Ledigt från Mona-Lisa
Från och med idag har Kalle "semester" - från både skola och fritids. Eftersom han tycker om att vara hemma och ledig, så är det inga problem.
Det vanliga för personer med autism är ju annars ofta att man behöver samma rutiner som vanligt och då är det svårt att bryta mönstret och helt plötsligt sluta att gå till skola och fritids.

De allra första dagarna på fritids i augusti förra sommaren, alldeles när Kalle skulle börja i 2:an, hände det som vi ska berätta om nu. Det var en stark händelse och vi har haft det med oss hela läsåret. Idag återkopplade vi till händelsen och han upplevde det lika starkt nu, som då.

Redan den allra första dagen på fritids i augusti förra sommaren, fick personalen problem med Kalle när det var dags att gå till matsalen. Han stannade i kapprummet strax utanför själva matsalen.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han. Hela hans kroppsspråk visade på starkt obehag. Han vägrade att fortsätta in i matsalen. Det hela slutade med att han fick hjälp med att hämta mat och Kalle och en av pedagogerna åt på fritids istället.
Dagen efter var det samma reaktion.
- Många ansikten ... många ansikten, sa han och såg verkligen rädd ut.
Naturligtvis började både fritids-personalen och vi att fundera på vad han egentligen menade.
Många ansikten? Många ansikten!
Tyckte han att det var obehagligt med alla människor som fanns i matsalen? Var det därför han vägrade att gå in?
Det var inte riktigt likt honom, han brukar inte ens notera att det finns andra människor i samma rum som han, men det var den enda förklaring vi kom på.
När vi hämtade honom den andra dagen och personalen berättade att det hade varit på samma sätt när han skulle gå in i matsalen, så tänkte vi att vi skulle se om det gick att lura honom att gå in i matsalen.
Vi gick in i kapprummet. Det var alldeles tomt och öde, klockan var efter 16.00. Istället för att gå in i matsalen så höll vi lite mer vänster och fortsatte in i skolans personalrum. Från personalrummet gick vi sen in i matsalen. Inga problem. Vi gick runt lite i matsalen och låtsades leta efter något, för att se om det var något därinne som han var rädd för.
Ingen reaktion! Han följde så snällt med.
När vi tyckte att vi var färdiga därinne så skulle vi gå den vanliga vägen tillbaka till kapprummet. Då kom reaktionen. Kalle tvärstannade och höll för sina ögon. Han pekade lite åt höger.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han och vägrade att titta upp.
Vi tittade oss omkring och såg vad det var som han pekade på.
På väggen precis vid in/utgången till matsalen, hängde 11 tavlor med Mona-Lisa i olika skepnader. Det var amerikanska Mona-Lisa, fotomodellen Mona-Lisa, legofiguren Mona-Lisa, kraftiga Mona-Lisa och några till. De hade kommit upp alldeles innan sommarlovet hade börjat och antagligen mindes Kalle dem.

När vi tittade på de olika Mona-Lisa så såg vi direkt vad det var som skrämde honom. En av Mona-Lisorna (hmm, skriver man så i plural! ;-) ) var ansiktet borttaget på och istället var där ett läskigt robotansikte.

Vi tog ner tavlan och la den på golvet med ansiktet neråt.
- Nu, Kalle kan du titta, nu är den borta, sa vi till honom.
Kalle tog försiktigt bort handen från sina ögon och kikade direkt mot den plats där robot-Mona-Lisa hade hängt.
- Phheeuuu ... det var nära ögat, sa han och kunde gå förbi platsen.
Vi provade att gå fram och tillbaka mellan kapprummet och matsalen, några gånger - inga problem.

Idag visade vi honom bilden igen, för att se vad han skulle säga eller hur han skulle reagera.
Det tog inte mer än en tiondels sekund, så blundade han.
- Han vill inte se, sa han enkelt.

Numera hänger det alltså bara tio stycken Mona-Lisa på väggen i matsalen. En av dem är Kalle riktigt förtjust i - den som är en lego-Mona-Lisa.
Vad vore livet utan lego?