Lördag 16 april 2011

Att gissa
I morse vaknade Kalle före oss och kom in i vårt sovrum. Han kröp ner hos oss och ville bli kliad på ryggen. Han är en lite mysigare väckarklocka än vi har på vardagarna.
Efter ett tag övergick ryggmassagen till att bli den klassiska gissningsleken "Bulleribock". Begreppet "att gissa" är jättesvårt. Många personer med autism har svårt att tänka abstrakt. Att gissa något man inte ser är ju abstrakt. Kalle förstår inte vad han ska göra, han ser ju inte händerna när de är på hans rygg. Han vill se och ha en chans att räkna.
- Bulleri bulleri bock, hur många horn sticker opp? sa vi och trummade på hans rygg.
När ramsan var slut satte vi 3 fingrar i ryggen på honom.
Kalle sa ingenting. Vi förklarade att han skulle gissa hur många fingrar det var.
Då tog han tag i handen och drog den inom synhåll.
- 3, svarade han när han fick syn på handen.
Vi fortsatte några gånger och varje gång drog han handen så att han såg antalet fingrar som hade tryckt på hans rygg.
Efter ett tag tänkte vi se hur han reagerade om vi gjorde noll fingrar i ryggen. Skulle han förstå att det var noll och gissa på det eller skulle han dra fram handen?
När ramsan var slut höll vi inget finger i hans rygg.
Han vände sig om och tog tag i handen, precis som förut. Han tittade på den knutna handen som inte visade någon siffra.
- Den är E, sa han med mycket stor förvåning.
Så rätt han hade. Det var ett E i handalfabetet.
Så oändligt mycket svårare gissningsleken skulle bli om man tog handalfabetet istället för siffrorna. ;-)
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0