Måndag 18 april 2011
Idag hade Mimmi en spontan svenska-lektion med Kalle.
Det började med att de var ute samtidigt. De samlade ihop bollarna vi hade ute.
- Vad heter den? frågade Mimmi.
- Eemm ... eehhh ... eehh ... vad heter den? frågade Kalle tillbaka.
- Den kan heta Plutten, sa Mimmi.
De fortsatte med alla fem bollarna.
Mimmi frågade Kalle vad de skulle heta.
Kalle frågade tillbaka, vad de skulle heta.
Till slut hade alla fått varsitt namn.
De bollade lite fram och tillbaka med Plutten, Hoppan, Gullan, Rundo och Tjockis.
Kalle sa hela tiden "han" till bollarna.
Av alla personliga pronomen så använder Kalle bara "han". Han har rationaliserat bort jag, du, hon, den, det, vi, ni och de.
Det gjorde att Mimmi frågade Kalle om bollarna var en flicka eller en pojke.
Kalle var med på noterna och sa att Gullan och Plutten var flickbollar och de andra tre var pojkbollar.
När det var bestämt så försökte Mimmi få Kalle att förstå att flickor säger man "hon" till - och inte han.
Kalle lyssnade och härmade - men så fort han skulle säga något "av sig själv", så blev det i alla fall "han".
Han kan "han" men inte "hon" - än!
Söndag 17 april 2011
Pump-test
- Han är GAALEN, sa Kalle i förtroende till pappa.
- Vem är galen, svarade pappa.
- Det är han ... mamma, sa Kalle.
Idag hade vi en del förhandlingar. Vi hade olika åsikter om vad vi skulle ägna oss åt.
Kalle hade bestämt sig för att han ville titta på film - gärna hela dagen.
Vi hade bestämt oss för att vi skulle vara ute - gärna hela dagen.
Efter en del förhandlingar så accepterade Kalle sitt öde - att vara ute.
Han hade inga som helst problem att hitta på saker att göra.
Han hoppade studsmatta - länge.
Han åkte kickboard - många varv runt kvarteret.
Han utforskade den stora lådan med lock, som är fylld med uteleksaker.
I den hittade han en luftpump, som man blåser upp bollar med.
Han granskade den noga. Plötsligt, ser vi, hur han stoppar ner slangen i jeansfickan och börjar att pumpa.
- Den ... går inte, säger han för sig själv.
Han drar upp den och går runt huset, samtidigt som han verkar leta efter något.
- Han ... måste ..., säger han för sig själv.
Till slut böjer han sig ner och sticker ner slangens munstycke i gräsmattan. Han börjar att pumpa, kanske tio pumpningar.
Han drar upp den och tittar på munstycket och sticker ner den i gräsmattan igen och fortsätter att pumpa.
Han byter plats några gånger. På varje ställe pumpar han några tag.
Till slut ger han upp.
- Den är trasig, säger han och lägger tillbaka den i sin låda.
Slutsats:
Man kan inte blåsa upp jeansfickor med en bollpump.
Man kan inte heller blåsa upp gräsmattan med en bollpump. Det är nog lite synd att man inte kan det, för tänk vilken pulkabacke han skulle kunna blåsa upp då. ;-)
Lördag 16 april 2011
Att gissa
I morse vaknade Kalle före oss och kom in i vårt sovrum. Han kröp ner hos oss och ville bli kliad på ryggen. Han är en lite mysigare väckarklocka än vi har på vardagarna.
Efter ett tag övergick ryggmassagen till att bli den klassiska gissningsleken "Bulleribock". Begreppet "att gissa" är jättesvårt. Många personer med autism har svårt att tänka abstrakt. Att gissa något man inte ser är ju abstrakt. Kalle förstår inte vad han ska göra, han ser ju inte händerna när de är på hans rygg. Han vill se och ha en chans att räkna.
- Bulleri bulleri bock, hur många horn sticker opp? sa vi och trummade på hans rygg.
När ramsan var slut satte vi 3 fingrar i ryggen på honom.
Kalle sa ingenting. Vi förklarade att han skulle gissa hur många fingrar det var.
Då tog han tag i handen och drog den inom synhåll.
- 3, svarade han när han fick syn på handen.
Vi fortsatte några gånger och varje gång drog han handen så att han såg antalet fingrar som hade tryckt på hans rygg.
Efter ett tag tänkte vi se hur han reagerade om vi gjorde noll fingrar i ryggen. Skulle han förstå att det var noll och gissa på det eller skulle han dra fram handen?
När ramsan var slut höll vi inget finger i hans rygg.
Han vände sig om och tog tag i handen, precis som förut. Han tittade på den knutna handen som inte visade någon siffra.
- Den är E, sa han med mycket stor förvåning.
Så rätt han hade. Det var ett E i handalfabetet.
Så oändligt mycket svårare gissningsleken skulle bli om man tog handalfabetet istället för siffrorna. ;-)
Fredag 15 april 2011
Om Kalle vill något brukar han inte säga det med ord utan mer i rebusar. Vi har blivit ganska tränade i att avläsa handlingar, beteenden, bilder och enstaka ord.
Flera gånger idag har han hämtat bilden på en struts och ett ägg, som vi använde när vi pratade om sammansatta ord i onsdags. Han har visat oss bilderna utan att säga något.
- En struts och ett ägg, säger vi, varje gång han har visat bilderna.
Lite senare kommer han med sin whiteboard-tavla och ritar en underbar struts.
- Den, säger han och pekar på sin fina struts.
- Den ... ägg ... komma liten struts, fortsätter han.
Då förstår vi vad han försöker att förmedla.
- Vill du träffa en struts med ett strutsägg? frågar vi.
- Jaaa (på inandning), svarar Kalle.
Ojojoj, deet är ju inte det vanligaste husdjuret. När vi söker på struts i närheten av där vi bor, så kommer det bara upp vilka affärer man kan köpa strutskött i. Det är ju inte riktigt vad Kalle har tänkt sig. Det finns också några uppfödare, men inte precis i närheten. Vi får kanske ta en tur till en djurpark i sommar.
Vi får se vad vi kan hitta på!
Torsdag 14 april 2011
Olika drakar
Kalle tycker om närhet. Han kryper gärna upp i knä. Nästan alltid efter frukost eller en måltid glider han smidigt över från sin stol till något knä i närheten. På plats brukar han ofta mysa kind-mot-kind. Han sitter stilla och njuter. Om knä-ägaren dessutom kliar honom på ryggen, så är det värt 10 poäng av 10 möjliga på mys-barometern.
Vi vill gärna sitta och småprata lite, samtidigt som vi myser med honom. Kalle är inte så road av att små-prata. Vi tänker ändå att det är bättre att vi pratar och att han får höra hur man kan göra och prata. En vacker dag kanske han kopierar vårt sätt att samtala. Framtiden får utvisa det.
En kort stund direkt efter skolan satt vi "kind-mot-kind" i soffan.
Vi småpratade om hur skoldagen hade varit.
Eller rättare sagt Kalle lyssnade, utan att svara.
- Vad har du gjort i skolan idag? Det var visst påskpyssel. Du hade ju med dig en jättefin påsklilja hem, med orange silkepapper runt. Sen hade du lagt i orange trådar på jorden. Den var riktigt gullig.
Kalle lyssnar utan att svara.
- Sen hade du en liten kyckling med dig hem också. Den satte vi ju ner i en blomma i köksfönstret. Den var av en gul flirtkula. Kycklingen satt i en liten strut av en äggkartong. Sen hade du satt fast den på en blompinne. Vad praktiskt, då kan man ju sätta den där man vill ha den.
Kalle nickar lite, men svarar fortfarande inte.
Plötsligt kommer han på något.
- Du ... hallå ... du arg drake ... eller ... du snäll drake? frågar han.
- Jag är en snäll drake, svarar jag.
Det är ibland svårt att hålla sig för skratt, när hans funderingar kommer. Han vet nog inte att drake är en synonym till kvinna, häxa, kärring.
Det är inte så vanligt att söner kallar sina mammor för "draken"! ;-)
Här har Kalle byggt ett frågetecken av domino-brickor. För att visa att han undrade över något, så la han sig ner, med huvudet under och sa "hmmm".
Onsdag 13 april 2011
Just nu är det ägg och kycklingar som gäller.
Inte för att det snart är påsk egentligen, utan för att Kalle har återupptagit en gammal favorit - äggets förvandlingsnummer till kyckling.
Han:
- ritar kycklingar
- tillverkar en ägg-kläcknings-film (i måndags)
- tittar på foton med kycklingar
- tillverkar kycklingar
- "you-tubar" filmer där ägg kläcks till kycklingar
- sover med en gosedjurskyckling
- är en kyckling själv med armarna som vingar, ihopkrupen på golvet
- pratar om ägg och kycklingar
Vi började prata med Kalle om ägg från olika djur.
Ägg kan bli:
- kyckling (Helt självklart!)
- struts (Också självklart!)
- sköldpadda (Med tvekan, kanske sant!)
- fågel (Självklart!)
- krokodil (Helt galet fel! Kalle skrattade ut oss ordentligt. Hur tokiga kan föräldrar vara??)
Eftersom reaktionen var ganska lustig, när vi sa att krokodiler också kommer från ägg, så ville vi testa honom.
Ibland gör vi bilder med ord i rutor som vi använder i olika syften. Vi kan para ihop dem som memory, göra sammansatta ord av dem, använda dem för att lästräna och ibland gör vi dem för att bara diskutera olika ämnen.
Han fick 15 bilder i rutor. 6 av bilderna föreställde ett vanligt ägg. De andra 6 bilderna föreställde olika djur. De sista 3 bilderna var ett sammansatt ord.
Vi gav de 15 bilderna till Kalle.
Utan instruktioner började han direkt att para ihop dem.
De fyra första paren var lätta. Han la ihop:
Ägg - kyckling
Ägg - fågel
Ägg - struts
Ägg - sköldpadda
De två sista paren var han osäker på. Det ena djuret var en krokodil och det andra ett marsvin.
Spännande att se vad han skulle göra...
Han provade att lägga ihop marsvinet med ägget, men kände själv att det var fel. Han provade krokodilen med ägget och insåg nog att det var rätt för det fick ligga kvar.
Kvar var marsvinet och ägget.
- Jag tror den vill äta ett ägg, sa Kalle om marsvinet.
En bra lösning på ett lurigt problem! ;-)
De sista tre lapparna blev en av Kalles favoritsaker:
Tisdag 12 april 2011
Rit-prata
Skolans främsta uppgift är ju att försöka hjälpa sina elever att nå de mål som finns uppsatta, både kunskaper och andra färdigheter. Det som läroplaner och kursplaner inte riktigt tar hänsyn till är hur lång tid man får "på sig" för att lära sig det som finns i målen.
Som förälder kan det vara svårt att acceptera att målen kanske inte kommer att uppnås inom den tid som finns till förfogande.
Om man tänker efter kanske det viktigaste ändå är att få med sig så mycket som möjligt, för att klara av så mycket som möjligt, i framtiden. Vägen till målet kanske ibland tar en del genvägar och ibland en del krokiga vägar. Huvudsaken är ändå att glädjen och lusten i inlärningen hålls vid liv.
Igår hade vi utvecklingssamtal med Kalles lärare.
En sak som vi kom överens om var att när vi rit-pratar eller har seriesamtal, så ska vi spara dem i en pärm och skicka dem emellan oss.
På det sättet kan vi prata om samma saker både i skolan och hemma. För Kalle kan det bli ett sätt att kunna berätta saker från skolan hemma och tvärtom.
Eftersom vi sparar dem, så kan vi också använda dem igen.
Det är absolut värt att prova!
Ikväll var Kalle väldigt bestämd att han inte ville sova. Vi hade förberett honom i 20 minuter, men han var ändå inte redo.
Vi tog fram ett tomt A4-papper och började att rita och berätta om situationen.
Kalle var mycket intresserad. Bild-språket är ju hans första språk...
Bilden i den första rutan berättar hur situationen uppstod. Mamma säger att Kalle ska sova. Kalle svarar att han inte vill.
Här är detaljerna viktiga. Mamma är glad, Kalle är irriterad. Det syns på munnarna.
Bilderna i den andra rutan berättar att mamma undrar varför han inte vill sova. Den visar också att Kalle inte svarar på frågan.
I den tredje rutan beskriver mamma hur skön sängen är och hur Kalle ligger och sover.
I den sista rutan är bara Kalle med och pratbubblan lämnades tom.
Kalle fick frågan:
- Vad säger Kalle nu?
- Nu sova, svarade Kalle enkelt och följde direkt med upp för att gå och lägga sig.
Han såg så nöjd ut när han väl låg i sängen.
Ett serie-samtal är ett ganska bra sätt att avsluta dagen på, istället för en gå-och-sova-konflikt!
Måndag 11 april 2011
I ett par dagar har Kalle pratat om ägg - skalet spricker - kycklingen kläcks. Han är så fascinerad av förvandlingen från ägg till kyckling.
Sommaren när han var drygt två år tog vi hand om grannens kycklingar, när de var på semester. Vi visade honom bilder från det. Det gjorde honom ännu mer intresserad.
Kalle och Mimmi pysslar om kycklingarna.
Maja med en av de gula "bollarna".
I skolan idag fortsatte Kalle att prata om "fök hycknging" (söt kyckling).
Kalles lärare är så bra på att tolka vad han pratar om - och de planerar snabbt om lektionerna efter det som är intresset för dagen.
Den här underbara sagan kom han hem med idag:
Söndag 10 april 2011
Under mer än ett år levde Kalle med en panisk skräck för blåst. Från våren 2009 till sommaren 2010 höll fobin för blåst Kalle i sin järnhand. Det kan verka som en ganska enkel fobi att leva med, men det ställde verkligen till det för hela familjen.
Det första Kalle gjorde på morgonen var att gå till fönstret i sitt rum och tittade ut på träden utanför hans rum. Tyvärr är det riktigt höga, stora träd med massor av löv som kan vaja i vinden. Om han såg ett enda löv röra sig det minsta lilla, så var det storm i hans värld. Då drog han ner sin rullgardin och stannade kvar i sitt rum. Han ville inte riskera att behöva titta på "stormen" genom något annat fönster.
Träden utanför Kalles fönster:
De dagar som det inte blåste storm under det här året, enligt Kalle, var lätträknade. Det var kanske fem dagar.
Sommaren 2009 gjorde vi inga cykelutflykter, gick inte till lekparken och åkte inte så många gånger till en badstrand, trots att Kalle älskar att bada. Om vi gjorde det så sprang Kalle från bilen och kastade sig i vattnet. Där var han tills han frös så mycket att han inte kunde vara kvar. När han gick upp la han sig på filten med handduken över hela sig.
De flesta måltider och fikastunder var inomhus.
Hela familjen påverkades av situationen.
Skolan påverkades också. Eftersom Kalle inte kunde vara ute på rasten, så krävdes det att någon var inne med honom alla raster. Friluftsdagar, utflykter, idrottslektioner och andra aktiviteter ute, var omöjliga.
Han utvecklade olika strategier för att klara av de tillfällen när han ändå var tvungen att vara ute. Han slog alltid av sina hörapparater. Kepsen på huvudet var ett måste. Hade han luva på tröjan så drog han upp den. Solglasögon var också ett hjälpmedel. Om vi hade ett mål, till exempel att gå till skolan, så var det OK att vara ute. Så fort vi stannade blev det outhärdligt. Kalle löste det genom att krypa in under våra kläder, med sitt ansikte.
Här står han på vår trappa med en fot kvar inne. Han skulle gärna stanna kvar inne...
De sista dagarna den här veckan har det blåst ordentligt. Virvlar med löv har blåst upp på gatan utanför vårt hus. Träden har vajat ordentligt.
Vi är så glada och lättade över att Kalles fobi för blåst har släppt, men oro att fobin ska komma tillbaka finns alltid hos oss.
Det blev tillfälle att prata lite med Kalle om blåsten, för att se vad han tänker och om han kan sätta ord på det.
- Kalle, har du sett vad mycket det blåser ute, frågade vi.
Kalle tittade ut, utan att reagera alls.
- Kommer du ihåg hur det var förut, fortsatte vi, då var du så rädd för blåsten, när löven rörde på sig. Kommer du ihåg det?
Kalle nickade.
- Är du inte rädd längre, har det försvunnit? frågade vi.
Kalle reste sig upp från stolen och ställde sig en meter bakom den. Han sträckte ner sina armar utmed kroppen och sträckte på sig så mycket han kunde.
- Han är lång nu, svarade han och drog upp handflatan så långt upp över sitt huvud som han nådde, för att visa att han hade vuxit.
Vi förstår att han menar att han har vuxit och blivit längre och äldre. Nu är han så pass gammal att han inte behöver vara rädd för blåsten. Alltså är han väldigt medvten om att han tidigare var rädd för blåsten, men att han nu har vuxit så pass mycket att han har insett att han inte behöver vara rädd.
Det är den bästa förklaring vi har fått av honom, som beskriver hur han tänker om blåsten!
Lördag 9 april 2011
Kalles kusin Rebecka har köpt en egen häst, Destiny. Igår fick vi träffa henne.
Kalle ville gärna ge henne morot. Han fick en bit i handen och höll upp den så att Destiny kunde ta den.
Lite läskigt, men roligt, tyckte han att det var när de stora läpparna greppade efter den lilla morotsbiten i hans hand.
Destiny åt den saftiga moroten snabbt med ett knastrande ljud.
Kalle fick associationer till våra marsvin, när han tittade på Destiny.
- Nästan ut en marsvin, sa han. (Alltså, hon ser nästan ut som ett marsvin!)
Han tänkte nog på att marsvinen också brukar bli matade med morot.
Idag fick Kalle ge Toulouse en morotsbit.
Våra marsvin har blivit dresserade att "Gå runt!" innan de får en bit av moroten. Idag var första gången som Kalle försökte själv.
Han tyckte att det var lite otäckt samtidigt som han njöt av situationen.
Titta på filmen så får du se om han lyckades, med konststycket att få Toulouse att "Gå runt!" på hans kommando:
När han gav morot till Toulouse, frågade vi om det var samma som igår, när han gav morot till hästen Destiny.
Igår sa han ju att Destiny nästan var som ett marsvin.
- Neje, marsvin svart och vit ... den ... hästen ... brun och vit, förklarade Kalle.
Naturligtvis! Att vi inte tänkte på det! ;-)
Fredag 8 april 2011
Symmetriska former tilltalar Kalle. Han har lätt för att se former och upptäcker lätt mönster.
I matteböcker är uppgiften ofta att upprepa ett givet mönster av olika former och färger.
Det kan vara olika former, siffror eller andra mönster. Ibland ska man färglägga med rätt färg och ibland ska man rita formen.
Kalle gillar det!
Idag var vi till kyrkogården för att titta till Kalles morfars grav.
Vi strosade runt lite bland gravarna och tittade på alla blommor, dekorationer och inskriptioner på gravstenarna. Kalle tittade och kommenterade en del blommor, detaljer på gravstenar och fåglar som flög i luften.
Plötsligt sprang han lite före oss och stannade vid ett hörn. Där satte han sig tillrätta på den blöta gräsmattan, med benen rakt ut från kroppen och armarna utmed sidorna. Han tittade rakt fram.
Det såg lite roligt ut.
- Kalle, vad gör du? frågade vi.
- Han gör lika, svarade Kalle och reste sig upp.
Lite makabert, men så självklart! Raden av gravstenar hade blivit komplett!
Torsdag 7 april 2011
Idag fick vi hämta Kalle från skolan. Han hade kräkts en gång och somnat.
Väl hemma gick han direkt och la sig och somnade. Han sov i några timmar.
Efter några timmar kommer han yrvaket ut till köket.
Vi står vid köksbänken och lagar mat. En skalar potatis och den andra skär falukorv. Det ska bli potatismos och falukorv.
Kalle går fram och tillbaka, som han brukar göra en till två timmar varje kväll.
Han brukar springa, hoppa och smådansa samtidigt som han hummar lite osammanhängande. Idag går han lite mer stillsamt. Från köket, till hallen, till matrummet, till vardagsrummet, till sovrummet, tillbaka till hallen, till köket, fram och tillbaka.
Vi står och småpratar lite samtidigt som vi skalar och skär potatis.
Plötsligt ser vi något i ögonvrån och tittar till.
Det ärKalle som antagligen har insett att han är hungrig och han har upptäckt att det finns potatis.
Han tror nog att han inte får äta av den skalade, okokta potatisen.
Vad gör man då, så att det inte ska bli fel, men man är sugen på potatis (och är Kalle)?
Jo, snabbt som ögat suger man såklart bort vattnet på potaisarna!
Vi kunde inte göra annat än att skratta åt den snabba attacken! :-)
Och skölja av potatisarna, förstås!
Onsdag 6 april 2011
Ett nytt, nästan primärt behov
De primära behoven är få och enkla. Alla människor behöver mat, vatten, luft och sömn.
De sekundära behoven är mer invecklade och kanske lite olika från människa till människa.
Kalle har skaffat sig ett nytt behov, kanske inte primärt, men nästan...
- Han MÅSTE cykla, säger han varje dag så fort vi har kommit hem från skola och fritids. Han tar av sig ryggsäcken och sätter på hjälmen innan han hämtar cykeln.
Han tar alltid samma runda = runt kvarteret.
Han cyklar alltid lika många varv = fem.
Idag är det elva dagar sen han lärde sig att cykla. Det var den 27 mars, som han tog de första tramptagen på två hjul. Han gillar det!
5 varv á 300 meter x 11 dagar = 1500 x 11 = 16 500 meter = 1,65 mil
Nu börjar han att känna sig säker. Han har lärt sig att starta själv, håller balansen utan problem, har koll på de få bilar som kommer, åker genom vattenpölarna så det sprutar och njuter av att kunna själv.
- Se upp, Kalle, akta cykeln som kommer därborta, ropade vi på cyklarna strax bakom Kalle.
- Vadå, svarade Kalle och böjde huvudet bakåt och uppåt.
Han tittade uppåt en kort stund!
Vi hade ju sagt "se UPP!"...
Ännu en gång använde vi ett idiomatiskt uttryck, utan att tänka på det.
Tisdag 5 april 2011
Kalles näsa är som en tryffelhunds näsa - den har hög känslighet och kan sortera dofter.
Han vet direkt om det doftar ätbart eller inte.
Om det doftar kryddor från matlagningen som inte är de vanliga, så blir Kalle mer rastlös. Han vandrar fram och tillbaka och tittar till hur matlagningen fortskrider.
Det kan ju hända att det utvecklas till något vant och ätbart.
Idag var dofterna lite annorlunda. I såsen till de indiska köttbullarna ingick garam masala, koriander, spiskummin, gurkmeja och chilipulver.
Kalle kände med fem sekunders varsel att det doftade annorlunda. Direkt kom han till köket för att övervaka tillagningen.
Den "hemska" doften gjorde det svårt för honom att ens komma in i köket. Han grinade riktigt illa.
Han löste det på ett finurligt sätt. Och vi fick oss ett gott skratt.
I vardasgrummet ligger ett par hörlurar som man kan koppla fast en hörapparat på. De är till för att vi ska kunna testa hörapparaternas teleslinga, om det fungerar eller inte.
Hörlurarna blev utmärkta som hålla-för-näsan-mot doften-protest.
Han klämde fast hörlurarna på näsan, gjorde en tjur-rusning in i köket och ut igen.
- Du, hallå ... kom igen ... han luktar ... inte ätar den, sa han.
Vi förstod - utan problem - vad han menade!
Måndag 4 april 2011
Sommar-längtan!
- Du, hallå ... nu är mycket sommar ... va? frågade Kalle direkt när han kom ut i morse.
Snön är nästan borta, det finns ett par små högar kvar, på väg till skolan.
Frågan har en MYCKET vidare innebörd än vad man kan tro. Kalle längtar, längtar, längtar till sommaren, men det är egentligen inte årstiden sommar han längtar till.
Det är premiären av Disney-Pixar-filmen Bilar 2 som han är sugen på.
Den har Sverigepremiär 5 augusti, så det är ett tag kvar!
På kvällen följde han med till mataffären. Han gick i sina egna tankar och funderade. Plötsligt gick han fram till en dam med kundvagn.
- Du, hallå ... jordgubbsglass, sa Kalle till damen utan att vänta på svar. Han gick sin väg.
Damen såg lite förvånad ut, men fortsatte med sitt.
Några gånger till sa han jordgubbsglass, men utan att "attackera" någon kund. Han sa det mer för sig själv.
Mot slutet av affären kom vi fram till glassdisken. Kalle lutade sig över kanten och utforskade hela sortimentet. Han hittade snabbt alla paketglassar med jordgubbssmak. Det syns ju på bilderna utanpå kartongerna.
Lyckan var stor när han upptäckte glass med motiv från filmen Bilar på kartongen. Dubbel glädje var det när det dessutom visade sig att det var just jordgubbssmak på Bilar-glassarna.
- Vill du att vi ska köpa Bilar-glassarna? frågade vi.
- Neje, svarade Kalle och gick därifrån.
Svaret var inte så konstigt- han gillar ju inte glass!
Varför pratade han så mycket om jordgubbsglass, om han ändå inte ville ha?
Det undrar vi också...
Söndag 3 april 2011
Fel felsökning
Vi brukar byta batterier i Kalles hörapparater, med tre veckors mellanrum. Oftast så håller de ett par dagar till, men för säkerhets skull så byter vi. Om han har vistats i bullriga, "ljudrika" miljöer så tar de slut snabbare än om de är i en tystare miljö. På somrarna brukar de räcka längre om det är badväder, eftersom han måste ta ut dem om han ska bada.
Vi skulle ju kunna byta batterier när de tar slut, men då är risken stor att vi inte har batterier med oss. Den situationen vill vi inte utsätta varken oss eller Kalle för.
Kalle har aldrig själv försökt att felsöka hörapparaterna om de krånglar. Tidigare han har tagit ut dem ur öronen och lagt ifrån sig dem. I gräsmattan, i fruktskålen, i legolådan eller där han har varit. På frågan var han har lagt dem, har han inte kunnat svara. Det är för att han helt enkelt inte har vetat var han la dem eller att han inte förstod frågan.
Det här har varit ett stort problem, så därför har vi - både hemma, på fritids och i skolan - försökt att visa Kalle att han ska ge dem till oss om de krånglar.
För något år sen var den ena borta i en vecka. Vi vände upp-och-ner på hela huset - men den fanns inte. Till slut, hittade vi den, av en slump, i hans stora legolåda!
Idag tog han problemet och felsökte själv. Hans ena hörapparat började att krångla och ljudet försvann.
Han tog ur hörapparaten ur sitt öra och öppnade batteriluckan. Han tog ur batteriet och la det i batteriholken som vi skrev om 4 mars.
- Titta, ingen batteri ... den slut, visade han oss stolt.
- Har du tagit ur batteriet, var ligger det? frågade vi.
- Han la ... batteriholken, visade han stolt.
Vi tittade in i batteriholken och insåg att det var omöjligt att hitta just det batteriet, bland ett hundratal batterier.
Vi hade bytt batterier i hörapparaterna igår, så vi visste att batteriet inte var slut.
Vi hämtade ett nytt och Kalle hjälpte till att sätta i det.
Anledningen till att ljudet hade försvunnit i hörapparaten var inte att batteriet var slut, utan en vaxpropp i hörapparatens propp. Vi gjorde rent proppen.
Eftersom det är vaxproppar i hörapparatens proppar så gott som varje dag, så får vi hoppas att Kalle inte tar initiativ till ett batteribyte varje dag.
Lördag 2 april 2011
Bäst-före-datum på tandkrämen?
Att vara småbarnsförälder och lära sitt barn att borsta tänderna kan vara knepigt. Barnet kan vägra öppna munnen, skrika, slå och det kan sluta med en brottningsmatch.
En del barn finner sig i den annorluna situationen, att stoppa in en borste i munnen, ganska snabbt.
Andra behöver en lång, lång inlärningsperiod för att acceptera företeelsen.
Kalle hade svårt att acceptera situationen.
Vi fick hålla fast honom och med mer eller mindre "våld" tvinga in tandborsten i munnen.
Efter ett par års kämpande, morgon och kväll, lossnade det. Han öppnade munnen frivilligt!
Nästa problem var smaken på tandkrämen. Vissa smaker vägrade han. Han kunde inte tänka sig att ha dem i sin mun. Det hände att han kräktes av tandkrämen, så det var verkligen olustkänslor om det var "fel" tandkräm.
Efter ett tag hade vi lärt oss vilka smaker som var bäst. Barntandkräm med apelsin- eller mintsmak vägrade han. De med tutti-frutti-smak, gillade han bäst.
Allt var lugnt. Vi köpte "rätt tandkräm" och han öppnade munnen. Perfekt!
När Kalle började att tappa tänder vid 6 års ålder och de permanenta tänderna kom, var det dags att se sig om efter en tandkräm för permanenta tänder, men med en smak som fungerade. Det visade sig att det skulle bli en utmaning. Vi testade igenom marknadens alla tandkrämer. Av alla de grimaser vi fick förstod vi att inget var i hans smak.
Till slut kom det ut en tandkräm för barn från 6 år, med mild mintsmak.
Den måste ju fungera.
Trodde vi, ja!
För att föröka att lura Kalle till att acceptera den nya tandkrämen började vi att blanda hans favorit med den för barn 6+. Vi tog mest av den som var hans favorit och pyttelite av den nya. Han accepterade blandningen. Succesivt ökade vi mängden på den nya och minskade mängden på barntandkrämen. Det tog nog ett år med invänjningen, men till slut kunde vi ta bort barntandkrämen. Skönt!
Nu har han haft tandkrämen med mild mintsmak för barn 6+ i över ett år utan problem.
I morse var hans tandkräm borta, så vi chansade och testade med vår vanliga tandkräm. Mintsmak som mintsmak, tänkte vi.
Kalle tog tandborsten utan att ana något.
- Konstig ... den ... hmmm ... den är GAMMAL, konstaterade han förvånat.
Trots det fick vi borsta tänderna färdigt. Framsteg i det lilla!
Fredag 1 april 2011
Ganska ofta i vardagen försöker vi lästräna med Kalle, på olika sätt.
Idag provade vi att bokstavera med handalfabetet utan att uttala ljudet.
Vi tänkte se om han kunde ljuda ihop ordet utan att få ljuden.
Vi bokstaverade ett B, med rätt munrörelse, men utan ljud:
Nästa bokstav som vi bokstaverade var ett I:
Den sista bokstaven vi bokstaverade, fortfarande med rätt munrörelse, men utan ljud, var ett L:
Ordet vi hade bokstaverat var BIL.
Kalle hade inga som helst problem att avläsa vad vi hade sagt, men det blev inte riktigt vad vi hade tänkt oss.
Det här är resultatet som han både sa och skrev ner på ett papper.
Han hade avläst ordet som "sex i ett"!
Det var ju helt rätt!
Bokstaven B och siffran 6 tecknas lika. Bokstaven L och siffran 1 tecknas lika.
Alltså, sex i ett!
Vi bokstaverade om ordet "BIL", men med ljud.
Den här gången blev det helt rätt!
Vilka rebusar det skulle kunna bli med ord som innehåller O (0), L (1), V (2), B (6) eller T (7).
Vi får testa med ordet BOLL (6 0 1 1) imorgon! ;-)
Torsdag 31 mars 2011
Kalle och Mimmi är hemma tillsammans, en kort stund.
Telefonen ringer.
Rrrrr - rrrrr - rrrr - rrrr - rrrr - rrrr ...
Till slut:
- Hallå ... hallå ... HALLÅ ... HAALLÅÅÅÅ ..., svarar Kalle.
- Hej, Kalle, det är mamma!
- Konstigt ... hallå ... neej ... ingen, fortsätter Kalle.
Antagligen håller han luren upp-och-ner, för hans röst låter som om han sitter i en tunna. Han hör nog inte att det finns någon i andra änden. Han har antagligen inte kopplat om hörapparaterna till T-läge.
- Kalle, hör du mig?
- Neej ... konstigt ... hallåååååå, Kalle är upprörd.
Plötsligt bryts linjen. Han har lagt på luren.
Det här var första gången Kalle svarar i telefon - helt av sig själv.
Telefonen ringer direkt igen.
- Hallå ... VAAD? svarar Kalle.
- Hej, Kalle det är mamma!
- Hej ... varför ringer mycket? frågar Kalle.
- Jag undrar om pappa är hemma, frågar jag.
- Pappa inte hemma, svarar Kalle (helt rätt för han skjutsar Maja!!).
- Var är pappa?
- Varför ringer MYCKET? frågar Kalle igen.
- För att jag ville ha svar om pappa!
- Lego Creator timmerstuga, säger Kalle.
- Ja, Lego Creator timmerstuga.
Linjen bryts. Kalle hade pratat färdigt!
Vi kanske måste finslipa lite på telefon-tekniken, men det var ett bra första försök! ;-)
Lego Creator Timmerstuga, är hans stora önskning just nu. Katalogen följer med överallt. Ordet "timmerstuga" ingår i det mesta och på de mest oväntade ställen.
Onsdag 30 mars 2011
Vardagens små händelser utvecklas
På Kalles skolgård har två duvor byggt ett rede i ett träd utanför matsalen.
Kalle och hans lärare har tittat och filosoferat om duv-paret. De har pratat om att honan kanske lägger ägg och att det kanske blir fågelungar.
- Han måste rita! sa Kalle när han kom in efter rasten.
Så här fina blev duvorna:
Efter bilden med duvorna började Kalle att rita en serieteckning med 18 rutor.
Naturligtvis handlade den om duvornas framtid med ägg som kläcks.
Sagan hade ett ganska sorgligt slut, men så är det ju ofta i det verkliga duv-livet.
Den stackars duv-ungen dör och blir grillad som en "kycklingklubba" (som Kalle brukar säga) och uppäten!
Kalle har ett så tydligt sätt att beskriva något som blir större och större när han tecknar.
Om man tittar noga i mellan-raden, så har han ritat hur ägget kläcks och duv-ungen växer. På den sista bilden har den vuxit så mycket att man bara kan se klorna. Fyndigt!
