Måndag 15 augusti 2011
Kalle har börjat bli medveten om att man kan prata på olika språk.
När han tittar på klipp på YouTube om hur man bygger olika legosaker, så är de ofta på engelska.
- Han pratar engelska, säger han alltid så fort något låter annorlunda eller om han inte förstår.
Det kan vara:
- en mening på svenska som innehåller ord som är svåra.
- en dialekt som är svår att förstå.
- någon som pratar på något annat språk.
- någon som pratar engelska.
Engelska har alltså blivit ett stort begrepp för honom.
- Kalle, kan du prata engelska? frågade vi.
- Jaaa (på inandning), svarade Kalle.
- Vad kan du säga? frågade vi igen.
Kalle funderade länge, länge.
- Come on ... nooow! sa han och la armarna i kors, expert som han var.
Vilket ordval!!
De flesta lego-filmerna med Super Mario är på engelska.
Han bygger nya Super Mario nästan varje dag.
Här är de senaste:
Den här byggde han i förrgår.
Den här lite mindre gjorde han igår.
Det här var dagens Super Mario.
Som omväxling blev det en streckgubbe på whiteboarden.
Naturligtvis var valet av motiv enkelt! :-)
När han hade ritat färdigt tittade han på sin gubbe.
- Han är .... Mario ... på engelska, sa han sen.
Söndag 14 augusti 2011
Att lägga upp mat på Kalles tallrik är något som kräver precision.
Han är mycket, MYCKET noga med att de olika sakerna på tallriken absolut inte nuddar vid varandra.
De får - numera - ligga på samma tallrik, men med ett mellanrum.
Vi har de sista månaderna varit lite "provocerande" och lagt på maten lite slarvigt. Potatisen och köttbullarna har hamnat så att de har snuddat vid varandra.
Kalle har sett väldigt missnöjd ut och sen snabbt delat på dem så att det har blivit ett mellanrum. Han har blivit så van vid att vi testar honom att han nästan förväntar sig att vi ska lägga maten "fel".
Idag till lunch blev det lite snabblagade matrester. Vi kokade makaroner. Till det hade vi strimlat kebebkött, som Kalle faktiskt äter.
En tanke slog oss. Skulle vi testa?
Var det någon idé att prova att blanda makaronerna och det strimlade kebabköttet?
Skulle han äta av det?
Antingen skulle han ...
- vägra att äta helt och hållet
eller
- ta av maten och dela upp den på sin tallrik!
Alternativet "ta av maten och äta som den var" fanns inte!
Kalle kom till bordet och upptäckte tallriken med makaroner och kött blandat.
Utan att tveka la han upp ett par skedar av den blandade maten på sin tallrik och sorterade snabbt makaronerna och köttet.
Inga problem!
Lördag 13 augusti 2011
BzzzZZZZzzzz ...
Ett lätt vinddrag känns i ansiktet.
BzzzZZZZzzzz ...
En hand slår ut i luften.
BzzzZZZZzzzz ...
Irritation! Flugor, massor av flugor!
Flugorna måste ha bestämt sig för att fira semester i vårt hus. De är överallt och hur många som helst. Vi har aldrig haft så många på samma gång förut, men det är verkligen irriterande. Speciellt när vi ska sova.
Vi funderar på om man kan ta ut en entréavgift per fluga. Vi skulle bli stenrika!
Efter frukost bestämde Maja sig för att minska antalet flugor i köket.
Hon tog flugsmällan och startade sitt uppdrag. Det gick riktigt bra. Hon smällde dem en efter en.
Kalle följde efter henne och tog de tillplattade svarta små "monstren".
Eftersom Maja höll räkning på antalet så vet vi att 35 flugor fick åka sin sista åktur mellan Kalles tumme och pekfinger till kompostpåsen!
- Heeej dååå, sa Kalle varje gång han släppte greppet och lät den platta flugan glida ner i påsen.
När Maja släppte flugsmällan, var Kalle snabb att ta den. Han startade jakten.
Att hitta dem var lätt. Att lyfta flugsmällan och slå till var också lätt.
Att göra nerslaget på flugan - det var desto svårare. Kalle gjorde några försök och fick varje gång se sig besegrad. Den lilla svarta lyfte snabbt och flög sin väg.
- Han kan inte ... den flugan (eller hngugang, som han uttalar det) .. vingar ... så fort, sa han samtidigt som han tecknade ordet "fort" genom att lägga båda händernas pekfingrar i kors och föra dem snabbt ut åt sidorna.
Jo, nog vingar flugorna fort - alldeles för fort!
Luftballongen är, precis som flugan, uppe i luften - men man kan inte säga att den vingar!
Den här luftballongen svävade förbi vårt hus, på nära håll idag.
Fredag 12 augusti 2011
Ja, så har det långa sköna sommarlovet tagit slut.
Arbete och skola/fritids startar och allt blir som vanligt igen.
Om en vecka börjar Kalle i tredje klass. Stora killen!
För Kalle är det väldigt stora förändringar när det gäller fritids, eftersom fritids har bytt uppdragsgivare.
Det stora för Kalle är att fritids ligger i helt nya lokaler och all personal är utbytt. Ganska stora förändringar med andra ord. Ingenting är som han är van vid.
Vi har känt att det var viktigt att förbereda honom noga på att det var dags att börja igen.
Vi limmade in en bild på skolan i hans väggalmanacka för en vecka sen. Varje kväll när han har gjort ett kryss i almanackan har vi tittat på skolbilden och pratat om det.
Vi har berättat att fritids har flyttat, att de vanliga fröknarna inte finns kvar och att alla möbler och leksaker är nya.
För enkelhets skull har vi sagt skolan om både fritids och skolan. Kalle har nickat gillande, han ville gå till skolan.
Igår var det dags för den allra första dagen. Han var lätt att väcka. Det var lite spännande. Spännande för honom. Men också spännande för oss att se hur det skulle gå med alla förändringar.
- Kalle, nu är det dags att gå till skolan, sa vi när vi var på väg.
- Wooaauuww, sa Kalle och såg så nöjd ut.
Vi kom fram till fritids nya lokaler. Lokalerna ligger kanske 50 meter från de gamla lokalerna. Kalle visade ingen förvåning eller missnöje. Han gick in, tittade sig omkring, "scannade av" rummen och hittade snabbt legolådan. Han har nog en inbyggd radar som känner av lego på långt avstånd. :-)
Legolådan var mycket viktigare än hans nya fröknar, som försökte få kontakt!
Igår och idag har han alltså varit på sitt nya fritids, med nya fröknar i nya lokaler, nya möbler och nya leksaker.
Vi är helt förundrade över hur lätt det har gått. Vi som hade bävat en hel del för hur det skulle gå.
Vad onödigt!
Ikväll ville vi veta vad han tänkte om alla förändringar han varit med om under två dagar.
- Kalle, hur har det varit i skolan? frågade vi.
- Han sa ... han gillar skolan ... han sa förut! sa Kalle och tittade lite irriterat på oss.
Hur tjatiga kan föräldrar vara egentligen!
Kalle har läst väldigt mycket Kalle Anka-tidningar på fritids, de här två dagarna. De här fina Kalle Anka- och Musse Pigg-figurerna i lego byggde han efter att han kom hem från fritids idag.
Torsdag 11 augusti 2011
Adress-inlärning
Att kunna komma ihåg saker är en förutsättning för att kunna lära sig nya saker. Kommer vi inte ihåg dem så har vi inte någon nytta av en ny lärdom.
Den här sommaren har vi tränat, tränat, tränat - och tränat Kalle vilken hans adres är, vilken gata han bor på.
Det skulle vara en trygghet att veta att Kalle kan sitt namn och sin adress.
- Kalle, det här är Kalles hus ... här är Kalles gata ... gatan heter Villagatan 26, har vi sagt och samtidigt har vi tecknat det. Tecknen blir villa+gata+2+6.
- Jaaa, har Kalle sagt (på inandning).
Vi har bett honom att säga adressen och det har han gjort.
Eftersom ordet "villa" och ordet "hus" tecknas lika på teckenspråk, men man avläser skillnaden på orden på munnen, så har han några gånger sagt "Husgatan" istället för "Villagatan". Numret 26 har varit svårt att minnas.
Med jämna mellanrum har vi bett honom att säga vad gatan heter. Varje gång har han svarat "jag vet inte" med "jag-förstår-inte-frågan"-tonfallet. Då har vi berättat att adressen är Villagatan 26. Han har upprepat och 10 minuter senare har han glömt det.
Kanske är det för abstrakt att en gata har ett namn?
Idag ställde vi frågan, som han har fått så många gånger förut.
- Kalle, vad heter Kalles gata med Kalles hus? frågade vi.
- Eemmm ... mmm ... jag ... Villagatan, sa han helt korrekt.
Yes, han kom ihåg det!
Nu gäller det bara att hålla kvar det i minnet och att träna in vilket nummer det är.
Ett litet steg i taget...
Kalles villagata sett genom en såpbubbla!
Onsdag 10 augusti 2011
Vi har nog alla varit med om det. Det känns nästan inte alls, men det är sååå irriterande.
Vem det kommer från kan vara svårt att avgöra,men en snabbanalys kan göras utifrån färgen. Oftast är det i någon brun kulör. Ibland mer ljusgul och ibland mer åt det svarta hållet.
Känns nästan inte - irriterande - oftast brun??
Jo, ett hårstrå, som har lossnat från sin ägare och guppar omkring i poolen. Plötsligt börjar det att slingra sig runt fingrarna och sitter fast som om det vore fastklistrat.
Många personer med autism är väldigt känsliga för beröring av olika slag. En del upplever en vänlig klapp på armen eller kinden som väldigt obehaglig. Det kan nästan göra ont.
Som tur är har Kalle inte problem med beröring, men han har nog en mycket mer utvecklad känsel än vi andra i familjen.
Kalle och pappa var i vårt utebad. Vi andra i familjen hade precis också badat. Eftersom det är varmt i vattnet så är det lite mysigt att bada även om det är kyligt i luften.
Kalle fick ett hårstrå som slingrade sig runt fingrarna och bad om hjälp att ta bort det. Det är ju lite av en utmaning att få bort ett blött hårstrå från en blöt hand med en annan blöt hand, men med gemensamma krafter gick det.
Efter en kort stund var det dags för Kalle att be om hjälp igen - ännu ett hårstrå. Samma procedur, med lyckat resultat!
Efter kanske 10 hårstrån började pappa tycka att det var märkligt. Han började själv att aktivt försöka att hitta hårstrån genom att dra med handen vid vattenytan och försöka att känna efter. Inte ett enda!
Däremot fortsatte Kalle att hitta nya hårstrån ...
Kan det vara så att även om Kalle gillar beröring, så har han en mer känslig hud än vi andra?
En mysig stund av beröring direkt mot huden.
Hur upplever Kalle marsvinens hårstrån mot sin hud?
Nöjd är han i alla fall.
Handtorken på kundtoaletten på IKEA var rolig.
Blåsig beröring!
Kalle stannade länge, länge ...
Tisdag 9 augusti 2011
Kalle kan sitta i timmar och plocka med sina lego-figurer. Oftast sitter han på mattan i sitt rum. Han vill absolut inte bli störd och helst inte ha sällskap i samma rum. Han vill kunna gå in i leken utan yttre störningar. För oss som helst vill ha sällskap i olika situationer kan det vara svårt att inse att han faktiskt föredrar leken i ensamhet.
Han kan ha en eller flera figurer som han lägger ner på golvet framför sig. Med små ryckiga rörelser släpper han dem i en-två sekunder och lyfter upp sina händer till huvudet. När sekunderna har gått flyttar han figuren en liten bit och släpper igen. Det ser ut som om han tänker sig att han gör en film.
Ibland lägger han ner figuren på golvet och sakta går han ner mot figuren med huvudet så att figuren kommer in i "närbild", väldigt nära hans ansikte.
Ibland kan han byta ut delar, till exempel fötterna. Sen lägger han ner figuren och släpper den med händerna i någon sekund. När det är gjort byter han till ett annat par fötter, lägger ner och släpper. Vi gissar att han"ser" att figuren är ute och går.
Idag kom han till vår förvåning ner till vardagsrummet med 4 olika, små Mario-figurer. Vi satt i soffan och tittade på en film. Han satte sig 2 meter från oss och började med sin helt egna lego-lek. I mer än en timme satt han och lekte, helt inne i sitt. Tittar man noga på vad han gör med figuren, så ser man att han byter fötter. Varannan gång är det fötter som går och varannan gång står de stilla.
Måndag 8 augusti 2011
Språk-strategi
En språkstörning kan innebära så mycket.
I en del situationer märks den inte alls. I andra kan den vara mer besvärlig.
Den syns inte utanpå. Det kan göra att det lätt blir missförstånd vid möten med nya människor.
Det vanliga är att den som pratar också har förstått hur ett språk används, men så är det inte alltid. I mötet med en person med en språkstörning så är det en rejäl utmaning för personen utan språkstörning att se till att dialogen blir rätt tolkad. Det är inte så självklart att språket når fram. Ofta tar man för givet att den som ser ut att förstå, också har förstått.
Kalle tycker att språkets struktur är svår att förstå. Det kan till ett exempel vara ett verb som böjs och en hel mening blir svår att förstå. Tidsord, som igår, idag eller imorgon, är väldigt abstrakta. För att inte ta alla olika pronomen. Pappa kan bli "hon" och mamma "han", men vi förstår vad han menar.
Kalle har utvecklat en egen strategi för att "klara" sig när han inte är säker på en fråga eller ett påstående.
Han har två uttryck som han ofta använder. För oss är de uttrycken en signal att han egentligen inte svarar på frågan utan svarar så, för att han inte riktigt förstår frågan. Han använder ett speciellt tonfall, som är typiskt för hans "jag-förstår-inte-frågan-svar". De gånger han använder ett annat tonfall när han använder uttrycken, då vet vi att han vet vad vi pratar om.
Uttrycken, eller orden, är:
- jag vet inte
- inge´
Vi har kollat på pianot vilka toner han säger orden med. De låter som en liten kort melodislinga.
Jag vet inte = Jag (helton F), vet (helton D), in- (halvton D) -te (halvton D).
Inge´= Ing- (helton F) -e (helton D).
Vad gör du? - Inge´!
Vill du följa med? -Jag vet inte!
Vad heter du? -Inge´!
Ska vi bada? -Jag vet inte!
Det är inte svåra frågor, för den som kan språket!
Den stora utmaningen är att ställa frågan eller säga påståendet på ett annat sätt, med andra ord och en annan grammatik. Till slut blir man lite av en trollkonstnär när det gäller att säga en sak på många olika sätt.
Ikväll spelade vi ett legospel, Robot Champ, med Kalle.
- Ska vi spela robotspelet, frågade vi Kalle när han kom med kartongen.
- Jag vet inte, sa han med "jag-förstår-inte-frågan"-tonfallet.
- Här är lego robotar ... här är tärningen ... ett spel ... ska mamma, pappa och Kalle göra? förtydligade vi så att Kalle skulle förstå. Inte den bästa svenskan, men fullt begripligt för Kalle.
- Jaaa, sa Kalle och blev ivrig att få börja spela.
Gissa vem som vann. Kalle såklart!
Söndag 7 augusti 2011
Spotta ut
För något halvår sen lärde sig Kalle att tugga tuggummi. För honom var det en stor händelse, eftersom han länge hade önskat sig att kunna blåsa tuggummibubblor. Han är inte riktigt framme vid att få till riktiga tuggummibubblor, men han har lärt sig steg 1 - att ha tuggummit i sin mun.
Idag hade han ett tuggummi, som han kände sig färdig med.
- Han vill inte ... aaa, sa han och visade tuggummit.
Han ville alltså veta var han kunde lägga sitt tuggummi.
- Du kan spotta ut det i papperskorgen, sa vi.
Kalle stannade upp och lyssnade in, vad vi hade sagt. Han tittade på oss med lite rynkad panna. Menade vi verkligen det vi hade sagt?
Jo, det gjorde vi nog, bestämde han sig för, efter kanske 30 sekunders funderande.
- Hon är galen, sa han och tog ut tuggummit ur munnen och la det i sin hand.
Sen spottade han i papperskorgen.
Som avslutning la han ner tuggummit i papperskorgen.
Han gjorde vad vi hade sagt till honom, även om vi hade tänkt på ett annat sätt! :-)
Lördag 6 augusti 2011
Hund-språk
Kalle har börjat att visa intresse för djur, det senaste halvåret. Han har på eget initiativ börjat att klappa våra 2 marsvin, Tingeling och Toulouse.
Hund-"kusinen" Tindra tycker han också om att klappa.
Vi försöker lära Kalle att när man möter en främmande hund, måste man alltid fråga om man får klappa innan man går fram till hunden. Alla hundar uppskattar inte en klapp eller två av Kalle.
Idag, när vi gick förbi mataffären, såg Kalle en liten vit lurvig hund som satt kopplad. Antagligen var matte eller husse inne i affären.
- Ååå, en hund, sa Kalle som han brukar göra så fort han ser en hund.
- Han ... Kalle ... klappa? frågade Kalle.
- Voff, sa hunden.
På en sekund böjde sig Kalle fram och klappade hunden med en klapp över ryggen innan han reste sig och fortsatte att gå.
Allt gick så fort så vi hade inte ens hunnit svara att man måste fråga ägaren först om man fick klappa.
- Kalle man måste alltid fråga den som äger hunden om man får klappa innan man klappar, försökte vi förklara för Kalle. Kanske tycker han att det räcker med att man har frågat en gång, även om det var en annan hund i ett annat sammanhang. Ska det verkligen vara så noga? Hund som hund?!
Vi fortsatte att gå under tystnad.
- Hunden sa voff, sa Kalle, han får klappa.
Menade han att han förstår hundspråk och att "voff" betyder "ja"?
Kanske! :-)
Kalle och hund-"kusinen" Tindra är kompisar!
Fredag 5 augusti 2011
Idag var det dags - Sverigepremiär av filmen Bilar 2.
Kalle har väntat, längtat, pratat om, fantiserat, tittat på trailers, köpt legoaskar med Blixten, Bärgarn och Mack, lärt sig orden "Bilar 2" på 5 språk (svenska, engelska, teckenspråk, tyska och estländska) - och längtat ännu mer. I drygt ett halvår har han haft 5 augusti markerat i sin almanacka, den STORA dagen.
Tidräkningen har bara gällt fram till och med idag!
Reklam för Bilar 2, på estländska.
Promenaden till biografen var den snabbaste vår familj någonsin har gjort. Vi hade nästan problem med att hinna med Kalle, som hade lite bråttom. Det var ju stora saker på gång...
När vi kom fram till biografen var dessutom Blixten McQueen på plats. Han stod utanför biografen och väntade på alla biobesökare.
Det var stort!
Kalle levde sig in i filmen. Han är den typen av biobesökare som lever sig in i det som händer på duken. Han är med i händelserna. Flera gånger var det så spännande att han hade svårt att sitta stilla. På ett ställe i filmen var det så spännande att Kalle var tvungen att ställa sig upp.
- Phheeewww, sa han sen högt när han förstod att Bärgarn skulle klara sig. Det var riktigt spännande.
- Vad tyckte du om filmen? frågade vi honom när vi gick ut ur biografen.
En sån där helt omöjlig fråga att besvara. Kan en fråga vara mer abstrakt än så?
- Jag vet inte, svarade Kalle.
- Var den ganska bra eller ganska dålig? förtydligade vi.
- Den var ... GANSKA, svarade Kalle.
Hemma avslutade vi dagen med att festa på Blixten McQueen-isglasspinnar. Kalle var väldigt intresserad av kartongen - men av glassarna räckte det med en halv.
Torsdag 4 augusti 2011
Målmedvetna steg in till vänster bakom den svarta väggen. Guldtian låg säkert i den hårt knutna handen. Han visste att det var vår sista guldtia. Den, guldtian alltså, var en förutsättning för att den skulle starta. Flygplanssimulatorn i spelrummet, alltså!
Kalle hade blivit lovad att få prova flygspelet en sista gång. Han hade fått spela en gång igår och det hade han pratat om flera gånger. Han hade lyckats förklara för oss att han gärna ville få prova en gång till.
Han satte sig försiktigt tillrätta i den hårda stolen. Tian åkte in i myntinkastet. Maskinen började att ge ifrån sig nya ljud och ett flygplan kom fram. Kalle greppade både styrspaken framför sig och gasreglaget till vänster om sig. Han började att manövrera flygplanet som direkt reagerade. Han var alldeles uppslukad av det som hände på skärmen. Efter 2 minuter var allt över. "Game over" stod det över hela skärmen. Det roliga var slut.
Han tittade sig omkring i lokalen. Där var några barn till som spelade eller tittade på andra som spelade.
- Wow ... det är TOPPEN, utbrast Kalle plötsligt efter en sensationell upptäckt.
Han hade sett en pojke gå fram till en fyrkantig metallåda på väggen. Pojken hade lagt in en femtiolapp i metallådan och ut kom guldtior. Kalle kopplade direkt hur det hade gått till. Vilka möjligheter!
- Det är TOPPEN, sa han igen.
Han förklarade för oss att om man hade en kvadratpeng så kom det ut runda pengar. Toppen! Han var väldigt sugen att få "trolla" kvadratpengar till runda pengar.
Han fick en hundralapp som han la in i metallådan och ut kom 10 st guldtior som han snabbt skrapade ihop. Det var verkligen toppen!
Efter ett spel var han nöjd och bad inte om att få spela mer.
Apropå det så väger nio guldtior i plånboken ganska mycket mer än en hundralapp! :-)
Onsdag 3 augusti 2011
Förtäckt fråga
Efter att ha utforskat familjens bostad för dagen – ett av de stora kryssningsfartygen på Östersjön – så hade vi satt oss ner en stund.
Vi hade varit på Sun Deck och lyssnat på trubaduren som sjöng covers. Vi hade sett hur landremsan blev mindre och mindre och till slut försvann helt och hållet. Kvar var himmel som mötte vatten. Solens strålar glittrade i det stilla vattnet.
Alldeles intill Sun Deck fanns en sauna med bubbelpool. Dit gick vi in och bara tittade hur det såg ut.
Vi fortsatte till butikerna som sålde taxfree och tittade runt. Många olika saker med Blixten McQueen fångade Kalles uppmärksamhet.
Vi åt mat i bufferestaurangen. Skål efter skål med olika delikatesser fint upplagda. Kalle hittade både strips, pannkakor och köttbullar. Perfekt!
Där satt vi alltså efter att ha utforskat färdigt. Med den fina utsikten i blickfånget satt vi och småpratade om allt möjligt. Som vanligt, så deltog inte Kalle i småpratet alls.
Plötsligt höjde han sin stämma.
- Du …hallå, sa han.
Eftersom det är så sällan han bryter en diskussion, så vände vi oss alla mot honom för att hjälpas åt att tolka vad han ville säga. Vi vet också att det brukar vara väl genomtänkt det han kommer att säga. Alla i familjen vet det undermedvetet, så vi stannade alla upp, för att lyssna vad han hade på hjärtat.
Du … pappa … har du sett dina … badbyxor? sa Kalle riktat till pappa.
Länge, länge måste han ha funderat på hur han skulle kunna berätta för oss att han gärna skulle vilja gå till bastun och bubbelpoolen. För honom var det nog ett tydligt sätt att fråga. För oss andra blev det mer roligt. Det är besvärligt med det talade språket, att klura ut egna meningar som är tydliga och har rätt innebörd.
Vi får försöka utveckla tankeöverföring istället!
Tyvärr blev det inget bubbelbad, men lyckan var stor när han hittade ett McDonalds när vi var iland.
Dessutom gjorde den "ryska gumman" tummen upp, tillsammans med honom.
Dubbel lycka! :-)
Tisdag 2 augusti 2011
Hela familjen var ute och gick. Målet var tågstationen.
Eftersom Kalle verkligen gillar atmosfären vid en tågstation och för den delen allt som har med tåg att göra, så var han ganska uppsluppen. Han var förväntansfull.
Framför oss gick en äldre man, i makligt tempo. Han bar på en mycket stor pappersinslagen blombukett och han var klädd i kostym. Hans mål var nog inte samma, som vårt!
Kalle styr in en meter bakom mannen och börjar att föja honom i hans steg.
- Krraaaa ... krraaa ... krraaa, kraxar han plötsligt och slår ut med armarna som om han var en fågel, krraaa ... krraaa.
Vi blir fulla i skratt åt det komiska i stuationen och den äldre mannen måste ha undrat vad som hände bakom hans rygg.
- Är du en kråka? frågar vi.
- Neje ... han är en papegoja, svarar Kalle neutralt och släpper ämnet.
Hoppas att den äldre mannen inte tog det som ett påhopp.
Den här typen av situationer händer ofta. Kalle har ingen känsla för hur nära man brukar vara andra människor. Han tänker på något och säger det i samma sekund, oavsett var han befinner sig.
Det är just det oväntade som är guldkanten på tillvaron!
Under promenaden såg vi också alla möjliga sorters konstverk på stan. Hela sommaren är det en konstutställning runt centrum som heter Open Art.
I hans smak var konstverken lite annorlunda!
En bil fylls med stenar!
- Kongki bil! sa Kalle
Ett flygplan i vattnet!
- Kongki flygplan åka vatten! sa Kalle.
En figur av röda fälgkors!
-Kongki bubbe! sa Kalle.
En bil av armeringsjärn och matbordsstolar!
- Kongki bil ... bem e kongki! sa Kalle.
Eftersom vi såg ytterligare ett 10-tal konstverk, så fick Kalle anledning att säga "kongki" många gånger under promenaden!
Måndag 1 augusti 2011
Kalle och pappa hade precis kommit tillbaka hem från stugan. De hade varit där en stund på eftermiddagen.
Vi som var kvar hemma hade fått veta att Kalle hade hittat en död fågel och vad de hade gjort med den.
Alltså var det ett bra tillfälle att se om Kalle själv kunde berätta om händelsen, han nyss hade varit med om.
- Kalle, vad hände i stugan? frågade vi, rakt på sak.
Kalle vände sig till pappa.
- Hon säger ... hände, sa Kalle till pappa.
- Du kommer ihåg att du hittade en död fågel, sa pappa.
Kalle vände sig till oss.
- Han hittade ... fågel, berättade Kalle och såg allvarlig ut.
- Ojdå, vad gjorde du med den? frågade vi.
Kalle vände sig till pappa.
- Vad gjorde? sa Kalle till pappa.
- Vi la den på en stubbe och du hittade en burk i köket, sa pappa.
Kalle vände sig till oss.
- Kalle ... burk köket, sa Kalle till oss.
- Jaha, du hämtade en burk och la ner fågeln i burken. Vad gjorde ni sen då?
- Gjorde? frågade Kalle vänd mot pappa.
- Du hämtade en spade i garaget, sa pappa.
- Hämta ... spade, sa Kalle efter att han hade vänt sig mot oss.
- Vad bra med en spade. Då kunde ni gräva en grop och begrava fågeln. Grävde ni en grop? frågade vi.
Kalle lyssnade noga och vände sig sen mot pappa.
- Gjorde? frågade han.
- Jo, vi grävde en grop och sen begravde vi fågeln, sa pappa.
Kalle nickade.
Nu var berättelsen slut och Kalle såg väldigt nöjd ut.
Han kände att han hade berättat hela händelsen för oss.
Att berätta fritt med egna ord är väldigt svårt, för Kalle.
Idag var det inte han själv som berättade utan han använde hela tiden en sufflör (pappa!), som hjälpte honom i vad han skulle säga. Han tyckte nog att det var han själv som berättade allt.
Det viktiga är ändå att han känner att han lyckas förmedla händelseförloppet till oss. Med tillräckligt många gångers träning kanske han kan återge en händelse helt på egen hand.
Det är i alla fall målet!
Söndag 31 juli 2011
Klippa-håret-film
Han har gjort det en 40-50 gånger i sitt liv.
Fått sitt hår klippt!
Det har varit riktigt ångestladdat. Han har känt olust och obehag, kanske för att det är en del av honom som försvinner. Precis samma beteende har han haft när vi har klippt hans naglar.
Det har varit riktigt jobbigt, för honom!
Med tiden har det gått bättre och bättre. Han har börjat att vänja sig och han har insett att det kanske inte är så farligt.
Tidigare har vi fått förbereda honom i ett par dagar innan det är dags, att klippa håret.
Nu räcker det att förbereda honom samma dag.
Idag, vid frukost, fick han veta att vi skulle klippa håret efter lunch och att han skulle få se på en film när vi gjorde det. Hårtrimmern var laddad och klar!
Kalle lyssnade och nickade - det skulle gå bra.
När han hade ätit färdigt gick han från bordet.
Efter fem minuter kom han tillbaka.
- Han ... den filmen ... klippa hår ...SNÄÄÄLLLAAA, sa Kalle bedjande samtidigt som han tecknade ordet "snäll". Hela handflatan läggs mot kinden och dras nedåt.
Han hade redan valt film och tyckte att det var lika bra att klippa håret på en gång, han ville ju se filmen - nu!
Det var flera veckor sen han såg en film, så det var en bra muta.
Han hade valt Disneys film Bee-movie.
Från de jobbiga känslor han har haft att få håret klippt till att be om det - det är utveckling åt rätt håll!
Håret är klippt och Kalle fortsätter att se klart filmen.
Han tycker att det känns mysigt att dra handen över sitt korta hår.
Det korta håret fick ta ett bad på sena eftermiddagen.
Mulet, men 26 grader i luften. 37 grader i vattnet.
Ett par minuter efter att de har hoppat i vattnet, så börjar det att regna!
Inget litet duggregn, utan det vräkte ner.
Vatten uppifrån!! Kalle vägrar var ute utan paraply,när det regnar, så vi hämtade ett. Hela han var ju blöt, men vatten uppifrån är fel.
De hade det ganska mysigt under sitt paraply, Kalle och Maja!
Lördag 30 juli 2011
Efter maten brukar Kalle tacka för maten och gå mot sitt rum.
- Oj ... glömde ... bickmackin, säger han efter fem steg - varje gång.
När han har sagt det, så vänder han och går till diskmaskinen och lägger in sina saker i den.
Samma procedur efter varje måltid!
Eftersom ordet "bickmackin" har mer än en betydelse, så tänkte vi att vi skulle göra skillnaden på orden tydligare för honom.
Han uttalar nämligen orden Blixten McQueen (huvudpersonen i Bilar-filmen) och diskmaskin på samma sätt.
Vi skrev ett word-dokument med tre ord:
- diskmaskin
- Blixten McQueen
- Blixt masQueen (helt fel, men ett test för att se om han hör skillnaden)
Sen klippte vi in tre bilder i samma dokument: en diskmaskin, Blixten McQueen och en låda med ett frågetecken på.
Vi klippte ut de tre orden och de tre bilderna.
Kalle kom och blev på en gång nyfiken. Han gillar att pussla ihop kluriga saker. Den här gången var det ju dessutom en bild på Blixten McQueen med. Kan det bli mer intressant?
Han pekade och försökte att läsa/ljuda, men det var svårt. Vi hjälptes åt att läsa/ljuda orden.
Ett ord var han helt säker att han hörde rätt, så det la han åt sidan med bilden, på en gång. Det var ordet diskmaskin.
De andra två var kluriga. Vi läste dem högt och han lyssnade koncentrerat. Han flyttade sitt huvud lite så att hans ena öra kom fem centimeter från våra munnar, när vi ljudade orden. Vi jämförde bokstäverna, bokstav för bokstav. Till slut var han säker på sin sak och drog rätt ord till rätt bild.
Vi som var så säkra på att han skulle höra ordet Blixten McQueen direkt, eftersom det är ett av hans basord. Det använder han dagligen.
Man ska aldrig ta något för givet!
Kalle tyckte att det var en bra idé att sätta fast ordet och bilden på diskamaskinen.
Fredag 29 juli 2011
Oj, vad skyldig han såg ut, samtidigt som ett stort leende spred sig i hela hans ansikte.
Han förstod nog att det var fel - fast ändå rätt på något sätt.
Exakt vad som gjorde att hans handlande inte var helt som det skulle, det var han nog inte säker på.
Men han såg väldigt nöjd ut när den ramlade ner till botten med ett metalliskt klirr.
Vi hade tagit honom på bar gärning ... när han agerade Robin Hood!
För någon vecka sen köpte Maja en halvmeterhög genomskinlig plastflaska, som var en sparbössa. I den hade hon alla sina besparingar. Trots att det var en del, så var det nätt och jämnt att det dolde botten av flaskan.
Kalle måste ha sett innehållet i flaskan och förstått att i den lägger man pengar, där ska de förvaras.
Var det verkligen viktigt var pengarna kom ifrån?
Det låg en femkrona på en hylla i köket, som han såg.
- Bra idé, sa han för sig själv.
Han tog femkronan, gick till sparbösse-flaskan och la ner myntet. Han såg så nöjd ut.
Vi började fundera på hur mycket pengar han har hunnit flytta över från oss andra i familjen till Majas "konto" utan vår vetskap.
Hur mycket har Majas besparingar ökat, samtidigt som våra kontanter har minskat med motsvarande summor?
Det är det bara Kalle som vet ... :)
Torsdag 28 juli 2011
Idag åkte vi och badade.
Trots Kalles mycket goda relation till vatten, fick han vissa problem med just vattnet när han badade. Han hade badat ganska länge och simmat omkring som en delfin, lika mycket under som över vattenytan.
Plötsligt kom vattnet som inte var välkommet. Det började att duggregna, knappt ens värt att kalla duggregn. Det droppade i kanske 30 sekunder.
- Åå, neej, ropade Kalle, han måste ... paraply!!
Vi förklarade att vi inte hade något paraply. Tala om oansvariga föräldrar måste han ha tänkt, för att stanna kvar i vattnet när det regnade, det gick inte för sig.
Kalle gick upp ur vattnet och skyndade sig till omklädningsrummet. Där stod han och tryckte tills det hemska (!) duggregnet var över.
Han fick ta en tur till omklädningsrummet några gånger till under dagen.
Vatten i all ära, men det ska inte komma uppifrån! :-)
Här tar Kalle ett dopp i Tylösand!
Onsdag 27 juli 2011
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och såg så där nöjd ut som han gör när han har gjort något som han är stolt över.
Vi följde med till hans rum.
Där var fyra olika Super Mario-figurer i lego.
- Ååå, vilka fina figurer du har byggt, sa vi.
- Inte fina! sa Kalle irriterat.
Han är inte svag för beröm. Han ville få visa vad de kunde göra, inte få höra att de var fina. Det var helt oväsentligt i sammanhanget!
- Titta ... han går, sa Kalle och satte upp en av legofigurerna på en grön legoplatta.
Han satte fast en figur, släppte i en sekund, tog ner den och satte upp nästa, släppte i en sekund och bytte tills alla fyra hade varit på den gröna plattan. Han förflyttade figurerna lite åt vänster varje gång han bytte figur.
- Ser du ... han går, sa Kalle stolt.
Kalle fick regissera en promenad över den gröna plattan och vi hjälpte honom att ta kort.
Han gillade sina byggen skarpt, men fina var de inte!
