Söndag 8 maj 2011
Att bli regisserad
Kalle vill ofta göra saker på sitt sätt, lite bredvid andra människor. Samarbete är svårt och han vill gärna göra det mesta på sitt eget sätt.
Att vara storasyster, kan innebära att man har tillräckligt mycket "mandat", för att få till ett samarbete med Kalle.
Ett av Majas stora intressen är dans. I skolan har hon danslektion två gånger i veckan.
Kalle är inte lika intresserad av dans. Han är väl egentligen helt ointresserad.
För ett par dagar sen ville Maja skapa en dans tillsammans med Kalle.
Båda var på studsmattan.
Maja satte på låten "Diggar dig" med Nicke & Nilla.
Hon började att regissera Kalle hur han skulle göra - och han gjorde som hon sa.
Hela låten...
Om ... och om ... och om igen ...
I tre dagar har de tränat, med Maja som ledare och Kalle som elev.
Idag var det uppvisning under högtidliga former. Vi blev inbjudna att se showen.
Det var en dansuppvisning på studsmattan i 2,5 minut med en lite annorlunda dansstil.
Den ena (inga namn nämnda) gjorde alla rörelser i takt och den andra (fortfarande ingen utpekad) var en halv sekund senare med samma rörelse. Oftast samma rörelse!
Glädjen hos både ledaren och efterföljaren var det inte att ta miste på.
Det var en härlig uppvisning!
Kalle vill ofta göra saker på sitt sätt, lite bredvid andra människor. Samarbete är svårt och han vill gärna göra det mesta på sitt eget sätt.
Att vara storasyster, kan innebära att man har tillräckligt mycket "mandat", för att få till ett samarbete med Kalle.
Ett av Majas stora intressen är dans. I skolan har hon danslektion två gånger i veckan.
Kalle är inte lika intresserad av dans. Han är väl egentligen helt ointresserad.
För ett par dagar sen ville Maja skapa en dans tillsammans med Kalle.
Båda var på studsmattan.
Maja satte på låten "Diggar dig" med Nicke & Nilla.
Hon började att regissera Kalle hur han skulle göra - och han gjorde som hon sa.
Hela låten...
Om ... och om ... och om igen ...
I tre dagar har de tränat, med Maja som ledare och Kalle som elev.
Idag var det uppvisning under högtidliga former. Vi blev inbjudna att se showen.
Det var en dansuppvisning på studsmattan i 2,5 minut med en lite annorlunda dansstil.
Den ena (inga namn nämnda) gjorde alla rörelser i takt och den andra (fortfarande ingen utpekad) var en halv sekund senare med samma rörelse. Oftast samma rörelse!
Glädjen hos både ledaren och efterföljaren var det inte att ta miste på.
Det var en härlig uppvisning!
Lördag 7 maj 2011
En RIKTIG boll
Att hoppa på studsmattan är livet!
Varje dag skuttar, springer, dansar, snurrar och trixar Kalle på studsmattan.
Det är livet!
Den 18 april skrev vi om hur Kalle och Mimmi satte namn på fem av våra bollar. Det var Plutten, Hoppan, Gullan, Rundo och Tjockis. Bollarna är med lite här och där på alla möjliga sätt. De används oftast för andra ändamål, än vad de egentligen är avsedda för. Det är sällan handbollen spelar handboll eller fotbollen fotboll. De kan däremot vara med på studsmattan i olika lekar.
Idag hoppade och trixade Kalle på studsmattan. Plötsligt får han syn på en liten badboll, med Coop-reklam på.
- Ååå, titta ... en RIKTIG boll, sa han.
Den gillade han. Han slutade hoppa och gick ner på gräsmattan och hämtade badbollen. Han bar den i famnen och la den på studsmattan. Han såg helt lyrisk ut. Den gillade han.
- Vad ... namn? frågade han.
- Ja, vad ska den heta? Vad tycker du, Kalle? frågade vi tillbaka.
En svår fråga!
- Eemmm ... han heta ... eemm ... han vet inte ... kanske ... han vet inte ... eemmm ... Kia, sa han till slut efter låååång betänketid.
Nu har vi alltså ytterligare en boll med i lekarna, Kia.
Till skillnad från de andra bollarna av läder så är det här en RIKTIG boll, enligt Kalle. ;-)
Att hoppa på studsmattan är livet!
Varje dag skuttar, springer, dansar, snurrar och trixar Kalle på studsmattan.
Det är livet!
Den 18 april skrev vi om hur Kalle och Mimmi satte namn på fem av våra bollar. Det var Plutten, Hoppan, Gullan, Rundo och Tjockis. Bollarna är med lite här och där på alla möjliga sätt. De används oftast för andra ändamål, än vad de egentligen är avsedda för. Det är sällan handbollen spelar handboll eller fotbollen fotboll. De kan däremot vara med på studsmattan i olika lekar.
Idag hoppade och trixade Kalle på studsmattan. Plötsligt får han syn på en liten badboll, med Coop-reklam på.
- Ååå, titta ... en RIKTIG boll, sa han.
Den gillade han. Han slutade hoppa och gick ner på gräsmattan och hämtade badbollen. Han bar den i famnen och la den på studsmattan. Han såg helt lyrisk ut. Den gillade han.
- Vad ... namn? frågade han.
- Ja, vad ska den heta? Vad tycker du, Kalle? frågade vi tillbaka.
En svår fråga!
- Eemmm ... han heta ... eemm ... han vet inte ... kanske ... han vet inte ... eemmm ... Kia, sa han till slut efter låååång betänketid.
Nu har vi alltså ytterligare en boll med i lekarna, Kia.
Till skillnad från de andra bollarna av läder så är det här en RIKTIG boll, enligt Kalle. ;-)
Fredag 6 maj 2011
Inte han - men hand!
Vi har flyttat marsvinsburen så att den står alldeles utanför Kalles rum.
Kalle har börjat att visa mer och mer intresse för Toulouse och Tingeling. Nästan varje gång han går ut eller in i sitt rum klappar han dem.
Han börjar att känna sig bekväm med dem.
Idag blev han kanske lite för bekväm. Plötsligt hade hans händer stannat runt Tingelings hals och höll ganska hårt.
- NEEJ, KALLE, SÅ GÖR MAN INTE, sa vi skarpt, utan att höja rösten för mycket.
Kalle är väldigt känslig för tillsägelser. Helst skulle han vilja falla ner i en lucka i golvet, när han blir tillsagd för något. Känslor som ledsen, arg, kränkt eller rädd tycker han är svåra att handskas med.
Sen är det ju faktiskt så att ingen kan veta att man inte gör så, om man inte har lärt sig det.
Den tillsägelsen Kalle fick idag gör att nu vet han att så gör man inte. Han kommer antagligen aldrig att göra om det och riskera en tillsägelse.
Eftersom känslorna vid en tillsägelse är svåra så blir Kalles beteende lite annorlunda än det kanske skull ha blivit hos ett annat barn.
Han blev så ledsen och skämdes så mycket att frukost inte var att tänka på. Länge, länge låg han bakom en stol i köket, hopkurad med ansiktet ner mot golvet och händerna över huvudet. Han ville stänga världen ute.
Till slut kom han upp och klättrade upp i knä. Han ville inte visa sitt ansikte. Det är för sårbart. Han höll istället fram sin hand och visade den med handflatan uppåt.
- Marsvinet halsen så ... det var inte Kalle ... han ... det var handen, sa Kalle för att försöka förklara sitt beteende. Det var inte han som hade gjort det, det var handen.
Det är skillnad!
Kalle kommer antagligen aldrig att göra om det.
Vi får hoppas att han kommer att fortsätta att känna sig bekväm med marsvinen och våga klappa dem.
För nu har han fått lära sig att man inte gör så, som hans händer gjorde idag.
Vi har flyttat marsvinsburen så att den står alldeles utanför Kalles rum.
Kalle har börjat att visa mer och mer intresse för Toulouse och Tingeling. Nästan varje gång han går ut eller in i sitt rum klappar han dem.
Han börjar att känna sig bekväm med dem.
Idag blev han kanske lite för bekväm. Plötsligt hade hans händer stannat runt Tingelings hals och höll ganska hårt.
- NEEJ, KALLE, SÅ GÖR MAN INTE, sa vi skarpt, utan att höja rösten för mycket.
Kalle är väldigt känslig för tillsägelser. Helst skulle han vilja falla ner i en lucka i golvet, när han blir tillsagd för något. Känslor som ledsen, arg, kränkt eller rädd tycker han är svåra att handskas med.
Sen är det ju faktiskt så att ingen kan veta att man inte gör så, om man inte har lärt sig det.
Den tillsägelsen Kalle fick idag gör att nu vet han att så gör man inte. Han kommer antagligen aldrig att göra om det och riskera en tillsägelse.
Eftersom känslorna vid en tillsägelse är svåra så blir Kalles beteende lite annorlunda än det kanske skull ha blivit hos ett annat barn.
Han blev så ledsen och skämdes så mycket att frukost inte var att tänka på. Länge, länge låg han bakom en stol i köket, hopkurad med ansiktet ner mot golvet och händerna över huvudet. Han ville stänga världen ute.
Till slut kom han upp och klättrade upp i knä. Han ville inte visa sitt ansikte. Det är för sårbart. Han höll istället fram sin hand och visade den med handflatan uppåt.
- Marsvinet halsen så ... det var inte Kalle ... han ... det var handen, sa Kalle för att försöka förklara sitt beteende. Det var inte han som hade gjort det, det var handen.
Det är skillnad!
Kalle kommer antagligen aldrig att göra om det.
Vi får hoppas att han kommer att fortsätta att känna sig bekväm med marsvinen och våga klappa dem.
För nu har han fått lära sig att man inte gör så, som hans händer gjorde idag.
Torsdag 5 maj 2011
Med inbyggd bil-sensor
För ett tag sen ramlade Kalle när han cyklade. Det låg grus från sandningen i vintras, i en kurva. Han skulle svänga och det gick så illa att cykeln gled ner på sidan. Kalle landade bra, men blev rädd.
- Han ... Kalle ... mår bara bra, sa han forcerat med rädsla i rösten, direkt när han hade ramlat. Han reste sig snabbt upp och såg väldigt allvarlig ut. Han sa flera gånger att han inte hade gjort illa sig och vi såg inget.
Vi berättade för honom att orsaken till att han hade ramlat, var att det låg mycket grus i kurvan och att cykeln gled på det.
När han fortsatte att cykla passade han på att prata allvar med gruset på gatan.
- Man får inte ... göra halt ... cykel ramla ... inte bra, sa han allvarligt och skakade på huvudet.
Efter den här händelsen har hans lust att cykla försvunnit. Han tar hellre kick-boarden än cykeln.
De sista dagarna har vi ändå bestämt oss för att vi ska cykla en liten runda varje dag med honom. När han nu till slut har lärt sig att cykla, känner vi att det är viktigt att han inte slutar av rädsla för att ramla.
När vi cyklar runt bland kvarteren där vi bor så har Kalle full koll på vägar och bilar. Så fort vi närmar oss en gatukorsning, så tittar han noga om det kommer bilar.
Redan 10 meter FÖRE korsningen bromsar han in. Där är det helt omöjligt att se om det kommer bilar.
I de flesta korsningar står husen ändå ute i trottoarhörnen.
Tekniken har blivit att han sätter sig på sadeln och sparkar sig fram till korsningen.
Resultatet blir en väldigt ryckig cykeltur, speciellt eftersom det är många gatukorsningar i våra kvarter..
Hellre ryckig än inte alls!
För ett tag sen ramlade Kalle när han cyklade. Det låg grus från sandningen i vintras, i en kurva. Han skulle svänga och det gick så illa att cykeln gled ner på sidan. Kalle landade bra, men blev rädd.
- Han ... Kalle ... mår bara bra, sa han forcerat med rädsla i rösten, direkt när han hade ramlat. Han reste sig snabbt upp och såg väldigt allvarlig ut. Han sa flera gånger att han inte hade gjort illa sig och vi såg inget.
Vi berättade för honom att orsaken till att han hade ramlat, var att det låg mycket grus i kurvan och att cykeln gled på det.
När han fortsatte att cykla passade han på att prata allvar med gruset på gatan.
- Man får inte ... göra halt ... cykel ramla ... inte bra, sa han allvarligt och skakade på huvudet.
Efter den här händelsen har hans lust att cykla försvunnit. Han tar hellre kick-boarden än cykeln.
De sista dagarna har vi ändå bestämt oss för att vi ska cykla en liten runda varje dag med honom. När han nu till slut har lärt sig att cykla, känner vi att det är viktigt att han inte slutar av rädsla för att ramla.
När vi cyklar runt bland kvarteren där vi bor så har Kalle full koll på vägar och bilar. Så fort vi närmar oss en gatukorsning, så tittar han noga om det kommer bilar.
Redan 10 meter FÖRE korsningen bromsar han in. Där är det helt omöjligt att se om det kommer bilar.
I de flesta korsningar står husen ändå ute i trottoarhörnen.
Tekniken har blivit att han sätter sig på sadeln och sparkar sig fram till korsningen.
Resultatet blir en väldigt ryckig cykeltur, speciellt eftersom det är många gatukorsningar i våra kvarter..
Hellre ryckig än inte alls!
Onsdag 4 maj 2011
Kalle vs talgoxarna
Precis utanför vårt köksfönster hänger en jordnötsautomat som vi har jordnötter i, till fåglarna.
Hela vintern har det kommit småfåglar och pickat genom metallnätet för att få sig en matbit. Den största fågel som har kommit var en hackspett. Den rymdes nästan inte och näbben var aningen för kraftig för att den skulle lyckas få mat, men den försökte i alla fall.
Den sista veckan har talgoxarna och gråsparvarna kämpat hårt för att äta upp de sista jordnötterna. Det är som att de vet att vi tänker ta bort röret så fort det som finns i har tagit slut. Nästan hela tiden har det varit en eller två talgoxar på röret. Under vintern har de inte varit lika ihärdiga.
Kalle har upptäckt att det är mer aktivitet på jordnötsautomaten nu, än det var under vintern.
Han har börjat att gå fram till fönstret, för att kunna se lite bättre.
Talgoxarna är inte helt överens med honom om att de gillar varandras närhet. Minsta rörelse innanför fönstret, så flyger de sin väg.
Den här monologen utspelade sig idag:
- Åååå, en fågel ... guuullig, säger Kalle och går fram till fönstret.
- Vilken sööt ... gul, fortsätter han och talgoxen flyger iväg.
- Men, hallå ... fågel ... det är bara jag ... behöver inte vara rädd ... han ... Kalle ... jag, säger Kalle uppgivet och pekar på sig själv.
- Han ... inte farlig ... kom tillbaka, fortsatte han innan han gick därifrån.
Så fort han hade vänt ryggen till kom tagoxarna tillbaka.
Vi förklarade för Kalle att han måste stå stilla så att de inte blir rädda.
Kalle nickar som ett bevis på att han förstår vad vi menar.
Så fort han upptäckte att talgoxarna var tillbaka, gick han fram till fönstret igen och precis samma procedur upprepade sig.
Inte en gång - utan säkert tio gånger. Hela tiden med samma monolog.
Det är inte alltid intresset för någon annan är ömsesidigt!
Tisdag 3 maj 2011
Dagens dos av "gos"
Närhet och gos-stunder är viktiga för Kalle. Han har ett helt eget sätt att få lite "gos" varje dag.
Han har utvecklat en rutin, som är lika självklar för honom, som att man borstar tänderna när man ska sova.
Vid varje måltid, oavsett om det är frukost, lunch eller middag, så ingår rutinen.
Vad gör han?
Jo, när han har ätit upp maten, säger han tack för maten, lämnar sin stol och ställer sig bredvid någon av oss. Oftast lägger han en hand på axeln, på den han står bredvid.
Handen på axeln är egentligen en fråga. Det är ett av sätten som Kalle ställer frågor på.
Det här är en fråga som består av en gest.
Gesten betyder: "Får jag sitta en stund i ditt knä?".
Naturligtvis får han det. Vi drar ut stolen så att han kan klättra upp. Det gör han och vecklar också in sina ben under sig. Det är viktigt! Benen ska inte dingla rakt ner. Det börjar bli lite problem att rymmas i våra knän, med uppdragna ben. Han är 144 cm lång och väger ca 30 kg, så det är inte en liten pojke längre.
Han brukar också slingra armarna om våra halsar och trycka sin kind mot vår kind.
Så sitter vi i några minuter och ibland så länge som en kvart. Mysigt!
Alla som finns i Kalles närhet, har säkert fått uppleva hans "sitta-i-knä-gos-stunder".
De är mysiga!
Här är en bild på en av Kalles allra första gos-stunder.
Han är bara några dagar gammal. 
Måndag 2 maj 2011
De små framstegen som tillsammans är jättekliv
Förr var det helt omöjligt för Kalle, att ha flera saker på sin tallrik samtidigt.
Fortfarande har han väldigt svårt att acceptera om de olika sakerna på tallriken bara snuddar vid varandra. För honom är det en omöjlig situation. Han kan inte koppla av, om de olika sakerna på tallriken snuddar vid varandra.
För ett par år sen, när Kalle gick i förskoleklass och i 1:a klass, åt han enbart broccoli och majs, i matsalen. Dag ut och dag. Han klagade aldrig, utan åt samma kost om och om igen.
Hemma åt han lite mer varierat, men inte så mycket.
Vi (både i skolan och hemma) försökte att lägga upp pyttelite av den vanliga maten på hans tallrik. Syftet var att få Kalle bara att acceptera att det han inte ville/kunde äta skulle i alla fall kunna ligga på hans tallrik.
Han petade oftast bort de tre (!) riskornen eller millimeterstora kuben kött, över tallrikskanten och ner på bordet.
Vi la tillbaka och Kalle petade över kanten igen. Så där kunde vi hålla på om och om igen.
Han är lika envis som vi...
Idag insåg vi att Kalle sakta, sakta har gjort små, små framsteg, som till slut har blivit ett jättekliv.
Den här portionen mat la han upp på sin egen tallrik. Så många saker samtidigt på tallriken!
Han lyckades också med konststycket att lägga allt så att det inte snuddade vid varandra.
Han verkade helt avspänd och åt glatt upp allt på tallriken.
Dessutom - vi testade honom med att lägga ett riskorn mitt på tallriken.
Det struntade han helt och hållet i!
Åt han riskornet?
Nej, absolut inte. Ris är inget man äter.
Inte hemma!
Det äter man bara i skolan.
Förr var det helt omöjligt för Kalle, att ha flera saker på sin tallrik samtidigt.
Fortfarande har han väldigt svårt att acceptera om de olika sakerna på tallriken bara snuddar vid varandra. För honom är det en omöjlig situation. Han kan inte koppla av, om de olika sakerna på tallriken snuddar vid varandra.
För ett par år sen, när Kalle gick i förskoleklass och i 1:a klass, åt han enbart broccoli och majs, i matsalen. Dag ut och dag. Han klagade aldrig, utan åt samma kost om och om igen.
Hemma åt han lite mer varierat, men inte så mycket.
Vi (både i skolan och hemma) försökte att lägga upp pyttelite av den vanliga maten på hans tallrik. Syftet var att få Kalle bara att acceptera att det han inte ville/kunde äta skulle i alla fall kunna ligga på hans tallrik.
Han petade oftast bort de tre (!) riskornen eller millimeterstora kuben kött, över tallrikskanten och ner på bordet.
Vi la tillbaka och Kalle petade över kanten igen. Så där kunde vi hålla på om och om igen.
Han är lika envis som vi...
Idag insåg vi att Kalle sakta, sakta har gjort små, små framsteg, som till slut har blivit ett jättekliv.
Den här portionen mat la han upp på sin egen tallrik. Så många saker samtidigt på tallriken!
Han lyckades också med konststycket att lägga allt så att det inte snuddade vid varandra.
Han verkade helt avspänd och åt glatt upp allt på tallriken.
Dessutom - vi testade honom med att lägga ett riskorn mitt på tallriken.
Det struntade han helt och hållet i!
Åt han riskornet?
Nej, absolut inte. Ris är inget man äter.
Inte hemma!
Det äter man bara i skolan.
Söndag 1 maj 2011
Vatten-trolleri
Kalle tittade noga när Mimmi la ner brustabletten i ett glas vatten. Hon gjorde ett glas med vitamindryck.
Kalle blev väldigt fascinerad. Han har nog aldrig reflekterat över att vattnet ändrar färg.
Han satt som paralyserad, när han upptäckte förvandlingsnumret. Tabletten i glaset bubblade och blev mindre och mindre. Vilket trolleri!
- Vatten ... tablett ... kommer orange!!! konstaterade han förvånat.
Han tittade, luktade, tittade igen, doppade skeden, tittade på bubblorna, synade glaset från sidan.
Han undersökte verkligen glasets innehåll.
- Tablett ... vatten ... konstigt ... orange ... haha, skrattade han och gick ut ur köket.
Efter 10 minuter, kom Kalle tillbaka till köket. Glaset med vitaminer var urdrucket och stod i diskmaskinen.
- Den ... orange ... borta, sa han sorgset.
- Vill du göra ett eget glas? frågade vi.
Kalle nickade. Det ville han verkligen!
Vi hällde upp ett glas med vatten och tog fram röret med barnvitamintabletter.
Kalle öppnade röret, tog ut en tablett och höll den över glaset en stund.
Ögonen lyste. Det här var riktigt spännande.
Efter några sekunder släppte han ner tabletten.
Det tog flera minuter innan tabletten var upplöst. Kalle njöt av varenda sekund.
Han ...
... satte näsan över glaset och luktade med jämna mellanrum.
... tittade från sidan hur tabletten for runt i glaset.
... doppade ner skeden i vätskan, drog upp den och tittade om skeden hade förändrats.
... petade på tabletten med pekfingret.
... satte örat mot glaset för att se om han kunde höra bubblandet.
Drack han upp glaset med vitamin?
- Nej ... han kan inte ... inte orange, svarade Kalle.
Där gick gränsen, för vad som var OK!
Kalle tittade noga när Mimmi la ner brustabletten i ett glas vatten. Hon gjorde ett glas med vitamindryck.
Kalle blev väldigt fascinerad. Han har nog aldrig reflekterat över att vattnet ändrar färg.
Han satt som paralyserad, när han upptäckte förvandlingsnumret. Tabletten i glaset bubblade och blev mindre och mindre. Vilket trolleri!
- Vatten ... tablett ... kommer orange!!! konstaterade han förvånat.
Han tittade, luktade, tittade igen, doppade skeden, tittade på bubblorna, synade glaset från sidan.
Han undersökte verkligen glasets innehåll.
- Tablett ... vatten ... konstigt ... orange ... haha, skrattade han och gick ut ur köket.
Efter 10 minuter, kom Kalle tillbaka till köket. Glaset med vitaminer var urdrucket och stod i diskmaskinen.
- Den ... orange ... borta, sa han sorgset.
- Vill du göra ett eget glas? frågade vi.
Kalle nickade. Det ville han verkligen!
Vi hällde upp ett glas med vatten och tog fram röret med barnvitamintabletter.
Kalle öppnade röret, tog ut en tablett och höll den över glaset en stund.
Ögonen lyste. Det här var riktigt spännande.
Efter några sekunder släppte han ner tabletten.
Det tog flera minuter innan tabletten var upplöst. Kalle njöt av varenda sekund.
Han ...
... satte näsan över glaset och luktade med jämna mellanrum.
... tittade från sidan hur tabletten for runt i glaset.
... doppade ner skeden i vätskan, drog upp den och tittade om skeden hade förändrats.
... petade på tabletten med pekfingret.
... satte örat mot glaset för att se om han kunde höra bubblandet.
Drack han upp glaset med vitamin?
- Nej ... han kan inte ... inte orange, svarade Kalle.
Där gick gränsen, för vad som var OK!
Lördag 30 april 2011
Roa sig själv
Idag var vi bortbjudna på middag.
Nästan alltid när vi åker någonstans, så börjar Kalle med att "scanna av" platsen. Han går igenom hela huset, lägenheten eller platsen så att han har koll på var han är. Det gjorde han idag också.
Han hittade inga speciella leksaker som var i hans smak. Barnen i huset var flickor och lite äldre än han.
Vad ska man då hitta på?
Jo, han upptäckte en spännande pryl i köket.
Han synade den uppifrån och ner. Intressant!
- En dammsuga´, sa han för sig själv.
Han hittade knappen och slog på den. Då blev den ännu mer intressant. Det var lampor som lös fram i munstycket.
Vilken pryl! Helt i Kalles smak.
Under kvällens gång fick han jobba flera gånger.
Det fanns smulor på flera platser. Eller rättare sagt, det blev lite smulor från matbordet, under kvällens gång.
Mot slutet av kvällen började dammsugaren att tröttna. Batteriet tog slut och den behövde laddas.
Kalle var i alla fall nöjd med familjens leksak!
Det är inte alla gäster som hjälper till med städningen! ;-)
Fredag 29 april 2011
Färg-komplettering
Kalle kom ner för trappan. Han hade varit i sitt rum.
- Kom ... gul penna, sa han och drog i oss.
Vi följde med honom upp till hans rum.
Tre teckningar låg på mattan på hans golv. Han gjorde dem på fritids för mer än två veckor sen.
Alla tre har samma typ av motiv - fåglar.
Det är en höna...
... en struts ...
... och en påfågel.
Teckningarna har han haft på sitt skrivbord sen han kom hem med dem.
Plötsligt - efter två veckor - kom han på att strutsens näbb var omålad. Det måste fixas!
Kalle har fem burkar vid sitt skrivbord, med olika pennor och kritor. De hänger på väggen väl synliga och bara väntar på att han ska använda dem.
Trots att uppgiften egentligen var enkel att lösa, så var den för svår för Kalle. Han kom inte på var han skulle titta efter en gul penna. På bordet finns ju massor av pennor, men hur hittar man just en gul penna?
Kalle insåg att uppgiften var för svår och gick och hämtade oss istället.
Vi hjälpte honom att hitta rätt färg och han målade den lilla näbben.
När det var klart lämnade han direkt teckningarna och oss i rummet och gick sin väg.
Uppdraget var slutfört!
Kalle kom ner för trappan. Han hade varit i sitt rum.
- Kom ... gul penna, sa han och drog i oss.
Vi följde med honom upp till hans rum.
Tre teckningar låg på mattan på hans golv. Han gjorde dem på fritids för mer än två veckor sen.
Alla tre har samma typ av motiv - fåglar.
Det är en höna...
... en struts ...
... och en påfågel.
Teckningarna har han haft på sitt skrivbord sen han kom hem med dem.
Plötsligt - efter två veckor - kom han på att strutsens näbb var omålad. Det måste fixas!
Kalle har fem burkar vid sitt skrivbord, med olika pennor och kritor. De hänger på väggen väl synliga och bara väntar på att han ska använda dem.
Trots att uppgiften egentligen var enkel att lösa, så var den för svår för Kalle. Han kom inte på var han skulle titta efter en gul penna. På bordet finns ju massor av pennor, men hur hittar man just en gul penna?
Kalle insåg att uppgiften var för svår och gick och hämtade oss istället.
Vi hjälpte honom att hitta rätt färg och han målade den lilla näbben.
När det var klart lämnade han direkt teckningarna och oss i rummet och gick sin väg.
Uppdraget var slutfört!
Torsdag 28 april 2011
Att se olika former
En helt vanlig torsdag morgon.
En helt vanlig frukost.
Alla sitter lite halvsömniga och försöker vakna till. Tystnaden är skön.
Kalle ber om mjölken och häller upp lite mjölk i sitt glas.
Plötsligt bryter han tystnaden, med ett konstaterande:
- Nästan ut en ... fisk, säger han med förvånad röst. (Det ser nästan ut som en fisk!)
När vi tittar på Kalle förstår vi vad han menar. Han hade råkat hälla ut mjölk utanför glaset och pölen som hade bildats, kunde vara konturen av en fisk.
Eftersom Kalle ser former och mönster på ett sätt som vi inte kan, så skrev vi ut bilden av hans "fisk" för att se vad han skulle göra med den.
Han satte sig vid sin whiteboardtavla och började direkt att rita en fisk - såklart!
Den simmade åt samma håll och den fick både ett öga och en glad mun.
Han tittade på sin fisk och såg nöjd ut.
Där tänkte vi att bilden var färdig, vi med vårt begränsade bildseende...
Då flyttade han pennan till övre högra hörnet av tavlan och gjorde en cirkel. Inuti cirkeln gjorde han ytterligare en cirkel.
Han stannade upp och jämförde pappersbilden med sin egen bild. Jo, det stämde. Det var mjölkglaset han hade ritat av.
- Nästan ut en ... hjul, sa han och pekade på sina cirklar.
Det sista han gjorde var att lägga till lite detaljer på fälgsidan.
Nu var bilden komplett!
En helt vanlig torsdag morgon.
En helt vanlig frukost.
Alla sitter lite halvsömniga och försöker vakna till. Tystnaden är skön.
Kalle ber om mjölken och häller upp lite mjölk i sitt glas.
Plötsligt bryter han tystnaden, med ett konstaterande:
- Nästan ut en ... fisk, säger han med förvånad röst. (Det ser nästan ut som en fisk!)
När vi tittar på Kalle förstår vi vad han menar. Han hade råkat hälla ut mjölk utanför glaset och pölen som hade bildats, kunde vara konturen av en fisk.
Eftersom Kalle ser former och mönster på ett sätt som vi inte kan, så skrev vi ut bilden av hans "fisk" för att se vad han skulle göra med den.
Han satte sig vid sin whiteboardtavla och började direkt att rita en fisk - såklart!
Den simmade åt samma håll och den fick både ett öga och en glad mun.
Han tittade på sin fisk och såg nöjd ut.
Där tänkte vi att bilden var färdig, vi med vårt begränsade bildseende...
Då flyttade han pennan till övre högra hörnet av tavlan och gjorde en cirkel. Inuti cirkeln gjorde han ytterligare en cirkel.
Han stannade upp och jämförde pappersbilden med sin egen bild. Jo, det stämde. Det var mjölkglaset han hade ritat av.
- Nästan ut en ... hjul, sa han och pekade på sina cirklar.
Det sista han gjorde var att lägga till lite detaljer på fälgsidan.
Nu var bilden komplett!
Onsdag 27 april 2011
Konstruera nya sammansatta ord
Idag var Kalle på utflykt i skolan. De var till en plats med massor av vitsippor.
Igår fick vi hem, via mail, ett enkelt, tydligt schema över vad de skulle göra.
Vi visade Kalle planeringen och gick tillsammans igenom bilderna igår kväll.
Eftersom han är intresserad av bilder, så passar det honom perfekt att få dagen presenterad på det här sättet.
I morse tittade vi igen.
För Kalle blir det väldigt tydligt hur dagen kommer att bli.
Det känns verkligen bra för oss att kunna samarbeta med skolan.
Vi får ju samtidigt en inblick i vad som ska hända och kan efteråt fråga hur dagen var. Det är lättare för oss att förstå svaren som ibland svävar iväg lite.
Så här såg schemat ut:
Efter utflykten, fick vi ytterligare ett mail med några meningar om dagen och några bilder.
Ännu ett tillfälle och ett stöd i våra försök att få Kalle attt berätta lite om hur han har haft det under dagen. Det är lättare att få honom att berätta något, med bilder som stöd.
Vi tittade tillsammans på bilderna och den här bilden gillade Kalle speciellt mycket.
- Vad gör du på bilden, Kalle? frågade vi.
- Han ... badblommor, svarade han med ett stort leende.
Han menade såklart att han badade i blommor.
- Vad ser du mer? fortsatte vi.
- Snöblommor, fortsatte Kalle utan betänketid.
- Snöblommor? sa vi.
Menade han att de var vita som snö, eller?
Han förtydligade själv, så att vi förstod.
- Han gör så ... armar ... ben, sa han och visade hur han drog armar och ben upp och ner som när man gör en snöängel!
Visst ser det härligt ut?!
Idag var Kalle på utflykt i skolan. De var till en plats med massor av vitsippor.
Igår fick vi hem, via mail, ett enkelt, tydligt schema över vad de skulle göra.
Vi visade Kalle planeringen och gick tillsammans igenom bilderna igår kväll.
Eftersom han är intresserad av bilder, så passar det honom perfekt att få dagen presenterad på det här sättet.
I morse tittade vi igen.
För Kalle blir det väldigt tydligt hur dagen kommer att bli.
Det känns verkligen bra för oss att kunna samarbeta med skolan.
Vi får ju samtidigt en inblick i vad som ska hända och kan efteråt fråga hur dagen var. Det är lättare för oss att förstå svaren som ibland svävar iväg lite.
Så här såg schemat ut:
Efter utflykten, fick vi ytterligare ett mail med några meningar om dagen och några bilder.
Ännu ett tillfälle och ett stöd i våra försök att få Kalle attt berätta lite om hur han har haft det under dagen. Det är lättare att få honom att berätta något, med bilder som stöd.
Vi tittade tillsammans på bilderna och den här bilden gillade Kalle speciellt mycket.
- Vad gör du på bilden, Kalle? frågade vi.
- Han ... badblommor, svarade han med ett stort leende.
Han menade såklart att han badade i blommor.
- Vad ser du mer? fortsatte vi.
- Snöblommor, fortsatte Kalle utan betänketid.
- Snöblommor? sa vi.
Menade han att de var vita som snö, eller?
Han förtydligade själv, så att vi förstod.
- Han gör så ... armar ... ben, sa han och visade hur han drog armar och ben upp och ner som när man gör en snöängel!
Visst ser det härligt ut?!
Tisdag 26 april 2011
Prata olika språk
- Kalle, varför håller du för öronen? frågade Maja.
Kalle och Maja duschade samtidigt och han fick hjälp att skölja ur schampot ur håret.
Det vanliga är att barn värnar om ögonen och gör allt de kan för att skydda dem.
Inte Kalle - han håller för öronen.
- Varför? frågade Maja igen.
- Inte varför, svarade Kalle kort.
- Men, varför gör du det? försökte Maja igen.
- Jag hööör inte, sa Kalle. (han har ju inte hörapparaterna i när han duschar)
Superminipedagogen Maja vet att Kalle inte vet hur man ska svara på frågan "varför?".
Därför börjar hon med en målande förklaring av frågan hon tidigare ställde.
- Jo, tänk dig en pratbubbla, som ett moln, sa Maja och visade molnet framför sig i luften.
- I molnet är ett frågetecken, sa hon och ritade ett frågetecken i luften framför sig.
Där tyckte Kalle att han inte hängde med i resonemanget, så han avbröt henne:
- Inte prata engelska, sa han och avslutade samtalsförsöket.
Anledningen till att Kalle är rädd att få vatten i öronen har vi ingen aning om. När han badar är han mer under vattnet, än över.
Kanske tycker han att duschstrålen är obehaglig - i öronen.
På resten av kroppen kan han duscha hur länge som helst.
Måndag 25 april 2011
Inte liten - inte stor
Kalle har arbetat mycket med sin separationsångest.
Han tycker mycket illa om att skiljas från sina ägodelar - speciellt sitt hår och sina naglar.
De är ju högst personlig egendom!
När vi tidigare har klippt hans hår, så har vi båda varit engagerade. Han har låtit oss hålla på i kanske fem minuter. Den ena har fått underhålla honom och den andra har klippt håret, i tredubbel hastighet.
Ibland har resultatet varit bra, ibland mindre bra.
Idag fixade vi till den korttrimmade sommarfrisyren.
I några dagar har vi förberett Kalle på att vi skulle klippa håret.
När det väl var dags satte vi på den film som Kalle hade valt och han satte sig frivilligt på pallen.
Vi började att klippa som vanligt, lite stressade över att inte veta hur lång tid vi får använda innan han har tröttnat.
När uppdraget var slutfört, kunde vi konstatera att:
- han hade suttit stilla på stolen hela klippningen (han brukar kråma sig och åla runt på stolen)
- han hade inte protesterat en enda gång
- vi hade fått klippa så länge vi behövde
Han hade verkligen varit duktig!
Lite senare stod han vid spegeln och tittade på resultatet. Han såg nöjd ut.
Vi passade på att berömma honom.
- Vilken duktig kille du är, Kalle. Du är en stor pojke nu, sa vi.
- Neej, svarade Kalle kort.
- Du var så duktig när vi klippte ditt hår, fortsatte vi.
Kalle svarade inte.
- Vad fin du blev, sa vi.
- Han är mellan, sa Kalle.
- Ja, du är mellanstor, svarade vi.
- Han ... inte stor ... han är mellan, sa Kalle bestämt.
Hur knasiga kan föräldrar vara, som säger att man är stor, när man är mellan?! ;-)
Kalle har arbetat mycket med sin separationsångest.
Han tycker mycket illa om att skiljas från sina ägodelar - speciellt sitt hår och sina naglar.
De är ju högst personlig egendom!
När vi tidigare har klippt hans hår, så har vi båda varit engagerade. Han har låtit oss hålla på i kanske fem minuter. Den ena har fått underhålla honom och den andra har klippt håret, i tredubbel hastighet.
Ibland har resultatet varit bra, ibland mindre bra.
Idag fixade vi till den korttrimmade sommarfrisyren.
I några dagar har vi förberett Kalle på att vi skulle klippa håret.
När det väl var dags satte vi på den film som Kalle hade valt och han satte sig frivilligt på pallen.
Vi började att klippa som vanligt, lite stressade över att inte veta hur lång tid vi får använda innan han har tröttnat.
När uppdraget var slutfört, kunde vi konstatera att:
- han hade suttit stilla på stolen hela klippningen (han brukar kråma sig och åla runt på stolen)
- han hade inte protesterat en enda gång
- vi hade fått klippa så länge vi behövde
Han hade verkligen varit duktig!
Lite senare stod han vid spegeln och tittade på resultatet. Han såg nöjd ut.
Vi passade på att berömma honom.
- Vilken duktig kille du är, Kalle. Du är en stor pojke nu, sa vi.
- Neej, svarade Kalle kort.
- Du var så duktig när vi klippte ditt hår, fortsatte vi.
Kalle svarade inte.
- Vad fin du blev, sa vi.
- Han är mellan, sa Kalle.
- Ja, du är mellanstor, svarade vi.
- Han ... inte stor ... han är mellan, sa Kalle bestämt.
Hur knasiga kan föräldrar vara, som säger att man är stor, när man är mellan?! ;-)
Söndag 24 april 2011
Ordlös visning
Vi satt ute i vårsolen och tog det lugnt.
Kalle kom ut. Han var väldigt ivrig.
- Mamma ... mamma, ropade han. Det var tydligt att det var viktigt.
Han såg var vi var och kom mot oss.
- Mamma ... mamma, ropade han igen, fast han hade sett oss och var alldeles nära.
- Där är du ju! sa han som om han hade letat länge utan att hitta.
Han visade med handen att jag skulle komma och titta på något. Han tog min hand och småsprang före.
Att det var viktigt gick inte att ta miste på.
Vi gick in i huset och upp till hans rum. Där pekade han på sin dator.
På skärmen var bilden av en transformer, en bil omgjord till en robot.
- Det är en transformer, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är stor, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är både bil och robot, sa jag.
Kalle sa ingenting.
- Den är häftig, sa jag och hoppades på en reaktion av något slag.
Kalle sa ingenting.
- Vill du ha en sån? frågade jag.
- NEJ! svarade Kalle snabbt och med eftertryck.
- Gåå! sa han sen och pekade mot dörren.
Där var alltså vår dialog/monolog slut.
Han verkade nöjd med det han hade visat utan att säga något.
Jag undrar fortfarande vad han ville....
Kanske får vi veta någon dag, vad det var som var så viktigt.
Kanske en annan dag. Kanke inte.
Den här "transformern" byggde Kalle av bilar, båtar, legobitar och legofigurer för mer än 2 år sen, i mars 2009.
Den skulle kunna föreställa den transformer som han idag visade på sin dator.
Lördag 23 april 2011
Ta från de rika...
Vår "påskhare" är väldigt otraditionell - och väldigt busig. Han (eller är det en hon?) hade spänt upp trådar runt hela huset. Trådarna startade på övervåningen och gick ett varv på där innan den gick ner till bottenvåningen, där den var spänd fram och tillbaka i alla rum innan den tog sig ner till källaren och sen tillbaka upp till bottenvåningen igen.
Kalle förstod på en gång vad han skulle göra. han höll hårt i tråden och följde den runt i sina krokiga vägar.
Till slut tog den slut i en låda i köket. Han drog ut lådan.
- En ägg, sa han förvånat.
Han öppnade ägget som var fyllt med saker i Kalles smak. En påse popcorn, en liten flaska mineralvatten, en vanlig chokladkaka och en hundralapp.
- Ååå, en peng ... han måste köpa ... Lego Technic ..., sa han och vände på sedeln.
Vi tog fram hans plånbok och han la ner sedeln.
- Han måste ... köpa ... Lego Technic Grävmaskin, upprepade han.
- Då måste du spara så att du får lite mer pengar, förklarade vi.
Kalle lyssnade och funderade en kort stund. Han insåg nog att han inte hade tillräckligt mycket pengar.
Plötsligt fick han en idé!
Framför honom på bordet låg två hundralappar till. De tillhörde Mimmi och Maja och hade varit innehåll i deras ägg.
Han sträckte bara ut sin hand snabbt som ögat och ryckte åt sig den ena hundralappen, som låg på bordet, utan att ägaren såg det.
- Nu ... köpa Lego Technic Grävmaskin? frågade han triumferande.
Förhandlingarna gick inte helt bra, hans systrar ville ha tillbaka sina pengar.
- Det var nära ögat, sa Kalle och menade nog att det kunde ha gått vägen.
Vår "påskhare" är väldigt otraditionell - och väldigt busig. Han (eller är det en hon?) hade spänt upp trådar runt hela huset. Trådarna startade på övervåningen och gick ett varv på där innan den gick ner till bottenvåningen, där den var spänd fram och tillbaka i alla rum innan den tog sig ner till källaren och sen tillbaka upp till bottenvåningen igen.
Kalle förstod på en gång vad han skulle göra. han höll hårt i tråden och följde den runt i sina krokiga vägar.
Till slut tog den slut i en låda i köket. Han drog ut lådan.
- En ägg, sa han förvånat.
Han öppnade ägget som var fyllt med saker i Kalles smak. En påse popcorn, en liten flaska mineralvatten, en vanlig chokladkaka och en hundralapp.
- Ååå, en peng ... han måste köpa ... Lego Technic ..., sa han och vände på sedeln.
Vi tog fram hans plånbok och han la ner sedeln.
- Han måste ... köpa ... Lego Technic Grävmaskin, upprepade han.
- Då måste du spara så att du får lite mer pengar, förklarade vi.
Kalle lyssnade och funderade en kort stund. Han insåg nog att han inte hade tillräckligt mycket pengar.
Plötsligt fick han en idé!
Framför honom på bordet låg två hundralappar till. De tillhörde Mimmi och Maja och hade varit innehåll i deras ägg.
Han sträckte bara ut sin hand snabbt som ögat och ryckte åt sig den ena hundralappen, som låg på bordet, utan att ägaren såg det.
- Nu ... köpa Lego Technic Grävmaskin? frågade han triumferande.
Förhandlingarna gick inte helt bra, hans systrar ville ha tillbaka sina pengar.
- Det var nära ögat, sa Kalle och menade nog att det kunde ha gått vägen.
Fredag 22 april 2011
Passion för tåg
Kalle är svag för tåg. Han har alltid gillat tåg.
Vanliga stora SJ-tåg, modelljärnvägar, ånglok, räls, lego-tåg, brio trätåg, batteridrivet tåg, tågvagnar, järnvägsbommar - allt som har med tåg att göra.
När han var mindre var tåg vår "räddningsplanka". När Kalles humör inte var det bästa och vi behövde bryta aktiviteten, kunde vi köra till resecentrum och sitta där och titta på tåg. Han kunde sitta hur länge som helst. Det behövde inte komma tåg. Han tittade på perronger, kraftledningar, konduktörer, informationsskyltar, bommar, blinkande ljus, resenärer och då och då ett ankommande eller avgående tåg.
Atmosfären räckte. Den ingav honom ett lugn!
Han tycker fortfarande om att åka till resecentrum och titta på tåg.
Idag skulle vi skjutsa mormor Ann-Marie till resecentrum. Hon skulle åka hem efter att ha varit hos oss i två dagar.
På frågan om han ville följa med eller om han ville stanna kvar hemma kom svaret snabbt.
- Han ... följa med, svarade han.
Vi parkerade och gick till bussen. Mormor klev på bussen, satte sig och vinkade. Kalle vinkade tillbaka.
- Du ... mamma ... han Kalle följa med? frågade Kalle samtidigt som dörrarna på bussen började att stängas. Han var bra sugen på att få åka buss.
Busschauffören hade hört Kalles önskemål och öppnade dörrarna igen.
- Ska han åka med? frågade chauffören vänligt.
Kalle hade gärna följt med, men vi ville ha honom kvar...
När bussen, med mormor, hade åkt gick vi till tågperrongen för att titta om det skulle komma något tåg.
Kalle småsprang utmed perrongen. Han var förväntansfull. Skulle han få se ett tåg? Vi tittade på informationstavlan och såg att det var drygt 20 minuter kvar till nästa tåg skulle komma.
Kalle satte sig på perrongen, direkt på marken, nära rälsen. Han såg så nöjd ut. Där tänkte han sitta i 20 minuter!
Efter några minuter hade han fått i sig atmosfären, så att vi kunde gå tillbaka till bilen.
Kalle är svag för tåg. Han har alltid gillat tåg.
Vanliga stora SJ-tåg, modelljärnvägar, ånglok, räls, lego-tåg, brio trätåg, batteridrivet tåg, tågvagnar, järnvägsbommar - allt som har med tåg att göra.
När han var mindre var tåg vår "räddningsplanka". När Kalles humör inte var det bästa och vi behövde bryta aktiviteten, kunde vi köra till resecentrum och sitta där och titta på tåg. Han kunde sitta hur länge som helst. Det behövde inte komma tåg. Han tittade på perronger, kraftledningar, konduktörer, informationsskyltar, bommar, blinkande ljus, resenärer och då och då ett ankommande eller avgående tåg.
Atmosfären räckte. Den ingav honom ett lugn!
Han tycker fortfarande om att åka till resecentrum och titta på tåg.
Idag skulle vi skjutsa mormor Ann-Marie till resecentrum. Hon skulle åka hem efter att ha varit hos oss i två dagar.
På frågan om han ville följa med eller om han ville stanna kvar hemma kom svaret snabbt.
- Han ... följa med, svarade han.
Vi parkerade och gick till bussen. Mormor klev på bussen, satte sig och vinkade. Kalle vinkade tillbaka.
- Du ... mamma ... han Kalle följa med? frågade Kalle samtidigt som dörrarna på bussen började att stängas. Han var bra sugen på att få åka buss.
Busschauffören hade hört Kalles önskemål och öppnade dörrarna igen.
- Ska han åka med? frågade chauffören vänligt.
Kalle hade gärna följt med, men vi ville ha honom kvar...
När bussen, med mormor, hade åkt gick vi till tågperrongen för att titta om det skulle komma något tåg.
Kalle småsprang utmed perrongen. Han var förväntansfull. Skulle han få se ett tåg? Vi tittade på informationstavlan och såg att det var drygt 20 minuter kvar till nästa tåg skulle komma.
Kalle satte sig på perrongen, direkt på marken, nära rälsen. Han såg så nöjd ut. Där tänkte han sitta i 20 minuter!
Efter några minuter hade han fått i sig atmosfären, så att vi kunde gå tillbaka till bilen.
Torsdag 21 april 2011
Att göra det bästa av situationen
Idag fick Kalle följa med oss på en musikalisk teater på länsteatern.
Kalle satte sig tillrätta mellan oss. Han sa ingenting, frågade ingenting utan satte sig bara tillrätta.
Klockan 19 startade föreställningen. Lamporna i salongen släcktes och belysningen riktades istället mot scenen.
Direkt började Kalle att dra i våra armar. Han tog mammas ena arm och la den i sitt knä. Sen tog han pappas ena arm och la den också i sitt knä.
Han började att pendla med sitt huvud fram och tillbaka mellan våra armar. Efter en stund bestämde han sig för att luta sitt huvud mot mammas arm. Han la sitt huvud tillrätta.
Det tog två minuter - sen sov han. Han snarkade ljudligt, men det gjorde inte så mycket eftersom sången på scenen var högre.
Efter en halvtimme, när musiken på scenen tilltog och det blev ett crescendo av sång och musik, vaknade Kalle yrvaket till. Resten av teatern var han vaken och satt och filosoferade i sin egen värld. Vad som hände på scenen var han inte intresserad av.
När vi gick från teatern småpratade vi lite om vad vi hade sett.
- Kalle, du somnade på teatern, sa vi.
- Den ... lampor mörka ... Kalle sova, förklarade han.
Ett smart sätt att göra det bästa av situationen. ;-)
Det är lite märkligt att han somande på teatern. Kalle brukar inte somna på andra ställen, än i sin säng.
De flesta barn brukar somna i bilen, speciellt om man åker på kvällen. Det gör inte Kalle. Även om vi åker mitt i natten och han borde vara riktigt trött, så sitter han vaken och tittar rakt ut i mörkret.
Här är Kalle knappt 2 år gammal. Vi är på väg hem efter att ha varit på faster Gunillas bröllop.
Pigg och glad i bilen!
Idag fick Kalle följa med oss på en musikalisk teater på länsteatern.
Kalle satte sig tillrätta mellan oss. Han sa ingenting, frågade ingenting utan satte sig bara tillrätta.
Klockan 19 startade föreställningen. Lamporna i salongen släcktes och belysningen riktades istället mot scenen.
Direkt började Kalle att dra i våra armar. Han tog mammas ena arm och la den i sitt knä. Sen tog han pappas ena arm och la den också i sitt knä.
Han började att pendla med sitt huvud fram och tillbaka mellan våra armar. Efter en stund bestämde han sig för att luta sitt huvud mot mammas arm. Han la sitt huvud tillrätta.
Det tog två minuter - sen sov han. Han snarkade ljudligt, men det gjorde inte så mycket eftersom sången på scenen var högre.
Efter en halvtimme, när musiken på scenen tilltog och det blev ett crescendo av sång och musik, vaknade Kalle yrvaket till. Resten av teatern var han vaken och satt och filosoferade i sin egen värld. Vad som hände på scenen var han inte intresserad av.
När vi gick från teatern småpratade vi lite om vad vi hade sett.
- Kalle, du somnade på teatern, sa vi.
- Den ... lampor mörka ... Kalle sova, förklarade han.
Ett smart sätt att göra det bästa av situationen. ;-)
Det är lite märkligt att han somande på teatern. Kalle brukar inte somna på andra ställen, än i sin säng.
De flesta barn brukar somna i bilen, speciellt om man åker på kvällen. Det gör inte Kalle. Även om vi åker mitt i natten och han borde vara riktigt trött, så sitter han vaken och tittar rakt ut i mörkret.
Här är Kalle knappt 2 år gammal. Vi är på väg hem efter att ha varit på faster Gunillas bröllop.
Pigg och glad i bilen!
Onsdag 20 april 2011
Lilla julafton
Kalle har förklarat att han så gärna vill träffa ägg som kläcks.
Igår skulle vi få komma till en äggkläckningsmaskin med 20 ägg som var på väg att kläckas. Vi var redo att åka så fort äggen började att kläckas, men på kvällen hade det bara blivit en spricka i ett av äggen. Vi förklarade, med hjälp av Kalles almanacka, att vi skulle vänta till idag.
Han accepterade det, utan problem.
När vi kom dit, var lyckan total. Kalle pep, skrattade, flaxade med sina vingar (böjda armar) och njöt. Han pratade med ljus röst för att vi skulle riktigt förstå hur söta han tyckte att de var. Han gick mellan lådan med kläckta kycklingar och äggkläckningslådan.
Det var verkligen lilla julafton.
När vi kom hem gick han upp på sitt rum och började att bläddra i sin väggalmanacka, där vi sätter in bilder på vad som kommer att hända. Han bläddrade fram och tillbaka några månader.
- Var är strutsen? frågade han.
Där gav han sina föräldrar nästa uppdrag...
Kalle har förklarat att han så gärna vill träffa ägg som kläcks.
Igår skulle vi få komma till en äggkläckningsmaskin med 20 ägg som var på väg att kläckas. Vi var redo att åka så fort äggen började att kläckas, men på kvällen hade det bara blivit en spricka i ett av äggen. Vi förklarade, med hjälp av Kalles almanacka, att vi skulle vänta till idag.
Han accepterade det, utan problem.
När vi kom dit, var lyckan total. Kalle pep, skrattade, flaxade med sina vingar (böjda armar) och njöt. Han pratade med ljus röst för att vi skulle riktigt förstå hur söta han tyckte att de var. Han gick mellan lådan med kläckta kycklingar och äggkläckningslådan.
Det var verkligen lilla julafton.
När vi kom hem gick han upp på sitt rum och började att bläddra i sin väggalmanacka, där vi sätter in bilder på vad som kommer att hända. Han bläddrade fram och tillbaka några månader.
- Var är strutsen? frågade han.
Där gav han sina föräldrar nästa uppdrag...
Tisdag 19 april 2011
Utökad geometri
Kalle gillar geometri. Han ser former överallt, i de mest oväntade situationer.
Så här i påsktider, tyckte vi att det var det dags att utöka hans kunskapsbank med en ny geometriform.
Cirkel har han sagt om allt som har varit runt oavsett om det har varit en boll eller ett ägg.
Alltså förklarade vi skillnaden mellan cirkel och oval.
Lite senare tittade vi på ett chokladägg.
- Den är ... oval, sa Kalle direkt. Han hade förstått det.
- Den är ... cirkel, sa han sen och visade hur han hade flyttat ägget med kortsidan uppåt.
Ägg är ju faktiskt både en cirkel och en oval, beroende på hur man vänder på det.
Fyndigt!
Kalle fick ett erbjudande om att få äta upp chokladägget.
Tog han erbjudandet eller nobbade han?
- Den är fel, sa han och vände bort ansiktet.
Det var inte ätbar choklad i hans smak.
Kalle gillar geometri. Han ser former överallt, i de mest oväntade situationer.
Så här i påsktider, tyckte vi att det var det dags att utöka hans kunskapsbank med en ny geometriform.
Cirkel har han sagt om allt som har varit runt oavsett om det har varit en boll eller ett ägg.
Alltså förklarade vi skillnaden mellan cirkel och oval.
Lite senare tittade vi på ett chokladägg.
- Den är ... oval, sa Kalle direkt. Han hade förstått det.
- Den är ... cirkel, sa han sen och visade hur han hade flyttat ägget med kortsidan uppåt.
Ägg är ju faktiskt både en cirkel och en oval, beroende på hur man vänder på det.
Fyndigt!
Kalle fick ett erbjudande om att få äta upp chokladägget.
Tog han erbjudandet eller nobbade han?
- Den är fel, sa han och vände bort ansiktet.
Det var inte ätbar choklad i hans smak.
