Onsdag 29 februari 2012
Miss i planeringen
I ett hörn på Kalles fritids finns en stor matta på golvet. På mattan finns två stora, riktigt sköna sittsäckar. Kalle brukar mysa mycket i dem. Han ligger och läser tidningar, plockar med någon sak eller slumrar lite.
Idag planerade han att han skulle busa lite med oss. När det var 10 minuter kvar till vi skulle hämta honom kom han på att han skulle gömma sig. Han satte sig tillrätta i den största sittpuffen, la en filt från soffan över benen och större delen av kroppen och till sist la han den lite mindra sittsäcken över överkroppen och ansikte.
Vad hände?
Tja, inte var det vad han planerade i alla fall!
När jag hämtade honom efter 10 minuter så låtsades jag leta efter honom och väntade på ett fnitter bakom kudden, eftersom Kalle verkligen gillar "låtsas-leta-leken".
Jag hörde inget fnitter, ingen rörelse, inte minsta tecken på att han ville avslöja sig.
Till slut lyfte jag försiktigt på den översta kudden.
Rosig om kinderna av värmen, tittade två yrvakna ögon upp.
Han hade såklart somnat i sin sköna gömma-sig-position.
Tala om miss i planeringen, att sov-klockan ringde mitt i buset. :-)
Att sova i sittsäcken på fritids, har blivit lite av en vana.
Oftast somnar han precis innan vi ska hämta honom.
Det är nästan lustigt att han som inte kan klockan ändå vet när han ska bli hämtad och lyckas pricka in en kort sovstund precis då.
Tisdag 28 februari 2012
Forskningen säger att för mycket TV-tittande kan vara skadligt.
En amerikansk studie visar att barn som tittar mycket på TV är mindre fysiskt aktiva, har sämre matvanor och högre BMI.
Fysiskt aktiv: När vi satte en stegräknare på Kalle när han tittade på TV hade han nästan 3000 steg på en halvtimme. För en vuxen motsvarar 3000 steg drygt 2 kilometers promenad.
Matvanor: Kalle äter oftast enligt tallriksmodellen när han äter. Köttbullar, potatis, majs och broccoli - nästan varje måltid.
BMI: Hans BMI är lite för lågt. (Man kan nog inte följa samma riktlinjer som för vuxna)
Trots att inget stämmer in på Kalle så kan vi hålla med om att Kalles TV-tittande kan vara skadligt.
Han har nämligen utvecklat sina tricks på balansbollen när han tittar på TV.
Numera lägger han upp balansbollen på soffans divandel och sätter sig själv på bollen.
När han har hittat balansen trycker han bollen framåt över soffkanten och åker kana ner från bollen till golvet.
- DEET ... GIIIICK ... BRAAAA! Mammmaaaa ... du behöver inte rädd! ropade han rakt ut idag när tittade på TV och det hade dunsat lite högre än det brukar.
Han blev inte avskräckt utan hoppade glatt upp igen...
Som sagt - TV-tittande kan vara skadligt!
Måndag 27 februari 2012
Kalle har svårt att somna på kvällarna. Vi har insett att det är ingen idé att lägga honom för tidigt. Han kan inte somna för tidigt. I bästa fall somnar vid 10-tiden.
I bästa fall.
Han accepterar att ligga i sängen, men ibland liggert han vaken ett par timmar innan han kommer till ro.
Det får sina konsekvenser att somna så sent som han gör.
Han kan vara väldigt svår att väcka på morgonen.
Det brukar ta en halvtimme innan han slår upp ögonen och orkar hålla dem öppna.
I morse var han inte alls med på noterna att det var dags att vakna.
Vi gjorde som vi brukar för att få honom att vakna.
Efter en stund öppnade han sina ögon till två streck.
- Ursäkta mig ... jag har inte tid ... jag är upptagen! upplyste han oss, vände på sig och visade att han ville fortsätta sova. Uttalandet var artigt men bestämt.
Vi får kanske börja påminna honom om hur skönt det är att sova - i alla fall på morgonen! ;-)
Här är Kalle 11 månader, Maja 3 år och Mimmi 6 år.
Alla 3 somnade i bilen på väg hem från badhuset.
De fortsatte att sova "staplade" på varandra!
Söndag 26 februari 2012
Mygg mitt i vintern
Idag fick Kalle en ny vårlook - vi klippte håret på honom.
Tidigare fick vi förbereda Kalle i flera dagar och vara minst två vuxna när det var dags. En förutsättning för att lyckas var också att det var en bra tecknad film på TVn.
Inte ett spår av motstånd infann sig idag.
Han satte sig helt lugnt tillrätta på pallen vid TVn, iförd enbart kalsonger. Han fick själv hålla i dammsugarslangen så att han kunde dammsuga bort de små fina centimeterlånga avklippta hårbitarna som seglade ner framför hans ansikte.
Att vara hörselskadad med hörapparater är en klar fördel i den här situationen. Dammsugarbrummet stör inte det minsta, när hörapparaterna är omkopplade till T-läget. Kalle lyssnade på TV-ljudet istället.
Efter en stund upptäckte han ett problem. Det var nästan omöjligt att dammsuga bort de små stråna från hans kalsonger! Från mage, armar och ben var det inga problem men på kaslongerna satt de nästan fast. Det måste åtgärdas. Sagt och gjort - han tog av sig kalsongerna och vi kunde fortsätta klippningen.
Han fortsatte med dammsugaren och lyckades fånga många hårstrån i luften.
Men plötsligt - HOPPSAN - dammsugarmunstycket kom åt kalsongerna som på en tiondels sekund var borta.
Chocktillstånd!
- Jag bara göra hår borta ... jag bara göra hår borta ... jag bara göra hår borta! upprepade Kalle helt förtvivlad.
Snabbt slog vi av centraldammsugaren och drog ur slangen ur väggen. Där var de! Kalle drog ut dem med ett plopp.
Den lättade blicken var värd att betala för. 
Lite senare när vi var ute i den sköna vårsolen, klagade Kalle på att det kliade på ryggen. Vi försökte hjälpa honom att klia, men det slutade inte. Han krumbuktade sig åt alla möjliga håll.
Efter en stund tog vi av jackan och tittade i tröjan. Då såg vi att det var en hel del små hårstrån på insidan av tröjan. Antagligen var det de som kliade.
Vi kliade och Kalle sa att det var bra.
Efter några steg kliade det igen.
Vi kliade och Kalle sa att det var bra.
Efter några steg kliade det igen.
- Dumma myggor, muttrade Kalle tyst för sig själv. ;-)
Självklart bytte vi tröjan med "mygg" mot en nytvättad när vi kom hem!
Inte konstigt att de små "myggorna" kliade!
Lördag 25 februari 2012
Kalle har aldrig ätit pizza. Han har alltid fått en "naken" (alltså naturell, bröd-hamburgare-bröd) hamburgare istället.
Det senaste året har vi gett honom någon decimeter pizzakanter. (Det är inte ofta man hör om pizzakanter som mäts i decimeter!)
Han har ätit dem om de har varit helt fria från "smuts" - alltså tomatsås.
Idag ville vi testa ytterligare ett steg. Vi berättade för Kalle att vi skulle äta pizza.
Vi frågade om han ville ha med skinka, kyckling, kebabkött, köttfärs, räkor eller tomatsås. Alternativet "inte pizza" fanns inte. Han funderade länge, många av orden var ord han inte visste vad de betydde. till sist sa han ett försiktigt "tomatsås".
På pizzerian berättade vi som det var att vår 10-årige son inte äter pizza, men att vi ville försöka med en så enkel pizza som möjligt. Den mycket snälla och förstående pizzabagaren erbjöd sig att göra en liten pizza med enbart lite tomatsås på. Dessutom fick vi den gratis.
Tänk om alla restaurangägare hade ett så stort hjärta som pizzabagare har.
När vi satte oss till bords hemma för att äta pizza, så frågade Kalle såklart efter hamburgaren. Han fick veta att han hade fått en egen pizza. En lång, lång, låååång stund satt han som för att ta sats. Till sist tog han tag i en bit och förde den till munnen - och smakade. Jodå, det gick att äta.
Vi höll nästan andan, men han fortsatte faktiskt att äta. Inte särskilt glupskt, men ändå - han åt.
- Det är fantastiskt, sa Maja till Kalle.
- INTE ... SÄGA ... COOOOLT! beordrade Kalle.
Av någon anledning tycker Kalle inte om ordet "coolt", så det undviker vi att använda.
- Neej, jag säger att det är fantastiskt, sa Maja.
På pappas pizza fanns det kebabkött och en av de få saker Kalle äter är lövbiff. Kebabkött och lövbiff har ungefär samma utseende så pappa smög över en kebabbit från sin pizza och la den på Kalles. Kalle tog den utan tvekan och åt upp den. Flera bitar smögs över - och Kalle åt upp dem.
Även om den gick att äta så räckte det med en fjärdedels minipizza. :-)
Nästa pizza-test måste alltså bli en pizza med pyttelite tomatsås och kebabkött.
Fredag 24 februari 2012
Övertramp
Idag åkte hela familjen till badhuset för en total-clean-over. ;-)
Även Titanic-kopian Nimbo var med och badade. Hon guppade jämte Kalle hela tiden. Hon höll sig flytande, trots alla isberg hon stötte på hela tiden.
Nimbos senaste investering är 6 gula livbåtar. Ett måste på ett modernt fartyg som Nimbo.
Livbåtarna testades på alla möjliga ställen, i poolen, i bubbelbadet, vid fikabordet, i duschen. 
I bastun satt Kalle på den översta bänken bredvid pappa. Framför dem, på den lägre bänken, satt fyra äldre män och småpratade. Alla fyra satt med sina ryggar vända mot Kalle och pappa.
Få nu inga tvångstankar om att göra samma sak som Kalle gjorde, nästa gång du bastar ...
Antagligen tyckte Kalle att ryggtavlan på mannen framför honom såg väldigt inbjudande ut.
Han lytfte upp sitt ena ben och placerade hela sin ena fots undersida mitt på mannens rygg.
Vad mannen tänkte om det kan vi bara gissa ...
Här är Kalle (och hans fot) knappt 2 år gamla och njuter av värmen i bastun.
Torsdag 23 februari 2012
- Jag tror inte dina ögon ... en blomma ... nu sommar? sa Kalle när vi hittade årets första vårtecken på vår tomt.
Några tappra snödroppar hade hittat upp till dagsljuset i rosrabatten.
Han funderade en liten stund, över den situation som hade uppstått.
Sommar betyder möjlighet till semesterresa.
- Ååå ... nu kanske kan ... åka Titanic?! sa han hoppfullt.
Vi försökte förklara för honom att det är helt omöjligt att åka med Titanic eftersom hon ligger på havets botten.
Han hade en helt annan syn på det hela. För honom var det inga problem att hon ligger därnere.
Det är ju bara att ta upp henne! :-D
Kalle är verkligen uppslukad av Titanic just nu.
Det mesta i hans omgivning omvandlas till saker som har med Titanic att göra!
Han är verkligen kreativ när han är intresserad av något. ♥
Onsdag 22 februari 2012
Lunch på IKEA är perfekt. De har Kalles "basföda" - köttbullar och kokt potatis.
Det är verkligen få restauranger som kan servera mat som passar för hela familjen.
Efter maten bjuder IKEA barnen på en glass. Det ingår i barnmenyn.
Kalle brukar tacka nej till glass, men idag ville han ha. Han satte sig tillrätta vid barnhörnan och tittade på en film samtidigt som han åt upp sin glass.
Efter några minuter tittade vi till honom och då var glassen uppäten.
- Kalle, jag ser att glassen är slut. Var har du lagt glasspinnen? frågade jag.
Kalle reste sig upp från den stora mjuka kudden.
- Jag visa dig, sa han.
Han gick bort från barnhörnan mot kassan. Vi följde efter.
Vi hade hoppats på att han var på väg till en papperskorg.
Ack, så fel vi hade!
- Han göra här, sa han och pekade stolt på en gavelskena till en hylla med IKEAs matvaror.
Det var inga probelm att förstå vad han menade. Eftersom skenan var ihålig var den naturligtvis en perfekt plats att göra sig av med en glasspinne på.
Vi hade nog aldrig ens kommit på tanken att lägga glasspinnen i skenan - vi hade nog valt en annan plats.
Han var i alla fall ärlig!
Tisdag 21 februari 2012
- Kalle, jag ska gå ut och gå med Rosie en sväng. När jag kommer tillbaka ska jag laga mat, spagetti och köttfärssås, sa jag och satte på kopplet på Rosie.
Kalle reagerade starkt genom att sätta händerna för ansiktet, ungefär som strutsen sticker huvudet i sanden.
- Ååååhh ... neeej, sa han.
Om det var att jag skulle gå ut eller om det var maten, det ville han inte berätta.
När jag kom tillbaka från hund-promenaden, var ytterdörren låst. Vi brukar sällan låsa den när vi är hemma. (Det kanske vi borde!) Eftersom hela familjen var hemma, blev jag lite förvånad att den var låst.
Jag låste upp och gick in.
Kalle mötte mig och såg ganska missnöjd ut.
- Inte mamma här ... gå ... inte köttfärssås ... den många **mat-bitar! sa han.
När han sa **mat-bitar tecknade han "röd". Jag förstod att han menade de små tomat-bitarna som finns i köttfärssåsen. Dem ville han absolut inte ha!
Att låsa ytterdörren var alltså Kalles enkla åtgärd för att slippa de små tomatbitarna i köttfärssåsen.
Vi löste det på ett enklare sätt - han fick köttbullar!
Här är Kalle på promenad med Rosie, istället för att vara kvar hemma och låsa ytterdörren!
Måndag 20 februari 2012
Tänk dig att du ...
... sitter i lugn och ro med en vän på en restaurang och pratar. Du har ätit upp det mesta av din mat och tar det lugnt en stund.
... står i kassan på ditt arbete på Apoteket och pratar med en kund. Du försöker hitta kundens recept i datorn.
... står och plockar med recept bredvid din kollega som står i kassan.
... går på stan i lugn och ro i dina egna tankar. Du har stannat till vid ett skyltfönster och står och tittar.
Vad skulle du göra om du väldigt, väldigt plötsligt och helt oväntat får en 10-årig pojke framför dig med en papperskatt (Mästerkatten i stövlar, utstansad från en Happy Meal-kartong) i sin hand, som han håller 5 cm från ditt ansikte.
- Titta! säger han och låter Mästerkatten vara kvar framför ditt ansikte i 5 (ganska långa) sekunder.
Om du var hårdrockaren med långt svart hår som satt och pratade med sin polare skulle du svara med enbart en blick och se ut som om ingenting hade hänt överhuvudtaget. Du skulle fortsätta prata med din kompis utan att visa att du hade sett något svepa förbi ditt ansikte.
Om du var kassörskan på Apoteket, skulle du svara "En katt! Är det Mästerkatten?". Pojken skulle bli helt nöjd och vända sig till din kollega som står och plockar med recept bredvid dig.
- Hallå ... hallå ... hallååååå! skulle han ropa flera gånger men kollegan skulle ignorera honom.
Om du var personen som stod och tittade i ett skyltfönster så skulle du ta ett par steg bakåt och efter en kort stund vända bort huvudet som för att visa att du inte var intresserad. När pojken hade gått förbi skulle du titta länge efter honom.
Precis så här var det idag. Kalle hade stansat ut Mästerkatten i stövlar från sin Happy Meal-kartong. Han hade trätt upp den på handen och tyckte att den var jättefin. Den ville han visa hela världen!
Han gjorde det på sitt sätt, som kanske är lite utanför de vanliga ramarna.
Det är tur att de ofta lite avvisande reaktionerna inte bekymrar honom, utan att han fortsätter efter varje nederlag.
Det sociala spelet är verkligen svårt!
Söndag 19 februari 2012
- Jag vill muffins ... han hungrig, sa han om sig själv och stödtecknade ordet hungrig så att vi verkligen skulle förstå.
Eftersom Kalle inte brukar äta kakor, bullar eller andra bakverk, så blev vi lite förvånade att han frågade efter just muffins.
Önskemålet om muffins upprepade han tre gånger, innan vi förstod varför han bad om det. Han tittade på tecknade Mr Bean som åt just muffins.
När vi lite senare skulle fika så dukade vi fram några muffins. Spännande att se om han ville ha - eller om han bara hade sagt det.
- Kalle, vill du ha muffins, sa vi och höll fram fatet.
- Åå... jaa, sa Kalle och tog en från fatet. Han tittade länge på den som för att ta sats.
- Kanske MÅSTE smaka? sa han tyst till sig själv. Han förde fram bakverket mot sin mun och höll det en stund mot sina läppar. Han drog den bakåt igen för att titta på den och funderade en stund till om han verkligen skulle våga smaka. Det var ju ändå muffins som Mr Bean åt. Jo, han bestämde sig för att ta en tugga. Han öppnade munnen på vid gavel och förde fram muffinsen igen. Han tog en liten tugga, den allra minsta tänkbara. Det blev en liten, liten smula som han smakade på.
- Mmm ... goood, sa han och tog ytterligare en tugga - eller kanske det är mer rätt att säga "smula".
När han hade ätit de två smulorna, la han ner den och bad om en smörgås.
Med en rejäl kraftansträngning hade han faktiskt smakat på det otänkbara!
Finns viljan, finns modet!
Lördag 18 februari 2012
En alldeles för lång väntan
Med det stora kanalutbud som finns kan det vara svårt att hitta ett tv-program som alla vill se.
Vi har en fördel i vår familj mot hur många andra har det. Vi har två tv-apparater med lite mellanrum. Om vi sitter i vår hörnsoffa kan vi se båda tv-bilderna utan att de stör varandra. Den ena är det en teleslinga på, som gör att ljudet går direkt in i hörapparaterna. Vi kan slå av ljudet som går rakt ut i luften och det går ändå in i hörapparaterna. Det gör att vi andra kan titta på den andra tv:n och ha ljudet på utan att det stör den som använder teleslinga.
Ofta när hela familjen tittar på tv, så kan Kalle få titta på det program han vill och vi andra har den andra tv:n.
Ikväll fanns det inget förhandlingsutrymme. Vi och våra gäster hade bestämt att vi skulle se Melodifestivalen klockan 20.00-21.30. Eftersom vi var många så ville vi se samma program på båda skärmarna.
Kalle var inte med på det alls. Han ville inte se en massa sång!
Naturligtvis förberedde vi honom innan, på att vi skulle byta tv-program.
Han gillade inte alls läget. Hela tiden tjatade han om att det var fel kanal och att han ville byta till barnprogram. Vi förklarade och förklarade - och förklarade att vi inte skulle byta.
Till slut, när det var 20 minuter kvar på Melodifestivalen, gick vi tillsammans till klockan som hänger i vardagsrummet strax undet taket. Vi pekade på urtavlan och visade att när den långa visaren hade flyttat sig så att den stod rakt ner, då var sång-programmet slut.
Kalle lyssnade och såg ganska nöjd ut.
Fem minuter senare såg vi hur Kalle hade dragit fram en stol till klockan och hoppat upp på den. Med handen försökte han flytta minutvisaren. Han tänkte hjälpa klockan lite på traven, så att tiden skulle gå lite fortare.
Eftersom det var glas utanpå urtavlan så var det omöjligt att flytta minutvisaren.
Tiden fick ha sin gilla gång!
När minutvisaren hade masat sig ner till sexan, var det en mycket nöjd kille som fick titta på det han ville!
Fredag 17 februari 2012
Ännu en film om Titanic. Det är bara 5 dagar sen han gjorde sin första Titanic-film, 12 februari.
Idag gjorde han Titanic 2.
Den här gången är den mer komplett, mer genomtänkt och mer arbetad.
Vad rolig han är! Vi upptäckte att han hade tagit av sig alla kläder. Han hade inte en tråd på kroppen. Helt naken!
- Han vill vatten kläder ... inte, sa han för att förklara för oss varför han hade tagit av dem.
Han hade mattan full med "rekvisita" till filmen, i form av legobyggen. Det var ett isberg, en båt, lite inredningsdetaljer och annat. Kameran var beredd i handen för en filminspelning.
- Kalle, tänk på att kameran inte tål vatten om du ska filma i duschen, sa vi som förstod att vatten skulle vara med i inspelningen.
Han tittade tyst på oss en stund, som han funderade på vad vi sagt.
- TACK, sa han sen helt kort och tecknade ordet "tack".
Vi förstod att han hade förstått vad vi menade.
Efter 2 timmars intensivt inspelningsarbete var filmen klar. Han sprang mellan sitt rum och badrummet för att få till de olika scenerna. Arbetet var verkligen intensivt, han var nästan andfådd när allt var klart.
Lite fascinerande är det att han lyckas få ihop en story utan manus.
När de 24 bilderna och 7 filmerna var klara visade han oss dem. Han tryckte fram bilder och filmer från kameran i den ordning som vi har klippt ihop filmen.
Oj, vad nöjd han var!
Speciellt bra regisserat är väl ändå slutet på filmen när båten sjunker!
Torsdag 16 februari 2012
Kalle känner ibland på sig att svaret kanske kan bli "nej" när han frågar något. Om han anar att det kan bli ett "nej" brukar han göra allt han kan för att fråga så försiktigt som möjligt. Han brukar komma nära, dra ner huvudet på den han vill fråga, viska i örat väldigt tyst och ställer frågan lite utdraget.
Ikväll, när klockan var nära sovdags, kom han och ställde sig väldigt nära mig och drog ner mitt huvud. Han böjde sig fram för att ställa en fråga i mitt öra.
- Ffffff ... iiiiiiii ... lllmmmmm? viskade han och såg lite frågande ut.
Han släppte mitt huvud och tittade mig allvarligt rakt in i ögonen.
- Nej, tyvärr, Kalle, klockan är så mycket och du ska sova alldeles snart. Det blir inte film nu, svarade jag.
- Inte kyväj, sa Kalle, han vill ... Titanic.
- Vill du titta på Titanic på film? frågade jag.
- Nej ... inte film ... den är filmbok, sa Kalle.
- Filmbok? Vi har ingen bok med Titanic. Menar du de böckerna som du har lånat på biblioteket som finns på fritids just nu? frågade jag.
- Inte bok ... den är film, försökte Kalle igen.
- Menar du film på datorn med Titanic? undrade jag.
- Inte datorn ... han måste film köpa affären, sa Kalle.
- Menar du att du vill gå på bio och titta på Titanic, försökte jag.
- Jag förstår inte du menar, sa Kalle uppgivet och lämnade mig.
Efter kanske fem minuter kom han tillbaka. Han ställde sig framför mig och la båda sina händer på mina axlar.
Han tog sats för att göra ett nytt försök.
- Han tar en bok så (han visade i luften hur han tog fram en bok ur en bokhylla) ... han öppnar boken så (han visade hur han tog tag på sidan av den tänkta boken och öppnade den) ... han tar ut den ljudskiva (han lyfte ur något ur boken) ... han lägger ljudskiva lådan så (han visade hur han sträckte fram armen och la ljudskivan i lådan) ... den gör film ... Titanic, sa han.
Vilken stor pedagog!
Bättre och tydligare än så kan ingen förklara vad han tänkte på.
Naturligtvis var det en DVD, han menade.
- Kalle du menar en DVD med filmen Titanic, sa jag och höll fram en annan DVD för att visa vad det var.
- Ja, DVD ... DVD, sa Kalle.
Vi hade äntligen förstått varandra.
Jag visade honom hur han kan teckna ordet DVD så att han lättare kan förklara det nästa gång.
Vi var nog lika nöjda båda två att vi till slut hade förstått varandra.
För Kalle var det inte lika viktigt längre att få se filmen Titanic som han bad om från början, han var helt nöjd med att vi förstod varandra och att han hade lärt sig ett nytt tecken, DVD.
Det är ett ganska logiskt tecken.
Båda händerna gör ett "D" och armarna läggs i kors så att det bildas ett "V".
Om man läser tecknet från ena hållet till det andra blir det just D - V - D.
Kalle övade flera gånger under kvällen.
Onsdag 15 februari 2012
Ibland kan det av en slump komma fram att det som verkade misslyckas ändå har gett resultat på ett eller annat sätt.
En av Kalles lärare berättade följande om en lektion som var helt nyligen:
Läraren presenterade för Kalle att de skulle trolla. En hatt fanns och de skulle trolla fram saker ur hatten.
Kalle var inte alls med på det hela, han var lite butter och tyckte att allt var väldigt tokigt. Läraren försökte på alla möjliga sätt men Kalle blev till slut irriterad på situationen.
Han reste sig upp och gick till whiteboardtavlan, som många gånger är hans räddning för att få oss att förstå vad han menar.
Han ritade två bilder. På båda bilderna var det samma figurer, en lite högre streckfigur med en trekantig klänning och en mindre figur med byxor. Figurerna skulle föreställa läraren och Kalle. På den ena bilden var hatten liten med saker i. På den andra bilden var hatten jättestor och läraren och Kalle var i hatten.
Den sista bilden var den rätta bilden.
Han ville trolla bort sig själv och läraren, inte en massa andra saker!
Flera gånger efter den lektionen har han "trollat" här hemma.
Han höll fram båda händerna med en liten rosa bil.
- Titta, sa han.
Vi tittade på den lilla rosa bilen.
- Hoko ... koko ... hojojoko, sa han och förde den ena handen i cirkelrörelser över bilen.
- Blunda, beordrade han oss.
Vi blundade lydigt!
Snabbt gjorde han "trolleriet"!
- Titta, sa han.
Vi tittade - och magiskt nog var den lilla bilen helt plötsligt stor. ;-)
Oj, vad lycklig Kalle blev när vi låtsades tro på att det var ett rikitigt trolleri.
- Wow, den har blivit stor! Vad konstigt, sa vi.
Han trollade tillbaka till den lilla bilen och vi var återigen lika förvånade.
Nu kunde inte Kalle hålla sig längre - han släppte bomben:
- Jag skojade bara ... titta ... den är två, sa han och visade upp båda samtidigt.
Även om läraren kände att det inte gav så mycket med trollerilektionen, så satte den ändå avtryck hos Kalle som fortsatte hemma. Den här gången förstod vi att hans trolleri hemma hade sitt ursprung i lektionen i skolan.
Tisdag 14 februari 2012
Alla hjärtans ♥ dag - eller "jackans dag" som Kalle uttalar ordet - innebär för många att bli bjuden på en hjärtlig ♥ middag.
Vi lagade lite god mat och dukade med lite extra omsorg.
Kalle reagerade med stor förvåning när han kom till köket och såg dukningen.
Vilket var det första ordet han sa, tror du?
Servetten - att vi hade dukat med servetter, som vi inte brukar göra på vardagar?
Gelehjärtat ♥ - att vi hade lagt ett gelehjärta ♥ som förrätt framdukat på tallriken?
Glaset på fot - att vi hade dukat med glas på fot som vi inte brukar på vardagar?
Nejdå, inget av de orden var det första han sa.
Eller rättare sagt det var en av de tre sakerna, som utlöste att han sa det han sa.
Det var glaset på fot som gjorde att han reagerade.
- Ååå ... POOPCOOOORN, sa han mycket förvånad (det fanns ingen popcornbild i hans väggalmanacka) och glad.
Vi svarade inte så mycket på hans påstående, men efter maten fick vi klart för oss att det var självklart för honom att det skulle bjudas på popcorn.
Han gjorde nämligen som han gör varje fredag - han tog med sig sitt glas till TVn i vardagsrummet. Han ställde glaset på vardagsrumsbordet i väntan på läsk och popcorn.
Leendet var stort när vi bad honom komma och hjälpa oss poppa popcorn! :-D
En perfekt avslutning på Alla hjärtans ♥ dag!
Måndag 13 februari 2012
Kalle: Lycka ♥ är att ÄGA i Super Mario på Wii mot storasyrrorna!
Mimmi och Maja (storasyrrorna): Lycka ♥ är att höra Kalles kommentator-snack när han spelar Wii.
Mamma och pappa: Lycka ♥ är att se och höra hur enormt mycket mer Kalle samarbetar/leker, nu mot hur det har varit!
Söndag 12 februari 2012
Att det var något på gång, förstod vi av den stängda dörren till hans rum. När vi knackade på och frågade om vi fick komma in så fick vi ett kort "gå!".
Vi hann uppfattade att han grävde djupt i legolådan.
Efter en kort stund öppnades dörren och vi såg hur han snabbt sprang från sitt rum över till badrummet och stängde badrumsdörren om sig.
Så fort vi försökte öppna dörren, kom han snabbt och stängde den igen. Vi såg att det var något annat än ett vanligt toalettbesök på gång.
En stund senare kom han ut. Han var väldigt nöjd.
- Jag visa dig, sa han och höll upp vår kamera.
Han bläddrade fram bilderna en efter en. De tre korta filmsnutterna visade han också. Totalt var det 8 bilder och 3 korta filmsnuttar.
Han stod alldeles tyst under visningen, så att vi inte skulle bli störda.
För honom var det en stor upplevelse att se sitt verk.
En efter en i familjen fick vara med om samma show.
Precis hela dagen har han haft med sig kameran och tittat på sina bilder och filmer - om och om igen.
Här är bilderna och filmsnuttarna ihopsatta till en Titanic-film.
Titanic åker in i isberget och sjunker. Vatten forsar in genom dörrarna. På slutet landar Titanic på havets botten.
Den dramatiska musiken komponerade Kalle själv på pianot den 3 december förra året.
Lördag 11 februari 2012
Jaha, då var det dags igen!
Ny kartong, antagligen framtagen för att produkten ska vara mer tilltalande och sälja mer.
Kalles favoritflingor för tillfället, Multi Cheerios, har bytt utseende på kartongen. Kalle uppskattar om allt är som vanligt. Att byta utseende på flingpaketet tillhör de alldeles helt onödiga förändringarna, om du frågar honom.
Vi ställde fram båda kartongerna vid frukosten.
Kalle kastade ett snabbt öga på den nya kartongen, den vänstra på bilden, men den var han inte det minsta intresserad av. Nej, han ville ha de gamla vanliga flingorna.
Vi förklarade och förklarade - och förklarade - att det var samma flingor i båda kartongerna, men att utsidan hade bytt utseende på den ena. Det hjälpte inte det minsta. Han ville bara äta flingorna i den gamla kartongen.
Eftersom flingorna i den gamla kartongen kommer att ta slut imorgon, så skulle det vara bra om han smakade på de nya flingorna.
Han åt sina flingor (de gamla såklart!) och var på väg från matbordet när vi bad honom att i alla fall titta i den nya kartongen. Okej då, det kunde han väl offra sig att göra. Bara titta!
Han tittade och såg att de faktiskt såg likadana ut, precis likadana.
- Kan du smaka en flinga? frågade vi.
Kalle nickade efter en stunds funderande. Jo, okej, de såg ju ut som "vanliga" flingor, så en kunde han tänka sig att smaka.
Han tog en flinga och upptäckte att smaken var precis rätt.
Den här gången accepterade han en nyhet ovanligt snabbt. Vi var beredda på att han skulle sluta äta flingor när de gamla hade tagit slut, men dagens flingprovsmakning ingav hopp om att han kan äta av de nya! :-D
Det verkar som att det är mer än kartongens utseende som har förändrats. Det verkar som att innehållet också har förändrats. De "gamla" flingorna innehöll 78 % fullkorn, men de "nya" har bara 71 %.
Ett smart trick att byta förpackning, så att vi konsumenter inte upptäcker att det är mer som har förändrats.
Vi har kanske alla anledning att vara lika misstänksamma som Kalle, mot nya förpackningar!?
Fredag 10 februari 2012
Vi missade att göra en riskanalys, innan vi gjorde testet med skolans ris, i tisdags!
Med facit i hand inser vi att vi borde ha gjort det. Resultatet blev inte helt bra. Det fick lite större konsekvenser än vi hade räknat med.
Idag var det ris i skolan.
- Han behöver inte, sa Kalle och ville inte ta ris till maten. Innan vårt test var tallriken alltid ordentligt fylld med ris, när det serverades i skolan.
Vi får hoppas att det går över med tiden!
Sen några veckor tillbaka har Kalle med sig sin legobåt (som numera heter Nimbo) till badet på fredagar med skolan. Båten byggde han för en månad sen, 12 januari.
Det första Kalle gjorde idag när han kom hem från skolan var att ta upp Nimbo från ryggsäcken.
På en gång såg han att det saknades en pytteliten legobit som skulle sitta vid trampolinen vid poolen på övre däck. Den fanns ingenstans i ryggsäcken.
KATASTROF!
- Å nej ... kanske i badhuset, sa Kalle.
Vi hämtade en ny likadan legobit och visade Kalle att vi kunde fixa båtens trampolin.
- Den är fel, sa Kalle. Det var inte precis rätt bit. Den såg likadan ut, men den rätta låg i badhuset. Han vankade av och an, väldigt rastlös. Det var väldigt, väldigt jobbigt!
- Måste åka badhuset, sa Kalle.
Vi ringde till Kalles lärare som trodde att den i alla fall inte låg i vattnet i poolen, utan kanske hade trillat av i duschen eller i omklädningsrummet.
Vi bestämde tillsammans med Kalle att han och pappa skulle åka till badhuset när pappa kom hem.
Kalle nöjde sig med det, han förstod.
När pappa lite senare kom hem, tog han med sig båten (som fortfarande hade den felaktiga biten kvar vid trampolinen) till Kalle. Kalle studerade trampolinen med den felaktiga legobiten.
- Men ... ååå ... han hämtat badhuset? frågade Kalle.
Pappa tittade fram och tillbaka på oss alldeles förvirrad över vilket svar han skulle ge. Det var rätt bit om man tittade på formen, men det var inte den biten som troligtvis hade trillat av i badhuset.
- Ja, svarade pappa försiktigt till slut.
- Ååå ... bravo! sa Kalle och blev väldigt nöjd att båten var komplett igen.
Vi erkänner, vi lurades, fy skäms, men slutresultatet var detsamma! :-)
Torsdag 9 februari 2012
- Den kostar 5 000 pengar, sa Kalle när han såg en prislapp där det stod kr 50.00.
Så rätt han hade, om det inte hade varit för den där lilla punkten som gjorde att summan var betydligt lägre.
Vi blev väldigt förvånade att han överhuvudtaget visste hur han skulle uttala ett tal som var över 100.
Vi trodde att han "bara" kunde tal upp till 100.
Så fel vi hade!
Eftersom han kunde 5 000, så ville vi kolla om det var en slump att han sa rätt eller om han var säker.
Vi tog fram whiteboardtavlan och skrev alla möjliga tal, över 100. Till att börja med var det jämna hundratal, men ganska snabbt gick vi över till hela tusental upp till 10 000.
Inga problem - alla rätt!
Vi suddade och skrev olika jämna tiotusental upp till 100 000.
Han var fortfarande helt säker!
Vi fortsatte, med ännu högre tal, men fortfarande jämna tal. Nu var det jämna hundratusental.
Nu började han att fundera lite varje gång innan han försökte sig på att säga talet, men det var fortfarande alla rätt.
Till sist skrev vi 1 000 000 på tavlan.
Kalle tittade en god stund innan han vågade sig på att säga talet.
- Den är ... ett tusen tusen, sa han och såg ganska säker ut.
Det var ju egentligen helt rätt, men vi brukar vanligtvis säga 1 miljon.
Vi inser att han på något sätt själv har förstått talens relation till varandra, utan att vi, i skolan eller hemma, egentligen har förklarat det för honom.
Vi fick också ett bra tillfälle att visa honom tecknet för en miljon: klicka här!
Onsdag 8 februari 2012
En klasskamrat till Mimmi och hennes mamma, kom i bil till skolan samtidigt som vi gick till skolan.
Mamman, stannade till för att prata lite kort.
Så fort hon hade fått ner bilrutan så stack Kalle in sitt huvud.
- Fågelmamma! sa han.
Eftersom det ibland kan vara svårt att höra vad Kalle säger och samtalsämnet kanske inte var det vanligaste, så smygtecknade jag ordet utan att Kalle såg det. Mamman uppfattade mina tecken.
- Fågelmamma? sa hon.
- Den är stooor, fortsatte Kalle utan att ge henne en chans att säga något annat.
- Den är färggrann ... den äter saker ... den gillar choklad, fortsatte han och pekade på ryggsäcken. Det var signalen till att jag skulle ta fram fågelmamman som han hade lagt i ryggsäcken.
Han visade upp fågelmamman (som egentligen heter Kennet i den tecknade filmen Upp) för en intresserad lyssnare.
När hon hade tittat i några sekunder, så kom det en bil bakom och hon blev tvungen att fortsätta åka.
Det var inga problem för Kalle, han var ändå färdig med sin utläggning om fågelmamman. Det var allt han ville.
Vi får hoppas att hon uppskattade visningen, lika mycket som Kalle gjorde!
Det vi hade tänkt att prata om, får vi ta vid ett annat tillfälle! ;-)
Det är inte svårt att gissa vad Kalle hade att berätta för nästa person han mötte.
Han gillar skarpt att upprepa saker hur många gånger som helst! :-)
Tisdag 7 februari 2012
Kalle äter gärna ris.
Han fyller upp sin tallrik med en stor hög när det bjuds på ris.
I skolan!
Hemma måste vi mer eller mindre tvinga honom att äta ris.
Vi har satt nivån på att han ska äta ETT riskorn minst, när det är ris.
Han äter det, men med en stor grimas. Det är en pärs för honom!
Hemma har vi provat många olika sorters ris, men vi har inte lyckats hitta något som är i klass med skolans ris.
En tanke värd att testa: kanske skolans ris fungerar hemma!?
Idag fick vi med oss lite av skolans ris för att se om han kunde äta det hemma.
Han fick se påsen i skolan innan vi gick hem. Vi förklarade att det var skolans ris och att vi skulle koka det hemma.
Hemma visade vi påsen innan vi kokade riset. Vi förklarade att han skulle få äta det till kvällsmaten.
Det var med spänning vi satte oss till bords.
Skulle han äta riset eller inte?
- Vaaaar äääärr rakarounör (Kalles uttal för makaroner), frågade Kalle och letade med blicken efter en skål med makaroner.
Eftersom det inte fanns några makaroner så fick han finna sig i att det bara fanns ris.
Han sa "nej" till ris, men vi la upp kanske 1 msk ris på hans tallrik.
Så lättlurad tänkte han inte vara. Ris äter han i skolan men inte hemma.
Efter en halvtimmes övertalning och väntan hade den pyttelilla högen blivit uppäten - utan grimaser.
Neej, ris äter han i skolan , men inte hemma.
Så är det bara!
Det är verkligen tur att vi inte bor någonstans i Asien, där ris är basföda! :-)
Måndag 6 februari 2012
Idag var Kalle tillbaka i skolan efter en veckas frånvaro med feber och trötthet.
Han har alldeles säkert missat mycket i alla ämnen. En av alla saker han missat är textilslöjden.
Ikväll gjorde han sin "läxa" att sy färdigt en katt-handdocka med efterstygn.
Han har visst en nitisk textillärare! :-)
Samtidigt som han sydde med stor koncentration, så pratade vi om vad katten skulle heta.
- Kalle, har katten något namn? Vad heter den? frågade vi.
Kalle funderade en stund. Det var en viktig fråga.
- Katt ... u, svarade han lite svävande.
- Katt-u? frågade vi.
- Neej ... Katt ... i, försökte han.
- Katt-i? frågade vi.
- Neej ... Katt ... a, sa han.
- Katt-a? frågade vi.
- Hmm ... Katt ... o, sa han.
- Katt-o? frågade vi.
- Jaa ... Katto, sa han och såg väldigt nöjd ut.
Han kom på ett namn alldeles på egen hand genom att kolla vilken vokal som lät bäst efter ordet "katt".
Oj, vad stolt han var när han gick runt här hemma och visade upp Katto för oss alla, inklusive för vår hund Rosie.
Katto sover just nu i textilslöjdsmappen. Han ska tillbaka till skolan för att få en svans! :-)
Söndag 5 februari 2012
Aktiv eller passiv?
Hur tittar du på TV?
Lägger du dig bekvämt tillrätta med mjuka kuddar under dig och favoritfilten över dig?
Kanske har du något gott att äta och dricka på bordet bredvid dig?
Kastar du upp fötterna i soffan och ligger helt bekvämt, passivt och tar in allt som visas på rutan?
Har du tur kanske du har ett trevligt sällskap att dela TV-tittandet med?
Troligtvis känner du igen dig i något av påståendena ovanför ...
Kalle har utvecklat sitt alldeles egna sätt att titta på TV.
Det är fel att säga att han är passiv. Han är inte stilla många sekunder.
Han har sin balansboll som "partner" i TV-tittandet.
Filmsnutten är knappt en minut, men Kalle tittar lika aktivt hela tiden när han tittar på TV.
Han har verkligen tränat upp sin balans.
Vi är inte särskilt oroliga för att han är för stillasittande!
Här är han nyduschad och ombytt till pyjamas.
Trötthet finns det inga spår av!
Lördag 4 februari 2012
Kalle satt på golvet i köket och tittade sig omkring. Det var som om han letade efter något. Han snurrade runt, runt på golvet. Blicken flackade upp och ner.
- Hmm ... jag har en plan, sa han och gick ut ur köket.
Efter bara ett par minuter kom han tillbaka.
- Kom ... jag visa dig, sa han och såg väldigt nöjd ut.
Vi gick till vårt sovrum. Han satte sig tillrätta i Rosies hundsäng. (Rosie måste ha undrat vad som hände!)
Sen började ett skådespel.
Han hade hittat en bra plats, där solen låg på så att han kunde göra skuggfigurer.
Fantsin hade inga gränser!
Han gjorde struts, ängel, fjäril, krokodil, kanin, haj, dinosaurie och flera andra djur och saker.
Till sist ville han göra ett ånglok, men det var svårt.
Han bollade över uppgiften till oss.
Vi har fortfarande inte lyckats med uppgiften. Skorstenen var svår att få till! ;-)
Fredag 3 februari 2012
Ett stort leende
Kalle kom till middagsbordet med ett STOORT leende. Som alltid undrade vi såklart vad han var glad över.
Kanske var det den goda maten - kött, hemmagjord pommes frites och morotsstavar.
Kanske var det att det var dukat med glas på fot - som betyder att det vankas popcorn lite senare.
Kanske var det något annat som han tänkte på.
Som vanligt satt han och åt sin mat under tystnad, helt oberörd av vad vi andra pratade om. Han hade fortfarande det stora leendet kvar.
- Kalle, vi ser att du är glad, vad tänker du på? frågade vi.
- Eemm ... inge´... jag tänker inte ... ingenting, svarade Kalle fortfarande med ett stort leende.
Vi försökte att fråga några gånger, men svaret var detsamma varje gång.
Vi skulle verkligen vilja ha en polett att stoppa i inkastet för att få veta vilka tankar som rör sig i hans huvud.
Vi har ännu inte hittat de poletterna! ;-)
Plötsligt började han att låta.
- Aaaeee ... ooooeeee ... aaaaaiii, lät han och fnittrade lite, fortfarande väldigt glad.
Vi lyssnade uppmärksamt för att försöka uppfatta vad han pratade om.
- Aaaaai ... eeeuuuu ... eeeiii, fortsatte han.
- Kalle vad är det du pratar om? frågade vi.
- Den är fisken ... på ... eemmm ... kroken, sa han.
- Vem är det? frågade vi.
- Inge´! svarade Kalle kort och det var färdigpratat.
Som tur var förstod Mimmi vad det handlade om.
Det var TV-programmet På kroken som går på Disney Channel som han tänkte på.
Det handlar om de tre fiskarna Milo, Oscar och Bea som bor i ett akvarium och går i en sötvattensskola.
Det var nog också förklaringen till att han har pratat om godisfiskar hela dagen.
Tecknade fiskar och godisfiskar har ändå vissa likheter!
Torsdag 2 februari 2012
Till frukost äter Kalle varje morgon ett par rostade mackor med smör.
Vi har ett litet problem med hans frukostmackor. Vi har olika åsikter om vart smöret tar vägen när det smälter på en nyrostad macka.
Vi försöker förklara för honom att smöret försvinner in i mackan när det smälter av värmen.
Kalle vägrar att acceptera vår förklaring. Han hävdar bestämt att det bara försvinner.
Vi lovar, det är omöjligt att övertyga honom om att vi har rätt och han fel!
När smöret har smält in i mackan vill han ta mer smör. Han vill ta mycket mer smör. Väldigt mycket mer smör. Gärna en hel driva med smör.
Vi har börjat protestera och flyttar smörpaketet långt bort så han inte kan ta så mycket.
Det har blivit en lura-den-andre-lek av det.
Vi försöker få Kalle att titta bort så att vi kan gömma smörpaketet.
Kalle försöker få oss att titta bort så att han snabbt som bara den kan ta smörpaketet.
Uppfinningsrikedomen är stor.
Ibland lider vi nederlag och ibland lider han nederlag!
- Ahaa ... nu har jag dig! utbrast Kalle i morse när han lyckades få tag i smörpaketet i ett obevakat ögonblick.
Han grabbade tag i smörkniven och lekte Picasso (alltså bredde på smöret på ett konstnärligt sätt).
När han satt där och skapade ett fint mönster med smöret på mackan, började han att göra något som han gör ytterst sällan. Han började sjunga!
"Lilla smöret, akta dig, akta dig, akta dig.
Lilla smöret akta dig, annars tar jag dig!"
Ja, idag lyckades han.
Det kanske är vår tur att lyckas imorgon? ;-)
En Picasso-macka á la Kalle!
Onsdag 1 februari 2012
Dagens mening
Det händer, precis som i många andra familjer.
Ofta kan vi lösa det, men inte alltid. Önskemålen är olika.
Kalle kan vara ganska bestämd, han vet vad han vill.
Vi kan vara lika bestämda, när vi vet vad vi vill.
Två starka viljor!
Det handlar om ett klassiskt problem - val av TV-kanal, när flera personer ska samsas.
Ikväll hade vi bestämt oss för att se Sveriges Mästerkock.
Kalle fick helt enkelt välja - titta på ett TV-program han inte var intresserad av eller att göra något helt annat.
Han valde att sitta kvar och titta på det han inte var intresserad av.
Han accepterade - men protesterade på sitt sätt.
- Du har räddat våra liv. Vi är dig evigt tacksamma, sa han rakt ut i luften lite för sig själv.
Med en minuts mellanrum upprepade han meningen.
Det är en mening som "Rymdisarna" säger till "Mr. Potatohead" i den tecknade filmen Toy Story 2.
De första fem gångerna tyckte vi att det var lite kul, men när han hade upprepat meningen med en minuts mellanrum i en timme, så började vi känna att vi hade förstått budskapet.
Han ville se Toy Story 2 och inte ett tråkigt program där de lagade mat.
I det här korta filmklippet säger Rymdisarna precis den meningen till Mr Potatohead, men den är på engelska.
