En förklaring - på Kalles sätt
Under mer än ett år levde Kalle med en panisk skräck för blåst. Från våren 2009 till sommaren 2010 höll fobin för blåst Kalle i sin järnhand. Det kan verka som en ganska enkel fobi att leva med, men det ställde verkligen till det för hela familjen.
Det första Kalle gjorde på morgonen var att gå till fönstret i sitt rum och tittade ut på träden utanför hans rum. Tyvärr är det riktigt höga, stora träd med massor av löv som kan vaja i vinden. Om han såg ett enda löv röra sig det minsta lilla, så var det storm i hans värld. Då drog han ner sin rullgardin och stannade kvar i sitt rum. Han ville inte riskera att behöva titta på "stormen" genom något annat fönster.
Träden utanför Kalles fönster:

De dagar som det inte blåste storm under det här året, enligt Kalle, var lätträknade. Det var kanske fem dagar. 
Sommaren 2009 gjorde vi inga cykelutflykter, gick inte till lekparken och åkte inte så många gånger till en badstrand, trots att Kalle älskar att bada. Om vi gjorde det så sprang Kalle från bilen och kastade sig i vattnet. Där var han tills han frös så mycket att han inte kunde vara kvar. När han gick upp la han sig på filten med handduken över hela sig.
De flesta måltider och fikastunder var inomhus.
Hela familjen påverkades av situationen.
Skolan påverkades också. Eftersom Kalle inte kunde vara ute på rasten, så krävdes det att någon var inne med honom alla raster. Friluftsdagar, utflykter, idrottslektioner och andra aktiviteter ute, var omöjliga.
Han utvecklade olika strategier för att klara av de tillfällen när han ändå var tvungen att vara ute. Han slog alltid av sina hörapparater. Kepsen på huvudet var ett måste. Hade han luva på tröjan så drog han upp den. Solglasögon var också ett hjälpmedel. Om vi hade ett mål, till exempel att gå till skolan, så var det OK att vara ute. Så fort vi stannade blev det outhärdligt. Kalle löste det genom att krypa in under våra kläder, med sitt ansikte.
Här står han på vår trappa med en fot kvar inne. Han skulle gärna stanna kvar inne...

De sista dagarna den här veckan har det blåst ordentligt. Virvlar med löv har blåst upp på gatan utanför vårt hus. Träden har vajat ordentligt.
Vi är så glada och lättade över att Kalles fobi för blåst har släppt, men oro att fobin ska komma tillbaka finns alltid hos oss.
Det blev tillfälle att prata lite med Kalle om blåsten, för att se vad han tänker och om han kan sätta ord på det.
- Kalle, har du sett vad mycket det blåser ute, frågade vi.
Kalle tittade ut, utan att reagera alls.
- Kommer du ihåg hur det var förut, fortsatte vi, då var du så rädd för blåsten, när löven rörde på sig. Kommer du ihåg det?
Kalle nickade.
- Är du inte rädd längre, har det försvunnit? frågade vi.
Kalle reste sig upp från stolen och ställde sig en meter bakom den. Han sträckte ner sina armar utmed kroppen och sträckte på sig så mycket han kunde.
- Han är lång nu, svarade han och drog upp handflatan så långt upp över sitt huvud som han nådde, för att visa att han hade vuxit.
Vi förstår att han menar att han har vuxit och blivit längre och äldre. Nu är han så pass gammal att han inte behöver vara rädd för blåsten. Alltså är han väldigt medvten om att han tidigare var rädd för blåsten, men att han nu har vuxit så pass mycket att han har insett att han inte behöver vara rädd.
Det är den bästa förklaring vi har fått av honom, som beskriver hur han tänker om blåsten!