Fredag 17 juni 2011
Brödrost-dag
Ikväll dukade vi lite extra fint i matrummet. Vi hade gjort både förrätt, varmrätt och dessert.
Kalle förstod att det var lite extra eftersom vi hade dukat i matrummet.
Vi försökte att förklara för honom, att vi gjorde lite extra idag eftersom vi firar vår bröllopsdag.
Kalle lyssnade uppmärksamt och nickade.
Han satt tyst en stund och funderade.
- Hallå ... varför ... brödrost? frågade han efter en stunds funderande.
Oj, vi försökte att förklara ordet "brödrost" (bröllop), men det var nog lite abstrakt.
Lite lustigt var det att han hörde ordet "brödrost" istället för ordet "bröllop". Man brukar ju skoja om att brödrostar är vanliga bröllopspresenter.
Att det var lite extra festligt, märkte Kalle i alla fall!
Till förrätt hade vi gjort krustader med skagenröra och ostpinnar.
Kalle fick en "naken" hamburgare, alltså bröd-hamburgare-bröd, eftersom krustader inte är en favorit.
Till varmrätt var det helstekt innerfile med potatisgratäng från Savoi och gorgonzolasås.
Kalle åt enbart av köttet.
Desserten var chokladfondanter med jordgubbsgrädde och färska jordgubbar.
Kalle åt bara jordgubbar.
Men bäst av allt, var nog i alla fall skålen med popcorn.
Det måste vara det bästa sättet att fira en brödrost-dag på!
Det är ju trots allt fredag...
Ikväll dukade vi lite extra fint i matrummet. Vi hade gjort både förrätt, varmrätt och dessert.
Kalle förstod att det var lite extra eftersom vi hade dukat i matrummet.
Vi försökte att förklara för honom, att vi gjorde lite extra idag eftersom vi firar vår bröllopsdag.
Kalle lyssnade uppmärksamt och nickade.
Han satt tyst en stund och funderade.
- Hallå ... varför ... brödrost? frågade han efter en stunds funderande.
Oj, vi försökte att förklara ordet "brödrost" (bröllop), men det var nog lite abstrakt.
Lite lustigt var det att han hörde ordet "brödrost" istället för ordet "bröllop". Man brukar ju skoja om att brödrostar är vanliga bröllopspresenter.
Att det var lite extra festligt, märkte Kalle i alla fall!
Till förrätt hade vi gjort krustader med skagenröra och ostpinnar.
Kalle fick en "naken" hamburgare, alltså bröd-hamburgare-bröd, eftersom krustader inte är en favorit.
Till varmrätt var det helstekt innerfile med potatisgratäng från Savoi och gorgonzolasås.
Kalle åt enbart av köttet.
Desserten var chokladfondanter med jordgubbsgrädde och färska jordgubbar.
Kalle åt bara jordgubbar.
Men bäst av allt, var nog i alla fall skålen med popcorn.
Det måste vara det bästa sättet att fira en brödrost-dag på!
Det är ju trots allt fredag...
Torsdag 16 juni 2011
Ledigt från Mona-Lisa
Från och med idag har Kalle "semester" - från både skola och fritids. Eftersom han tycker om att vara hemma och ledig, så är det inga problem.
Det vanliga för personer med autism är ju annars ofta att man behöver samma rutiner som vanligt och då är det svårt att bryta mönstret och helt plötsligt sluta att gå till skola och fritids.
De allra första dagarna på fritids i augusti förra sommaren, alldeles när Kalle skulle börja i 2:an, hände det som vi ska berätta om nu. Det var en stark händelse och vi har haft det med oss hela läsåret. Idag återkopplade vi till händelsen och han upplevde det lika starkt nu, som då.
Redan den allra första dagen på fritids i augusti förra sommaren, fick personalen problem med Kalle när det var dags att gå till matsalen. Han stannade i kapprummet strax utanför själva matsalen.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han. Hela hans kroppsspråk visade på starkt obehag. Han vägrade att fortsätta in i matsalen. Det hela slutade med att han fick hjälp med att hämta mat och Kalle och en av pedagogerna åt på fritids istället.
Dagen efter var det samma reaktion.
- Många ansikten ... många ansikten, sa han och såg verkligen rädd ut.
Naturligtvis började både fritids-personalen och vi att fundera på vad han egentligen menade.
Många ansikten? Många ansikten!
Tyckte han att det var obehagligt med alla människor som fanns i matsalen? Var det därför han vägrade att gå in?
Det var inte riktigt likt honom, han brukar inte ens notera att det finns andra människor i samma rum som han, men det var den enda förklaring vi kom på.
När vi hämtade honom den andra dagen och personalen berättade att det hade varit på samma sätt när han skulle gå in i matsalen, så tänkte vi att vi skulle se om det gick att lura honom att gå in i matsalen.
Vi gick in i kapprummet. Det var alldeles tomt och öde, klockan var efter 16.00. Istället för att gå in i matsalen så höll vi lite mer vänster och fortsatte in i skolans personalrum. Från personalrummet gick vi sen in i matsalen. Inga problem. Vi gick runt lite i matsalen och låtsades leta efter något, för att se om det var något därinne som han var rädd för.
Ingen reaktion! Han följde så snällt med.
När vi tyckte att vi var färdiga därinne så skulle vi gå den vanliga vägen tillbaka till kapprummet. Då kom reaktionen. Kalle tvärstannade och höll för sina ögon. Han pekade lite åt höger.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han och vägrade att titta upp.
Vi tittade oss omkring och såg vad det var som han pekade på.
På väggen precis vid in/utgången till matsalen, hängde 11 tavlor med Mona-Lisa i olika skepnader. Det var amerikanska Mona-Lisa, fotomodellen Mona-Lisa, legofiguren Mona-Lisa, kraftiga Mona-Lisa och några till. De hade kommit upp alldeles innan sommarlovet hade börjat och antagligen mindes Kalle dem.
När vi tittade på de olika Mona-Lisa så såg vi direkt vad det var som skrämde honom. En av Mona-Lisorna (hmm, skriver man så i plural! ;-) ) var ansiktet borttaget på och istället var där ett läskigt robotansikte.
Vi tog ner tavlan och la den på golvet med ansiktet neråt.
- Nu, Kalle kan du titta, nu är den borta, sa vi till honom.
Kalle tog försiktigt bort handen från sina ögon och kikade direkt mot den plats där robot-Mona-Lisa hade hängt.
- Phheeuuu ... det var nära ögat, sa han och kunde gå förbi platsen.
Vi provade att gå fram och tillbaka mellan kapprummet och matsalen, några gånger - inga problem.
Idag visade vi honom bilden igen, för att se vad han skulle säga eller hur han skulle reagera.
Det tog inte mer än en tiondels sekund, så blundade han.
- Han vill inte se, sa han enkelt.
Numera hänger det alltså bara tio stycken Mona-Lisa på väggen i matsalen. En av dem är Kalle riktigt förtjust i - den som är en lego-Mona-Lisa.
Vad vore livet utan lego?
Från och med idag har Kalle "semester" - från både skola och fritids. Eftersom han tycker om att vara hemma och ledig, så är det inga problem.
Det vanliga för personer med autism är ju annars ofta att man behöver samma rutiner som vanligt och då är det svårt att bryta mönstret och helt plötsligt sluta att gå till skola och fritids.
De allra första dagarna på fritids i augusti förra sommaren, alldeles när Kalle skulle börja i 2:an, hände det som vi ska berätta om nu. Det var en stark händelse och vi har haft det med oss hela läsåret. Idag återkopplade vi till händelsen och han upplevde det lika starkt nu, som då.
Redan den allra första dagen på fritids i augusti förra sommaren, fick personalen problem med Kalle när det var dags att gå till matsalen. Han stannade i kapprummet strax utanför själva matsalen.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han. Hela hans kroppsspråk visade på starkt obehag. Han vägrade att fortsätta in i matsalen. Det hela slutade med att han fick hjälp med att hämta mat och Kalle och en av pedagogerna åt på fritids istället.
Dagen efter var det samma reaktion.
- Många ansikten ... många ansikten, sa han och såg verkligen rädd ut.
Naturligtvis började både fritids-personalen och vi att fundera på vad han egentligen menade.
Många ansikten? Många ansikten!
Tyckte han att det var obehagligt med alla människor som fanns i matsalen? Var det därför han vägrade att gå in?
Det var inte riktigt likt honom, han brukar inte ens notera att det finns andra människor i samma rum som han, men det var den enda förklaring vi kom på.
När vi hämtade honom den andra dagen och personalen berättade att det hade varit på samma sätt när han skulle gå in i matsalen, så tänkte vi att vi skulle se om det gick att lura honom att gå in i matsalen.
Vi gick in i kapprummet. Det var alldeles tomt och öde, klockan var efter 16.00. Istället för att gå in i matsalen så höll vi lite mer vänster och fortsatte in i skolans personalrum. Från personalrummet gick vi sen in i matsalen. Inga problem. Vi gick runt lite i matsalen och låtsades leta efter något, för att se om det var något därinne som han var rädd för.
Ingen reaktion! Han följde så snällt med.
När vi tyckte att vi var färdiga därinne så skulle vi gå den vanliga vägen tillbaka till kapprummet. Då kom reaktionen. Kalle tvärstannade och höll för sina ögon. Han pekade lite åt höger.
- Många ansikten ... många ansikten, mumlade han och vägrade att titta upp.
Vi tittade oss omkring och såg vad det var som han pekade på.
På väggen precis vid in/utgången till matsalen, hängde 11 tavlor med Mona-Lisa i olika skepnader. Det var amerikanska Mona-Lisa, fotomodellen Mona-Lisa, legofiguren Mona-Lisa, kraftiga Mona-Lisa och några till. De hade kommit upp alldeles innan sommarlovet hade börjat och antagligen mindes Kalle dem.
När vi tittade på de olika Mona-Lisa så såg vi direkt vad det var som skrämde honom. En av Mona-Lisorna (hmm, skriver man så i plural! ;-) ) var ansiktet borttaget på och istället var där ett läskigt robotansikte.
Vi tog ner tavlan och la den på golvet med ansiktet neråt.
- Nu, Kalle kan du titta, nu är den borta, sa vi till honom.
Kalle tog försiktigt bort handen från sina ögon och kikade direkt mot den plats där robot-Mona-Lisa hade hängt.
- Phheeuuu ... det var nära ögat, sa han och kunde gå förbi platsen.
Vi provade att gå fram och tillbaka mellan kapprummet och matsalen, några gånger - inga problem.
Idag visade vi honom bilden igen, för att se vad han skulle säga eller hur han skulle reagera.
Det tog inte mer än en tiondels sekund, så blundade han.
- Han vill inte se, sa han enkelt.
Numera hänger det alltså bara tio stycken Mona-Lisa på väggen i matsalen. En av dem är Kalle riktigt förtjust i - den som är en lego-Mona-Lisa.
Vad vore livet utan lego?
Onsdag 15 juni 2011
Svåra känslor
Kalle känner väldigt stort obehag när han blir ledsen, arg eller sur. Känslan skrämmer honom.
Att se andra människor ledsna, arga eller sura, gör honom osäker och lite orolig. Han vet inte riktigt hur han ska vara i de situationerna. Han känner sig väldigt obekväm.
Han kan tydligt förklara för oss om han är arg eller sur eller ledsen med sina streckgubbar med mun och ögonbryn som går åt olika håll, beroende på vilken känsla det handlar om.
Har han inte möjlighet att rita en streckgubbe, så brukar han dra med sina fingrar i våra mungipor, så att munnen åker åt rätt håll för att visa känslan.
Ibland kan det bli lite lustiga situationer, när Kalle vill stoppa in sina fingrar i våra munnar för att dra i våra mungipor, för att visa vad han känner för stunden. Det finns också situationer när man verkligen föredrar att hans fingrar är någon annanstans. Det kan vara när man kör bil eller står i matkön...
Idag när vi gick till fritids var det ganska blåsigt ute. Fobin för blåst är helt borta, så det gjorde ingenting att det blåste.
När vi kom in på fritids, sträckte Kalle sig upp och höll för mina ögon.
- Inte titta, sa han allvarligt.
Det syntes att det var något som han inte var bekväm med.
Eftersom hans hand inte riktigt täckte ögonen så kunde jag "fuska" lite och jag kikade försiktigt ut mellan två fingrar.
Jag kunde se hur han torkade sig i ögonen, med den lediga handen. Han tittade i sin handflata och torkade en gång till. Han tittade ännu en gång i sin handflata.
Han släppte mina ögon, så att jag kunde få titta, utan att tjuvkika.
- Åå ... skönt ... den är borta, sa han för sig själv och såg mycket gladare ut.
- Vad gjorde du, frågade jag, som om jag inte visste.
- Ingenting, svarade Kalle snabbt.
- Det var något som jag inte fick se, fortsatte jag.
- Han ... inte ledsen, svarade han och pekade på sig själv.
Jag förstod att det hade börjat att rinna tårar från hans ögon, antagligen av blåsten. För honom är tårar och att vara ledsen synonymer. Han kände sig antagligen väldigt illa till mods när han upptäckte tårarna och därför ville han inte visa det.
Här är Kalle 11 månader och har hittat en låda med vattenfärg.
Den orange färgen var smaskig, den rinner lika mycket som våra glädjetårar gjorde när vi "kom på" honom!
Kalle känner väldigt stort obehag när han blir ledsen, arg eller sur. Känslan skrämmer honom.
Att se andra människor ledsna, arga eller sura, gör honom osäker och lite orolig. Han vet inte riktigt hur han ska vara i de situationerna. Han känner sig väldigt obekväm.
Han kan tydligt förklara för oss om han är arg eller sur eller ledsen med sina streckgubbar med mun och ögonbryn som går åt olika håll, beroende på vilken känsla det handlar om.
Har han inte möjlighet att rita en streckgubbe, så brukar han dra med sina fingrar i våra mungipor, så att munnen åker åt rätt håll för att visa känslan.
Ibland kan det bli lite lustiga situationer, när Kalle vill stoppa in sina fingrar i våra munnar för att dra i våra mungipor, för att visa vad han känner för stunden. Det finns också situationer när man verkligen föredrar att hans fingrar är någon annanstans. Det kan vara när man kör bil eller står i matkön...
Idag när vi gick till fritids var det ganska blåsigt ute. Fobin för blåst är helt borta, så det gjorde ingenting att det blåste.
När vi kom in på fritids, sträckte Kalle sig upp och höll för mina ögon.
- Inte titta, sa han allvarligt.
Det syntes att det var något som han inte var bekväm med.
Eftersom hans hand inte riktigt täckte ögonen så kunde jag "fuska" lite och jag kikade försiktigt ut mellan två fingrar.
Jag kunde se hur han torkade sig i ögonen, med den lediga handen. Han tittade i sin handflata och torkade en gång till. Han tittade ännu en gång i sin handflata.
Han släppte mina ögon, så att jag kunde få titta, utan att tjuvkika.
- Åå ... skönt ... den är borta, sa han för sig själv och såg mycket gladare ut.
- Vad gjorde du, frågade jag, som om jag inte visste.
- Ingenting, svarade Kalle snabbt.
- Det var något som jag inte fick se, fortsatte jag.
- Han ... inte ledsen, svarade han och pekade på sig själv.
Jag förstod att det hade börjat att rinna tårar från hans ögon, antagligen av blåsten. För honom är tårar och att vara ledsen synonymer. Han kände sig antagligen väldigt illa till mods när han upptäckte tårarna och därför ville han inte visa det.
Här är Kalle 11 månader och har hittat en låda med vattenfärg.
Den orange färgen var smaskig, den rinner lika mycket som våra glädjetårar gjorde när vi "kom på" honom!
Tisdag 14 juni 2011
Musik - bara för Kalles öron
Kalle tycker om att göra saker ensam. Han kan känna sig störd om det finns fler personer, som samtidigt gör samma sak som han.
Samtidigt som han tycker om att göra saker i sin ensamhet, så är han också nyfiken på att prova nya saker.
En del saker behöver han lite hjälp och vägledning för att lyckas med.
Vi har ett glasskåp på väggen fullt med munspel. Idag kom Kalle och drog i oss. Han var intresserad av att få prova ett munspel. Han tror att dörren till skåpet är låst, så han ville ha hjälp att öppna det. Det är inte låst - men det kan han få fortsätta att tro.
Han fick hjälp med att ta fram ett lagom stort munspel för honom.
Han satte munnen mot munspelet - och blåste hårt. Det blev en enda låååång utdragen ton. Han såg nöjd ut.
Han fortsatte med att dra in luften och det blev en annan lååång ton. Det fungerade. Det blev musik.
Han fortsatte blåsa ut - blåsa in - blåsa ut - blåsa in...
Han gjorde sin egen musik.
Det vanliga är att Kalle går sin väg så fort vi uppmärksammar att han försöker sig på ett instrument. Om han sätter sig vid pianot och klinkar och vi kommer in i rummet, brukar han sluta och gå därifrån. Det är något han vill få göra i sin ensamhet.
För bara någon vecka sen sattte han sig vid pianot och klinkade med båda händer. Han gjorde precis lagom hårda nerslag på tangenterna och det blev en fin melodislinga. Vi trodde att det var Mimmi eller Maja som spelade och vi ville naturligtvis vara med i musikstunden. Det tog bara någon minut efter att vi hade kommit in i rummet, så gick han sin väg. Han ville få spela ensam.
Därför är det extra roligt de gånger han låter oss vara med när han provar sig fram på olika instrument.
Idag spelade han till och med en munspels-duett tillsammans med pappa.
Den ena spelade mer melodislinga än den andra, men båda var lika glada!
Kalle tycker om att göra saker ensam. Han kan känna sig störd om det finns fler personer, som samtidigt gör samma sak som han.
Samtidigt som han tycker om att göra saker i sin ensamhet, så är han också nyfiken på att prova nya saker.
En del saker behöver han lite hjälp och vägledning för att lyckas med.
Vi har ett glasskåp på väggen fullt med munspel. Idag kom Kalle och drog i oss. Han var intresserad av att få prova ett munspel. Han tror att dörren till skåpet är låst, så han ville ha hjälp att öppna det. Det är inte låst - men det kan han få fortsätta att tro.
Han fick hjälp med att ta fram ett lagom stort munspel för honom.
Han satte munnen mot munspelet - och blåste hårt. Det blev en enda låååång utdragen ton. Han såg nöjd ut.
Han fortsatte med att dra in luften och det blev en annan lååång ton. Det fungerade. Det blev musik.
Han fortsatte blåsa ut - blåsa in - blåsa ut - blåsa in...
Han gjorde sin egen musik.
Det vanliga är att Kalle går sin väg så fort vi uppmärksammar att han försöker sig på ett instrument. Om han sätter sig vid pianot och klinkar och vi kommer in i rummet, brukar han sluta och gå därifrån. Det är något han vill få göra i sin ensamhet.
För bara någon vecka sen sattte han sig vid pianot och klinkade med båda händer. Han gjorde precis lagom hårda nerslag på tangenterna och det blev en fin melodislinga. Vi trodde att det var Mimmi eller Maja som spelade och vi ville naturligtvis vara med i musikstunden. Det tog bara någon minut efter att vi hade kommit in i rummet, så gick han sin väg. Han ville få spela ensam.
Därför är det extra roligt de gånger han låter oss vara med när han provar sig fram på olika instrument.
Idag spelade han till och med en munspels-duett tillsammans med pappa.
Den ena spelade mer melodislinga än den andra, men båda var lika glada!
Måndag 13 juni 2011
Alternativ till räkor?
Kalle väljer oftast att följa med när vi åker till mataffären.
Han brukar hjälpa till att lägga frukt och grönsaker i påsar, att hämta olika matvaror och att dra vagnen.
Han tycker om att titta på allt som finns i mataffären. Han studerar både sånt som han gillar och sånt som han inte äter.
Idag studerade han frysdisken med skaldjur i lösvikt.
- Den är ... cirkel, sa han om de ljusgrå bläckfiskringarna.
- Den är ... kongki (konstig), sa han om pilgrimsmusslorna.
Den allra bästa kommentaren var i alla fall den om räkorna. Facket med räkor var fullt med stora, rosa räkor med skal på.
Kalle tittade länge på dem.
- Ååå ... den är ...kackerlacka, konstaterade han.
Han tänkte nog på den tama kackerlackan i en av hans favoritfilmer, Wall-E. Antagligen tyckte han att de hade vissa likheter.
Skaldjur - skadedjur. Inte så stor skillnad i stavning, men desto större skillnad i ätbarhet!
Kalle väljer oftast att följa med när vi åker till mataffären.
Han brukar hjälpa till att lägga frukt och grönsaker i påsar, att hämta olika matvaror och att dra vagnen.
Han tycker om att titta på allt som finns i mataffären. Han studerar både sånt som han gillar och sånt som han inte äter.
Idag studerade han frysdisken med skaldjur i lösvikt.
- Den är ... cirkel, sa han om de ljusgrå bläckfiskringarna.
- Den är ... kongki (konstig), sa han om pilgrimsmusslorna.
Den allra bästa kommentaren var i alla fall den om räkorna. Facket med räkor var fullt med stora, rosa räkor med skal på.
Kalle tittade länge på dem.
- Ååå ... den är ...kackerlacka, konstaterade han.
Han tänkte nog på den tama kackerlackan i en av hans favoritfilmer, Wall-E. Antagligen tyckte han att de hade vissa likheter.
Skaldjur - skadedjur. Inte så stor skillnad i stavning, men desto större skillnad i ätbarhet!
Söndag 12 juni 2011
Banan-sked
Så gott som varje dag i år, har Kalle ätit 2-3 kiwi. Det blir ungefär 350 stycken sen nyår. Han väljer alltid kiwi, även om vi har annan frukt. Vi har försökt att få honom att äta annan frukt, men det är kiwi han vill ha.
På förmiddagen idag hade vi "frukt-stund", hela familjen. Vi hade dukat fram päron, äpplen, bananer och kiwi.
Kalle valde faktiskt av sig själv att äta en banan! Årets första!?
Han fick toppen av bananen avskuren, till formen av en sked. Han tyckte att den var rolig och använde den för att äta resten av bananen. Med starkt stöd av hans hand, gick det bra.
Han åt upp bananen och drack ett glas mjölk.
Som han alltid gör efter att han har ätit något, så gick han direkt ut till studsmattan och hoppade.
När vi ett tag senare drog ut besticklådan fick vi svaret på vart banan-skeden hade tagit vägen.
Där låg den - bland andra skedar, såklart! :-)
På kvällen var det dags för en frukt igen. Den här gången valde Kalle kiwi.
På kiwi-fatet la vi hans banan-sked.
- Knasigt ... eemm ... kiwi är hård ... den kan inte, skrattade han och tog den vanliga skeden istället.
Hans tanke var säkert att den skulle ligga kvar i besticklådan, bland skedarna! :-)
Vi har lite delade meningar om det...
Så gott som varje dag i år, har Kalle ätit 2-3 kiwi. Det blir ungefär 350 stycken sen nyår. Han väljer alltid kiwi, även om vi har annan frukt. Vi har försökt att få honom att äta annan frukt, men det är kiwi han vill ha.
På förmiddagen idag hade vi "frukt-stund", hela familjen. Vi hade dukat fram päron, äpplen, bananer och kiwi.
Kalle valde faktiskt av sig själv att äta en banan! Årets första!?
Han fick toppen av bananen avskuren, till formen av en sked. Han tyckte att den var rolig och använde den för att äta resten av bananen. Med starkt stöd av hans hand, gick det bra.
Han åt upp bananen och drack ett glas mjölk.
Som han alltid gör efter att han har ätit något, så gick han direkt ut till studsmattan och hoppade.
När vi ett tag senare drog ut besticklådan fick vi svaret på vart banan-skeden hade tagit vägen.
Där låg den - bland andra skedar, såklart! :-)
På kvällen var det dags för en frukt igen. Den här gången valde Kalle kiwi.
På kiwi-fatet la vi hans banan-sked.
- Knasigt ... eemm ... kiwi är hård ... den kan inte, skrattade han och tog den vanliga skeden istället.
Hans tanke var säkert att den skulle ligga kvar i besticklådan, bland skedarna! :-)
Vi har lite delade meningar om det...
Lördag 11 juni 2011
Falskt alarm
- Haaallåååå, HAAAALLÅÅÅÅ, HAAAALLLLÅÅÅÅÅÅ! skrek Kalle.
- Aj, AJ, AAAAAJ, min aaarmmm! fortsatte han.
Vi var ute och planterade om växter. Vi släppte allt vi hade för händer och rusade in i huset.
Samtidigt med oss kom Maja rusande nerför trappan uppifrån.
Hon såg lika skärrad ut, som vi antagligen också gjorde.
Vi hittade honom samtidigt. Han låg raklång på vardagsrumsgolvet, med ena armen rakt upp i luften.
Han blundade och såg egentligen inte särskilt lidande ut.
- Kalle vad har hänt? frågade vi.
- Han gjorde ... mattan ... så, sa han samtidigt som han visade hur hans fot gled på mattan så att mattan rullade ihop sig.
- Han ... ryggen så ... armen ... upp så, visade Kalle oss.
Vi försökte att förstå, vad som hade hänt. Vi kunde också ana att det inte gjorde särskilt ont, utan att det mer var en teater som han spelade. Vi spelade med i teatern.
- Har du ont, Kalle? frågade vi.
- Neej ... inte ont ... han bara skojar, svarade Kalle allvarligt.
- Jaså, svarade vi och skrattade med Kalle.
- Varför låg du på golvet och skrek? frågade vi.
- Neej, inte varför, sa Kalle.
Vi har lärt oss att det är ingen idé att föröka att pressa honom när han säger så. Han brukar bli arg och ledsen om vi försöker att få honom att förklara något, så vi lät bli.
Han kände sig nöjd med att han hade lurat oss, trodde han.
Flera gånger visade han, hur han hade gjort, innan han började att skrika på oss.
Varför gjorde han det?
Vad ville han med "teatern"?
Det undrar vi också!
- Haaallåååå, HAAAALLÅÅÅÅ, HAAAALLLLÅÅÅÅÅÅ! skrek Kalle.
- Aj, AJ, AAAAAJ, min aaarmmm! fortsatte han.
Vi var ute och planterade om växter. Vi släppte allt vi hade för händer och rusade in i huset.
Samtidigt med oss kom Maja rusande nerför trappan uppifrån.
Hon såg lika skärrad ut, som vi antagligen också gjorde.
Vi hittade honom samtidigt. Han låg raklång på vardagsrumsgolvet, med ena armen rakt upp i luften.
Han blundade och såg egentligen inte särskilt lidande ut.
- Kalle vad har hänt? frågade vi.
- Han gjorde ... mattan ... så, sa han samtidigt som han visade hur hans fot gled på mattan så att mattan rullade ihop sig.
- Han ... ryggen så ... armen ... upp så, visade Kalle oss.
Vi försökte att förstå, vad som hade hänt. Vi kunde också ana att det inte gjorde särskilt ont, utan att det mer var en teater som han spelade. Vi spelade med i teatern.
- Har du ont, Kalle? frågade vi.
- Neej ... inte ont ... han bara skojar, svarade Kalle allvarligt.
- Jaså, svarade vi och skrattade med Kalle.
- Varför låg du på golvet och skrek? frågade vi.
- Neej, inte varför, sa Kalle.
Vi har lärt oss att det är ingen idé att föröka att pressa honom när han säger så. Han brukar bli arg och ledsen om vi försöker att få honom att förklara något, så vi lät bli.
Han kände sig nöjd med att han hade lurat oss, trodde han.
Flera gånger visade han, hur han hade gjort, innan han började att skrika på oss.
Varför gjorde han det?
Vad ville han med "teatern"?
Det undrar vi också!
Fredag 10 juni 2011
Fest, på Kalles sätt
Idag tog Kalles äldsta kusin studenten.
Massor, massor av människor på skolgården. Ännu mer människor när studenterna började att "springa ut".
Massor, massor av ljud, alldeles öronbedövande, när lövade traktorer och vagnar körde kortegen igenom centrum.
Det måste vara väldigt frustrerande att vara instängd mellan massor av människor och inte kunna se mer än ett par decimeter framför sig.
Kalle visade med sitt kroppsspråk att han inte tyckte om situationen. Men han fann sig i den. Han försökte ett tag att klättra upp på oss, så att han skulle kunna se sig omkring, men insåg att det var helt omöjligt.
Han var riktigt duktig.
Efter stan åkte vi hem till den nybakade studenten som bjöd på öppet hus, med stor mat- och tårtbuffé.
Totalt var vi 50 personer inklusive studenten.
Alldeles onödigt många människor, i Kalles smak.
Vi minglade runt eller satt i grupper och pratade. Inget av det är Kalles favoritsysslor. Han minglar gärna runt, men helst utan att börja prata med någon.
Vad kan man hitta på bland så många människor, utan att dra sig undan helt?
Man kan hitta en Kyosho-katalog, med radiostyrda bilar, båtar och flygplan. Hittar man dessutom ett ostört hörn i soffan, så är det perfekt.
Man kan sätta sig på fotbollen och titta på insekterna och växterna i gräsmattan.
Man kan studera myrorna på pionens knoppar.
Man kan spana in den otroliga tårtbuffén.
Kalle är fascinerad av tårtor. Han vet precis hur trolleriet "att baka en tårta" går till. Han vet vilka ingredienser det är i en tårta, hur man blandar och att den ska gräddas i ugnen för att bli klar.
Gillar han att äta tårta, då?
Aldrig i livet. Det är inte ätbart.
Fram till idag, vill säga. När gästerna hade börjat att ta av tårtorna kom han och hämtade oss och pekade på prinsesstårtan. Vi blev lite förvånade, när vi förstod vad han ville. Han ville verkligen smaka på tårtan. Av fri vilja!
Vi hjälpte honom att skära en bit av tårtan. Han börajde att äta ... och åt upp den.
Han till och med gillade den!
Man kan läsa Kalle Anka-tidningar. Det måste ha varit en lyckodag för han hittade fem rutor i en Kalle Anka-tidning på 75 sidor, som handlade om tårtor. De rutorna fick vi läsa säkert tio gånger. Han tog med tidningen till tårtresterna och jämförde dem. I tidningen var de höga och liknade pyramider, på bordet var de mer platta, konstaterade han.
Man kan be om ett papper och en penna. Det här var fem fina Kalle Anka-rutor, som måste förevigas.
... och när man har gjort alla de här sakerna, så säger mamma och pappa att det är dags att åka hem!
Tänk vad mycket man kan hitta på, bland så många människor och ändå få vara ifred.
Det var en bra dag!
Både för Kalle och den nyblivna studenten! :-)
Idag tog Kalles äldsta kusin studenten.
Massor, massor av människor på skolgården. Ännu mer människor när studenterna började att "springa ut".
Massor, massor av ljud, alldeles öronbedövande, när lövade traktorer och vagnar körde kortegen igenom centrum.
Det måste vara väldigt frustrerande att vara instängd mellan massor av människor och inte kunna se mer än ett par decimeter framför sig.
Kalle visade med sitt kroppsspråk att han inte tyckte om situationen. Men han fann sig i den. Han försökte ett tag att klättra upp på oss, så att han skulle kunna se sig omkring, men insåg att det var helt omöjligt.
Han var riktigt duktig.
Efter stan åkte vi hem till den nybakade studenten som bjöd på öppet hus, med stor mat- och tårtbuffé.
Totalt var vi 50 personer inklusive studenten.
Alldeles onödigt många människor, i Kalles smak.
Vi minglade runt eller satt i grupper och pratade. Inget av det är Kalles favoritsysslor. Han minglar gärna runt, men helst utan att börja prata med någon.
Vad kan man hitta på bland så många människor, utan att dra sig undan helt?
Man kan hitta en Kyosho-katalog, med radiostyrda bilar, båtar och flygplan. Hittar man dessutom ett ostört hörn i soffan, så är det perfekt.
Man kan sätta sig på fotbollen och titta på insekterna och växterna i gräsmattan.
Man kan studera myrorna på pionens knoppar.
Man kan spana in den otroliga tårtbuffén.
Kalle är fascinerad av tårtor. Han vet precis hur trolleriet "att baka en tårta" går till. Han vet vilka ingredienser det är i en tårta, hur man blandar och att den ska gräddas i ugnen för att bli klar.
Gillar han att äta tårta, då?
Aldrig i livet. Det är inte ätbart.
Fram till idag, vill säga. När gästerna hade börjat att ta av tårtorna kom han och hämtade oss och pekade på prinsesstårtan. Vi blev lite förvånade, när vi förstod vad han ville. Han ville verkligen smaka på tårtan. Av fri vilja!
Vi hjälpte honom att skära en bit av tårtan. Han börajde att äta ... och åt upp den.
Han till och med gillade den!
Man kan läsa Kalle Anka-tidningar. Det måste ha varit en lyckodag för han hittade fem rutor i en Kalle Anka-tidning på 75 sidor, som handlade om tårtor. De rutorna fick vi läsa säkert tio gånger. Han tog med tidningen till tårtresterna och jämförde dem. I tidningen var de höga och liknade pyramider, på bordet var de mer platta, konstaterade han.
Man kan be om ett papper och en penna. Det här var fem fina Kalle Anka-rutor, som måste förevigas.
... och när man har gjort alla de här sakerna, så säger mamma och pappa att det är dags att åka hem!
Tänk vad mycket man kan hitta på, bland så många människor och ändå få vara ifred.
Det var en bra dag!
Både för Kalle och den nyblivna studenten! :-)
Torsdag 9 juni 2011
Röda kvadrater med spagetti
Idag på morgonen slog Kalle in 4 paket, med ekologiska gelehjätan i. Paketen skulle han ge till de lärare som jobbar i hans klass.
Rött papper, med vitt snöre. Kalle gillar paket, speciellt om det är han som får öppna dem.
- Nästan ut en rääckaröunu, sa han när han höll i det vita snöret som rullade ihop sig.
Rääckaröunu uttalas med amerikanskt uttal på r:en och betoning på ä och ö =makaroner. Det uttalet har han haft länge. Vi skrev om det 25 juli 2010.
- Nej, nästan ut en bagecki, sa han sen och syftade fortfarande på snöret.
Bagecki? Spagetti, såklart!
Dagens första två liknelser.
När paketen började bli färdiga tittade han noga på dem och fortsatte in på geometrins område, ett favoritämne.
- Röd + kvadrat = paket.
- Röd + cirkel = nej.
- Röd + triangel = nej.
- Röd + kvadrat = ja.
Där hade han bearbetat dem färdigt och la ner de röda kvadratiska paketen med spagettisnören i påsen, för att ge till sina lärare.
Kalle hann med två skolavslutningar idag. Den första var Majas avslutning.
Vi satte oss tillrätta i de sköna fåtöljerna och Kalle insåg säkert att det skulle vara något på scenen där långt fram. Av erfarenhet vet han att det ofta kan vara lite halvt ointressant i hans tycke.
Den här insikten gjorde nog att han kom på en bra idé.
- Du, hallå, var är Nintendo, sa han och pekade på vägguttaget nere vid fötterna.
Det hade ju verkligen varit perfekt med ett Nintendo, så att han kunde spela något Super Mario-spel, tyckte han. Skulle laddningen ta slut, så fanns det ju uttag alldeles där han satt. :-)
Idag på morgonen slog Kalle in 4 paket, med ekologiska gelehjätan i. Paketen skulle han ge till de lärare som jobbar i hans klass.
Rött papper, med vitt snöre. Kalle gillar paket, speciellt om det är han som får öppna dem.
- Nästan ut en rääckaröunu, sa han när han höll i det vita snöret som rullade ihop sig.
Rääckaröunu uttalas med amerikanskt uttal på r:en och betoning på ä och ö =makaroner. Det uttalet har han haft länge. Vi skrev om det 25 juli 2010.
- Nej, nästan ut en bagecki, sa han sen och syftade fortfarande på snöret.
Bagecki? Spagetti, såklart!
Dagens första två liknelser.
När paketen började bli färdiga tittade han noga på dem och fortsatte in på geometrins område, ett favoritämne.
- Röd + kvadrat = paket.
- Röd + cirkel = nej.
- Röd + triangel = nej.
- Röd + kvadrat = ja.
Där hade han bearbetat dem färdigt och la ner de röda kvadratiska paketen med spagettisnören i påsen, för att ge till sina lärare.
Kalle hann med två skolavslutningar idag. Den första var Majas avslutning.
Vi satte oss tillrätta i de sköna fåtöljerna och Kalle insåg säkert att det skulle vara något på scenen där långt fram. Av erfarenhet vet han att det ofta kan vara lite halvt ointressant i hans tycke.
Den här insikten gjorde nog att han kom på en bra idé.
- Du, hallå, var är Nintendo, sa han och pekade på vägguttaget nere vid fötterna.
Det hade ju verkligen varit perfekt med ett Nintendo, så att han kunde spela något Super Mario-spel, tyckte han. Skulle laddningen ta slut, så fanns det ju uttag alldeles där han satt. :-)
Onsdag 8 juni 2011
Ny hälsningsfras
- Hej mamma, var har du dina kalsonger? sa Kalle när vi sågs ute i trädgården.
Jag kom precis hem från jobbet. Han hade hunnit med att bada.
Han hoppade på studsmattan. Jag kunde se att han nyligen hade badat, hans hår var blött.
Badbyxorna hade han inte inte kvar - han hoppade naken.
Han var väldigt nöjd.
Eftersom vår studsmatta står vid tomtgränsen, alldeles nära våra trevliga grannars tomt, så känns det bättre om han något klädesplagg på sig.
Alltid när Kalle har badat så går han direkt till studsmattan. Det är en rutin och han följer samma mönster varje gång. Han brukar hoppa ett tag med badbyxorna på. När kroppen har börjat att torka så tar han av sig badbyxorna och fortsätter att hoppa- naken. Eftersom han badar ganska många gånger på en dag, så blir det många tillfällen att leta efter hans kalsonger. Han kan ha lagt dem var som helst - ute eller inne.
Vi brukar fråga honom var de är. Han brukar inte kunna svara på frågan. Han har nog glömt var han la dem.
Han insåg säkert att jag antagligen skulle fråga honom om var hans kalsonger var, så han såg till att överrumpla mig. Smart drag!
Efter det, har vi andra i familjen börjat att hälsa på varandra så fort vi ses.
- Var har du dina kalsonger, säger vi till varandra. Eftersom de flesta av oss inte använder kalsonger, blir det lite roligt! :-)
Kalles badbyxor på tork!
- Hej mamma, var har du dina kalsonger? sa Kalle när vi sågs ute i trädgården.
Jag kom precis hem från jobbet. Han hade hunnit med att bada.
Han hoppade på studsmattan. Jag kunde se att han nyligen hade badat, hans hår var blött.
Badbyxorna hade han inte inte kvar - han hoppade naken.
Han var väldigt nöjd.
Eftersom vår studsmatta står vid tomtgränsen, alldeles nära våra trevliga grannars tomt, så känns det bättre om han något klädesplagg på sig.
Alltid när Kalle har badat så går han direkt till studsmattan. Det är en rutin och han följer samma mönster varje gång. Han brukar hoppa ett tag med badbyxorna på. När kroppen har börjat att torka så tar han av sig badbyxorna och fortsätter att hoppa- naken. Eftersom han badar ganska många gånger på en dag, så blir det många tillfällen att leta efter hans kalsonger. Han kan ha lagt dem var som helst - ute eller inne.
Vi brukar fråga honom var de är. Han brukar inte kunna svara på frågan. Han har nog glömt var han la dem.
Han insåg säkert att jag antagligen skulle fråga honom om var hans kalsonger var, så han såg till att överrumpla mig. Smart drag!
Efter det, har vi andra i familjen börjat att hälsa på varandra så fort vi ses.
- Var har du dina kalsonger, säger vi till varandra. Eftersom de flesta av oss inte använder kalsonger, blir det lite roligt! :-)
Kalles badbyxor på tork!
Tisdag 7 juni 2011
Porträtt på olika sätt
Att teckna ansikten, kan vara riktigt svårt.
Om de ska bli riktigt bra, måste man träna många gånger.
Man får jämföra avstånd i förhållande till varandra. Man får titta på former, färger och skuggor.
Var ska näsan sitta? I mitten av ansiktet eller en bit upp eller en bit ner?
Var ska öronen vara? På sidorna, men hur högt upp?
Ögonen, ögonbrynen, håret, näsborrarna, munnen, hakan?
Det är mycket att tänka på.
För några veckor sen gjorde Kalle det här fina självporträttet i skolan. Han hade fått en spegel och hade själv försökt att pricka in var de olika delarna i ansiktet skulle sitta.
Det verkar som om näsborrarna var de svåraste att få till. De blev som runda ringar under näsan.
Ögonen har han placerat alldeles rätt - mitt i ansiktet. Ofta brukar ögonen komma väldigt högt upp i ansiktet, men Kalles placering är helt rätt.
Självporträttet är monterat på en bit plywood med en hängare högst upp.
Visst är den fin?
Idag kom han hem med ett nytt porträtt. Det är ett porträtt i helfigur.
Han har lagt ner mycket möda på hela bilden. Kalles lärare berättade att de hade diskuterat fram var de skulle placera näsan, ögonen, munnen, knapparna, mustaschen och allt annat.
Allt är färglagt med stort tålamod och den har alla detaljer rätt.
Det är ett mycket stort porträtt - 75 cm x 125 cm.
Naturligtvis är det på Super Mario!
När porträttet var färdigt, så fick Kalle hjälp av sin lärare och träslöjdsläraren på skolan att göra en ram till det fina porträttet.
Gissa om han var stolt när vi kom till kapprummet på fritids och han kunde visa sitt senaste verk! :-)
Att teckna ansikten, kan vara riktigt svårt.
Om de ska bli riktigt bra, måste man träna många gånger.
Man får jämföra avstånd i förhållande till varandra. Man får titta på former, färger och skuggor.
Var ska näsan sitta? I mitten av ansiktet eller en bit upp eller en bit ner?
Var ska öronen vara? På sidorna, men hur högt upp?
Ögonen, ögonbrynen, håret, näsborrarna, munnen, hakan?
Det är mycket att tänka på.
För några veckor sen gjorde Kalle det här fina självporträttet i skolan. Han hade fått en spegel och hade själv försökt att pricka in var de olika delarna i ansiktet skulle sitta.
Det verkar som om näsborrarna var de svåraste att få till. De blev som runda ringar under näsan.
Ögonen har han placerat alldeles rätt - mitt i ansiktet. Ofta brukar ögonen komma väldigt högt upp i ansiktet, men Kalles placering är helt rätt.
Självporträttet är monterat på en bit plywood med en hängare högst upp.
Visst är den fin?
Idag kom han hem med ett nytt porträtt. Det är ett porträtt i helfigur.
Han har lagt ner mycket möda på hela bilden. Kalles lärare berättade att de hade diskuterat fram var de skulle placera näsan, ögonen, munnen, knapparna, mustaschen och allt annat.
Allt är färglagt med stort tålamod och den har alla detaljer rätt.
Det är ett mycket stort porträtt - 75 cm x 125 cm.
Naturligtvis är det på Super Mario!
När porträttet var färdigt, så fick Kalle hjälp av sin lärare och träslöjdsläraren på skolan att göra en ram till det fina porträttet.
Gissa om han var stolt när vi kom till kapprummet på fritids och han kunde visa sitt senaste verk! :-)
Måndag 6 juni
Läsk-bubblor
Kalle tycker verkligen om att bada. Sjö, pool ute eller pool inne, spelar ingen roll. Allt är roligt!
Allt utom vårt bubbelbadkar. Där får han nästan ångest när bubblorna är på. Ganska nyligen kunde han förklara för oss att han var rädd för alla spöken som han tror finns i hålen i badkaret.
Vi skrev om det 27 december 2010 .
Idag skulle Kalle få bada i ett spabad ute. Vattnet var nästan 30 grader varmt.
Vi funderade lite på om vi skulle starta bubblorna eller inte. Hur skulle han reagera om det var bubblor?
Skulle han reagera på samma sätt som när han badar i vårt bubbelbadkar inne?
Skulle han vägra att nudda botten?
Vi bestämde oss för att slå på bubblorna nästan på en gång. Vi väntade på en reaktion av något slag. Kalle visade ingenting.
Han satte på sig cykolpet och började att dyka ner under ytan. Han dök långt ner under vattenytan, simmade runt lite och sen upp igen. Han dök ner till ett runt litet fönster där han kunde titta ut. Han var upprymd och glad. När han hade dykt upp och ner några gånger hoppade han upp, så att vattnet yrde åt alla håll.
- Ngäckang uk eng läck (ser nästan ut som läsk), ropade han glatt och syftade antagligen på alla bubblor i vattnet.
Inga spöken här inte!
Han badar alltså hellre i läsk, än bland spöken! :-)
Kalle tycker verkligen om att bada. Sjö, pool ute eller pool inne, spelar ingen roll. Allt är roligt!
Allt utom vårt bubbelbadkar. Där får han nästan ångest när bubblorna är på. Ganska nyligen kunde han förklara för oss att han var rädd för alla spöken som han tror finns i hålen i badkaret.
Vi skrev om det 27 december 2010 .
Idag skulle Kalle få bada i ett spabad ute. Vattnet var nästan 30 grader varmt.
Vi funderade lite på om vi skulle starta bubblorna eller inte. Hur skulle han reagera om det var bubblor?
Skulle han reagera på samma sätt som när han badar i vårt bubbelbadkar inne?
Skulle han vägra att nudda botten?
Vi bestämde oss för att slå på bubblorna nästan på en gång. Vi väntade på en reaktion av något slag. Kalle visade ingenting.
Han satte på sig cykolpet och började att dyka ner under ytan. Han dök långt ner under vattenytan, simmade runt lite och sen upp igen. Han dök ner till ett runt litet fönster där han kunde titta ut. Han var upprymd och glad. När han hade dykt upp och ner några gånger hoppade han upp, så att vattnet yrde åt alla håll.
- Ngäckang uk eng läck (ser nästan ut som läsk), ropade han glatt och syftade antagligen på alla bubblor i vattnet.
Inga spöken här inte!
Han badar alltså hellre i läsk, än bland spöken! :-)
Söndag 5 juni 2011
Kvantitet och kvalitet
Ännu en Mario-dag...
Trots en varm och skön dag, har Kalle haft en riktig bygga-så-många-Mario-som-möjligt-dag.
Han är så uppfinningsrik när det gäller att variera sina figurer, trots att alla är Mario.
Dagens första tre Mario-figurer, hade väldigt "tunna" kroppar, utan alla detaljer.
Så fort han hade visat oss de tre Mario-figurerna, så gick han tillbaka till sitt rum och de tre figurerna fick en total make-over. Han byggde också en fjärde Mario.
De fyra tog han snabbt isär och byggde bara en liten Mario.
Mellan de olika byggena hoppade han upp i sin säng och spelade Nintendo.
Självklart spelade han Super Mario.
Varför?
Jo, han behövde inspiration till nya figurer, såklart.
Ett nytt bygge av hans vanligaste Mario-figur:
Kalle hade med sig Mario, även till matbordet.
Mellan varven lämande Kalle sitt rum och byggandet, för att gå ut och hoppa studsmatta och bada.
Han har en inbyggd funktion, som alla skulle behöva. När han har varit stilla för länge, ser han själv till att röra på sig. Mario väntade snällt på mattan i Kalles rum.
Han bestämde sig för att mäta sina figurer. Trots att han har en linjal, så använde han ett helt annat sätt att mäta höjden på.
Han la en figur på sin white-board och skrev siffror till höger om den. När stapeln med siffror blev lika hög som figuren, så ringade han in den siffran. Så hög var Mario.
Den här Mario var 10. Vilken enhet det handlar om, fick vi aldrig svar på.
Han mätte också den stora Mario, som var 16.
Fortfarande ingen enhet, men Kalle var väldigt nöjd med att det stämde.
Den som var 10 var mycket mindre än den som var 16.
Ett användbart system att mäta med, men kanske inte så precist.
Ännu en Mario-dag...
Trots en varm och skön dag, har Kalle haft en riktig bygga-så-många-Mario-som-möjligt-dag.
Han är så uppfinningsrik när det gäller att variera sina figurer, trots att alla är Mario.
Dagens första tre Mario-figurer, hade väldigt "tunna" kroppar, utan alla detaljer.
Så fort han hade visat oss de tre Mario-figurerna, så gick han tillbaka till sitt rum och de tre figurerna fick en total make-over. Han byggde också en fjärde Mario.
De fyra tog han snabbt isär och byggde bara en liten Mario.
Mellan de olika byggena hoppade han upp i sin säng och spelade Nintendo.
Självklart spelade han Super Mario.
Varför?
Jo, han behövde inspiration till nya figurer, såklart.
Ett nytt bygge av hans vanligaste Mario-figur:
Kalle hade med sig Mario, även till matbordet.
Mellan varven lämande Kalle sitt rum och byggandet, för att gå ut och hoppa studsmatta och bada.
Han har en inbyggd funktion, som alla skulle behöva. När han har varit stilla för länge, ser han själv till att röra på sig. Mario väntade snällt på mattan i Kalles rum.
Han bestämde sig för att mäta sina figurer. Trots att han har en linjal, så använde han ett helt annat sätt att mäta höjden på.
Han la en figur på sin white-board och skrev siffror till höger om den. När stapeln med siffror blev lika hög som figuren, så ringade han in den siffran. Så hög var Mario.
Den här Mario var 10. Vilken enhet det handlar om, fick vi aldrig svar på.
Han mätte också den stora Mario, som var 16.
Fortfarande ingen enhet, men Kalle var väldigt nöjd med att det stämde.
Den som var 10 var mycket mindre än den som var 16.
Ett användbart system att mäta med, men kanske inte så precist.
Lördag 4 juni 2011
Skynda på olika sätt
Glass är inte en favorit. En kiwi är värd mycket, mycket mer.
Kalle äter en viss glass under en period och sen byter han till en annan.
Den glass som han har accepterat under flest perioder är Piggelin. Det har också fungerat med Cornetto (bara den med jordgubbssmak), GB Sandwich och Trollerimix. När han har haft en period med någon av glassarna så har han vägrat att äta av de glassar som han tidigare gillade. Det har varit, och är, en chansning när vi köper glass. Vi vet aldrig om den kommer att bli uppäten av Kalle eller inte.
Idag var vi i Stadsparken och blev sugna på glass. Mjukglasskön var riktigt lång, men vi gick in till handelsboden där de har vanlig "frysboxglass", men av ett lite ovanligt märke.
De glassar som Kalle gillar fanns inte. Det fanns inte något som liknade de som han äter. Ingen ljusgrön isglass, ingen strut med vanilglass och en liten klick jordgubbssylt, ingen med bruna kex med vaniljglass emellan.
Kalle fick titta på bilderna på glasslistan. Ingen var riktigt bra. Till slut enades vi om en pinne med bara jordgubbsglass. Inget strössel, inget, överdrag, ingen strut, inget annat är bara glass.
Kalle nickade, den var OK. Han fick hjälp med att ta av papperet och började att äta av den.
Vi strosade i parken samtidigt som vi åt av glassarna.
Eftersom det var riktigt varmt idag, så började glassen att smälta snabbt. Kalle har inte så stor vana av att äta glasspinnar så han blev nog lite förvånad när han såg hur glassen började att rinna nerför handen.
- Kalle, du måste skynda dig, sa Maja.
- Jaahaaa, sa Kalle och ökade på stegen och började att småspringa. Han sprang snabbt ifrån oss. Maja hade ju sagt att han skulle skynda sig och han tog det bokstavligt.
Maja ökade stegen och kom ikapp Kalle.
- Neej, du måste skynda dig att slicka bort det som rinner för glassen smälter, sa Maja för att göra det mer tydligt för Kalle.
- Jaahaaa, sa Kalle och saktade ner stegen. Han fixade glassen efter bästa förmåga.
En smältande glass i gassande sol, är inte det lättaste att ta hand om...
Fredag 3 juni 2011
Arg eller sur?
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och tog min hand.
Han ville visa något.
Vi gick till vår trappa. Kalle böjde sig fram och pekade.
Där på ett trappsteg var det två insekter som hade fångat Kalles uppmärksamhet.
Efter lite forskande så vet vi nu att det var två stycken eldlöss, som satt "ihopklistrade" med bakdelarna mot varandra. Vi antar att de parade sig.
Eftersom vi trodde att Kalle var fascinerad att de satt ihop med varandra, så började vi att förklara att de gjorde nya insekter.
Kalle lyssnade intresserat.
- Den sur ... eller kanske ... den arg, sa han och tittade nära på de båda eldlössen samtidigt som han drog i sina egna mungipor.
Då förstod vi - han tittade på mönstret på eldlusens rygg.
Det ser väl alla att de svarta prickarna på eldlusens rygg ser ut som ögon, näsa och mun (med bister min)!
Vi har också lärt oss något idag - att den här insekten heter eldlus.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eldlus
- Kom ... jag visa dig, sa Kalle och tog min hand.
Han ville visa något.
Vi gick till vår trappa. Kalle böjde sig fram och pekade.
Där på ett trappsteg var det två insekter som hade fångat Kalles uppmärksamhet.
Efter lite forskande så vet vi nu att det var två stycken eldlöss, som satt "ihopklistrade" med bakdelarna mot varandra. Vi antar att de parade sig.
Eftersom vi trodde att Kalle var fascinerad att de satt ihop med varandra, så började vi att förklara att de gjorde nya insekter.
Kalle lyssnade intresserat.
- Den sur ... eller kanske ... den arg, sa han och tittade nära på de båda eldlössen samtidigt som han drog i sina egna mungipor.
Då förstod vi - han tittade på mönstret på eldlusens rygg.
Det ser väl alla att de svarta prickarna på eldlusens rygg ser ut som ögon, näsa och mun (med bister min)!
Vi har också lärt oss något idag - att den här insekten heter eldlus.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Eldlus
Torsdag 2 juni 2011
Gurk-lunch
Kalle har väldigt bestämda regler för vad som får ligga på hans tallrik och hur maten ligger på tallriken.
De olika sakerna får absolut inte snudda vid varandra. Förutom ketchup, för den måste liggå på.
På tallriken får bara ligga sånt som han kan tänka sig att äta. Om det finns något oätligt på tallriken, som ris, varmkorv eller glass, så petar han på det så att det trillar över kanten och hamnar på bordet istället.
Som förälder finns det tillfällen när man kanske inte följer regelboken helt och hållet. Det finns tillfällen då det kan vara ok att "retas". Vi har under en väldigt lång tid testat Kalles tålamod, genom att lägga något av allt han inte äter, på hans tallrik tillsammans med det han tänker äta.
Kalle har reagerat med att peta det oönskade över tallrikskanten och grymtat lite irriterat. Eller så har han kastat det på någon av våra tallrikar. Han har alltid visat missnöje.
Idag var det morotssoppa och pannkakor till lunch.Kalle smakar alltid på soppan innan han får pannkakor.
Istället för soppa fick han en hel tallrik med gurkbitar i den djupa tallriken. En alldeles oätlig grönsak, i Kalles ögon.
Vi gjorde det, för att se hur han skulle reagera.
Skulle han peta alla gurkbitarna över tallrikskanten och ner på bordet?
Eller skulle han lägga över dem på våra tallrikar?
Skulle han bli sur och irriterad?
Reaktionen blev inte alls som den brukar. Han gjorde inget av det vi hade förväntat oss.
Han bara skrattade åt situationen, ett gurglande, glatt skratt.
Han insåg att hans föräldrar gick över gränsen för vad som var rimligt!
Nästa steg får kanske bli att försöka få honom att i alla fall smaka på gurka, en av de saker som är oätliga i hans ögon.
Kalle har väldigt bestämda regler för vad som får ligga på hans tallrik och hur maten ligger på tallriken.
De olika sakerna får absolut inte snudda vid varandra. Förutom ketchup, för den måste liggå på.
På tallriken får bara ligga sånt som han kan tänka sig att äta. Om det finns något oätligt på tallriken, som ris, varmkorv eller glass, så petar han på det så att det trillar över kanten och hamnar på bordet istället.
Som förälder finns det tillfällen när man kanske inte följer regelboken helt och hållet. Det finns tillfällen då det kan vara ok att "retas". Vi har under en väldigt lång tid testat Kalles tålamod, genom att lägga något av allt han inte äter, på hans tallrik tillsammans med det han tänker äta.
Kalle har reagerat med att peta det oönskade över tallrikskanten och grymtat lite irriterat. Eller så har han kastat det på någon av våra tallrikar. Han har alltid visat missnöje.
Idag var det morotssoppa och pannkakor till lunch.Kalle smakar alltid på soppan innan han får pannkakor.
Istället för soppa fick han en hel tallrik med gurkbitar i den djupa tallriken. En alldeles oätlig grönsak, i Kalles ögon.
Vi gjorde det, för att se hur han skulle reagera.
Skulle han peta alla gurkbitarna över tallrikskanten och ner på bordet?
Eller skulle han lägga över dem på våra tallrikar?
Skulle han bli sur och irriterad?
Reaktionen blev inte alls som den brukar. Han gjorde inget av det vi hade förväntat oss.
Han bara skrattade åt situationen, ett gurglande, glatt skratt.
Han insåg att hans föräldrar gick över gränsen för vad som var rimligt!
Nästa steg får kanske bli att försöka få honom att i alla fall smaka på gurka, en av de saker som är oätliga i hans ögon.
Onsdag 1 juni 2011
Kram-kalas
I Wikipedia står det:
"En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna."
Att kramas är något Kalle gillar. Ibland när han är glad eller upprymd över något som han har sett eller något han tänker på, kan hans berabetning av känslorna utmynna i en spontan kram. Oftast har han hoppat och skuttat samtidigt som han fnittrar lite för sig själv, en stund innan kramen. Ibland skrattar han högt. Det enda man önskar är att man kunde få ta del av vad som är så roligt, men det håller han för sig själv!
Idag på skolan hade Kalle plötsligt fått ett infall att kramas. Läraren som fick vara med i kram-kalaset fick hans armar lindade runt sin midja och sen tryckte han till, en riktigt hård, varm kram med mycket närhet.
Det var säkert en lite omtumlande upplevelse för läraren, eftersom han hade slingrat sina armar runt en lärare som inte undervisar honom och som inte känner honom så väl.
Kalle fick i alla fall dela sin upprymdhet med någon!
Här är Kalle 5 och ett halvt år och tar en kram-stund på pappas mage.
I Wikipedia står det:
"En kram är en fysisk omfamning av en annan person med armarna."
Att kramas är något Kalle gillar. Ibland när han är glad eller upprymd över något som han har sett eller något han tänker på, kan hans berabetning av känslorna utmynna i en spontan kram. Oftast har han hoppat och skuttat samtidigt som han fnittrar lite för sig själv, en stund innan kramen. Ibland skrattar han högt. Det enda man önskar är att man kunde få ta del av vad som är så roligt, men det håller han för sig själv!
Idag på skolan hade Kalle plötsligt fått ett infall att kramas. Läraren som fick vara med i kram-kalaset fick hans armar lindade runt sin midja och sen tryckte han till, en riktigt hård, varm kram med mycket närhet.
Det var säkert en lite omtumlande upplevelse för läraren, eftersom han hade slingrat sina armar runt en lärare som inte undervisar honom och som inte känner honom så väl.
Kalle fick i alla fall dela sin upprymdhet med någon!
Här är Kalle 5 och ett halvt år och tar en kram-stund på pappas mage.
Tisdag 31 maj 2011
Språk-val
25 grader i luften.
21 grader i vattnet.
Mimmi och Kalle har väldigt roligt när de badar ute, efter kvällsmaten.
De simmar runt, runt så att det bildas en virvel av vattnet. Till slut är strömmen så stark att de kan lyfta på fötterna och bara flyta med.
Vi vuxna är alldeles i närheten och håller ett öga på "badankorna" samtidigt som vi plockar med olika saker i trädgården. Vi hör alla glada skratt och förstår att båda trivs i vattnet.
Plötsligt hör vi någon prata engelska.
- What are you doing? säger rösten.
När vi tittar upp ser vi Kalle som står upp och tittar på Mimmi som har dykt ner under vattnet och simmar med huvudet under vattnet.
- What are you doing , säger Kalle igen precis när Mimmi kommer upp.
Mimmi reagerar inte på frågan, eftersom hon inte har sina hörapparater i.
- Oh my God, säger Kalle och ser väldigt uppgiven ut.
(engelskt uttryck, i det här sammanhanget kan det översättas till "kom igen nu då!")
Vi började att skratta. Det lät så roligt när han började att svänga sig med engelska meningar.
Han har börjat att bli medveten om att det finns olika sätt att prata på.
Han brukar säga att det är engelska om allt som han inte förstår.
En bra strategi för att "klara sig"!
Måndag 30 maj 2011
Ordförråd
Man brukar säga att alla har ett aktivt och ett passivt ordförråd.
Det aktiva ordförrådet är de ord, som en person regelbundet använder.
Det passiva ordförrådet är de ord som en person förstår, men inte själv använder.
Kalle har ytterligare en dimnesion i sitt ordförråd. Kanske kan man säga att han har ett aktivt passivt ordförråd.
Det är många gånger han inte minns rätt ord när han vill berätta någonting. Ofta använder han den närmaste synonym, han kommer på.
Efter Kalle hade duschat, kom marsvinet Tingeling in i badrummet. Kalle började att klappa.
Han blir alldeles lugn av att klappa marsvinen.
Efter en liten stund började han att dra pälsen mothårs, från baken upp mot huvudet. Den långa pälsen reste sig upp och la sig i lurviga virvlar åt alla möjliga håll.
Kalle skrattade högt och studsade upp och ner. Det här var roligt.
- Han ... den ... eemm ... hår (samtidigt som han drog i sitt eget hår) ... snurrar, sa han upprymt.
- Kom ... den ... hår ... titta fönster ... där, sa han och vred runt Tingeling så att hon skulle få se sig själv i spegeln.
Intresset var aningen större hos Kalle än hos Tingeling.
Två helt vanliga substantiv, päls och spegel, som Kalle har hört massor av gånger och som han förstår. När han sen ska använda dem själv, så letar han synonymer för att kunna säga det han vill.
Det är bara fantasin som sätter stopp för vilka synonymer som finns! :-)
Man brukar säga att alla har ett aktivt och ett passivt ordförråd.
Det aktiva ordförrådet är de ord, som en person regelbundet använder.
Det passiva ordförrådet är de ord som en person förstår, men inte själv använder.
Kalle har ytterligare en dimnesion i sitt ordförråd. Kanske kan man säga att han har ett aktivt passivt ordförråd.
Det är många gånger han inte minns rätt ord när han vill berätta någonting. Ofta använder han den närmaste synonym, han kommer på.
Efter Kalle hade duschat, kom marsvinet Tingeling in i badrummet. Kalle började att klappa.
Han blir alldeles lugn av att klappa marsvinen.
Efter en liten stund började han att dra pälsen mothårs, från baken upp mot huvudet. Den långa pälsen reste sig upp och la sig i lurviga virvlar åt alla möjliga håll.
Kalle skrattade högt och studsade upp och ner. Det här var roligt.
- Han ... den ... eemm ... hår (samtidigt som han drog i sitt eget hår) ... snurrar, sa han upprymt.
- Kom ... den ... hår ... titta fönster ... där, sa han och vred runt Tingeling så att hon skulle få se sig själv i spegeln.
Intresset var aningen större hos Kalle än hos Tingeling.
Två helt vanliga substantiv, päls och spegel, som Kalle har hört massor av gånger och som han förstår. När han sen ska använda dem själv, så letar han synonymer för att kunna säga det han vill.
Det är bara fantasin som sätter stopp för vilka synonymer som finns! :-)
Söndag 29 maj 2011
Fira mormor med en tupplur
Kalles mormor har nyligen fyllt år och firade det med kalas idag. Ett stort släktkalas.
Det var Kalles mormor, mostrar, morbror, deras män och sambo, kusiner, en kusins pojkvän , en hund och Kalles egen familj. Totalt var det 22 personer och en hund. 9 vuxna, resten ungdomar och barn.
Finns det hjärterum, finns det stjärterum!
Om Kalle får välja mellan att vara ensam eller i ett stort sällskap, så är valet givet.
Han väljer helt klart att vara ensam.
För honom är stora sällskap en utmaning. Är de stora sällskapen dessutom inom en avgränsad yta, som en lägenhet är, så gäller det att göra det bästa av situationen.
Han har några olika strategier att ta till.
Idag tog Kalle den strategi som han använde väldigt ofta för några år sen.
Han sökte upp den säng som det var minst stökigt runt. Han la sig tillrätta - och somnade.
Där sov han gott, med Zigge (hunden) som tittade till honom några gånger. I nästan två timmar sov han.
Att söka upp husets bästa säng när vi var på besök hos vänner och bekanta, har varit lite av Kalles signum.
Förr visste vi att om han hade varit försvunnen ett tag, skulle vi börja att leta i husets sängar.
Oftast hade han lagt sig odentligt tillrätta, under täcket. Han hade lyft på överkastet och tagit sig ner under täcket. Precis som man ska, när man ska sova. Vem det egentligen var bäddat för spelade inte så stor roll.
Några gånger har det uppstått situationer, där vi har fått rycka in och medla.
För några år sen när vi var på en campingplats, kom Kalle antagligen på att han var trött. Istället för att gå in i vår husvagn så gick han in i den första husvagn han såg. Där kröp han ner i första bästa säng och la sig tillrätta under täcket. Gissa om familjen som bodde i den husvagnen blev förvånade.
Eftersom vi hade sett Kalle gå in, så gick vi dit och hittade honom med ett stort leende under täcket.
Vilken livsnjutare! :-)
