Grötigt!
Många situationer i vardagen upplever Kalle som jobbiga, obehagliga och hemska. Det som kan verka vara en småsak för andra, vänder upp och ner på allt för Kalle.
Många gånger har han också svårt att förmedla precis vad han tänker och tycker.
Språket räcker inte riktigt till.

Ikväll åt vi risgrynsgröt med kanel och socker eller sylt. Kalle kom till bordet och "skannade" av allt som fanns framdukat. Det var inget som föll honom helt i smaken, men hans ögon fastnade på syltburken.
- Var är pannkaka? frågade han hoppfullt.
- Det finns ingen pannkaka, det är gröt, svarade vi.
Kalle reagerade som han brukar när han märker att situationen kommer att vändas till något obehagligt. Han satt som förstenad, med händerna för munnen och kämpade mot tårarna som steg. Han ville verkligen inte smaka på gröten. Sylt kunde han tänka sig, men INTE gröt.
Vi försökte få honom att smaka på en knivsudd gröt, men han vägrade. Den kunde vi få äta om vi ville, men han tänkte inte smaka.
Det här är riktigt obehagligt för Kalle. Det är snudd på tortyr och det är vi medvetna om. Vi inser att det är riktigt obehagligt och inget vi kan skämta bort.
Trots allvaret och att Kalle satt med tårarna hängande i ögonen, var det nära att vi började skratta när han pratade om gröten.
- J-A-G  Ä-R  I-N-T-E  G-O-D, J-A-G  Ä-R  Ä-C-K-L-I-G!!
Vi förstod precis vad han menade, men vi lyckades ändå få honom att smaka på en tiotusendels milliliter gröt. Han grinade illa, men han hade i alla fall smakat.
Nej, gröt var inget för honom.

Lite senare drack vi glögg och åt pepparkakor.
Kalle tog en papparkaka och utbrast:
- Jag är inte äcklig, jag är god! :-)