Som en struts
Rubiks kub har gjort come-back i vår familj. Vi vrider och vänder på kuben för att lyckas få ut den.
Eftersom vi har ett litet häfte med lösningen, så lyckas vi också att få ut den.
Ikväll hade Mimmi lyckats och hade den med sig när vi skulle titta på Idol.
Kalle tog den och studerade den länge. Den var rätt på alla sidorna. Det såg han snabbt.
Han sträckte ut sin arm mot Mimmi och gjorde "tummen upp", utan att säga något.

Efter det började han försiktigt att vrida runt ett varv - sen vred han tillbaka.
Han tittade på Mimmi, som för att kolla om hon skulle reagera på att han vred på "hennes" kub. (Egentligen är kuben hans, men det var ju hon som hade fått ut den!)
Hon reagerade inte, så han fortsatte sina vridningar. Till slut insåg han att han hade sabbat hela kuben. Han kunde inte hitta tillbaka till en kub med färgerna på rätt ställen.
Han tittade på Mimmi och såg lite förtvivlad ut. Han försökte nog att komma på ett sätt att ta sig ur knipan.
Han kom på det...
Han sköt ifrån sig kuben och la den så nära Mimmi han kunde. Sen tog han häftet med lösningen på kuben och ställde den mellan sig och Mimmi som ett skyddande staket. Han kröp ner bakom sitt "staket" och blundade.
Där låg han och väntade på att kriget skulle bryta ut... Det bröt aldrig ut!
Syns man inte - så finns man inte, det är väl så strutsarna tänker? Kalle var nog inne på samma linje.