt att se hur nöjd han var över att Tingeling och Toulouse bara var där, utan att ställa några störande frågor eller ge kommenatarer. De allra bästa att visa saker för, är de som inte stör hans eget framförande.
Samspel är svårt!
Lördag 16 oktober 2010
Följa schemat
När gästerna åkte vid 22-tiden idag, sa vi till Kalle att nu är det sags att sova. Han var verkligen trött, så det var nog vad han ville.
Han vandrade runt, runt en stund innan han gick och hämtade dagens schema. 
Han pekade på den nästsista bilden - som vi hade glömt bort. Det var popcorn på bilden!
Eftersom bilden var där så kunde han inte gå och lägga sig - fast han egentligen ville.
Vi poppade en påse popcorn som Kalle raskt åt upp, halvliggande i soffan. 
Så fort det var slut så tecknade han "sova" och så RUSADE han upp på sitt rum.
Att leva efter ett schema är en trygghet, men det kan också vara ett problem om ens föräldrar inte kommer ihåg att följa det i rimlig tid!
Fredag 15 oktober 2010
Kalle gillar pratbubblor.
Han såg pratbubblan på den här "Ensamma mamman"-serien.
Vi läste den - om och om igen. Han visade med sitt pekfinger var vi skulle läsa. Han började att dra fortare och fortare med pekfingret. Då läste vi ju också fortare och fortare. Kalle skrattade så att det bubblade om honom. Han tyckte att det lät för lustigt när vi läste fort.
Det var så roligt att han ville skriva av det. Efter att han hade skrivit av det började han visa med pekfingret på det han hade skrivit istället.
Med tidtagning tog det ca 1,5 sekunder att läsa. High speed!
Prova att läsa högt för dig själv så att du hör hur fort det går om man läser det på 1,5 sekunder.
Bilden hänger numera på Kalles garderobsdörr.
Tyvärr stämmer inte texten med verkligheten!
Torsdag 14 oktober 2010
Hitta synonymer
Idag följde Kalle med pappa till sjukhuset. Pappa skulle ta sina allergisprutor.
Sist kalle tog sprutor var i januari, mot svininfluensan. Det var inget han tyckte om!
På kvällen frågade vi honom vad pappa hade gjort på sjukhuset.
Kalle funderade ... och funderade ... och funderade ...
Det dröjde säkert 1 minut, innan svaret kom, lite trevande.
- C, S, hästbett, svarade Kalle samtidigt som han tecknade bokstäverna C och S.
"Hästbett" är en liten ordlek som Kalle har kunnat sen han gick på Ånglokets förskola. När man säger hästbett så tar man tag lite hårt runt benet (oftast) så att det kittlas. Handen håller kvar en stund.
Kalle brukar skratta och vrida sig för att komma loss när man gör det.
När han var knappt 6 år, började han att lära sig bokstäverna med handalfabetet. En dag satt han och tittade på handformen och såg att C och S har man samma handform. När man vred ytterligare på handen så blev det formen som var när man gör just "hästbett". Då började han att koppla ihop de tre tecknen och sa själv C, S, hästbett och så knep han om sitt eget ben och skrattade.
Tydligen kunde han inte ordet för "spruta" så han tog till den bästa synonym han kom på och det var just hans egen ordlek "C, S, hästbett". Den nyper också tag lite, men kanske inte som en spruta.
Fyndigt svarat!
Bokstaven "C"
Bokstaven "S"
Bokstaven (!) "Hästbett"
Onsdag 13 oktober 2010
Att säga: "jag vill inte..." kan man göra på många olika sätt.
Kalle kan ofta finna sig i att göra saker, han egentligen inte vill.
Han duschar fast han sa nej - fem minuter tidigare.
Han följer med till affären - fast han egentligen inte ville.
Han tar gummistövlarna - fast han ville ha de vanliga skorna.
Han äter äpplet - fast han ville ha banan.
Han följer med ut - fast han ville vara inne.
Idag ställde han in disken i diskmaskinen - fast han ville gå till sitt rum och leka. Han brukar ställa in disken i diskmaskinen, utan att misstycka.
När han var färdig vände han sig om och gick fram till oss som satt kvar vid bordet. Han stannade precis framför oss vuxna. Där stod han i kanske fem sekunder.
Plötsligt sträckte han ut knytnäven och tryckte till med lite kraft, inte så hårt, mot våra överarmar.
Han såg nöjd ut, vände sig om och gick upp på sitt rum.
Vi tolkade det som om han genom att trycka till med knytnäven, så fick han sista "ordet".
Han ville väl berätta för oss att "det där med diskmaskinen gillade jag inte, men jag gjorde det ändå, bara så att du vet!".
Ibland när han markerar så här, så kan det ha gått en halvtimme och då kan det vara aningen svårt att minnas vad som kan vara orsaken.
Tur att han inte gör det för att skada, utan bara för att berätta att han är lite missnöjd. Och det kan man ju få vara...
Tisdag 12 oktober 2010
Inte sjuk ... bara trött!
Kalle har ALDRIG varit sjuk - om man frågar honom!
Idag stapplade han hem från fritids och gick raka vägen upp på sitt rum.
Han kröp ner i sin säng, med kläder och hörapparater på.
- Han måste sova, sa han släpigt.
Han kändes varm, så vi kollade tempen. Han hade 39 grader i feber.
- Du är sjuk, du har feber, sa vi.
- Nej, inte sjuk, svarade Kalle.
- Du är varm och vill inte leka, svarade vi, det betyder att du är sjuk.
- Neej, han är inte sjuk, han är bara TRÖTT, svarade Kalle, vände sig om och somnade.
Han sov i 3,5 timmar.
När han vaknade kände han sig piggare och ville upp och leka.
Vi frågade om han ville ha något att äta eller dricka.
- Vill du ha en banan ... en glass ... läsk ... choklad ... popcorn ... riskakor? frågade vi för att locka honom till att äta eller dricka något.
Han skakade på huvudet efter varje fråga, trots att det är favoriter.
Efter en stund kom han och bad om något att äta, kanske inte det traditionella man ger till ett sjukt barn.
- Han vill äta potatis, sa han.
Sagt och gjort. Vi skalade och kokade 3 potatisar som han åt upp tillsammans med ett halvt glas mjölk.
Måndag 11 oktober 2010
Livet i skuggor
Kalle är mycket fascinerad av skuggor.
Det är ju något konkret, som förändras till något abstrakt. Den stora skillnaden är att det abstrakta är så uppenbart var det kommer ifrån.
Ofta på väg till skolan har vi solen i ryggen. Kalle ser sin skugga och passar på att göra figurer med sina händer eller med hela kroppen.
Han skrattar gott nu när solen står lågt och skuggorna är tre meter långa.
Han har en favorittidning av Kalle Anka. Den är från augusti 1981.
På sista sidan i den tidningen är det en kort serie, bara den sidan. Den handlar om Musse Pigg och hans brorson Teddi som är ute och på en promenad. Teddi gör och ser olika skuggor.
Det är ischoklad...
en portion glass...
ett saftglas...
en glasstrut... 
Promenaden avslutas med att de båda går in i en glassbutik för att köpa varsin glass.
Den här sidan har Kalle studerat i timtal under flera veckor.
När vi är ute gör han egna skuggor.
- Vad är det? frågar Kalle.
- En glasstrut, svarar vi, eftersom man får chansa på något av de fyra alternativen. Alla fyra ser nämligen likadana ut för oss, som inte har Kalles blick för bilder.
-Neej, svarar Kalle, den är ischoklad.
Han tycker verkligen att det är märkligt att vi inte ser det.
Som tur är så är Kalle inte så intresserad av de fyra alternativen av skuggor, i verkligheten.
Han föredrar ischoklad, glass och saft i skuggform!
Söndag 10 oktober 2010
Idag fick vi besök.
Kalle var mycket intresserad av att få visa en däckverkstad och en bensinstation i Mega Bloks. Till husen hör också en Blixten McQueen-bil och en Bärgarn (en bärgningsbil).
Han pratade och visade. Som man brukar göra så svarar man och kommer med egna inlägg om det som visas.
Ganska snabbt insåg alla att det var bättre att inte svara honom om det han visade, för han blev så irriterad över att vi också pratade.
Kalle visade starkt missnöje över att inte få prata ostört.
- Hallå, hallååå, sa han hela tiden. Jag visa dig!
Så fort vi sa något oavsett om det var om det han visade eller något annat så sa han:
- Hallååå! Jag visa dig!
Efter en stund kom våra marsvin in och var delaktiga i visningen. I Kalles ögon var de alldeles FÖR delaktiga, för till slut lyfte han pekfingret i luften.
- Ajaj, sa han, till marsvinen. Inte röra!
Vi skrattade gott, men Kalle tyckte nog att det var bra underligt att marsvinen inte förstod bättre.
Lördag 9 oktober 2010
Nej betyder ja!
Det var längesen Kalle var på bio. Han tycker mycket om att gå på bio. Trots att det är en ny film han ser och att det inte är på hemmaplan, så är det alltid "ja" till att gå på bio.
Idag var det dags...
Vi förberedde honom på att han skulle få se Toy Story 3. Han blev mycket glad. Vi bokade biljetter och betalade via internet. Filmen finns i både vanlig version och 3D (3-dimensionell) version. Vi bokade den i 3D. 
Eftersom man måste ha speciella 3D-glasögon på sig för att kunna se filmen i 3D så förberedde vi honom på det. Han såg fundersam ut, men sa inget.
Det var några timmar kvar till filmen skulle starta.
Efter en stund kom Kalle och drog lite i oss.
- Han vill inte solglasögon, viskade han. Han viskar ofta om det är något som är lite känsligt.
- Du behöver inte ha glasögon, det får du bestämma själv, svarade vi.
Han nöjde sig med det.
Stunden för bio kom. Alla gick in i biosalongen, med varsitt par glasögon. Reklamen startade och sen satte vi på oss glasögonen. Kalle fick hjälp med att sätta på sig sina glasögon, utan protester. Filmen startade.
Glasögonen satt som gjutna på Kalle hela filmen. Självklart - han ville nog inte missa något!
Det här är så typiskt Kalle. Han säger ofta "nej" till en början, tills han inser att han egentligen vill det som han sa nej till. Som tur är så säger hans stolthet OK till att ändra sig.
Fredag 8 oktober 2010
Född med popcornsnäsa
Kalle älskar popcorn!
Popcorn är den allra bästa belöningen vi kan ge Kalle. Om han t ex klarar av något som är motigt på ett eller annat sätt så kan vi innan säga till honom att han ska få en påse popcorn efteråt. Vi försöker att inte använda det som belöning alltför ofta, vi vill gärna att han ska känna att det är en belöning och inte en vardagsgrej.
Varje fredag till fredags-myset får Kalle popcorn. Han äter upp en hel påse micro-popcorn själv.
Han brukar sätta skålen i sitt knä och äter och är nöjd.
Efter middagen går Kalle nästan alltid upp till sitt rum för att leka, bygga lego eller kolla på datorn.
Det är lite lustigt men han är som en tryffelhund, med den stora skillnaden att hans näsa kan uppfatta popcorn-doften på mycket stort avstånd. Undrar om han kommer att ha nytta av den egenskapen någon gång i framtiden? Kanske inte! Jag har aldrig sett att det efterfrågas i en endaste jobbintervju: "Popcornsnäsa sökes".
På fredagkvällar är det alltså fredagsmys hos oss. Det innebär att vi bl a poppar en påse popcorn.
Idag tog vi tid på Kalle hur lång tid det tog för honom att uppfatta att det var popcorn på gång från det att popcornpåsen var poppad till han kom till köket. Det slår nämligen aldrig fel: Han brukar vara i köket inom tio minuter!
Idag tog det 3 minuter och 47 sekunder - för att vara exakt.
Efter ca 3 minuter hade han börjat att känna av doften.
- Den luktar nånting, sa han och reste sig upp från legot och gick till köket.
Att göra en påse popcorn i smyg och tro att han missar doften, det är dömt att misslyckas!
Torsdag 7 oktober 2010
Utforskning av dammsugarslangen
Kalle har utforskat vår dammsugarslang!
Vi har centraldammsugare i huset. Det gör att dammsugarslangen är lååånng, ca 10 meter.
Det inbjöd Kalle till att testa den.
Han satte fast den i väggen och började gå runt med den i huset för att se hur långt den kunde nå.
Syftet med undersökningen framgick inte, men den kan nå...
...genom hallen, vardagsrummet, matrummet fram till pianopallen eller
...genom hallen, in i sovrummet, över sängen och in i papperskorgen under arbetsbordet eller
...upp i trappen, genom hallen uppe, in i hans rum och in i den vänstra sänglådan eller
...in i köket, under matbordet, tillbaka till hallen, in i lilla toaletten och in i toalettskåpet
Den sista varianten gillade han så mycket att han ville göra en överskådlig skiss på den.
- Han måste papper, sa han och satte sig ner att avbilda det hela.
Här är resultatet:
Om det händer igen, alltså att han drar omkring på slangen, måste vi tänka på att slå på dammsugaren.
Alltid kan ju någon av alla dammråttorna försvinna...
Onsdag 6 oktober 2010
När det är hål i strumpan framtill, så att en tå syns, brukar man ju säga att det är en potatis.
Idag hade en av oss i familjen hål i strumpan och stortån tittade fram.
Kalle tittade på hålet och tån innanför.
- Det är en potatis, säger vi till honom.
- Neej, säger Kalle.
- Vad är det? fragade vi.
- Mmm....eee...eemm..det är den, svarade han efter långt funderande samtidigt som han pekar på sina egna tår.
- Ja, men vad heter den? frågar vi.
En sån här fråga startar Kalles hjärnaktivitet rejält, eftersom han inte kan svara varken "ja" eller "nej" på den.
- Den heter...eee...emm..finger, svarar Kalle allvarligt.
Gulligt, men inte helt rätt!
- Den heter tå, svarar vi samtidigt som vi bokstaverar med handalfabetet ett T + Å.
En halvtimme senare ligger Kalle i sängen och vi frågar igen vad "fingrarna" på foten heter egentligen.
- Han vet inte, svarar han.
Det får bli veckans ord. Tå!
Den "frisläppta" tån, tillsammans med våra marsvin Tingeling (till vänster) och Toulouse (till höger).
Tisdag 5 oktober 2010
Kalle har några olika favoritfigurer som fångar hans intresse. Vilken figur som mest fångar hans intresse för stunden växlar. För stunden (den sista veckan) har det mest varit Blixten McQueen från Disney Pixars film Bilar.
Ikväll har han varit helt uppslukad av en teater som han har spelat upp för oss om och om och om och om igen.
Och om igen!
Det är tur att vi är fyra i familjen (förutom Kalle), så att vi kan byta av varandra...
Det är lite svårt att uppfatta handlingen men den liknar väldigt mycket Bockarna Bruse. Det är tre bilar som kommer i turordning och en legogubbe som pratar med dem. Legogubben behöver vila mellan varje samtal, det har vi förstått.
Han ändrar verkligen tonfall när han växlar bil. Den lilla Blixten pratar med en väldigt ljus röst, mellan-Blixten pratar ganska vanligt och stor-Blixten mullrar när han pratar.
Mellan teater-sketcherna har han lektion med oss om storleken på bilarna.
- Den är liten, han pekar på den lilla.
- Den är mellan, samtidigt som han pekar på den mellanstora.
- Den är stooor, säger han med mörk röst och pekar på den stora.
Till den här filmen har Kalle själv varit regissör. Han har placerat ut och instruerat "kameramannen" som gjorde som det var bestämt. Han har tittat på den hur många gånger som helst och är lika uppslukad av den varje gång.
/>
Gissa vilka saker Kalle hade med sig i sängen när han skulle sova!
Måndag 4 oktober 2010
Idag är "Kanelbullens dag". Det måste firas.
Alla gillar ju kanelbullar. Eller hur?
Vi värmer på kanelbullarna så de blir lite ljumma.
Doften i köket är underbar. Varma, färska kanelbullar.
Det är mörkt utanför fönstret. Ljusen är tända. Mysigt!
Alla i familjen kommer till det dukade kanelbulle-bordet.
Alla är sugna - tror man kanske.
Kalle får en bulle och börjar pilla lite på den. Han smakar inte - vill inte.
- Han kan inte äta den, säger han.
Han pillar av pärlsocker-kornen.
- Mmm, gott, säger han.
Så nu vet vi det!
Kalle ÄLSKAR kanelbullar...fast han vill inte ha själva vetebrödet,
utan bara pärlsockret som ligger på bullen.
Söndag 3 oktober 2010
Kan jag be att få ...
Många enkla saker i vardagen får vi träna länge, länge innan Kalle har snappat det och använder det.
Det tog tid att få honom att säga "tack för maten", men det kan han nu och han säger det alltid när han går från matbordet.
Vi har länge försökt få Kalle att be om det han vill ha, vid matbordet.
"Kan jag få mjölken" eller "kan jag be att få potatis" eller "kan du skicka smöret", försöker vi att träna.
Idag vid frukosten rostade Kalle en macka till sig. Han hämtade den rostade mackan och satte sig vid bordet.
- Smör, sa han.
- Det heter "kan jag be att få smör", svarade vi.
- Få smör, svarade Kalle.
Han fick smöret (trots att det bara var halva meningen), bredde mackan och åt upp den.
Han rostade en till och hämtade den.
- Smör, sa Kalle igen.
- Det heter "kan jag be att få smör", svarade vi igen.
- Få smör, svarade Kalle igen.
Samma procedur som sist.
Han gjorde en tredje macka och han sa samma meningar som vid de första två mackorna.
Vi svarade med samma meningar som vid de första två mackorna.
Så gjorde han en fjärde macka och satte sig.
- Smör, sa han ytterligare en gång.
- "Kan jag be att få smör" heter det, svarade vi tålmodigt.
- JAAA! svarade Kalle irriterat. Han tyckte nog att vi var tjatiga.
Det här upprepas frukost, efter frukost. Samma procedur om och om igen - och igen! Varje dag.
Vi tänker på begreppet 1000-inlärning som tandläkarna använder när de arbetar med barn med autism. Vi skrev om det 10 september. Det här med hur man ber om något vid matbordet har vi tjatat MÅNGA gånger nu. Undrar hur långt det är kvar till gång nummer 1000?
Vi måste ha kommit i alla fall till gång nummer 950 - hoppas vi!
Kalle använder mat-tången för att ta upp den varma, rostade mackan!
Lördag 2 oktober 2010
Har du full koll på hundars svansar?
Oavsett vad du svarar, så har Kalle det.
Idag var vi ute i det fina vädret, tillsammans med Kalle.
- Den är C, säger Kalle, rakt ut, utan att prata med någon av oss.
Vi börjar automatisk att försöka kolla av omgivningen. Vi vet att han ser formen någonstans och att han just upplyste oss om det. Han gör ofta så. Han ser en form, en bokstav, en färg eller något annat som fångar hans intresse. Han säger det han ser, mest bara rakt ut i luften. Om vi inte direkt förstår vad han pratar om, så blir han förvånad - hur kan man missa något så viktigt?
Idag såg han alltså C. Vi tittade oss omkring och förstod vad det var. Vi mötte en tax med sin matte.
Eftersom Kalle tidigare har kollat in hund-svansar och sett bokstäver så förstod vi - det var taxens svans.
För något halvår sen kom Jova, en golden retriever hem till oss. Kalle tittade noga på henne.
- Den är I, sa han, efter en stund.
Ganska snabbt såg vi samma sak som han såg. Jovas svans stod rakt upp som ett I.
Det borde finnas fler bokstäver som hund-svansar kan vara, men de mest krångliga kommer vi nog aldrig att få se t ex B, E, F, G, K, M, N, R och W. För att inte tala om X!
Fredag 1 oktober 2010
Hjälper plåster mot allt ont?
På morgonen när Kalle fortfarande låg kvar i sängen visade han på ljumsken att han hade ont.
- Han måcke håcke, sa han.
Han fick upprepa sitt uttalande 4-5 gånger innan vi uppfattade vad han ville.
Han ville ha ett plåster för att han hade så ont. Plåster är väl till för att ta bort det onda?
Han hade inget sår eller blåmärke som visade att det hade hänt något. Men ont gjorde det.
Han fick ett blått plåster med fiskar på ljumsken trots att det inte fanns något sår.
Han haltade rejält hela dagen.
På kvällen när det var dags för pyjamas så undrade vi om plåstret skulle sitta kvar.
Kalle hade nog insett att det inte hjälpte så det skulle bort.
Han fnittrade när vi tog bort det- det kittlade ju!
Förr vägrade Kalle att ha plåster även om det blödde. Det kändes främmande och kanske skrämmande.
När han var 5 år var första gången han fick ett plåster och accepterade det. Då hade han skurit sig på mjölkglaset som hade gått sönder i hans hand. Det blödde riktigt mycket i handflatan. Kalle tittade på sin hand och blodet som droppade ner på bordet. Han blev inte rädd eller ledsen.
- Han är trasig, konstaterade han enkelt, samtidigt som han visade oss sin blodiga handflata.
