Empati
På väg till lekparken gick vi förbi Stadsparkens damm, som på våren är kantad med rododendron och azaleor i alla möjliga färger. Lila, rosa, röd, vit, orange, gul ...
Idag stod buskarna med sina nakna grenar med frost på. Änderna som rofyllt brukar simma omkring i dammen, var borta. Dammen låg alldeles stel, med ett par centimeter tjockt lager is på sig.
- Iiisss, ropade Kalle, ååå ... den är iiisss.
Finns det något annat som kan skapa så mycket lek med bara händerna och det naturen kan erbjuda, som just is? 
Ja, det skulle vara vatten kanske - och det är ju is, fast i en annan form.
Kalle svängde snabbt av från gåvägen vi var på och sprang fram till dammen.
Han la sig snabbt ner på alla fyra vid dammen och kände försiktigt på "vattnet".

- Du hallå ... den är iiisss ... den hal, berättade han för Rosie, som lyssnade intresserat.

Rosie gick ut på den hala isen utan bekymmer. Kalle tittade och tyckte att han ville göra som hon.

Han kände lite mer och upptäckte att isen gav efter när han tryckte lite hårdare.

Han hoppade ut till en sten i dammen och böjde sig ner och kände igen.
Här var isen lite tjockare så kanske den skulle hålla att gå på?

- Du hallå ... mamma ... behöver inte oroa ... han kan GÅÅÅ, ropade han och satte ut den ena foten och tänkte försöka gå på den tunna isen.

Det var ett väldigt omtänksamt uttalande fyllt med empati, men tyvärr, som den tråkiga, praktiska vuxen jag är, så övertalade jag honom att INTE gå ut på isen.
Jag var trots allt lite orolig för hur kallt och blött det skulle vara att gå hem med en genomblöt pojke i kylan.