En lååång väntan
Regntungt väder, termometern visar under 20 grader.
Vi bestämmer oss för att åka till äventyrsbadet.
Barnen och kanske speciellt Kalle, jublar. Han förstår precis vad vi ska göra. Vi säger och tecknar badhus.
Vi ser hur ögonen blir pigga och han börjar att småspringa, skutta och göra små danssteg fram och tillbaka, som är så typiskt honom.
Från frukost fram tills vi ger oss av mot badhuset, en timme senare, är han igång. Fram och tillbaka på gräsmattan med ett stort leende.

Vid entrén till badhuset är det massor av folk, som om det vore invigning. Det är nästan omöjligt att ta sig in och att nå kassan är som att springa motströms i ett maratonlopp. Det är människor överallt. När en av oss, till slut, når fram till kassadisken, ser vi det värsta.
Där står ett stort plakat: 
BADHUSET ÄR FULLT JUST NU. TA EN NUMMERLAPP. VI ROPAR UPP NUMREN I TUR OCH ORDNING.
Vi tog en nummerlapp och gick fram till disken för att fråga hur lång tid det skulle kunna ta.
- Ja, svarade den vänliga tjejen bakom disken, vi släpper in lika många nya gäster som det är gäster som lämnar. Eftersom de flesta har löst biljett för 3,5 timmar och det är 2 timmar sen vi öppnade så kan det ta sin tid.
Vi hade fått nummer 57 och det nummer som ropades upp sist var 35. Dessutom så var det oftast hela familjer på varje nummer. Det skulle alltså kunna ta flera timmar att få komma in.

Hur skulle vi göra?
Alla barn blir besvikna om de inte får komma in på äventyrsbad, om det är vad som var planerat.
För ett barn med autism är det helt otänkbart att inte gå in. Har föräldrarna sagt att det är ett äventyrsbad vi skulle till, så är det. Alternativ finns inte. Om det så innebär en väntan på 2 timmar, så gör det.
Att ändra på något planerat är omöjligt, det rubbar resten av dagen.
Alltså bestämde vi oss för att vara kvar och vänta - och vänta...

- Kalle, vi kan inte gå in i badhuset just nu, för det är ff....
- Inte prata, sa Kalle och tog ett stadigt tag om munnen och klamrade ihop över- och underläpparna med båda sina händer som om de vore en hamburgare som man måste knipa hårt om så att inget trillar ur.
Om munnen inte kan prata, kan den heller inte säga något som man inte vill höra. Praktiskt!

Att vänta är inga som helst problem, om man vet vad som väntar.
Efter 1 timme och en kvart ropades äntligen vårt nummer upp och vi kunde fortsätta vår dags planering.