Tisdag 13 december 2011
Bara Kalle vet...
Vid 3-tiden idag fick vi meddelande från fritids att Kalle inte mådde så bra. Han var ledsen.
Vi åkte till fritids matsal. Där satt han i knä på en av fritidspersonalen och var väldigt, väldigt ledsen.
Förtvivlad. Uppgiven. Bedrövad.
Han svarade inte på frågan om han kände sig dålig, mådde illa eller hade ont i huvudet. Han svarade inte alls hur vi än lirkade. Han bara satt med sitt tårdränkta ansikte inborrat i fritidspersonalens arm.
- Var är hamburgare och mjölk, sa han till sist.
Det bjöds på hamburgare till mellanmål och det brukar Kalle vilja ha, men han hade inte ätit idag.
Kalle följde med hem, fortfarande ledsen.
Väl hemma kröp han ner i sängen - och somnade av utmattning.
Några timmar senare tänkte vi att vi skulle - åter igen - föröka få någon ledtråd till varför han var ledsen.
Kalle känner sig verkligen obekväm, när vi vill att han ska berätta något.
- Inte prata, inte berätta, upprepade han om och om igen.
- Han kan inte prata och prata, inte berätta nånting!
Hur vi än lirkade och lirkade så fick vi inga svar alls.
Tystnad!
De få ord som kom över hans läppar var verkligen svåra att höra, vi fick spetsa öronen ordentligt.
Efter en stund tog vi fram papper och penna, för att se om vi kunde få någon ledtråd på det sättet.
Kalle tog pennan och började att teckna.
Vi väntade under tystnad.
Tystnaden är viktig för honom. Han uppfattar ofta småprat som "oljud" och blir störd av det.
När teckningen var färdig så började han att berätta.
- Den är bil!
- Den är cool!
- Den är snabb!
- Den är så hamburgare!
Hamburgare - perfekt, kanske en ledtråd, tänkte vi.
Nja, så var det inte. Hur vi än frågade och frågade så fick vi inga mer ledtrådar runt hamburgaren.
Kalle tog ett nytt papper och började att rita.
- Inte fråga mycket, sa han och tittade nöjd på sin teckning.
Vi förstod budskapet.
Han hade fått nog av våra frågor.
Fortfarande efter 6 timmar, har vi ingen aning om vad som fick honom så ledsen att han var otröstlig och vi fick hämta honom på fritids.
Kalle själv skrattar och är glad nu, men vi hoppas få någon ledtråd senare.
Vid 3-tiden idag fick vi meddelande från fritids att Kalle inte mådde så bra. Han var ledsen.
Vi åkte till fritids matsal. Där satt han i knä på en av fritidspersonalen och var väldigt, väldigt ledsen.
Förtvivlad. Uppgiven. Bedrövad.
Han svarade inte på frågan om han kände sig dålig, mådde illa eller hade ont i huvudet. Han svarade inte alls hur vi än lirkade. Han bara satt med sitt tårdränkta ansikte inborrat i fritidspersonalens arm.
- Var är hamburgare och mjölk, sa han till sist.
Det bjöds på hamburgare till mellanmål och det brukar Kalle vilja ha, men han hade inte ätit idag.
Kalle följde med hem, fortfarande ledsen.
Väl hemma kröp han ner i sängen - och somnade av utmattning.
Några timmar senare tänkte vi att vi skulle - åter igen - föröka få någon ledtråd till varför han var ledsen.
Kalle känner sig verkligen obekväm, när vi vill att han ska berätta något.
- Inte prata, inte berätta, upprepade han om och om igen.
- Han kan inte prata och prata, inte berätta nånting!
Hur vi än lirkade och lirkade så fick vi inga svar alls.
Tystnad!
De få ord som kom över hans läppar var verkligen svåra att höra, vi fick spetsa öronen ordentligt.
Efter en stund tog vi fram papper och penna, för att se om vi kunde få någon ledtråd på det sättet.
Kalle tog pennan och började att teckna.
Vi väntade under tystnad.
Tystnaden är viktig för honom. Han uppfattar ofta småprat som "oljud" och blir störd av det.
När teckningen var färdig så började han att berätta.
- Den är bil!
- Den är cool!
- Den är snabb!
- Den är så hamburgare!
Hamburgare - perfekt, kanske en ledtråd, tänkte vi.
Nja, så var det inte. Hur vi än frågade och frågade så fick vi inga mer ledtrådar runt hamburgaren.
Kalle tog ett nytt papper och började att rita.
- Inte fråga mycket, sa han och tittade nöjd på sin teckning.
Vi förstod budskapet.
Han hade fått nog av våra frågor.
Fortfarande efter 6 timmar, har vi ingen aning om vad som fick honom så ledsen att han var otröstlig och vi fick hämta honom på fritids.
Kalle själv skrattar och är glad nu, men vi hoppas få någon ledtråd senare.
Måndag 12 december 2011
Ankaråtta och kycklingråtta
Kvällsmaten var klar och alla hade satt sig till bords. Vi skulle precis börja äta.
- Ankaråtta! sa Kalle högt och tydligt.
- Kycklingråtta! fortsatte han.
- Jag visa dig, sa han sen och reste sig och sprang upp till sitt rum.
Han kom tillbaka med sin whiteboardtavla.
Vad skulle vi göra utan den?
Han började att rita...
När han hade ritat färdigt så började han att undervisa oss.
- Anka plus råtta är lika med ankaråtta, sa han och pekade på bild efter bild.
- Kyckling plus råtta är lika med kycklinråtta, fortsatte han.
Vi nickade och lyssnade.
När han hade berättat färdigt tog han upp pennan igen och började att teckna igen.
Vi såg ganska snabbt att det var en dator han ritade.
- Han se den datorn, sa han, den ankaråtta ... kycklingråtta ... han titta datorn ... den.
Tydligare kan det inte bli!
Han hade sett något som han ville berätta. Inte bara det, han ville också berätta var han hade sett det.
Vi förstod precis.
Vad skulle vi göra utan hans whiteboardtavla!?
Kvällsmaten var klar och alla hade satt sig till bords. Vi skulle precis börja äta.
- Ankaråtta! sa Kalle högt och tydligt.
- Kycklingråtta! fortsatte han.
- Jag visa dig, sa han sen och reste sig och sprang upp till sitt rum.
Han kom tillbaka med sin whiteboardtavla.
Vad skulle vi göra utan den?
Han började att rita...
När han hade ritat färdigt så började han att undervisa oss.
- Anka plus råtta är lika med ankaråtta, sa han och pekade på bild efter bild.
- Kyckling plus råtta är lika med kycklinråtta, fortsatte han.
Vi nickade och lyssnade.
När han hade berättat färdigt tog han upp pennan igen och började att teckna igen.
Vi såg ganska snabbt att det var en dator han ritade.
- Han se den datorn, sa han, den ankaråtta ... kycklingråtta ... han titta datorn ... den.
Tydligare kan det inte bli!
Han hade sett något som han ville berätta. Inte bara det, han ville också berätta var han hade sett det.
Vi förstod precis.
Vad skulle vi göra utan hans whiteboardtavla!?
Söndag 11 december 2011
Morgonfilosofen
Ibland är det som om någon har tryckt på START-knappen på Kalle.
Han som oftast är ganska fåordig, kan ibland ha så otroligt mycket att berätta.
Vi spetsar öronen rejält för att hinna med i ordval och meningsbyggnad.
Imorse hade han väldigt mycket att prata om.
- Den är bruuuun ... den är håååår ... den är kudde. Den gör så cirkel runt är, sa han.
Vi lyssnade och funderade vad det var han pratade om. Det brukar vara lättare om man vet ämnet.
- Den är så, sa han och kröp ihop i fosterställning. Den är kudde.
Vi var fortfarande inte med i tankegångarna...
- Den är inte så lika som måste behöver bruna den är, sa han.
Inte en endaste ledtråd!
- Runda kudden han den ligga mej på hunden, fortsatte han.
Nu förstod vi- han pratade om Rosie, vår hund!
- Han jag inte brun ... inte hårig ... jag kudde ... hallå vad väntar på ... jag kommer ut en huvud ... jag kommer ut en Kalle ... titta! fortsatte han.
Nu förstod vi att han lekte att han var Rosie och låg ihopkurad som hon gör när hon sover. Vi förstod också att han tyckte att hon ser ut som en inbjudande kudde när hon ligger som en rund boll.
- Är du en kudde precis som Rosie? frågade vi.
- Jag är vet kommer kanske faktiskt som den jag är också som ut en lika!
Svaret funderar vi fortfarande över.
För Kalle måste det vara en häftig känsla när han upptäcker att vi är med i hans tankegångar.
Tidigare har han inte alls kunnat förmedla vad han tänker på.
Nu, när han har upptäckt att vi förstår vad han vill säga, kommer säkert språket att utvecklas en hel del och det blir allt lättare och lättare för honom att förmedla vad han vill säga.
Och för oss att förstå!
Ibland är det som om någon har tryckt på START-knappen på Kalle.
Han som oftast är ganska fåordig, kan ibland ha så otroligt mycket att berätta.
Vi spetsar öronen rejält för att hinna med i ordval och meningsbyggnad.
Imorse hade han väldigt mycket att prata om.
- Den är bruuuun ... den är håååår ... den är kudde. Den gör så cirkel runt är, sa han.
Vi lyssnade och funderade vad det var han pratade om. Det brukar vara lättare om man vet ämnet.
- Den är så, sa han och kröp ihop i fosterställning. Den är kudde.
Vi var fortfarande inte med i tankegångarna...
- Den är inte så lika som måste behöver bruna den är, sa han.
Inte en endaste ledtråd!
- Runda kudden han den ligga mej på hunden, fortsatte han.
Nu förstod vi- han pratade om Rosie, vår hund!
- Han jag inte brun ... inte hårig ... jag kudde ... hallå vad väntar på ... jag kommer ut en huvud ... jag kommer ut en Kalle ... titta! fortsatte han.
Nu förstod vi att han lekte att han var Rosie och låg ihopkurad som hon gör när hon sover. Vi förstod också att han tyckte att hon ser ut som en inbjudande kudde när hon ligger som en rund boll.
- Är du en kudde precis som Rosie? frågade vi.
- Jag är vet kommer kanske faktiskt som den jag är också som ut en lika!
Svaret funderar vi fortfarande över.
För Kalle måste det vara en häftig känsla när han upptäcker att vi är med i hans tankegångar.
Tidigare har han inte alls kunnat förmedla vad han tänker på.
Nu, när han har upptäckt att vi förstår vad han vill säga, kommer säkert språket att utvecklas en hel del och det blir allt lättare och lättare för honom att förmedla vad han vill säga.
Och för oss att förstå!
Lördag 10 december 2011
Kalender-problem
I veckan som gick var Kalle hemifrån från tisdag eftermiddag till torsdag kväll.
Kvar hemma fanns hans båda chokladadventskalendrar. Kalle tänkte över huvudtaget inte på dem när han inte var hemma, så vår oro över att de var kvarglömda var helt onödig.
Fredag morgon tänkte han inte heller på att han hade dem.
Men imorse kom han på det...
Oj, oj, oj! Hur skulle han göra för att ta reda på hur många luckor han skulle öppna?
Det fanns några olika alternativ.
Det allra enklaste var att fråga vilken dag det var, vilket nummer (datum) det var idag.
Han kunde också fråga hur många han kunde äta.
Eller jämföra med syrrornas chokladkalendrar.
Inte Kalle, inte.
Han lämnade helt enkelt sina chokladkalendrar kvar i köket och sprang upp till sitt rum.
Efter en kort stund kom han ner, med sin väggkalender, som han gör ett kryss i varje kväll. Han visste att han hade gjort kryss i almanackan igår kväll, så den stämde, det var han säker på.
Han tittade noga i sin väggalmanacka och kunde själv konstatera att han fick öppna luckorna 7, 8, 9 och 10.
Man brukar väl säga: En bra karl reder sig själv!
I veckan som gick var Kalle hemifrån från tisdag eftermiddag till torsdag kväll.
Kvar hemma fanns hans båda chokladadventskalendrar. Kalle tänkte över huvudtaget inte på dem när han inte var hemma, så vår oro över att de var kvarglömda var helt onödig.
Fredag morgon tänkte han inte heller på att han hade dem.
Men imorse kom han på det...
Oj, oj, oj! Hur skulle han göra för att ta reda på hur många luckor han skulle öppna?
Det fanns några olika alternativ.
Det allra enklaste var att fråga vilken dag det var, vilket nummer (datum) det var idag.
Han kunde också fråga hur många han kunde äta.
Eller jämföra med syrrornas chokladkalendrar.
Inte Kalle, inte.
Han lämnade helt enkelt sina chokladkalendrar kvar i köket och sprang upp till sitt rum.
Efter en kort stund kom han ner, med sin väggkalender, som han gör ett kryss i varje kväll. Han visste att han hade gjort kryss i almanackan igår kväll, så den stämde, det var han säker på.
Han tittade noga i sin väggalmanacka och kunde själv konstatera att han fick öppna luckorna 7, 8, 9 och 10.
Man brukar väl säga: En bra karl reder sig själv!
Fredag 9 december 2011
Damma av gammal kunskap
Det finns några ämnen/områden som Kalle har arbetat med i skolan som ligger honom extra varmt om hjärtat.
Några exempel:
- ägg för att de kan bli fåglar, krokodiler, grodor
- larver för att de kan bli puppor och fjärilar
- fröer och kärnor, för att de kan växa och bli en växt
- geometri: kvadrater och cirklar
Det verkar som att han tilltalas av saker som kan förvandlas till något annat.
Långa perioder pratar han inte alls om varken ägg, larver, fröer, kärnor, kvadrater eller cirklar.
Sen plötsligt dammar han av sina kunskaper och "undervisar" oss.
Hela september, oktober och halva november pratade han inte om annat än om Super Mario.
Plötsligt, från ena dagen till den andra, slutade han helt med Super Mario. Sen några veckor tillbaka har han inte byggt en enda Super Mario och inte heller pratat om honom.
Idag återupptog han gammal kunskap och ritade, suddade och ritade igen på sin whiteboard.
- Kom, jag visa dig, sa han.
- Titta ... ägg ... grodyngel ... ben ... ben ... är lika med groda, visade han.
Bredvid hade han ritat ytterligare en förvandling.
- Ägg ... liten larv ... stor larv ... puppa ... är lika med fjäril, berättade han.
- Förstår du, mamma? frågade han.
Jo, det gjorde jag och han var väldigt nöjd med att få dela med sig av sin kunskap.
Han fortsatte sin bild med att visa några olika skålar och akvarier som passar till ägg, larver, grodor och fjärilar.
Allra sist ritade han dit en kamera, för att visa att det skulle bli fotograferat! :-)
Det finns några ämnen/områden som Kalle har arbetat med i skolan som ligger honom extra varmt om hjärtat.
Några exempel:
- ägg för att de kan bli fåglar, krokodiler, grodor
- larver för att de kan bli puppor och fjärilar
- fröer och kärnor, för att de kan växa och bli en växt
- geometri: kvadrater och cirklar
Det verkar som att han tilltalas av saker som kan förvandlas till något annat.
Långa perioder pratar han inte alls om varken ägg, larver, fröer, kärnor, kvadrater eller cirklar.
Sen plötsligt dammar han av sina kunskaper och "undervisar" oss.
Hela september, oktober och halva november pratade han inte om annat än om Super Mario.
Plötsligt, från ena dagen till den andra, slutade han helt med Super Mario. Sen några veckor tillbaka har han inte byggt en enda Super Mario och inte heller pratat om honom.
Idag återupptog han gammal kunskap och ritade, suddade och ritade igen på sin whiteboard.
- Kom, jag visa dig, sa han.
- Titta ... ägg ... grodyngel ... ben ... ben ... är lika med groda, visade han.
Bredvid hade han ritat ytterligare en förvandling.
- Ägg ... liten larv ... stor larv ... puppa ... är lika med fjäril, berättade han.
- Förstår du, mamma? frågade han.
Jo, det gjorde jag och han var väldigt nöjd med att få dela med sig av sin kunskap.
Han fortsatte sin bild med att visa några olika skålar och akvarier som passar till ägg, larver, grodor och fjärilar.
Allra sist ritade han dit en kamera, för att visa att det skulle bli fotograferat! :-)
Torsdag 8 december 2011
Att visa sitt missnöje
Oj, vilken duktig kille vi har!
Idag har han fått vara med om en hel del på sjukhuset.
Lite ledsen, lite arg och lite uppgiven har han varit.
Emla-salva på båda händerna med genomskinligt plåster över, gick bra.
Det blå bandet med namn och personnummer runt handleden gick också bra.
Byta till sjukhuskläder var heller inga problem.
Sen började det ...
Kalle fick dricka ungefär en matsked "coca-cola".
Det var en del lugnande medel i flytande form och en del del coca-cola.
Utan misstänksamhet så sög han in hela innehållet i munnen, men kände smaken av medicinen, innan han hade svalt allt.
Han lät det han inte hunnit svälja rinna ur munnen och ner på byxorna.
- Den är sur, sa han och grinade illa.
När sköterskan hade gått visade han sitt missnöje, på sin stora Transformer Optimus Prime.
Han snedställde lastbilens "ögonbryn" på det sättet som han brukar rita arga figurer.
Han sa ingenting, utan pekade bara.
Jag förstod precis vad han menade!
Då visste han inte vad han skulle vara med om resten av dagen.
Hade det gått att vrida runt ögonbrynen helt och hållet hade han nog gjort det.
Nedsövning, undersökning och uppvaknande gick bra.
Förutom att han var väldigt svår att väcka. Det var nog skönt att sova. :-)
När han hade vaknat "fixade" han till ögonbrynen på Optimus Prime.
Nu var allt bra!
Oj, vilken duktig kille vi har!
Idag har han fått vara med om en hel del på sjukhuset.
Lite ledsen, lite arg och lite uppgiven har han varit.
Emla-salva på båda händerna med genomskinligt plåster över, gick bra.
Det blå bandet med namn och personnummer runt handleden gick också bra.
Byta till sjukhuskläder var heller inga problem.
Sen började det ...
Kalle fick dricka ungefär en matsked "coca-cola".
Det var en del lugnande medel i flytande form och en del del coca-cola.
Utan misstänksamhet så sög han in hela innehållet i munnen, men kände smaken av medicinen, innan han hade svalt allt.
Han lät det han inte hunnit svälja rinna ur munnen och ner på byxorna.
- Den är sur, sa han och grinade illa.
När sköterskan hade gått visade han sitt missnöje, på sin stora Transformer Optimus Prime.
Han snedställde lastbilens "ögonbryn" på det sättet som han brukar rita arga figurer.
Han sa ingenting, utan pekade bara.
Jag förstod precis vad han menade!
Då visste han inte vad han skulle vara med om resten av dagen.
Hade det gått att vrida runt ögonbrynen helt och hållet hade han nog gjort det.
Nedsövning, undersökning och uppvaknande gick bra.
Förutom att han var väldigt svår att väcka. Det var nog skönt att sova. :-)
När han hade vaknat "fixade" han till ögonbrynen på Optimus Prime.
Nu var allt bra!
Onsdag 7 december 2011
Du hallå ...
Att sitta i ett väntrum och vänta på sin tur är inte roligt.
Att sitta och vänta i ett väntrum utan något att läsa eller leka med är ännu tristare.
Idag satt vi i en timme i ett väntrum helt utan leksaker, men med ett par barnböcker.
En av böckerna var boken "Jag hatar, hatar, hatar tomater!" med Charlie och Lola som huvudpersoner av Lauren Child.
Boken var precis i linje med Kalles tankar om mat. Lillasyster Lola är nämligen VÄLDIGT kinkig med mat.
Hon äter inte tomater, ärtor, morötter, potatis eller fiskpinnar.
Charlie kommer på idén att kalla det för roliga namn och då äter hon så klart. Ärtor är gröna droppar från Grönland och potatismos är molnfluff. Fiskpinnar kan man köpa i undervattensaffären och kallas havsmumsor.
Vi läste boken, utan att överdriva, 10 gånger. Eftersom Kalles hörsel är sämre än vanligt just nu, så fick jag läsa ganska högt. Alla i väntrummet hörde allt, garanterat! 10 gånger!
Till slut tyckte han nog att det började att bli tjatigt och vi slog ihop boken.
Han satt stilla en stund, men det började att krypa i kroppen. Något måste hända!
Å, där kom en sköterska!
Kalle hoppade upp från stolen.
- Duu ...hallååå, ropade han efter henne.
- Jaa? svarade hon och vände sig om i farten.
Hon såg Kalle som hade börjat att gå emot henne.
Han gick fram till henne.
- Du ... tomater, sa han och pekade på pekfingret.
- Tomater? svarade hon.
- Tyst ... inte prata, sa han irriterat.
- Sen ... ärtor(långfingret) ...morötter (ringfingret) ...potatis (lillfingret) ... fiskpinnar (tummen), fortsatte han att rabbla.
När det var klart, så tystnade han.
- Det var olika grönsaker, sa sköterskan som antog att hon fick prata.
- Jaa, sa Kalle (på inandning) vände sig om och gick.
Jag kan tänka mig att de övriga 8 som satt i väntrummet tyckte att hela scenen var lika rolig som jag tyckte.
Den stackars sköterskan, som aldrig hade träffat Kalle förut, undrade alldeles säkert var det var som hände! :-)
Att sitta i ett väntrum och vänta på sin tur är inte roligt.
Att sitta och vänta i ett väntrum utan något att läsa eller leka med är ännu tristare.
Idag satt vi i en timme i ett väntrum helt utan leksaker, men med ett par barnböcker.
En av böckerna var boken "Jag hatar, hatar, hatar tomater!" med Charlie och Lola som huvudpersoner av Lauren Child.
Boken var precis i linje med Kalles tankar om mat. Lillasyster Lola är nämligen VÄLDIGT kinkig med mat.
Hon äter inte tomater, ärtor, morötter, potatis eller fiskpinnar.
Charlie kommer på idén att kalla det för roliga namn och då äter hon så klart. Ärtor är gröna droppar från Grönland och potatismos är molnfluff. Fiskpinnar kan man köpa i undervattensaffären och kallas havsmumsor.
Vi läste boken, utan att överdriva, 10 gånger. Eftersom Kalles hörsel är sämre än vanligt just nu, så fick jag läsa ganska högt. Alla i väntrummet hörde allt, garanterat! 10 gånger!
Till slut tyckte han nog att det började att bli tjatigt och vi slog ihop boken.
Han satt stilla en stund, men det började att krypa i kroppen. Något måste hända!
Å, där kom en sköterska!
Kalle hoppade upp från stolen.
- Duu ...hallååå, ropade han efter henne.
- Jaa? svarade hon och vände sig om i farten.
Hon såg Kalle som hade börjat att gå emot henne.
Han gick fram till henne.
- Du ... tomater, sa han och pekade på pekfingret.
- Tomater? svarade hon.
- Tyst ... inte prata, sa han irriterat.
- Sen ... ärtor(långfingret) ...morötter (ringfingret) ...potatis (lillfingret) ... fiskpinnar (tummen), fortsatte han att rabbla.
När det var klart, så tystnade han.
- Det var olika grönsaker, sa sköterskan som antog att hon fick prata.
- Jaa, sa Kalle (på inandning) vände sig om och gick.
Jag kan tänka mig att de övriga 8 som satt i väntrummet tyckte att hela scenen var lika rolig som jag tyckte.
Den stackars sköterskan, som aldrig hade träffat Kalle förut, undrade alldeles säkert var det var som hände! :-)
Tisdag 6 december 2011
Roliga ordval
Idag tog vi tåget till Lund, för ett två dagar långt sjukhusbesök för Kalle.
Vi bor på patienthotellet två nätter.
I morse berättade vi för Kalle att vi skulle åka tåg för att träffa en läkare på sjukhuset.
Kalle funderade en stund över vad det kunde innebära för hans del.
- Var titta ... där? undrade han och pekade på handens ovansida.
- Eller där? sa han och pekade i armvecket.
- Kanske där? fortsatte han och pekade på foten.
- Nej, svarade vi, de ska undersöka dina ögon.
- Pheeww, sa Kalle lättad, det var nära ögat!
(Antagligen minns han tidigare sjukhusbesök med kanyl på handens ovansida, blodprov i armvecket och skadad fot.)
På tåget var det mycket att titta på. Kalle gillar verkligen allt som har med tåg att göra, både insidan och utsidan. Han studerar och kommenterar allt. Det finns få tillfällen när han pratar så mycket som han gör på ett tåg.
Den här monologen kunde hela vår tågvagn lyssna till- även de som försökte sova:
- Är det sant ... lampan flyger fram förbi ute ... se på ögonen ... jag vet ... flygande hus ... träd ... lampor ... är inte flyger ... det är STANEN ... det ÄR sant!
När vi gick till patienhotellet var det mycket att titta på.
- Trädet i parken som var fullt med lampor: - Ååå, trädet kläder lampor!
- Kyrkklockorna slog 21.00: - Klockan är 9 ... det är inte RÄTTVIST ... han har ingen sängen!
- Porten som öppnade sig av sig själv, efter att vi tryckt på porttelefonen: - Är det en spöke?
När vi kom fram till patienthotellet var han riktigt upprymd. Det var spännande.
Vi hittade till vårt rum och gick in.
- Det är fantastiskt ... wow ... vilket rum ... TVÅ sängar ... lampa ... tavla ... wow ... och det är badarsrum (badrum, men uttalet låter som vardagsrum) ... det är fantastiskt ... det är sant!!
Det är verkligen trevligt att resa med Kalle - glad, nyfiken, förväntansfull - och med massor av roliga uttryck!
Idag tog vi tåget till Lund, för ett två dagar långt sjukhusbesök för Kalle.
Vi bor på patienthotellet två nätter.
I morse berättade vi för Kalle att vi skulle åka tåg för att träffa en läkare på sjukhuset.
Kalle funderade en stund över vad det kunde innebära för hans del.
- Var titta ... där? undrade han och pekade på handens ovansida.
- Eller där? sa han och pekade i armvecket.
- Kanske där? fortsatte han och pekade på foten.
- Nej, svarade vi, de ska undersöka dina ögon.
- Pheeww, sa Kalle lättad, det var nära ögat!
(Antagligen minns han tidigare sjukhusbesök med kanyl på handens ovansida, blodprov i armvecket och skadad fot.)
På tåget var det mycket att titta på. Kalle gillar verkligen allt som har med tåg att göra, både insidan och utsidan. Han studerar och kommenterar allt. Det finns få tillfällen när han pratar så mycket som han gör på ett tåg.
Den här monologen kunde hela vår tågvagn lyssna till- även de som försökte sova:
- Är det sant ... lampan flyger fram förbi ute ... se på ögonen ... jag vet ... flygande hus ... träd ... lampor ... är inte flyger ... det är STANEN ... det ÄR sant!
När vi gick till patienhotellet var det mycket att titta på.
- Trädet i parken som var fullt med lampor: - Ååå, trädet kläder lampor!
- Kyrkklockorna slog 21.00: - Klockan är 9 ... det är inte RÄTTVIST ... han har ingen sängen!
- Porten som öppnade sig av sig själv, efter att vi tryckt på porttelefonen: - Är det en spöke?
När vi kom fram till patienthotellet var han riktigt upprymd. Det var spännande.
Vi hittade till vårt rum och gick in.
- Det är fantastiskt ... wow ... vilket rum ... TVÅ sängar ... lampa ... tavla ... wow ... och det är badarsrum (badrum, men uttalet låter som vardagsrum) ... det är fantastiskt ... det är sant!!
Det är verkligen trevligt att resa med Kalle - glad, nyfiken, förväntansfull - och med massor av roliga uttryck!
Måndag 5 december 2011
Reviderad önskelista
För ett par veckor sen, den 23 november, gjorde Kalle en önskelista.
Han önskade sig fem saker i julklapp:
- Flexitrax bilbana
- Blixten McQueen med handkontroll
- Bärgarn med handkontroll
- Raoul Caroule med handkontroll
- Angry Birds spel
Idag kom han på att han har önskat sig Blixten McQueen två gånger. Både med handkontroll och med bilbanan.
Han tyckte själv att det var helt onödigt, så han tog fram en penna och strök den batteridrivna Blixten McQueen.
Vad ska man med två till?
Vi har hört ryktesvägen att tomten redan har köpt julklappar till Kalle.
Han, Tomten, har lite problem hur han ska göra med sina inköp, avslöjade han nyss! :-)
När han ändå var i farten, så passade han på att förtydliga hur glad han skulle bli om han fick det han hade önskat sig.
Det gjorde han med en liten glad Kalle-figur som sitter på ena L:et, på baksidan av papperet.
Efter duschen ikväll låg Kalle på golvet "på tork". Han brukar ligga på golvet inlindad i en handduk och med en annan över sig. Han är väldigt noga med att hela han ska vara helt torr innan han sätter på sig pyjamasen, så det brukar ta lite tid.
Plötsligt kom han in bakom sina jeans med huvudet.
- Mamma, är det du? frågade han som om jag satt på badkarskanten.
Både han och vi skrattade gott åt det tokiga, när han upptäckte att det var hans egna jeans!
För ett par veckor sen, den 23 november, gjorde Kalle en önskelista.
Han önskade sig fem saker i julklapp:
- Flexitrax bilbana
- Blixten McQueen med handkontroll
- Bärgarn med handkontroll
- Raoul Caroule med handkontroll
- Angry Birds spel
Idag kom han på att han har önskat sig Blixten McQueen två gånger. Både med handkontroll och med bilbanan.
Han tyckte själv att det var helt onödigt, så han tog fram en penna och strök den batteridrivna Blixten McQueen.
Vad ska man med två till?
Vi har hört ryktesvägen att tomten redan har köpt julklappar till Kalle.
Han, Tomten, har lite problem hur han ska göra med sina inköp, avslöjade han nyss! :-)
När han ändå var i farten, så passade han på att förtydliga hur glad han skulle bli om han fick det han hade önskat sig.
Det gjorde han med en liten glad Kalle-figur som sitter på ena L:et, på baksidan av papperet.
Efter duschen ikväll låg Kalle på golvet "på tork". Han brukar ligga på golvet inlindad i en handduk och med en annan över sig. Han är väldigt noga med att hela han ska vara helt torr innan han sätter på sig pyjamasen, så det brukar ta lite tid.
Plötsligt kom han in bakom sina jeans med huvudet.
- Mamma, är det du? frågade han som om jag satt på badkarskanten.
Både han och vi skrattade gott åt det tokiga, när han upptäckte att det var hans egna jeans!
Söndag 4 december 2011
Grötigt!
Många situationer i vardagen upplever Kalle som jobbiga, obehagliga och hemska. Det som kan verka vara en småsak för andra, vänder upp och ner på allt för Kalle.
Många gånger har han också svårt att förmedla precis vad han tänker och tycker.
Språket räcker inte riktigt till.
Ikväll åt vi risgrynsgröt med kanel och socker eller sylt. Kalle kom till bordet och "skannade" av allt som fanns framdukat. Det var inget som föll honom helt i smaken, men hans ögon fastnade på syltburken.
- Var är pannkaka? frågade han hoppfullt.
- Det finns ingen pannkaka, det är gröt, svarade vi.
Kalle reagerade som han brukar när han märker att situationen kommer att vändas till något obehagligt. Han satt som förstenad, med händerna för munnen och kämpade mot tårarna som steg. Han ville verkligen inte smaka på gröten. Sylt kunde han tänka sig, men INTE gröt.
Vi försökte få honom att smaka på en knivsudd gröt, men han vägrade. Den kunde vi få äta om vi ville, men han tänkte inte smaka.
Det här är riktigt obehagligt för Kalle. Det är snudd på tortyr och det är vi medvetna om. Vi inser att det är riktigt obehagligt och inget vi kan skämta bort.
Trots allvaret och att Kalle satt med tårarna hängande i ögonen, var det nära att vi började skratta när han pratade om gröten.
- J-A-G Ä-R I-N-T-E G-O-D, J-A-G Ä-R Ä-C-K-L-I-G!!
Vi förstod precis vad han menade, men vi lyckades ändå få honom att smaka på en tiotusendels milliliter gröt. Han grinade illa, men han hade i alla fall smakat.
Nej, gröt var inget för honom.
Lite senare drack vi glögg och åt pepparkakor.
Kalle tog en papparkaka och utbrast:
- Jag är inte äcklig, jag är god! :-)
Lördag 3 december 2011
Pianokonsert
I alla år har Kalle haft möjlighet att prova på olika instrument. Vi har piano, synt, basfiol. dragspel, munspel, blockflöjt och gitarrer. Han har aldrig visat intresse för det.
Varken att lyssna på eller att spela själv.
Därför var det extra roligt när han kom och hämtade oss. Han drog med oss till pianot.
Vi fick vara med om en rolig, vacker, mjuk, väl framförd pianokonsert á la Kalle.
Vi gillar verkligen de tio första sekunderna av filmen. Någonstans måste han ha sett det och sen gjorde han detsamma.
På slutet ser man hur han koncentrerar sig på den sista tonen.
Mellan den roliga inledningen och sluttonen spelar han sin egen melodi, som kanske är lite jazzinfluerad, med flera melodier samtidigt! :-)
I alla år har Kalle haft möjlighet att prova på olika instrument. Vi har piano, synt, basfiol. dragspel, munspel, blockflöjt och gitarrer. Han har aldrig visat intresse för det.
Varken att lyssna på eller att spela själv.
Därför var det extra roligt när han kom och hämtade oss. Han drog med oss till pianot.
Vi fick vara med om en rolig, vacker, mjuk, väl framförd pianokonsert á la Kalle.
Vi gillar verkligen de tio första sekunderna av filmen. Någonstans måste han ha sett det och sen gjorde han detsamma.
På slutet ser man hur han koncentrerar sig på den sista tonen.
Mellan den roliga inledningen och sluttonen spelar han sin egen melodi, som kanske är lite jazzinfluerad, med flera melodier samtidigt! :-)
Fredag 2 december 2011
Spöktest
Kalle tycker fortfarande INTE om att bada i vårt bubbelbadkar. Han säger att det är spöken i hålen och de är läskiga. Han vill verkligen inte träffa badkarsspökena!
Hans stora balansboll har fått en återkomst i hans liv. Den har varit vilande i ett halvår, men nu använder han den till att rulla fram på, hoppa på, balansera på, sitta på och att förflytta sig på. Den följer med honom överallt.
När han skulle duscha fick den följa med, men det blev problem på en gång. Bollen var för stor. Den gick inte in i duschen.
Det tog emot lite för Kalle, men han la den till slut i bubbelbadkaret så att den låg stilla när han duschade.
- Oroa inte ... ingen spöke ... han är inte pojke ... bara leksak, sa han till bollen, som för att trösta den om den var rädd för spökena i badkaret.
Spökena var visst bara intresserade av pojkar inte av bollar!
Bollen låg så snällt i badkaret, utan att visa minsta tecken på rädsla, när Kalle duschade.
Kalle tycker fortfarande INTE om att bada i vårt bubbelbadkar. Han säger att det är spöken i hålen och de är läskiga. Han vill verkligen inte träffa badkarsspökena!
Hans stora balansboll har fått en återkomst i hans liv. Den har varit vilande i ett halvår, men nu använder han den till att rulla fram på, hoppa på, balansera på, sitta på och att förflytta sig på. Den följer med honom överallt.
När han skulle duscha fick den följa med, men det blev problem på en gång. Bollen var för stor. Den gick inte in i duschen.
Det tog emot lite för Kalle, men han la den till slut i bubbelbadkaret så att den låg stilla när han duschade.
- Oroa inte ... ingen spöke ... han är inte pojke ... bara leksak, sa han till bollen, som för att trösta den om den var rädd för spökena i badkaret.
Spökena var visst bara intresserade av pojkar inte av bollar!
Bollen låg så snällt i badkaret, utan att visa minsta tecken på rädsla, när Kalle duschade.
Torsdag 1 december 2011
Ute-och-gå-rutiner
Vi går mycket. Vissa vägar går vi mer eller mindre regelbundet.
Vi går till och från skolan, till och från mataffären, till och från lekparken, till och från stan.
När vi går med Kalle blir det lätt att ett visst beteende vid en viss plats upprepas varje gång vi går förbi den platsen. Det kan vara balansgång på en kant, gå ett extra varv runt en stolpe, titta ner i en vattenbrunn, titta på trafikskyltar och mycket annat.
Vi blir vana vid att Kalle vill göra samma sak vid samma plats varje gång.
Kanske blir vi så vana att vi inte tänker på det, till slut.
På ett staket alldeles nära skolan har det i flera år funnits en företagsskylt som Kalle gillar att titta på. Kanske han gillar den extra mycket för att företaget heter "Kalles bilsadelmakeri".
Han känner nog igen sitt namn trots att det är skrivet med en lite snirklig skrivstil.
Kalle har nästan alltid stannat till vid skylten, läst sitt namn och gått vidare.
Det gjorde han idag också, men med en stor skillnad mot hur det brukar vara.
Han stannade till och tittade mot skylten.
Han började att röra på munnen - men det kom inget ljud.
Han sa mycket - men hela tiden utan ljud. Han sa " ".
Om man ska säga samma sak som vi kunde se på hans munrörelse att han sa, men med ljud så blir det "Kalles bilsadelmakeri".
Varför gjorde han så, rörde på munnen, men utan ljud?
Jo, skylten fanns inte kvar! Den var borttagen.
Då kan man ju inte se eller läsa texten, alltså hördes den inte.
Finurligt!
Från skolan fick vi idag en bild på hur Kalle hade ritat en räknesaga med fem fåglar. Tre av fåglarna hade röda kryss över sig.
Bilden var så söt så den får vara med här.
Vi försökte få Kalle att förklara vad bilden beskriver, men han sa hela tiden bara 5-3=2.
När vi aldrig blev nöjda med den förklaringen så sa han till slut:
- Äsch ... den åker trädet!
Vi går mycket. Vissa vägar går vi mer eller mindre regelbundet.
Vi går till och från skolan, till och från mataffären, till och från lekparken, till och från stan.
När vi går med Kalle blir det lätt att ett visst beteende vid en viss plats upprepas varje gång vi går förbi den platsen. Det kan vara balansgång på en kant, gå ett extra varv runt en stolpe, titta ner i en vattenbrunn, titta på trafikskyltar och mycket annat.
Vi blir vana vid att Kalle vill göra samma sak vid samma plats varje gång.
Kanske blir vi så vana att vi inte tänker på det, till slut.
På ett staket alldeles nära skolan har det i flera år funnits en företagsskylt som Kalle gillar att titta på. Kanske han gillar den extra mycket för att företaget heter "Kalles bilsadelmakeri".
Han känner nog igen sitt namn trots att det är skrivet med en lite snirklig skrivstil.
Kalle har nästan alltid stannat till vid skylten, läst sitt namn och gått vidare.
Det gjorde han idag också, men med en stor skillnad mot hur det brukar vara.
Han stannade till och tittade mot skylten.
Han började att röra på munnen - men det kom inget ljud.
Han sa mycket - men hela tiden utan ljud. Han sa " ".
Om man ska säga samma sak som vi kunde se på hans munrörelse att han sa, men med ljud så blir det "Kalles bilsadelmakeri".
Varför gjorde han så, rörde på munnen, men utan ljud?
Jo, skylten fanns inte kvar! Den var borttagen.
Då kan man ju inte se eller läsa texten, alltså hördes den inte.
Finurligt!
Från skolan fick vi idag en bild på hur Kalle hade ritat en räknesaga med fem fåglar. Tre av fåglarna hade röda kryss över sig.
Bilden var så söt så den får vara med här.
Vi försökte få Kalle att förklara vad bilden beskriver, men han sa hela tiden bara 5-3=2.
När vi aldrig blev nöjda med den förklaringen så sa han till slut:
- Äsch ... den åker trädet!
Onsdag 30 november 2011
Ett STORT paket
För några veckor sen, började hantverkare att arbeta med att renovera fasaden på ett hyreshus som ligger några hus bort från vårt. De bytte ut de gamla fönstren, bytte takpannorna och började att knacka bort gammal puts.
De har satt upp ställningar runt hela huset för att kunna putsa om fasaden. Allra ytterst, utanpå ställningarna, har de hängt upp armerad plast som skydd.
Kalle studerade det lite annorlunda huset, med vit plast utanpå, länge och började att filosofera lite, på temat "jul":
- Ååå, titta ... den är STOOOOR paket, sa han.
- Hmmm ... kanske en Angry Bird ... kanske en bilbana ... eemmm ... kanske en Blixten McQueen, fortsatte han.
- Tror du att vi kan öppna paketet och titta vad som finns i? frågade vi.
- Äsch ... han skojade bara ... den är hus ... kan inte öppna ... är inte paket, förklarade Kalle allvarligt.
Världens största julklapp som granne ... :-)
För några veckor sen, började hantverkare att arbeta med att renovera fasaden på ett hyreshus som ligger några hus bort från vårt. De bytte ut de gamla fönstren, bytte takpannorna och började att knacka bort gammal puts.
De har satt upp ställningar runt hela huset för att kunna putsa om fasaden. Allra ytterst, utanpå ställningarna, har de hängt upp armerad plast som skydd.
Kalle studerade det lite annorlunda huset, med vit plast utanpå, länge och började att filosofera lite, på temat "jul":
- Ååå, titta ... den är STOOOOR paket, sa han.
- Hmmm ... kanske en Angry Bird ... kanske en bilbana ... eemmm ... kanske en Blixten McQueen, fortsatte han.
- Tror du att vi kan öppna paketet och titta vad som finns i? frågade vi.
- Äsch ... han skojade bara ... den är hus ... kan inte öppna ... är inte paket, förklarade Kalle allvarligt.
Världens största julklapp som granne ... :-)
Tisdag 29 november 2011
Nedräkning
För ett par veckor sen upptäckte Kalle att om han vänder blad på almanackan, så finns julafton med. Varje kväll har han gjort ett kryss och räknat ner antalet dagar som är kvar fram till dopparedagen. Att göra krysset har blivit lika viktigt som att borsta tänderna eller byta om till pyjamas. Det ingår i nattningsrutinerna.
Han började att räkna när det var 38 dagar kvar.
Han har förändrat vilken dag han räknar ner till!
Det är inte julafton som har högsta prioritet längre.
Det är en chokladkalender med Super Mario, som han fick i söndags.
Naturligtvis ville han börja att öppna luckor och äta på en gång, men eftersom vi har almanackan på väggen så kunde visa att han får börja att öppna den 1 december, när man vänder blad i almanackan.
Vi har räknat hur många dagar det är kvar. Idag blev det två dagar kvar.
- Ååå, TACK, sa Kalle.
För ett par veckor sen upptäckte Kalle att om han vänder blad på almanackan, så finns julafton med. Varje kväll har han gjort ett kryss och räknat ner antalet dagar som är kvar fram till dopparedagen. Att göra krysset har blivit lika viktigt som att borsta tänderna eller byta om till pyjamas. Det ingår i nattningsrutinerna.
Han började att räkna när det var 38 dagar kvar.
Han har förändrat vilken dag han räknar ner till!
Det är inte julafton som har högsta prioritet längre.
Det är en chokladkalender med Super Mario, som han fick i söndags.
Naturligtvis ville han börja att öppna luckor och äta på en gång, men eftersom vi har almanackan på väggen så kunde visa att han får börja att öppna den 1 december, när man vänder blad i almanackan.
Vi har räknat hur många dagar det är kvar. Idag blev det två dagar kvar.
- Ååå, TACK, sa Kalle.
Måndag 28 november 2011
Vissa likheter!
Idag kom Kalle hem med en fint färglagd bild.
Han förklarade att det var en folkvagnsbuss.
- Den är röd här, sa han och klappade på sin mage.
- Den är vit här, fortsatte han och klappade på sitt bröst.
Det roliga är att hans teckning hade vissa likheter med en folkvagnsbuss, med det här utseendet:
... men skillnaderna var större än likheterna!
Vi pratade lite om några olika småfåglar.
Domherre, blåmes, gråsparv, talgoxe och den ganska okända fågeln folkvagnsbuss! :-)
Idag kom Kalle hem med en fint färglagd bild.
Han förklarade att det var en folkvagnsbuss.
- Den är röd här, sa han och klappade på sin mage.
- Den är vit här, fortsatte han och klappade på sitt bröst.
Det roliga är att hans teckning hade vissa likheter med en folkvagnsbuss, med det här utseendet:
... men skillnaderna var större än likheterna!
Vi pratade lite om några olika småfåglar.
Domherre, blåmes, gråsparv, talgoxe och den ganska okända fågeln folkvagnsbuss! :-)
Söndag 27 november 2011
Vägvisare
I flera år har vi försökt att lära Kalle vilken adress han har, Villagatan 26. Det är inte en jättesvår adress - men det är jättesvårt att komma ihåg det. Det skulle kännas bra att veta att han kunde adressen om han skulle komma bort någon gång.
Vi har också många gånger undrat om Kalle vet vägen hem, när vi är ute och går.
När vi hade varit ute och gått en lång promenad och var på väg hem, så stannade vi vid en fyrvägskorsning.
Vi var inte så långt hemifrån, men kom från ett annat håll än vi brukar.
- Kalle, ska vi svänga till höger, gå rakt fram eller svänga till vänster, frågade jag honom samtidigt som jag pekade med hela armen.
Kalle tittade på mig innan han svarade.
-Ååååå ... rakt fram, sa han irriterat och pekade med hela armen framåt.
Eftersom vi skulle rakt fram, så gjorde vi som han sa. Vi gick över gatan och fortsatte att gå.
Efter en kort stund vänder sig Kalle mot Stefan, hans pappa:
- Du, pappa ...vad är det för FEEEL på mamma? frågade han uppgivet.
Slutsats: vägen hem var så självklar att man inte behövde prata om det! :-)
Vi får ställa frågan när vi är ytterligare några kvarter längre bort nästa gång.
Det kan vara mycket att utforska när man är ute och går.
Å, en regnbåge-gata sa Kalle när han såg den regnbågs-färgade oljepölen på asfalten, helt nära vårt hus.
I flera år har vi försökt att lära Kalle vilken adress han har, Villagatan 26. Det är inte en jättesvår adress - men det är jättesvårt att komma ihåg det. Det skulle kännas bra att veta att han kunde adressen om han skulle komma bort någon gång.
Vi har också många gånger undrat om Kalle vet vägen hem, när vi är ute och går.
När vi hade varit ute och gått en lång promenad och var på väg hem, så stannade vi vid en fyrvägskorsning.
Vi var inte så långt hemifrån, men kom från ett annat håll än vi brukar.
- Kalle, ska vi svänga till höger, gå rakt fram eller svänga till vänster, frågade jag honom samtidigt som jag pekade med hela armen.
Kalle tittade på mig innan han svarade.
-Ååååå ... rakt fram, sa han irriterat och pekade med hela armen framåt.
Eftersom vi skulle rakt fram, så gjorde vi som han sa. Vi gick över gatan och fortsatte att gå.
Efter en kort stund vänder sig Kalle mot Stefan, hans pappa:
- Du, pappa ...vad är det för FEEEL på mamma? frågade han uppgivet.
Slutsats: vägen hem var så självklar att man inte behövde prata om det! :-)
Vi får ställa frågan när vi är ytterligare några kvarter längre bort nästa gång.
Det kan vara mycket att utforska när man är ute och går.
Å, en regnbåge-gata sa Kalle när han såg den regnbågs-färgade oljepölen på asfalten, helt nära vårt hus.
Lördag 26 november 2011
Som en nål i en höstack
Vilken blick för detaljer!
Kalle har ett inbyggt skåp på ena väggen i sitt rum. I det står en del ihopbyggda legobyggsatser och lite annat smått och gott som han är rädd om. 
Det har börjat bli lite rörigt i skåpet, så vi städade bland alla figurer, hus och bilar idag.
Legogubbarna ställdes på en lång rad, med huvud på varje kropp.
Alla lösa legobitar flyttades till legolådan.
Bilarna parkerades på bra ställen och husen dammades av.
Det blev ordning och reda.
När Kalle lite senare gick in i sitt rum så stannade han som förstenad på tröskeln.
Det var något som var annorlunda och han upptäckte det redan innan han hade kommit in i sitt rum!
Han drog fram en stol och ställde sig på den för att nå upp till skåpet.
På en gång, utan att tveka, tog han tag i en ljusblå variant av Bärgarn från Disneyfilmen Bilar.
- Åå, den är fel, sa han och pekade på flaket.
Vi tror att det var något som borde ha varit på flaket, men som var borta och han upptäckte det nu.
Vi letade och letade efter en detalj (som vi inte visste hur den skulle se ut) men hittade den inte.
Han hade inte ens kommit in i sitt rum förrän han såg att det var något som var annorlunda.
Vilken blick för detaljer!
Den ljusblå Bärgarn till höger saknar något på sitt flak.
Som Kalle säger: Kat(t)astrof!
Fredag 25 november 2011
Lite omtanke
För Kalle har det aldrig varit viktigt att säga "hej" när han träffar en människa.
När det kommer någon och han vill prata med den personen så inleder han aldrig med en artighetsfras som de oskrivna reglerna säger att man ska, utan han går rakt på sak och pratar om det han tänkte på för stunden.
Det kan vara något han sett på TV, något som nyligen hänt eller något han sett som fångat hans intresse.
På morgonen är han ofta kvar i något han tyckte var roligt från Barnkanalen på TV. Det brukar han dela med sig av till sina lärare innan han säger hej.
Numera, när han kommer hem, så har han ändrat sina rutiner.
Han går direkt till Rosie och sätter sig bredvid henne.
- Heeej, hunden ... hur är läget? säger han och klappar lite.
Han brukar få en blick till svar och det räcker alldeles utmärkt för honom.
Han brukar sitta kvar en stund och bara klappa och titta under tystnad. När han har suttit stilla bredvid henne i någon minut så är "stunden med hunden" över.
Det är så mysigt att se hur han bryr sig om en annan individ av egen fri vilja. Det är ingen som ber honom att säga hej till henne, utan han gör det för att han vill!
Torsdag 24 november 2011
Kalle läser en bok
Hela vägen hem från fritids pratade Kalle om "bubblokekek" (biblioteket) och "boken".
Han var ivrig och uppspelt.
Det första han gjorde när vi kom hem var att ta fram boken "En bok" som han hade lånat på skolbiblioteket idag.
Kom ... jag läsa dig, sa han och satte sig tillrätta. Han slog upp den första sidan i boken.
Som vanligt började vi att läsa för honom:
- Tryck på den gula pricken och ..., läste vi.
- NEEJ ... inte läsa ... han läsa, sa Kalle lite irriterat.
Vi tystnade såklart och väntade på att han skulle ta över.
Det gjorde han! Han läste hela boken för oss. Vi förstod hela handlingen - trots att det nästan var helt utan ord.
Han visade och pekade, skakade och räknade, blåste och lutade.
Många gånger läste han boken för oss under kvällen.
Tänk att få uppleva en hel bok tillsammans utan att läsa, men med full action tillsammans - och att det var Kalle som "läste"! :-)
Hela vägen hem från fritids pratade Kalle om "bubblokekek" (biblioteket) och "boken".
Han var ivrig och uppspelt.
Det första han gjorde när vi kom hem var att ta fram boken "En bok" som han hade lånat på skolbiblioteket idag.
Kom ... jag läsa dig, sa han och satte sig tillrätta. Han slog upp den första sidan i boken.
Som vanligt började vi att läsa för honom:
- Tryck på den gula pricken och ..., läste vi.
- NEEJ ... inte läsa ... han läsa, sa Kalle lite irriterat.
Vi tystnade såklart och väntade på att han skulle ta över.
Det gjorde han! Han läste hela boken för oss. Vi förstod hela handlingen - trots att det nästan var helt utan ord.
Han visade och pekade, skakade och räknade, blåste och lutade.
Många gånger läste han boken för oss under kvällen.
Tänk att få uppleva en hel bok tillsammans utan att läsa, men med full action tillsammans - och att det var Kalle som "läste"! :-)
