Söndag 4 september 2011
Tre olika modeller av Super Mario (vad annars!) gick Kalle och bar på hela förmiddagen.
Liten, mellan och stor!
Han la ner dem på golvet och vi tittade och jämförde bredd och längd, armar och ben, huvud, skor och byxor.
Lika fast ändå så olika.
- Kalle, kan du göra en Super Mario som är dubbelt så stor som den stora? frågade vi.
Den skulle i så fall bli drygt en halv meter hög.
Visst börjar du fundera nu hur du skulle gå tillväga om du fick den uppgiften?
Skulle du börja vid fötterna eller vid huvudet?
Skulle du tänka varje legobit dubbel på både höjden och bredden eller skulle du tänka på något annat sätt?
- Han kan inte ... den finns är inte går, svarade Kalle allvarligt.
Han såg bekymrad ut när han samlade ihop sina tre figurer och gick sin väg.
Det tog bara några minuter så var han tillbaka. Han var på ett strålande humör.
- Han kan ... stor Mario gjorde så, sa han och visade upp sitt verk.
Han löste problemet, på ett mycket enkelt och självklart sätt!
Varför krångla till det mer än nödvändigt?
Lördag 3 september 2011
En hel måltid kan gå utan att Kalle säger ett enda ord. Resten av familjen pratar, skrattar och stojar, men Kalle sitter och funderar på något. Han har en speciell position som han ofta intar när han sitter vid matbordet med oss. Han vrider huvudet en aning åt sidan med ögonen ännu mer åt sidan och upp i taket. Ögonen ser alldeles glasartade ut, som om han ser något som vi inte ser. Så kan han sitta långa stunder och verka fundera på något.
Ikväll när vi nästan var färdiga med maten, så satt Kalle så där i sin speciella position.
- Kalle, vad tänker du på? frågade vi.
Kalle vred ner blicken och tittade på oss alla en efter en. Efter en kort stund gled han av sin stol och gick fram till mamma och kröp upp i hennes knä.
- Jag ... veeet ... inte, sa han med sitt "jag-förstår-inte-frågan"-tonfall.
Vi försökte att ge honom massor av förslag på vad det var han tänkte på, men han kunde inte berätta det för oss.
Undrar hur det är att inte ha förmåga att kunna dela sina tankar med sina närmaste!
Man brukar säga att vägen till mannens hjärta går genom magen.
Det gäller i alla fall inte vägen till Kalle-mannens hjärta.
Av det som vi la upp på hans tallrik av kvällsmaten var det bara ögonbrynen(potatisklyftorna) som gick att äta.
Fredag 2 september 2011
Sakta, men säkert börjar Kalles språk ta form. Han börjar använda fler ord, han försöker böja dem på rätt sätt och han provar att sätta ihop ord till långa meningar. Det är inte alltid lätt att förstå vad samtalen handlar om direkt från början av en konversation, men ju mer han säger desto mer förstår man och de diskussioner som blir är riktigt roliga.
Han ger oss glada stunder med sina försök att lyckas få till en korrekt svenska.
Idag på morgonen var det dimmigt, alldeles vitt i luften, när vi gick till skolan.
- Men, vad hände den vit himlen på är konstig, sa Kalle.
- Det heter dimma, sa vi.
- Vimma konstig uppe ... han ser inte ... gör vit, fortsatte Kalle.
- Den ... vimma ... den form varför kan inte se vit är? funderade Kalle.
Vi antar att han försökte att fråga varför dimma finns, vad det är, så vi svarade på det.
- Man kan säga att det är regn som stannar kvar i luften och inte åker ner till marken, sa vi.
- Kan... kanske ... göra på blåsa den? sa Kalle och drog in luften i munnen och började att blåsa för fulla muggar.
Han var lite störd över den "mjölkiga" luften och tänkte säkert att han ville blåsa bort den.
Dimman var inte med på det, den stannade kvar ett tag till, men det var ett bra försök!
Lite senare, på kvällen, skulle Kalle förklara för pappa att det hade varit dimmigt på morgonen.
- Den kommer vit ute ... inte se ... vimma är på borta nu ... vatten kommer marken på den, sa han.
Torsdag 1 september 2011
På Kalles skola är maten "hemlagad" så det kanske inte är så konstigt att den smakar bra. Kalle har ändå inte riktigt accepterat att äta av den fullt ut.
Det hjälper inte att skolan serverar två rätter och ett stort utbud av grönsaker varje dag. Kalle får så gott som varje dag en egen matlåda som nästan alltid innehåller några kokta potatisar och några köttbullar.
Har skolmatsalen verkligen så dålig fantasi, att han måste äta samma mat varje dag.
Neej, det har de verkligen inte. De är snarare lite bekymrade hur de ska kunna "flirta" med honom så att han äter en mer varierad kost.
Han är mycket svårflirtad när det gäller mat!
Dagens matrapport:
Kalle tog (och åt upp!) så mycket ris och broccoli på sin tallrik att fiskpinnarna inte fick plats. De fick han lägga på en salladstallrik bredvid.
Vad är det för speciellt med det här?
Jo, Kalle äter inte ris - enligt oss!
Enligt skolan: Kalle äter mycket ris!
Idag var det fiskpinnar till riset. Här är ett bildbevis på att han gillade fiskpinnar - även råa - redan när han var 2 år gammal.
Onsdag 31 augusti 2011
En fundering ...
Döden - svårt att förstå!
Många barn tror att döden är något tillfälligt. Det är så abstrakt att någon inte finns längre och aldrig mer kommer att kunna göra saker.
Vi har haft döden på nära håll i ett par veckor nu. Det är inte så allvarligt som det låter.
För kanske två veckor sen hittade vi en död, liten sparv på trottoaren i slutet av vår gata. Den låg där så fin och mjuk. Hela kroppen såg orörd ut, som om den bara låg där på asfalten och sov.
- Ååå ... stackars, sa Kalle och tittade bekymrat på den lilla.
I slutet på förra veckan hände det igen. Ytterligare en död fågel. Det konstiga är att den låg bara en halv meter från den första. Det här var en lite större fågel, en trast. Alldeles stilla, med alla fjädrarna prydligt runt hela kroppen låg den där på trottoaren.
Till och från skolan går vi förbi dem, så vi ser dem två gånger varje dag - minst.
Kalle brukar stanna till och titta på dem en stund. Av den första lilla sparven har det blivit ett fågelskelett, men trasten ser fortfarande fin ut.
- Den är död, sa Kalle, inte rädd?
- Nej, den är inte rädd, sa vi, den kan inte flyga, leka, busa, äta, sova eller göra någonting för den är död, sa vi.
- Hmmm, sa Kalle och vi gick hem.
Efter kanske tio minuter kom han och hade något han ville prata om.
- Den kanske kan göra något annat, sa han och tecknade ordet "annat". Han syftade nog på fågeln som var död och inte kunde göra någonting.
- Den kanske ... göra ... något nytt, fortsatte han, kanske ... hoppa studsmatta?
Han hade kommit på en lösning på hur han skulle kunna hjälpa fåglarna från tillståndet när man inte kan "göra någonting". De skulle få lära sig något nytt, att hoppa studsmatta.
Hade någon gett oss förmånen att få önska en sak idag så hade det blivit att få se Kalle träna sparven och trasten i att hoppa studsmatta!
Fåglar är något som fascinerar Kalle. Vi har en fågelbok där man kan trycka på en knapp och man får höra hur den fågeln låter. Speciellt fågel nr 5, gråhägern, är en favorit!
Tisdag 30 augusti 2011
Vi har fascinerats av alla Kalles olika Super Mario-byggen i lego.
Han bygger en eller flera varianter av figuren varje dag. Han har säkert byggt några hundra olika modeller.
Han brukar komma och visa sina nya figurer och sekunden efter har han kraschat dem och börjat på nästa.
Vi har funderat över hur han kan komma på så många olika varianter.
Oftast vill han vara ifred när han bygger, så det är svårt att få vara med i hela processen. Han bygger i hemlighet.
Idag visade han tre nya figurer och då såg vi hur han gjorde.
Han tittade på Super Mario-filmer med ganska dålig upplösning, sådär så att figurerna ser ut att vara gjorda av rutor. När figuren var i en position som han gillade så "frös" han filmen och fick en stillbild.
Rutor = legobitar!
Kalle "översätter" alltså bilderna till lego, på fri hand.
Det gör ju att det finns oändligt många varianter att göra dem på ...
Tala om att ha utvecklat sitt legobyggande! :-)
Här är dagens tre legobyggen:
Måndag 29 augusti 2011
Alla barn har väl "hemlisar" för sina föräldrar? Eller....?
Igår kväll var Kalle inte alls sugen på att gå och lägga sig. Vi såg att det var ett legobygge han ville bli färdig med, men klockan var så mycket att han fick lägga det åt sidan för att fortsätta med det idag. När vi hade sagt godnatt så släckte vi lampan och gick ut ur rummet.
Efter en kort stund upptäckte vi att han hade stängt dörren till sitt rum.
Vi kikade in ...
Jodå, hans sänglampa var tänd. På en tiondels sekund släckte han lampan och la sig ner. Han måste ha varit på sin vakt ordentligt. Eftersom vi tar ur hörapparaterna när han ska sova så kan han inte ha hört att vi öppnade dörren, utan han såg säkert ljuset som kom in i rummet när vi öppnade rumsdörren.
Eftersom han har draperier för sängen så tog det ett par sekunder innan vi var framme vid sängen och kunde se honom. Han låg med slutna ögon och låtsades sova.
Vi låtsades som ingenting och gick ut ur rummet.
Den här proceduren upprepade sig kanske fem gånger innan han till sist faktiskt låg och sov när vi kom in i hans rum.
På morgonen när vi väckte honom förstod vi vad han hade gjort igår kväll.
Ur ett skåp på väggen alldeles intill hans säng, plockade han fram legofiguren som han inte hade hunnit göra färdig igår kväll. Den stora skillnaden från igår var att den nu var färdigbyggd!
Det var en av figurerna från det kända animerade spelet "Angry Birds" (eller Anggi Böög, som Kalle säger).
- Han gjorde den, sa han stolt.
Söndag 28 augusti 2011
- Åå, jag måste kissa, sa Kalle.
I sommarstugan är det inte alltid lika enkelt att gå till toaletten som det är hemma. Man måste gå ut och gå ungefär 10 meter över ett trädäck för att komma till mulltoan.
Kalle kände att det var dags att ta den korta promenaden.
Han gick ut till hallen, satte på sig skorna och öppnade ytterdörren. Då fick han se hindret.
Det regnade!
Nu började en rolig dialog som vi fick nöjet att lyssna på.
Kalle 1 och Kalle 2 pratade med varandra.
- Åå, nej ... det regnar, sa Kalle 1.
- Vad ... göra nu då? sa Kalle 2.
- Hmm ... kanske inte kissa, sa Kalle 1.
- Kanske sen? sa Kalle 2.
- Han måste nu ... inte sen, sa Kalle 1.
- Jag har en idé ... hämta paraply, föreslog Kalle 2.
- Ja ... bra idé, sa Kalle 1.
- Ett gult paraply ... vilket fint, sa Kalle 2.
- Kommer inte regn, sa Kalle 1.
Ett bra samarbete med sig själv.
Man brukar ju säga att man får de bästa svaren när man pratar med sig själv!
Den här dialogen påminner om en bok som Kalle har, som heter just Kalle-dubbel.Det är en bilderbok som har varit en favorit tidigare.
Den handlar om ett djur med en kropp med två huvuden. Det ena huvudet har en hemlis för det andra och det blir en rolig händelse av det.
Den ena delen av djuret pratar om sin hemlis och den andra delen frågar och vill veta.
Så knasig bok, men Kalle gillar den!
Lördag 27 augusti 2011
Bio-intresse
Kalle kom med tidningen TV-guiden.
- Måste läsa den, sa han och kröp upp i knät med ett stort leende.
Han pekade på SF-kanalens programtablå och vi började att läsa högt, program för program.
Kalle lyssnade med stor koncentration och stort intresse. När vi hade läst färdigt såg han lite bekymrad ut.
- Hmm, sa han, men … var är … Bilar 2?
Av allt virrvarr av TV-tablåer hade han lyckats se symbolen för SF-bio och klurat ut att det borde vara bio-filmer på den kanalen.
Så rätt han tänkte, men ett år eller två för tidigt.
Fredag 26 augusti 2011
Gissnings-lek
Att gissa - hur onödigt och ointressant som helst, enligt Kalle.
Antingen är det – eller så är det inte.
Hålla på att chansa – så onödigt!
Att kunna göra en uppskattning av något i olika situationer, är bra för att kunna avgöra om något kan fungera.
Till exempel om kvadratpengen (som Kalle säger om sedlar) kan räcka eller om kiwifrukterna som finns kvar kan räcka till hela familjen.
Att uppskatta eller ibland chansa kan vara att vara ”ute på hal is” och det är lite läskigt!
Vi har börjat träna Kalle i att gissa, genom att göra leken Buller, bulleri, bock.
I början så gjorde vi på hans rygg, som man ska.
- Bulleri, bulleri, bock, hur många horn står opp? frågade vi och trummade med våra händer på hans rygg. Kalle förstod inte alls vad vi förväntade oss av honom.
Vi förklarade att han skulle säga hur många fingrar det var på hans rygg.
Han började snurra runt för att se antalet fingrar. Det var ju omöjligt att vrida huvudet tillräckligt mycket. Uppfinningsrik, som han är, drog han med oss till en spegel för att kunna se.
Efter många försök ändrade vi taktik.
Vi gjorde en annan lek. Leken ändrades till ”Bulleri, bulleri, mage”!
Vi trummade på hans mage och han vek sig av skratt eftersom han är väldigt kittlig.
- Bulleri, bulleri, mage, hur många horn står opp? frågade vi.
När ramsan var slut var det lätt för honom att ”gissa”, för han såg antalet fingrar på magen.
Att trumma på magen med en skrattande, ålande Kalle har vi gjort i flera veckor nu.
Idag gav det resultat .
Han svarade ”två” utan att titta – och det var rätt!
Bravo! :-)
Torsdag 25 augusti 2011
Pronomen-problem
Kalle rusade in i köket. Han var väldigt uppriven. Pappa stod vid diskbänken.
- Hon dödar mig, hon dööödar mig, ropade Kalle. Han hade en handduk virad runt sin nyduschade kropp.
- Vem dödar dig, frågade pappa lugnt. Eftersom vi vet att Kalle ibland använder lite fel meningsbyggnad, så förstod han att det inte var så allvarligt som det lät.
- Hon ... mamma, svarade Kalle.
- Vad är det med mamma, undrade pappa.
- Mamma ... måste plåster ... kommer blod ... ben, sa Kalle och lyckades med få ord förmedla det han vill ha sagt.
Pappa förstod att det var viktigt för Kalle, så de hämtade plåsterlådan och gick upp till mamma i badrummet.
- Titta ... hon döödar mig (fritt översatt: hon döör), sa Kalle och pekade på mammas fot.
Själv tittade han inte, han blundade hårt. Han ville inte se.
Det som hade hänt var ett kliande myggbett på foten som hade börjat blöda i duschen. När blodet blandades med duschvattnet, såg det mycket ut, men i själva verket var det bara en liten prick.
Han hade på eget initiativ ordnat med ett plåster.
Plåster är inte så vanligt på Kalle, men idag hade han tummen omplåstrad när han kom hem från skolan.
Flera gånger försökte vi att fråga vad som hade hänt, men han ville inte prata om det.
Med lite tålamod, lite avläsning av kroppsspråk och intuition tror vi att vi vet vad som hände.
Han hade sin livs första träslöjdslektion idag. De hade börjat göra båtar. På bilder vi fick från skolan såg vi att han hade sågat och slipat på sitt trästycke, den blivande båten.
Av hans kroppsspråk och några få prepositioner och några pronomen så tror vi att sågen hade råkat komma uppifrån och landat/snuddat vid tummen.
Tur att plåster finns, som kan ta bort alla bekymmer!
Onsdag 24 augusti 2011
Vilken underbar lektion vi hade idag! Kalle strålade av lycka.
Han undervisade mig! Ombytta roller.
Hela han hoppade upp och ner av glädje över att få undervisa sin mamma i konsten att fälla ner och upp en bakgavellyft (som det visst heter, har jag precis lärt mig!) på en lastbil.
Han förklarade genom att peka och visa. Han sa inte så mycket, antagligen för att han tyckte att det var så självklart. Det fanns ju instruktionsbilder, 7 olika varianter.
Någon timme tidigare hade pappa visat honom hur man gjorde. Han förstod på en gång.
Lätt som en plätt!
Vissa saker är enklare att lära och förstå än andra...
Man brukar säga att en blomma säger mer än tusen ord.
Detsamma gäller för en bild - den säger mer än tusen ord:
Tisdag 23 augusti 2011
- Han måste papper, sa Kalle ivrigt så fort han kom hem från fritids. Han hade inte ens tagit av sig skorna.
Han fick papper och penna och började snabbt att teckna. Vi trodde att han skulle fråga om ett ord som han saknade. När han helt koncentrerad hade ritat och ritat i en och en halv timme, insåg vi att han var inne i någon typ av berättelse.
- Vad gör du? frågade vi.
- Eemm ... eee ... mmm ... jag vet inte, svarade han med sitt "jag-förstår-inte-frågan"-tonfall.
3 vanliga vita A4-papper fyllde han med ett 50-tal olika figurer och former. Han var helt inne i sin produktion.
Alla 50 figurerna klipptes ut.
Nu började själva teatern.
Ett papper var kulissen som allt utspelade sig på. De 50 figurerna gick, hoppade, lekte, busade, skrattade och pratade.
Kalle ställde figurerna i ett läge - tog ett kort med kameran - flyttade figurerna en aning - tog ett kort.
Om och om igen.
125 bilder blev det och en historia som vi tyvärr inte förstod allt av, men Kalle var nöjd med den.
Hela kvällen höll han på med sin historia. När det var dags att sova hängde han med axlarna - han kunde ha fortsatt hela natten. 4 timmar blev det idag. Vi får se om intresset är kvar imorgon
Det säger en hel del om hur viktigt det är att intresset finns!
Fotograf: Kalle
Måndag 22 augusti 2011
EXTRA PRESSMEDDELANDE EXTRA PRESSMEDDELANDE EXTRA
Klockan 05.13 på måndagmorgonen vandrade Kalle in i sina föräldrars sovrum. Han gick fram till sin mamma som sov djupt. Han stannande med sitt ansikte 10 centimeter från hennes.
- Han har ingen tanden borta, sa han högt och tydligt så att mamma säkert skulle vakna.
Uttalandet fick önskad effekt - hon vaknade på en gång.
Kalle kröp upp i sängen och la sig bredvid sin mamma för att sova de sista timmarna.
- Var ÄR tanden? undrade Kalle.
- Du kanske har svalt tanden, den kanske har åkt till magen, svarade mamma.
- Hon är galen, svarade Kalle, vände sig om och somnade.
Tanden är alltså ute - och vi hittade den i sängen.
Vi trodde att Kalle skulle lägga den under kudden på en gång, men han förklarade för oss att det måste vara mörkt när man lägger den under kudden.
Det var en mycket nöjd kille som la sig att sova ikväll. Mitt under kudden la han sin tappade tand.
- Kommer kvadratpeng, sa han och somnade med ett leende.
Ungefär som i Hasse Alfredssons sång "Ska vi byta grejer?"
" ... jag byter en rostig skruv mot en cykelpump ... ".
Kalle och vi bytte " ... en gammal tand mot en tjugolapp ... ".
Söndag 21 augusti 2011
Den sitter fast!
Vid frukost gjorde Kalle den lite besvärliga upptäckten. Han hade en lös tand.
Det var länge sen han tappade en tand, men nu kunde man ana att tand 8:3, alltså tredje tanden åt höger nertill var pyttelite lös. Kalle vickade lite på den, men fortsatte att äta sin frukost.
Ju mer lös tanden blev, desto mer "ur funktion" blev det att försöka äta!
När det var dags för lunch hade Kalle vickat och dragit MYCKET på tanden. Nu hade halva tanden släppt från tandköttet och det kändes säkert obehagligt att äta. För honom var det i alla fall så obehagligt att han hoppade över lunchen. Han provade att äta en halv kubikcentimeter och sög ett tag på en köttbulle. Inte bekvämt!
Han fick ett vanligt Mariekex. Nja, det fick också vara.
Vid mellanmål försökte vi med alla möjliga "mutor", men han ville inte äta.
Den lösa tanden tog över matbehovet helt och hållet.
Nu hade hela dagen gått och det enda Kalle hade ätit var frukost!
Dessutom är hans frukostar inte de mest mättande.
2 rostmackor, lite Cheerios-flingor och 1 glas mjölk. Varje morgon!
Vid halv sju-tiden på kvällen skulle vi äta kvällsmat. Nu hängde tanden på en lös, några millimeter tjock tandköttsbit. Hur hårt Kalle än försökte så vägrade den att släppa.
- Den sitter fast, sa han uppgivet.
Vi frågade Kalle vad han skulle kunna tänka sig att äta - om han kunde äta.
- Pannkakor, svarade han snabbt - han var väl jättehungrig.
När pannkakorna var gjorda så märktes det att det var en hungrig pojke, som struntade i tanden som var lös.
Pannkakorna slank ner lika snabbt som om det varit en skål med popcorn och utan lös tand.
Han var riktigt hungrig!
När han la sig satt tanden fortfarande fast, men det var inte mycket kvar.
- Den sitter fast! konstaterade han och hade nog gett upp.
- Hmmm, den lös ... emmm ... den ut ... sen kommer pengar, sa han plötsligt och sken upp.
Tandfen är beredd!
Här är Kalle 6,5 år och har just tappat (läs "dragit ut") sin första tand.
Vi var på teckenspråksläger i Västanvik utanför Leksand.
Vi visste inte att Kalle hade en lös tand, förrän vi såg hur han tog tag i en framtand, ryckte till och tanden följde med!
Han tittade en stund på tanden - och sen kastade han iväg den på golvet.
Det var ju bara skräp, inget att ha!
Lördag 20 augusti 2011
Det är väldigt sällan som Kalle sjunger. Att sjunga gör man ofta tillsammans och det är ju inte riktigt hans grej.
Han kan många sånger, speciellt barnsånger, men sjunger dem inte.
Någon gång ibland har vi hört honom sjunga när han har varit ensam, men det händer sällan.
Han var uppe på sitt rum. Han skrattade och var glad.
Plötsligt hör vi en mycket känd melodislinga:
Det var Ödessymfonin, Beethovens femte symfoni. Han nynnade på de 8 tonerna om och om igen.
- Na - na - na - naaa, na - na -na - naaa, nynnade han och så skrattade han helt ohejdat.
Efter en stund kom han ner och gjorde rörelser i luften som om han spelade "luftpiano" och nynnade samma melodislinga. Det ville han lära sig på piano.
Vi var två som visade honom den ganska enkla melodislingan. En visade och pekade för höger hand och den andra visade för vänster hand. Kalle tyckte det var svårt.
Istället slog han ner händerna tre gånger på ett ställe och till det fjärde nerslaget flyttade han händerna lite åt vänster. Om man har lite fantasi och inte är så petig med tonerna så lät det som Ödessymfonin.
Lite senare satte vi på musiken så Kalle fick höra hela stycket. Vi förklarade för honom att musiken heter Ödessymfonin och att den som har gjort musiken heter Beethoven.
Kalle tittade fundersamt på oss fram och tillbaka.
- Hon bara skojar ... eemm .. inte Beethoven ... den är Mr Bean! upplyste Kalle oss.
Han hade hittat ett roligt klipp på YouTube med tecknade Mr Bean som skulle lära sig att spela piano. Det var just det klippet Kalle hade tittat på när han nynnade melodislingan på sitt rum.
Det är klart att det var Mr Beans musik, inte Beethovens! :-)
http://www.youtube.com/watch?v=z0Vy5sSGz90&feature=related
Fredag 19 augusti 2011
Tänk dig att du vill få hjälp med ett ord, som du saknar. Du vill veta vad namnet är på en sak.
Hur gör du om du om ditt språk inte räcker till för att förklara vad du tänker på?
Det finns många olika sätt att göra det på - eller så låter man helt enkelt bli att fråga.
Kalle ber om ett papper och en penna.
- Kom, jag visa dig, säger han och börjar att teckna på sitt papper.
Med snabba streck gör han en rund form med lite mönster på.
- Det är jorden, säger han och gör en pil mot bilden.
Pilen betyder att han vill skriva ordet och vill ha hjälp med bokstäverna.
Vi bokstaverar J + O + R + D + E + N.
Kalle skriver.
Han ritar ytterligare en cirkel och gör en pil bredvid.
- Den är månen ... skriva, säger han.
Vi bokstaverar M + Å + N + E + N.
Kalle skriver.
Han gör en tredje figur.
- Den är? frågar han.
- Kanske en planet, säger vi.
- Neej ... den är? svarar Kalle.
- En stjärna? säger vi.
Neej ... den ramlar, säger Kalle, jorden, månen rädda ... gör så, säger Kalle och visar hur figuren åker neråt.
- Det kanske är stjärnfall, säger vi och håller tummarna för att vi har förstått honom rätt.
Jaaaa, svarar Kalle, den är rätt - stjärnfall ... skriva.
Vi bokstaverar S + T + J + Ä + R + N + F + A + L + L.
Kalle skriver. Han är nöjd.
Stjärnfall var uttrycket han ville få ordet på. Han hade lyckats få oss att förstå och förmedla det till honom.
På slutet ritade han dit en planet, men den var inte intressant.
Han ville inte få namnet på den. Det räckte med ett frågetecken. :-)
En komplicerad fråga - med ett lyckligt slut!
Torsdag 18 augusti 2011
Kovändning
Och vi som trodde att vi kände Kalle ....
Här kan man verkligen prata om kovändning. Både i språklig och bildlig mening.
I språklig mening eftersom det verkligen är en oväntad och plötslig förändring.
I bildlig mening eftersom det är precis det som korna ger oss - mjölk - det handlar om.
En kort stund efter att Kalle har gått och lagt sig kom han till köket och sa att han var törstig.
Han ville väldigt gärna ha ett glas mjölk.
Vi öppnade kylskåpet och där fanns, av olika anledningar, både Arlas mellanmjölk och Klöver mellanmjölk.
Eftersom vi sen 3 mars vet att Kalle har en väldigt stark uppfattning om vilken mjölk som går att dricka och inte går att dricka, blev vi väldigt förvånade när han pekade på Klöver mellanmjölk.
Jo, den ville han ha och inte hans vanliga favorit.
Och vi som var så säkra på att vi visste vilken mjölk Kalle ville ha.
Man ska aldrig ta något för givet, allt kan förändras snabbt!
Onsdag 17 augusti 2011
Öron eller tänder?
Idag var Kalle till audiologen för att göra den årliga hörselmätningen.
Innan själva hörselmätningen tittade audiologen in i öronen för att se hur det såg ut. Det var väldigt mycket vax, som måste bort innan hörselmätningen.
En läkare kom och satte in ett instrument liknanade en tratt i örat. Hon hade en stark lampa och en lång tunn bomullstops. Hon började att försöka rensa.
Kalle har negativa minnen från ett annat tillfälle, så han var väldigt spänd. Det syntes att han kämpade mot tårarna. De hemska tårarna som han blir så rädd för när de kommer. Tårar är ett konstigt påhitt.
Hela hans kropp stretade emot. Han ville verkligen inte.
När hälften av vaxet var borta avbröts försöken att ta bort resten. Risken att skada innerörat var stor, eftersom han inte satt stilla och det var svårt att hålla fast honom.
Kalle pustade ut.
Han fick sätta sig i stolen där hörselmätningen skulle göras. Han fick ett par hörlurar och en båt i trä med gubbar som skulle plockas ut ur båten så fort han hörde ett pip.
Kalle var okoncentrerad. Rensningen av vax hade tagit på orken. Hörselmätningen gick inte så bra, så audiologen sa till att Kalle kunde ta av hörlurarna.
Kalle måste ha funderat lite på hur han skulle ta sig ur den jobbiga situationen. Han ville verkligen inte vara där.
- Inte doktor ... inte öron ... kanske tandläkare?! sa Kalle i hopp om att få byta typ av behandling.
En kreativ lösning på problemet!
Det blev avslag på hans önskemål om tandläkare.
Istället gjordes hörselmätningen färdig.
Tisdag 16 augusti 2011
- Godmorgon!
- Hej!
- Vi ses imorgon!
- Hej då!
- Godnatt!
Seden att hälsa på varandra på ett eller annat sätt gör man för att visa att man har vänliga avsikter, enligt Åke Daun. Han är professor emeritus i etnologi och har studerat fenomenet att hälsa. Han berättar att svenskar är kända utomlands för att inte hälsa, vi säger knappt hej i hissen eller på bussen.
Vi har i flera år försökt att få Kalle att svara på en hälsningsfras som "hej" eller "godmorgon".
Nu när fritids/skolan har börjat igen, kan vi fortsätta att träna på hälsningsfraserna på ett naturligt sätt.
Många vuxna i skolan har varit med i våra försök.
- Godmorgon, har personal på skolan tappert hälsat Kalle med varenda morgon hela läsåret.
Tappert, eftersom responsen har varit ett lite frånvarande "Jaaa" (på inandning), om han har reagerat alls.
Att hälsa på varandra varje gång man ses blir ju lite tjatigt, verkar han tycka.
Det kan väl räcka med en gång, så är det gjort - eller?!
Man får inte ge upp! Helt plötsligt kommer det!
Vi tänker på en händelse för ett par år sen.
Vi var hos bekanta i deras sommarstuga, alldeles vid en sjö.
Kalle och pappa skulle få låna deras eka och ro en liten stund.
Kalle hade fått en flytväst och satt sig tillrätta i båtens akter. Resten av familjen var kvar på bryggan.
Lite senare skulle vi bli bjudna på middag.
- Vi ses imorgon, ropade Kalle högt och tydligt och vinkade till oss på stranden. :-)
