Del 1 klar ...
Kalle föredrar att inte prata. Att prata kräver mycket och fyller ingen funktion, enligt Kalle.
För honom skulle det vara OK om vi satt tysta alla fem i familjen en hel måltid. Han skulle nog tycka att det var skönt. Han deltar väldigt sällan i diskussioner runt matbordet.
Ganska ofta när vi vill prata om saker, så svarar han helt kort "inte prata". Har han sagt det, är det ingen idé att fortsätta försöka få svar, han vill verkligen inte prata. Det stör honom!
Om Kalle tar initiativ till ett samtal så är det ofta för att han behöver hjälp med något eller vill något. Småprata om ditt och datt gör han väldigt sällan.
Det finns tillfällen när det förväntas att man ska svara på frågor. När man möts i olika situationer så hälsar man på varandra. Den ena säger något och den andra svarar. Självklart och enkelt för många. Svårt för Kalle.
Den senaste tiden har han tagit initiativ till samtal flera gånger. 
Varje gång har vi stannat upp och funderat vem som pratade - jo, det var faktiskt Kalle!

- Tjena! Hur läget? sa han idag när vi kom in i hans rum.
Eftersom vi har tränat honom i flera år att hälsa med ett "hej" varje gång han möter någon, så blev vi glada när han själv hade utvecklat det till en fråga.
- Eee ... jo, tack, det är bra. Hur är det med dig? svarade vi tillbaka.
- Inte prata, svarade han helt kort och samtalet var avslutat.
Del 1 (alltså att ställa den första inledande frågan) kan vi alltså bocka av på listan, det kan han (om han vill).
Del 2 (att svara på frågan) står kvar på listan, det får vi fortsätta att träna.

Här är Kalle 1,5 år gammal och hälsar med ett stort och tydligt "HEJ"!