Paket-tankar
Kan det vara så att vi tar för mycket för givet?

På lördagen den 28 januari, i Kalles väggalmanacka sitter en lapp med födelsedagspresenter.
Kalle fyller 10 år torsdag 26 januari, men oavsett vilken veckodag han egentligen fyller år på, så firar vi alltid hans födelsedag på en lördag.
Tidigare, när vi firade på rätt dag, var det svårt att få Kalle att förstå att han skulle gå till dagis/skola när han precis fått presenter och han ville leka med dem.
För oss - och kanske mest för Kalle - har det blivit en bra vana att alltid bli firad på en lördag.

Idag kom han och tog min hand. Det syntes lång väg att han var bekymrad över något.
- Du mamma .... han vill inte, sa han och drog med mig till hans rum.
Han tog med mig till väggalmanackan och pekade på lördagen 28 januari, dagen med födelsedagspresenter.
Hela rutan och alla paketen var övermålade med röd penna.

Det var tydligt att han sökte efter ord för att kunna förmedla det han ville. Han trampade fram och tillbaka en stund.
- Du ... han behöver inte ... eemmm ... behöver inte ... den alla paketar ... han vill inte, sa han.
Tidigare i veckan har han pekat i leksakskatalogen och sagt att han önskar sig en Transformer lastbil och ett sällskapsspel som heter Hedbanz.
- Menar du att du inte vill ha Transformer lastbil eller spelet Hedbanz, frågade jag för att försöka förstå vad han menade.
- Han vill inte paketar ... inte prata, sa Kalle och gick därifrån.

Nu är vi lite förvirrade.
Menar han att han vill ha presenter, men något annat eller menar han att han inte vill ha någon present alls?
Vi får hoppas att han ger oss fler ledtrådar om hur han tänker så det inte blir helt fel på födelsedagen.
En sak är säker - vi lär oss att inte ta så mycket för givet!

Var är jordgubbar?
Kalle är fascinerad över att han gillar Fanta. Han har inte druckit läsk överhuvudtaget tidigare, men nu har han börjat få smak för det.
På fredagar brukar vi ha läsk till kvällsmaten och ikväll var det Fanta Wildberries.

Hela kvällen var Kalle fast i tankarna om den röda läsken. Han pratade om det hela tiden.
På flaskans etikett fanns äpple, björnbär, hallon och blodapelsin.
I en och en halvtimme utvärderade han läskens innehåll.
- BLOOOD-apelsin ... BLOOD ... det är knasigt! 
- Blodapelsin ... den är röd ... samma läsk!
- Hallon röd ... äpple röd ... blodapelsin röd ... björmbär - inte röd ... konstigt!
Plötsligt kom han på en brist i läskens innehåll. Han lyfte upp glaset till sitt öga och studerade innehållet länge.

- Men ... han ser inte ... konstig ... var är JORDGUBBAR röd?
Vi svarde att de som gör läsken hade valt att inte ha med jordgubbar.
Det svaret räckte inte för Kalle. Jordgubbar ÄR röda- de borde vara med på bilden.
Att studera bilder så här noga är typiskt för Kalle.
Tänk vad mycket vi missar som inte studerar alla bilder lika noga som han.

Titanic i liten skala
Sen mitten på december, i en månad, har Kalle berättat samma historia om och om - och om igen.
Han har använt hela sina handflator för att illustrera berättelsen.
Den ena handflatan är ett isberg och den andra är Titanic.
Titanic kör mot isberget. När båten krockar med isberget, sjunker båten med ett "blubb, blubb, blubb".
Där är berättelsen klar.

Idag hittade Kalle reklam från ett reseföretag, med en bild på Titanic. 
(Reseföretaget ordnade resor med bland annat en dykning ner till Titanic på havets botten, till den nätta summan av 460 000 kr - per person!)

Den reklamen startade hans kreativitet. På rekordtid hade han byggt en båt och ett isberg av lego.
- Det här är väääärldens bästa båt, sa han stolt.

Han hällde upp vatten i diskhon i köket och la ner både båt och isberg. Han hade lite problem med båda - de ville sjunka på en gång. Hmmm, de skulle ju krocka först ...
Både båt och isberg byggdes om och till sist fungerade båten bra, men isberget ville verkligen inte flyta.
Det löste sig istället med riktiga isbitar i hjärtform! :-)

Han bjöd oss också på en kort teater:

Kalle var helt uppslukad av sitt bygge.
Han lekte hela eftermiddagen/kvällen med Titanic - äntligen fanns hon på riktigt!

Skolstart
Oj, oj, OJ, vilken trött kille vi hade i morse. Han ville verkligen inte vakna. Ännu mindre klliva upp ur sängen.
Efter en halvtimmes lirkande, med stort tålamod och mycket psykologi (!) så satt han i alla fall vid matbordet.
Satt var kanske lite överdrivet. Nederelen av kroppen satt som den ska, men överdelen bredde ut sig över matbordet i en mindre skön sovställning. Frukost fanns inte med på hans lista över saker som skulle ske den närmaste stunden.
På hans lista stod ett enda ord: SOVA
Med erfarenhet av alla de frukostar, luncher och middagar vi har misslyckats med att få Kalle att äta, så samtalade vi lugnt med honom. Vi vet att om vi höjer rösten det minsta lilla, så har det motsatt effekt.
Han blir så illa till mods så att det tar bort eventuella hungerkänslor.
Därför pratade vi lugnt med honom, lirkade, väntade, erbjöd vår hjälp att hälla upp och servera, pratade om roliga saker - och väntade. Inga hot om att vi skulle bli försenade till skolan, att vi skulle bli arga eller något annat obehagligt. Det är en konst att hålla sig lugn när tiden rinner iväg och Kalle totalvägrar.
Det enda Kalle svarade från sin ligga-med-överkroppen-på-bordet-position var:
Han vill sova, han är trött!
Gissa om vi blev förvånade (och fulla i skratt) när han helt plötsligt hastigt reste sig upp, ställde sig raklång som i givakt bredvid sin stol och titttade på oss med beslutsamhet.
Uttalandet han gjorde, kändes lite som ombytta roller. Det var nog första gången han sa ifrån ordentligt.
- NUUU RÄCKER DET, sa han allvarligt med hög röst och sjönk ihop igen i sin sova-på-bordet-ställning.
Budskapet var glasklart! :-)

- Kalle, ska du berätta vad du har lärt dig idag i skolan, sa jag vid kvällsmaten.
Eftersom Kalle såg oförstående ut så tecknade jag ordet till honom, som en hjälp på traven, utan att de andra såg det.
- Jag kan gunga, sa han och såg nöjd ut.
- Va!! Vad duktig du är, sa Maja.
- Inte duktig ... jag gör så ... den benen ... framåt och bakåt ... den gungar, sa Kalle.
Kalle har inte kunnat gunga utan att någon har puttat på honom. Han har alltid tyckt om att gunga, men har varit beroende av att någon ger honom fart.
Antagligen har han inte försökt att komma på hur man gör, eftersom han inte klarade av det första gången han gungade. Då är det ju ingen idé att ens försöka.
Idag hade han hoppat upp på en gunga och plötsligt hade han fått fart på gungan helt på egen hand.
Han hade gungat och gungat - och gungat!
Han har ju många års gungande att ta igen! :-)

Kalle 1,5 år, i gungan!

Del 1 klar ...
Kalle föredrar att inte prata. Att prata kräver mycket och fyller ingen funktion, enligt Kalle.
För honom skulle det vara OK om vi satt tysta alla fem i familjen en hel måltid. Han skulle nog tycka att det var skönt. Han deltar väldigt sällan i diskussioner runt matbordet.
Ganska ofta när vi vill prata om saker, så svarar han helt kort "inte prata". Har han sagt det, är det ingen idé att fortsätta försöka få svar, han vill verkligen inte prata. Det stör honom!
Om Kalle tar initiativ till ett samtal så är det ofta för att han behöver hjälp med något eller vill något. Småprata om ditt och datt gör han väldigt sällan.
Det finns tillfällen när det förväntas att man ska svara på frågor. När man möts i olika situationer så hälsar man på varandra. Den ena säger något och den andra svarar. Självklart och enkelt för många. Svårt för Kalle.
Den senaste tiden har han tagit initiativ till samtal flera gånger. 
Varje gång har vi stannat upp och funderat vem som pratade - jo, det var faktiskt Kalle!

- Tjena! Hur läget? sa han idag när vi kom in i hans rum.
Eftersom vi har tränat honom i flera år att hälsa med ett "hej" varje gång han möter någon, så blev vi glada när han själv hade utvecklat det till en fråga.
- Eee ... jo, tack, det är bra. Hur är det med dig? svarade vi tillbaka.
- Inte prata, svarade han helt kort och samtalet var avslutat.
Del 1 (alltså att ställa den första inledande frågan) kan vi alltså bocka av på listan, det kan han (om han vill).
Del 2 (att svara på frågan) står kvar på listan, det får vi fortsätta att träna.

Här är Kalle 1,5 år gammal och hälsar med ett stort och tydligt "HEJ"!  

Ett tydligt budskap
Ikväll var vi bortbjudna på middag till en familj alldeles i närheten.
När det var dags att sätta på sig ytterkläderna protesterade Kalle. Han gillar verkligen att vara hemma, bara vara. Fick han välja själv skulle han alltid vara hemma i lugn och ro.
Han förklarade att han ville vara kvar hemma. Tyvärr fanns det inget utrymme för förhandling, eftersom resten av familjen skulle gå.
För att hjälpa honom i sina tankar, tog vi med honom upp till hans väggalmanacka. Vi tittade, pekade och pratade om de saker som satt inklistrade idag.
Det var två lappar: middag med vänner och popcorn.
Vi pratade om att vi skulle packa hans ryggsäck med några Kalle Anka-tidningar, Nintendo DS, några kiwi och en påse popcorn (det är ju fredag!).
Han lyssnade, men såg inte helt nöjd ut. Efter en lång tystnad tog han upp den röda whiteboardpennan och tog av korken.
Han tittade sig omkring i några sekunder. Det syntes att han funderade.
Plötsligt satte han ner pennan i vänsterhandens insida och gjorde några snabba streck.
Helt tyst höll han upp handen:

Budskapet var väldigt tydligt, han ville verkligen inte följa med.
- Jag förstår att du egentligen vill vara hemma, men vi ska gå dit en stund, sa jag.
Det räckte för Kalle. Han hade fått fram sitt budskap och accepterade att han skulle följa med.
Snabbt gnuggade han bort den röda färgen från sin handflata.

Med sitt "överlevnadskit" i ryggsäcken, hade han inga problem att sysselsätta sig.
Han hann också med att utforska lägenheten vi var i. Det allra mest spännande var nog
ytterdörrens brevinkast. Det gillade han skarpt. Vi som "bara" har en vanlig brevlåda! :-)

Äntligen!
I ett och ett halvt år har han målmedvetet tränat.
Hans mål har varit att lära sig det. Han har inte gett upp, utan tränat så fort han har kunnat.
Han har sett Mimmi och Maja göra det hur enkelt som helst.
Idag lyckades han göra sin första riktiga tuggummibubbla! 
Gissa om han blev glad - och ganska mallig! :-)

Boll-lycka
Den här bilden beskriver väldigt tydligt dagens stora händelse:

Vi ritade den första bilden och sa att det var Kalle och hans gråa, stora boll, som gick sönder för några dagar sen. Vi skrev om det 29 december.
Kalle nickade och tog pennan. Han ritade bild nummer två. De små strecken vid hans fötter betyder att luften pyser ut. Munnen är inte lika glad längre.
I några dagar har vi försökt att laga bollen. Vi har lyckats täppa till hålen och pumpa upp den, men efter en stund har vi upptäckt nya små, små hål som det pyser ut luft i. Det verkar som att gummit i bollen är slut och det blir nya små, små hål hela tiden. Vi har insett att vi inte kommer att lyckas laga den.
De här dagarna utan balansbollen har Kalle varit mycket mer rastlös än han brukar vara. Han saknar sin trogna följeslagare.

Idag blev ordningen återställd. Vi åkte och köpte en ny balansboll.
Vi pumpade upp den utan att Kalle såg det och la den sen i vardagsrummet.
Gissa om han fick stora ögon och ett stort leende när han upptäckte den. Han tog direkt tag i den och hoppade vant upp på den. Hela kvällen satt eller hoppade han på bollen.
När han hade studsat ett tag så ritade han dit den tredje bilden på whiteboardtavlan.
En blänkande ny balansboll! Lycka! :-)

Rädd ingenting!
För ungefär 5 år sen slutade Kalle åka rutschkana.
Vi har försökt att förstå varför han slutade att åka, men troligtvis hände något som gjorde att han inte ville åka mer. Vi har erbjudit oss att åka tillsammans med honom men han har alltid sagt nej.
Några gånger har han klättrat upp och satt sig tillrätta längst upp, tittat en stund och sen vänt och klättrat ner igen.
Åka rutschkana har inte varit något för honom.

Idag övervann han sin rädsla. Vi var på ett lekland där det fanns flera olika rutschkanor att välja på. Av egen fri vilja klättrade han upp i ett uppblåsbart djungellandskap med några olika rutschkanor.
Han satte sig tillrätta längst upp. Där satt han - och satt.
Som tur var fanns det väldigt lite barn på leklandet, så det blev aldrig någon kö. Han kunde sitta där i lugn och ro och tänka över sin situation och vilka alternativ han hade.
Till sist tog han sitt beslut - han skulle åka.
Han kastade sig ut i rutschkanan och skrek av glädje. Han gillade det!
- Han är rädd ingenting, sa han förvånat när han kom ner.
Det blev helt klart mer än ett åk idag.
Han tog igen de senaste fem årens missade rutschkaneåk! :-)