Lördag 11 juni 2011

Falskt alarm
- Haaallåååå, HAAAALLÅÅÅÅ, HAAAALLLLÅÅÅÅÅÅ! skrek Kalle.
- Aj, AJ, AAAAAJ, min aaarmmm! fortsatte han.
Vi var ute och planterade om växter. Vi släppte allt vi hade för händer och rusade in i huset.
Samtidigt med oss kom Maja rusande nerför trappan uppifrån.
Hon såg lika skärrad ut, som vi antagligen också gjorde.
Vi hittade honom samtidigt. Han låg raklång på vardagsrumsgolvet, med ena armen rakt upp i luften.
Han blundade och såg egentligen inte särskilt lidande ut.

- Kalle vad har hänt? frågade vi.
- Han gjorde ... mattan ... så, sa han samtidigt som han visade hur hans fot gled på mattan så att mattan rullade ihop sig.
- Han ... ryggen så ... armen ... upp så, visade Kalle oss.
Vi försökte att förstå, vad som hade hänt. Vi kunde också ana att det inte gjorde särskilt ont, utan att det mer var en teater som han spelade. Vi spelade med i teatern.
- Har du ont, Kalle? frågade vi.
- Neej ... inte ont ... han bara skojar, svarade Kalle allvarligt.
- Jaså, svarade vi och skrattade med Kalle.

- Varför låg du på golvet och skrek? frågade vi.
- Neej, inte varför, sa Kalle.
Vi har lärt oss att det är ingen idé att föröka att pressa honom när han säger så. Han brukar bli arg och ledsen om vi försöker att få honom att förklara något, så vi lät bli.
Han kände sig nöjd med att han hade lurat oss, trodde han.
Flera gånger visade han, hur han hade gjort, innan han började att skrika på oss.

Varför gjorde han det?
Vad ville han med "teatern"?
Det undrar vi också!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0