Onsdag 22 juni 2011

Slutet gott - allting gott!
Tänk dig att du är ledsen över något - riktigt, riktigt ledsen.
Så fort du tänker på det börjar du att gråta.
Tänk dig att du är rädd och känner starkt obehag inför känslan "att vara ledsen, med tårar".
Du tycker att det är så obehagligt så att du inte vill att någon ser dig och riskera att den börjar att prata om det.
Tänk dig att du inte kan sätta ord på det du är ledsen för.
Du vet att du är ledsen och varför, men kan inte förklara det.
Tänk dig att känslan av ledsenhet överrumplar dig en hel dag.
Du gör allt du kan för att försöka att glömma det du är ledsen för.
Tänk dig att du har någon som hela tiden vill veta varför du är ledsen och försöker på alla sätt att förstå dig.
Du vill inte att någon ska fråga, för det går inte att förklara.

Precis så här var Kalles dag, idag.
Med jämna mellanrum blev han ledsen, tårarna började att rinna.
Så fort de kom försökte han att hålla för våra ögon, så att vi inte skulle se det eller fråga något.
Han visste inte hur han skulle hantera situationen, den var otäck!
För oss är det så svårt att se honom ledsen och veta att det är svårt att hjälpa honom.
Han har hittills inte lyckats förmedla till oss, varför han har varit ledsen.

På kvällen, när Kalle var i Majas rum, berättade jag för honom att jag lite senare ville prata med honom om varför han hade varit ledsen hela dagen.
Kalle nickade, han förstod.
Fem minuter senare kom han och tog min hand och vi gick till hans rum och satte oss tillsammans på hans kontorsstol.
Där satt vi och kramades en stund.
- Kalle, jag har sett att du har varit ledsen flera gånger idag. Kan du försöka berätta varför du har varit det? sa jag.
Kalle reagerade våldsamt. Han höll för mina ögon, med sin ena hand och min mun med den andra.
Han tryckte mitt huvud hårt bakåt.
Jag väntade - och väntade ...
Till slut släppte han den ena handen för att torka sina tårar.
- Kalle, vi kanske kan prata om det så att du inte behöver vara ledsen, sa jag när jag fick en chans att prata.
Kalle satt tyst och lyssnade. Hans tårar rann sakta.
- Han ... Kalle ... han vill inte ... flyga, sa han långsamt efter en lång paus där vi bara satt och kramades hårt.
Flyga - flyga - flyga, jag funderade och försökte att komma på vad han menade.
- Menar du flyga på studsmattan eller flyga flygplan eller vad tänker du på? frågade jag.
Kalle svarade inte.
Efter några minuters tystnad, reste han sig upp och tog min hand.
- Han ... måste ... berätta, sa han och gick till dörröppningen till Majas rum.
Vi stod en lång stund i dörröppningen. Det är bättre att vänta och se vad som händer, än att forcera.
Kalle behöver tiden!
- Du, Maja, sa Kalle till slut, han vill inte flyga.
- OK, sa Maja och undrade vad han menade.

Efter att vi hade resonerat lite om vad han menade så förstod vi. Igår hade Kalle och Maja lekt "flygplan". Den ena (Maja) låg på rygg med fötterna rakt upp i luften. Den andra (Kalle) la sin mage mot fötterna och sen tog de varandras händer och "flög" i luften.
Vi frågade om det var det han menade.
Han nickade!
Efter vår pratstund, har det varit en lugn, glad och nöjd Kalle som har skuttat omkring här hemma.

Det här var allra första gången som Kalle lyckades få oss att förstå varför han var ledsen genom att berätta det för oss.
Han kom över en stor tröskel i kommunikationens hemligheter, idag.

Här är det en annan typ av flygtur...
2,5 år gammal provsitter Kalle ett jaktflygplan på Flygets dag på Hässlö flygplats.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0