Onsdag 23 november 2011
Nu är den klar, Kalles önskelista.
Vi skrev om en julklappsönskning den 12 november. Nu har han lagt till två saker till sina önskningar.
För första gången har han gjort något som tidigare har varit totalt förbjudet. Han har klippt i leksakskatalogerna!
Han klippte ut de tre saker som han vill ha och limmade fast dem på ett vitt papper.
Han kom till oss och visade önskelistan.
- Han önskar ... en, två, tre, sa han och pekade på de tre sakerna.
Vi förstod precis vad han menade.
Önskelistan för julklappsönskningarna var klar!
När vi hade tittat på bilderna och pratat om sakerna en stund, så pekade han på ordet han skrivit på vänster sida.
Där stod det "VÄND" och en pil.
Vi vände på önskelistan.
Det var ingen som helst tvekan om vad han ville beskriva:
Vi får hoppas att Tomten lyckas med julklapparna! :-)
Tisdag 22 novmber 2011
I Sverige finns det ca 300 000 olika förnamn. Alla människor har ett förnamn som är deras eget.
Ett komplicerat system, om man tycker att det här med namn är svårt. Att lära sig namnen på alla man har omkring sig, är helt omöjligt.
Kalle tycker att det är svårt att komma ihåg namn på personer. Han vet vad vi i familjen heter.
Rosie, vår hund, som vi haft i en månad har han ännu inte lärt sig namnet på. Han säger fortfarande Hunden.
- Eemm ... jag vet inte, svarar han ofta på frågan "Vad heter ...?". Han minns helt enkelt inte.
Idag hade vi förberett Kalle på att farmor Rose-Marie skulle vara hemma hos oss när vi kom hem. Farmors båda hundar Fiffie och Tina skulle också vara med.
När vi kom hem på eftermiddagen så kom Rosie som vanligt och mötte oss i dörren. Kalle klappade lite.
Plötsligt kom Fiffie fram och nosade lite på Kalle.
- VAA? En hund till, utbrast Kalle förvånat.
- Ja, det är Fiffie, förklarade vi.
När vi kom in till köket fanns Tina där.
- VAAA? En hund till ... tre, utbrast Kalle igen.
- Det är Tina, sa vi.
Kalle upprepade namnen - både Fiffie och Tina.
Han satte sig ner på golvet och gosade med hundarna.
Efter kanske tio minuter hörde vi honom prata med Tina:
- Kom ... Mellan ... han inte farlig ... bara klappa, sa han. Antagligen hade han känt att Tina var lite avvaktande och gärna höll sig i bakgrunden.
Namnet Mellan förstod vi på en gång. Rosie är mindre och Fiffie är större än Tina, alltså fick hon heta Mellan.
Liten, mellan och stor har Kalle haft användning för många gånger sen han lärde sig de begreppen.
En bra strategi att ta till när det "riktiga" förnamnet är bortglömt!
Liten, Mellan och Stor får lite kött!
Stor (Fiffie) är väldigt intresserad av marsvinen!
Mellan (Tina) ligger och tittar på ...
... Stor (Fiffie) och Liten (Rosie) som busar och busar! :-)
Måndag 21 november 2011
Vi har äntligen välkomnat Kalle in i vuxenvärlden, när det gäller tandkräm! :-)
Det kanske är en liten bagatell, men det är ett stort steg för honom.
I alla år har Kalle varit bestämd med vilken tandkräm som han kan tänka sig att ha på tandborsten.
Innan han fick sina permanenta tänder var det inget problem alls. Han accepterade mjölktandstandkrämernas alla smaker och konsistens.
Tandkräm för mjölktänder har alltid en mild smak som jordgubb eller tuttifrutti. Steget över till vanlig tandkräm är riktigt stort.
När han började att få permanenta tänder, så skulle vi försöka att byta till en tandkräm som var bra för just permanenta tänder. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort!
Vi provade tandkräm efter tandkräm, men han vägrade alla. Till slut hittade vi en barntandkräm för barn över 6 år, med en mycket mild mintsmak. Den accepterade han.
Ett problem var borta!
Vi kunde fortsätta att borsta tänderna med en tandkräm anpassad för hans tänder.
Nästa problem var att den inte fanns i de tre närmaste mataffärerna. Vi fick åka ganska långt eller till ett apotek. Inget stort problem egentligen, men en extra tur till affären lite längre bort varje gång det var dags för tandkräm.
När hans tandkräm nyligen började ta slut försökte vi mot slutet att blanda med en del vanlig "vuxentandkräm". Han noterade att det smakade annorlunda, men protesterade inte.
Nu är hans tandkräm slut och vi har använt bara vår vanliga tandkräm - helt utan protester!
Smile!
Här är Kalle knappt 3 år gammal och har bytt ut tandborsten mot vispad grädde.
Söndag 20 november 2011
Kalle deltar väldigt sällan i en dialog eller ett samtal med flera personer. Han sitter med, men är inte delaktig. Vi undrar ofta vad han tänker på eller om han hör och uppfattar vad vi pratar om. På något sätt så finner han sig i situationen.
Just det, att han inte deltar, gör att han skapar små egna sketcher som plötsligt tar ton. Helt plötsligt mitt i en diskussion kan han avbryta oss för att göra ett inlägg i ett helt annat ämne.
I morse var vi hela familjen i Mimmis rum och pratade och skrattade.
Mimmi hade fått en Rubiks kub.. Det var en speciell Rubiks kub för alla sidor var rosa - "for blondes only!". :-)
Mitt i vårt prat och stoj, avbröt Kalle oss.
Vi övriga i familjen tystnade såklart. Det är så sällan Kalle höjer sin röst, så när han gör det vill vi höra vad han har att säga.:
- Neeej, du har ingen ... händer, sa han med ljus röst och vek ner huvudet åt höger.
- Jag har ingen händer ... jag kan inte, sa han sen med mörk röst och vek ner huvudet åt andra hållet.
- Hmmm ... han göra?? sa han återigen med ljus röst och vek tillbaka huvudet.
- Kanske prova ... kanske kan, fortsatte han med den mörkare rösten och huvudet vänt åt vänster.
Kalle tystnade och började att koncentrera sig på det som hela sketchen hade handlat om.
Nu såg vi att han hade dragit Mimmis täcke över sina ben, men med fötterna utanför.
Vi såg också att det var fötterna som hade pratat.
Vi hade alltså fått se en sketch, med fötterna som hade pratat med varandra.
Fötterna hade insett att uppgiften var för svår för dem, de klarade inte av att fixa den rosa kuben.
Slutsats: Om samtalsämnet inte passar, skapa en egen dialog! :-)
Lördag 19 november 2011
Reklam-påverkad
Ikväll gick vi till en restaurang, för att fira att Kalles storasyster Mimmi, fyller 15 år på tisdag.
Kalle brukar tycka att vi är ganska tråkiga. Hur kan man bara sitta och prata vid ett matbord - och tycka att det är trevligt??
Neej, det är inget för honom.
Vi hade tagit med en ny Kalle-Anka-tidning för att göra restaurangbesöket lite roligt för honom. När han hade ätit upp sin mat, så tog vi fram tidningen. Oj, vad glad han blev.
Han började med att titta på första och sista sidorna, där det fanns reklam. Det tog inte många sekunder förrän han hade hittat en helsida reklam om ett Nintendo 3D-spel med ett Mario-spel.
- Ååå, han vill den, sa Kalle.
- Ja, den är jätterolig, man kan se allt som om det var på riktigt, sa Maja.
- Den köpa? frågade Kalle.
- Oj, den kostar jättemycket pengar, sa Maja.
- Ett hundra? frågade Kalle.
- Nej, den kostar ett hundra många, många gånger. Etthundra + etthundra + etthundra + etthundra + etthundra + etthundra + etthundra + etthundra, kanske tjugo gånger, sa Maja och visade sina fingrar samtidigt som hon räknade.
- Åååå, inte MYCKET pengar, sa Kalle lite bedrövad.
Han funderade en stund. Spelet ville han verkligen ha, men utan pengar var det svårt.
- Jag har en idé, sa han efter en stund. Han gå maskin ... ha kvadratpeng ... göra så (han visade hur han stoppade in sedeln i maskinen) ... sen kommer massor med cirkelpengar ... kan köpa Nintendo ... jaaa.
(Han tänkte nog på en växlingsautomat, som han provade att använda den 4:e augusti på båten till Tallinn.)
- Hmm, tyvärr Kalle, pengarna räcker inte, sa Maja.
Vi såg hur han höll tillbaka tårarna. Resten av restaurangbesöket var han bedrövad.
Den där Kalle Anka-tidningen, ville han inte ens bläddra i. Han ville inte se den.
Det första han gjorde när vi kom hem, efter restaurangbesöket, var att gå till soptunnan och kasta tidningen, oläst.
Tidningen borta = problemet borta!
Så fort vi kom innanför dörren var han glad igen.
Antingen har han bestämt sig för att det inte är något för honom eller så kanske han säger att han önskar sig spelet.
Vi får se!
Fredag 18 november 2011
En ny bekantskap
Sen snart en månad tillbaka har vi en ny familjemedlem.
Hon heter Rosie och är tre år. Hon gillar att leka och att vara ute.
Hon gillar att äta och sova. Hon kommer ofta och vill bli klappad och ompysslad.
Hon är en långhårig chihuahua - och världens sötaste, såklart!
Vi har med förväntan undrat hur Kalle ska möta Rosie. Han brukar vara ganska neutral i mötet med djur.
Våra marsvin klappar och kramar han, men oftast är det för att vi säger till honom att han får göra det.
Han brukar inte ta egna initiativ för att närma sig marsvinen.
Det är spännande att se hur relationen till Rosie kommer att utvecklas.
Rosie märkte snabbt att Kalle var lite oberäknelig. Hon såg på en gång att han hoppar och skuttar när han ska gå. Han har också den stora bollen som han sitter och rullar runt på. Hon är lite på spänn när han går omkring sådär planlöst som han brukar.
Alltid när vi kommer hem kommer Rosie och möter oss vid dörren. Kalle böjer sig automatiskt ner och klappar henne. Han gör det alldeles frivilligt, för att han vill det.
Han tycker att det är mysigt!
De senaste dagarna har han pratat lite med henne när han klappar henne.
- Inte oroa ... han inte farlig! har han sagt till henne, som för att få henne att förstå att han inte är farlig - kanske bara lite yvig i sina gester! :-)
Fredag = popcorn!
Det finns absolut ingen tvekan om att Kalle var populär!
Han behövde inte säga:
- Inte oroa - han inte farlig! :-)
Torsdag 17 novmeber 2011
Popcorn-taktik
Flera gånger under kvällen har Kalle kommit till oss och bett om samma sak.
- Popcorn, har han viskat tyst, tyst.
- Nej, Kalle, inte idag. Imorgon är det fredag, då får du popcorn, har vi svarat varje gång.
Kalle har suckat lite, men nöjt sig med svaret.
Strax innan sovdags kom han en sista gång och drog i oss. Nu var han lite desperat, han ville verkligen ha popcorn.
- Kom, sa han, jag visa dig.
Han visade oss vägen upp till sitt rum.
- Titta, måste popcorn, sa han och pekade på sin almanacka.
Där fanns beviset att det skulle vara en popcorndag idag:
Han hade redan gjort ett kryss över dagen idag. Det brukar vi göra när han ska sova för att markera att dagen är slut.
Tyvärr gick vi inte på den finten, men det var en bra taktik för att försöka få lite popcorn. :-)
Dagens legofigur är en Super Mario som hoppar.
Onsdag 16 november 2011
Idag har Kalle har löst ett problem i skolan på sitt sätt.
Hans lärare berättade det här:
Kalle hade lagt att pussel med Micke och Molle. Han gillade fågeln, som satt på stocken. Den ville han verkligen inte lägga tillbaka i asken.
Hmm, hur fixar man det?
Jo, man tejpar en vit papperslapp över fågeln på pusslets kartong. Simsalabim - borta!!
Perfekt! Problemet löst.
Den ihoppusslade fågeln behöver inte läggas tillbaka i sin kartong. :-)
Tisdag 15 november 2011
Kocken Kalle
Kalle brukar ofta hoppa, vandra och skutta omkring i köket när vi lagar mat.
Han väntar på att maten ska bli klar och att vanka av och an är hans sätt att ta sig an väntetiden.
Han brukar ha svårt att ta egna initiativ, när det gäller matlagningen. Han kan ta ett steg fram till spisen för att se vad det blir till middag. När han sett att det finns något till honom brukar han vara nöjd och fortsätter att vandra omkring.
Idag gick han som vanligt fram till spisen för att se vad det var i kastrullerna. Han konstaterade att det fanns spagetti, potatis, skinka (till skinksås) och broccoli.
- Pheeew, sa han nöjd, eftersom det fanns potatis och broccoli.
Till vår förvåning stannade han kvar vid spisen och tog sig an kastrullerna. Han kollade potatisen, rörde runt lite bland skinkbitarna, tog spagettisleven och föste ner spagettin ordentligt i kastrullen, rörde runt i broccolin - och sen började han om. Han hade full kontroll på allt i kastrullerna.
Roligt att han själv tog initiativ och ville vara med matlagningen.
Kalle Kock in action! :-) 
Måndag 14 november 2011
Det finns många regler vid ett matbord.
Många oskrivna regler, som är så svåra att förstå.
En sån oskriven regel är att man äter av maten som ligger på tallriken framför sig.
Kalle tycker oftast att den regeln är OK. Inte alltid!
Det händer att han helt plötsligt äter ur en uppläggningsskål.
Det fungerar alldeles utmärkt. Samma rörelse som till tallriken, inga problem ... eller?!
Vi tänker lite olika om den saken!
När Kalle började att äta ur burken med rostad lök, så reagerade vi och sa att han måste ha den rostade löken på sin tallrik och inte äta ur burken.
- Ok, sa Kalle och flyttade hela burken upp på sin tallrik.
Så rätt han tänkte, fast vi menade kanske inte riktigt så! :-)
Dagens legofigur blev en liten söt Mario-figur.
Söndag 13 november 2011
Idag gick vi till Stadsparken, som hade ordnat med en Ljusfest. Flera tusen marschaller var tända. De stod utmed gångarnas böljande former. Det var verkligen en upplevelse för många sinnen.
Utanför Stadsträdgårdens restaurang hade de tänt upp en "gran" av ett 70-tal marschaller.
Inne hade de ett konstverk av lampor som hängde i taket.
- Nästan ut en ... glass, sa Kalle.
Det allra, allra bästa, enligt Kalle var ändå utställningen längst in i byggnaden.
Där var ett helt rum med krukor och lådor i olika storlekar.
Innehållet var helt i Kalles smak. I dem var det olika potatissorter.
- Wow ... potatis, sa Kalle med stora ögon.
Så många sorter, det hade han aldrig sett förut. Han kände, vände och klämde på dem. Han luktade på dem.
Vid varje potatiskorg fanns en lapp med namnet på den sorten.
- Asparages, läste vi.
- Pokejköo, sa Kalle.
- Ratte, läste vi.
- Pokejköo, sa Kalle.
- Fontane, Swift, Bintje, läste vi.
- Pokejköo, sa Kalle.
- Amandine, Cecile, Innova, Maestro, Perlo, läste vi.
- Pokejköo, sa Kalle, den är engelska ... pokejköo.
Han var intresserad av alla olika "pokejköos" (potatoes).
Vad är väl flera tusen marschaller i en park jämfört med ett 30-tal korgar med olika potatissorter? :-)
Dagens legofigur:
Kalle berättade att det här var figuren Bumblebee från Transformers.
Förebilden till legobygget hittade han lite senare på kvällen i en låda.
Lördag 12 november 2011
I veckan kom årets viktigaste trycksak (enligt Kalle) i brevlådan - den stora leksakskatalogen Önskeboken 2011, från BR.
Kalle har alla kataloger kvar från 2005. Han verkligen lusläser dem. Om man nu kan säga lusläsa, när man egentligen tittar på bilderna. Han tittar länge på varje bild, tar in alla detaljer. Han kan katalogen utantill.
Eller rättare sagt, han kan alla sidor med saker han är intresserad av, utantill.
Han behövde inte bläddra länge. Han fastnade ganska snabbt för sidan 67. På den sidan var det en Flexitrax bilbana med bilar från filmen Bilar. Den var han intresserad av.
- Han ... vill den ... heter den? sa Kalle och pekade på bilden.
- Den heter Flexitrax med bilar från Bilar 2, svarade vi.
- Han ... vill den, fortsatte Kalle.
- Menar du att du vill ha den, önskar du dig den? frågade vi samtidigt som vi tecknade ordet "önska".
Kalle tittade och funderade. Ordet var nytt för honom. Han har säkert hört det många gånger, men inte förstått vad det betyder.
- Önska ... han önskar den, försökte han.
- Du önskar dig Flexitrax bilbana, du vill ha Flexitrax bilbana, upprepade vi för att bekräfta att han använt ordet rätt.
- Finns det något mer i katalogen som du önskar dig? frågade vi.
- Näee (på inandning), svarade Kalle och ämnet var färdigdiskuterat.
Kalle lusläser Önskeboken 2011.
Alltså vet vi vad Kalle vill ha i julklapp. Det enda han önskar sig är Flexitrax bilbana.
De senaste åren har han förmedlat vad han vill ha i julklapp på det här sättet. För honom är det självklart att man får det man önskar sig.
Vi får väl se vad tomten kan göra i år! :-)
Dagens legofigur:
I två månader har Kalle varje dag byggt olika Mario-figurer. Nu har han tagit en paus från dem. Däremot bygger han annat av lego.
Direkt när Kalle hade vaknat i morse satte han sig på golvet och byggde den här fina figuren.
Han säger att det är Transformer-figuren Optimus Prime.
Han byggde den ur minnet, han hade ingen förebild. Visst är den fin!
Fredag 11 november 2011
På fredagar har Kalle simlektion på gympan.
Sen han var liten har han ÄLSKAT att bada. Han tog av sig ärmpuffarna när han var 4 år gammal och hoppade i. Den gången kom han upp till ytan med ett stort leende efter några sekunder. Han har fortsatt att var som en fisk sen dess.
Idag på simlektionen var han inte alls någon fisk. Han vägrade att byta om, vägrade att bada.
Lärarna berättade att han inte ville bada och att han inte hade bytt om. Han hade suttit på bänken och tittat på.
Han hade inte förklarat varför han vägrade att bada.
Vi blev lite förvånade eftersom han brukar tycka om att bada.
För att förstå hur Kalle har tänkt i olika situationer, så frågar vi ofta frågor som vi vet svaret på. Det är vår strategi för att se om han förstår sammanhanget.
- Kalle, har du badat idag?
- Nej ... inte bada ... han har kläder ... inte strumpor.
Han berättade att han inte hade haft badkläder, men inte heller strumpor.
Vi förstod att han menade att han hade haft sina vanliga kläder, men tagit av strumporna.
- Va, har du inte badat? Varför?
- Han ... ont rumpan!
Där fick vi förklaringen. Den orsaken kanske inte är den vanligaste och vi har lite svårt att förstå kopplingen. Det spelar ingen roll om vi förstår kopplingen, för det är hans tankar som styr honom.
Det han syftade på är ett några centimeter stort blåmärke på "rumpan".
Blåmärket fick han igår när han tittade på TV. Ganska ofta använder han pilatesbollen samtidigt som han tittar på TV.
Han använder bollen som ett gymnastikredskap och hoppar, rullar, balanserar och trixar hela tiden.
Vi sitter med andan i halsen när han tar sats och gör ett skutt upp på bollen med benen vikta under sig. Oftast landar han rätt, men inte alltid.
Igår råkade han trilla av och hamnade på baken. Det blev ett blåmärke, så det känns säkert.
Blåmärken hör alltså inte ihop med bad!
Igår när han skulle sova frågade vi om vi fick titta om han hade fått något sår på baken.
Vi fick titta och berättade för Kalle att det var ett blåmärke där.
- Han måste plåster, sa Kalle.
- Vi har inte så stora plåster, sa vi.
- Kanske finns plåster skolan? undrade Kalle hoppfullt. :-)
Torsdag 10 november 2011
Mat är ett kapitel för sig i Kalles liv.
I perioder äter han en viss typ av mat och sen helt plötsligt och utan förvarning så förändras det. Ibland till det bättre, ibland till det sämre.
Vi kan aldrig vara säkra på att han kommer att äta, även om det som bjuds är ett säkert kort (tror vi!). Helt plötsligt är det oätligt.
För knappt två år sen, vägrade Kalle att äta potatis.
Idag är det hans basföda. Han äter potatis så gott som varje mål, både hemma och i skolan.
Han äter inte bara en potatis, utan ofta 4-5 stycken.
Han har också det sista året lärt sig att äta potatismos. I skolan berättade Kalles lärare för några veckor sen hur han hämtade potatismos flera gånger och hur han riktigt njöt av det goda potatismoset.
I början av den här veckan var det potatismos i skolan igen och han tog tag i sleven och rörde runt lite i potatismoset. Samtidigt som han rörde runt så grimaserade han riktigt illa. Inte ätbart!
Som tur var fanns det kokt potatis till honom i en matlåda i värmeskåpet. Eller som Kalle säger: "riktig potatis!".
Det verkar som om det har vänt och blivit ett av de saker som har hamnat i gruppen "oätliga".
Den där hastiga vändningen är vi aldrig beredda på, det är alltså inte lätt att veta vad som går att äta och inte.
Idag var det potatismos hemma. Kalle fick en liten klick på sin tallrik. Den lilla klicken var orörd när allt annat på tallriken var uppätet.
Han tog upp båda besticken och började att fösa ihop den lilla potatismosklicken. Han sköt på med gaffeln och formade till högen så att den fick en fin form. Han tittade på potatismoset.
- Du hallå ... jag väntar länge ... den kommer inte mindre, sa han till slut lite uppgivet.
Vilken tanke! Tänk om det skulle räcka med att vänta lite och hokuspokus så försvinner det man vill få bort.
Disken på diskbänken, allt lego utspritt över hela golvet, tvätten i tvättkorgen och allt annat som är "måsten"!
Oj, vad alla skulle vänta! :-)
Onsdag 9 november 2011
I söndags skrev vi om att Kalle inte vill lära sig att läsa. Säger han i alla fall.
Ibland undrar vi om han är medveten om att han läser.
En del korta små ord kan han, det vet vi. Om han ljudar dem eller om han har lärt sig hur ordet ska se ut, det vet vi inte.
Vi har aldrig hört honom försöka ljuda ihop ett ord, men däremot så kan han ibland "se" vad det står och säga det.
Idag avslöjade han sig genom att läsa på datorn:
- Välkommen, sa han på en gång när datorns blåa startsida kom fram.
- Den är ... välkommen, sa han igen.
Det skulle lika gärna kunna varit orden "Windows startas", "Du loggas ut" eller "Windows avslutas" som stod på datorn, men han såg att det var "Välkommen".
Antingen var det en chansning som slog in eller så läste han!
Eftersom det känns som om han redan kan läsa - fast han säger att han inte vill - så är det troligt att han helt plötsligt bara börjar att läsa. Vi hoppas att det blir snart!
Vi ser fram emot den dagen...
Tisdag 8 november 2011
Sen några dagar tillbaka har vi en ny kökskran. Den har en extra finess som vi alla leker med. På ena sidan finns en egen liten kran. I den kommer det kolsyrat vatten. Perfekt att slippa bära hem "bubbelvatten" från affären.
Kalle gillar mineralvatten. Han har i alla år valt det före läsk.
Han har provat den nya kranen med bubbelvatten och vet hur den fungerar.
Som många andra barnfamiljer - vi har diskmaskin.
Kalle ställer ofta(st) in sin disk i den. Ibland mer frivilligt än andra gånger.
Han tycker att det är en trist syssla att duka av och ställa in i diskmaskinen. Han muttrar lite, men gör det.
Däremot så gillar han en annan kökssyssla. Det är att handdiska.
Vid frukosten så har han börjat att handdiska sin tallrik, sitt glas och sin sked innan han ställer in allt i diskmaskinen. Han gör en liten "fördisk"!
I morse gjorde han som vanligt, ställde sig vid diskbänken, tog upp diskborsten och började att diska.
Plötsligt kom han på en sak.
- Han måste ... kanske kan också, sa han och stängde av vattenkranen.
Istället slog han igång kranen med kolsyrat vatten och fortsatte att diska sin tallrik.
- Hmm ... konstigt ... den vit vatten, sa han och log lite åt det bubbliga vattnet.
Det bubbliga vita vattnet fungerade utmärkt som diskvatten, men vi förklarade att det ska man dricka och inte diska i.
- Inte oroa, svarade Kalle (underförstått: det vet jag väl!) :-)
Måndag 7 november 2011
De flesta föräldrar känner nog igen det. Helt plötsligt hör man sitt barn prata som om det var man själv som pratade. De använder ord och uttryck som de har hört sina föräldrar eller andra vuxna i deras närhet använda. Man ler lite igenkännande och tycker att det är ganska gulligt!
Vid frukosten hade vi en "omvänd" ordväxling:
- Du ... mamma ... KAN du säga "tääängs"? frågade Kalle.
- Tääängs, sa jag lydigt.
- Bra ... du duktig ... säg "fåååmej", fortsatte Kalle.
- Former, sa jag och började förstå vad det handlade om.
- Jättebra ... nu säga "anggy bög", sa Kalle fordrande.
- Angry bird, sa jag.
- Fantastiskt ... du duktig ... det var rätt ... Trasnformer Angry Bird, sa Kalle uppmuntrande.
Den här ordväxlingen har vi haft många, många, MÅNGA gånger.
Den enda skillnaden är att det var ombytta roller idag.
Det kändes bra att få uppmuntran för mitt fina uttal! :-)
En del saker lär man sig av att härma omgivningen.
Andra saker lär man sig av sina misstag:
Här var Kalle 10 månader gammal. Han verkar nöjd med smakprovet!
Söndag 6 november 2011
Viljan är viktig!
Kalle har kunnat alfabetet i 4 år nu.
Han lärde sig det själv på en vecka när han gick på dagis. Där fanns en affisch på väggen med handalfabetet. Vid varje bokstav fanns tecknet för bokstaven och en bild på något som började på bokstaven. Där, vid affischen, stod han och tränade och tränade. Han tittade hur handformen för tecknet var. Hans lilla hand gjorde lika som på bilden och han övade och övade. Efter en vecka kunde han både rabbla och teckna hela alfabett.
Skriva kunde han inte. Att använda penna började han med när var 7 år, så det slog nog honom aldrig att han skulle kunna prova.
Nu är det alltså 4 år sen han lärde sig alfabetet.
På de här åren har hunnit glömma ordningen på alfabetet och ibland är han osäker på bokstäver. Han kan ibland blanda ihop dem. Han har inte riktigt börjat att läsa.
Ofta sitter han och "läser" böcker på sitt sätt. Om någon har läst en bok för honom, så minns han handlingen och kan "läsa" boken för sig själv. Det gör han ofta, gärna och länge.
Här läser han lite ur Pettsonboken "Tuppens minut", för sig själv.
Vi har försökt att träna honom i läsandets konst både i skolan och hemma.
Vi försöker få honom att delta aktivt när vi läser för honom. Vi pratar om bokstäver, sätter ihop dem, tittar, jämför, ljudar och leker med bokstäver. Allt för att han ska komma på hur det fungerar.
Idag hade vi en rolig dialog om att läsa:
- Kalle, du kan alla bokstäver och tränar du mer så kan du lära dig att läsa, sa vi.
- Nej, sa Kalle kort.
- Vad menar du? frågade vi.
- Han menar ... emmm ... jag VILL inte, svarade Kalle.
- Vill du inte lära dig att läsa, frågade vi förvånat.
- Han V-I-L-L inte L-Ä-S-A, sa han tydligt.
Att vilja lära sig något, är ju ändå det första steget i en inlärning.
Vi får helt enkelt försöka ändra hans vilja att lära sig läsa.
Lyckas vi få honom att vilja, så kommer han säkert att läsa på en gång.
Där har vi en rejäl utmaning!
Dagens Mario tar ett rejält skutt!
Lördag 5 november 2011
Sen ett drygt år tillbaka äter Kalle potatis.
Han äter det så gott som varje måltid. Oftast kokt. Ibland stekt eller ugnsbakad i klyftor.
På McDonalds har potatis en annan form. Den formen (och smaken) är också ok.
Potatismos är också gott - för det mesta.
Potatis är ett säkert kort. Vi vet att Kalle äter om det är potatis till maten.
Ikväll var det potatisgratäng, till rostbiffsteken.
Det kan man verkligen inte kalla potatis, enligt Kalle.
Jobbigt!
De tunna potatisskivorna är ju blandade med en massa konstiga saker. Neej, det är inte ätbart.
- Du hallå ... den inte vanlig potatis, sa Kalle.
- Måste annan potatis, fortsatte han.
- Smaka potatisen Kalle, det är helt vanlig potatis med lite grädde och kryddor. Det är gott. Smaka! sa vi.
- Han kan inte, sa Kalle.
- Bara smaka lite, försökte vi.
- Ta en liten, liten tugga, så vet du sen om du tycker om det, sa vi.
- Det är äckligt, sa Kalle utan att smaka.
Antagligen tycker han att det ser äckligt ut, han behöver inte smaka.
- Smaka bara lite, så får du popcorn efter maten, sa vi.
Fy på oss, som hotar med det allra bästa Kalle vet. Popcorn funkar till allt. Världens bästa muta!
Han tittade runt för att hitta en utväg. Återvändsgränd!
- Han ... äta har, sa han.
På tallriken låg potatisen kvar, men det var omrört lite. Kanske för att vi skulle tro att han hade smakat.
- Kalle ät bara lite så får du popcorn sen, upprepade vi. (Fy på oss!)
Vi såg hur Kalle kämpade med sina tankar och känslor.
Motbjudande potatis. Goda popcorn.
Ett val måste göras!
Vi såg att han tog en liten potatisbit i handen. Han höjde sakta, sakta upp handen mot sin mun. Saaakta ...
Vi satt tysta och iakttog vad som skulle hända.
Det verkade som om han hade bestämt sig för att i alla fall smaka.
När handen hade kommit halvvägs till munnen så stannade den. Han kanske inte skulle smaka i alla fall.
Han hade kommit på en lösning. Han tog upp sin servett och torkade av den lilla, lilla potatisbiten.
När den lilla potatisbiten var "såsfri" så var det möjligt att göra ett smakprov.
Han tog en tugga motsvarande en kubikmillimeter (undrar om det måttet finns?).
Oj, vad nöjd han såg ut när han hade tagit sin tugga. Nu var han klar med den hemska potatisen.
Han var nöjd - inte för att det var så gott - utan för att han nu skulle få popcorn.
Vi tvingade honom inte att äta mer. Syftet var att få honom att smaka - och det gjorde han.
Målet var uppnått.
Vinsten för oss var att han i alla fall smakade, även om det var väldigt lite.
Kalle själv var också väldigt nöjd efteråt. Han hade lyckats övervinna sin skräck för den konstiga potatisen.
Nästa gång blir det antagligen lättare.
Efter tio försök, kanske han till och med kan ta en rejäl tugga. Vi får se!
Fredag 4 november 2011
Samtalsämne
Ikväll var hela familjen bortbjudna på middag. Kalle följer utan protester med och säger varken bu eller bä om situationen.
Han är inte road av att vara delaktig i samtal eller dikussioner runt ett matbord. Däremot vill han heller inte bara sitta tyst utan att göra något. Han sitter och filosoferar för sig själv.
Hans "tänkande" gör att han kommer med små inlägg i diskussionerna, med jämna mellanrum.
Ikväll fokuserade han sina tankar på en banan - men inte vilken banan som helst.
Han gjorde sina inlägg i debatten runt matbordet, med jämna mellanrum:
- Banan, sa han och visade hur han skalade en banan.
- Jordgubbsglass, sa han när bananen var skalad (på låtsas) samtidigt som han pekade på innehållet i bananen.
- Blandad ... banan ... jordgubbsglass ... den är konstig, fortsatte han.
Vi höll naturligtvis med om att det var konstigt.
En banan med jordgubbsglass inuti, det är verkligen ovanligt.
Samtalsämnet "banan med jordgubbsglass i" återkom som samtalsäme med jämna mellanrum hela kvällen.
Det var Kalles bidrag till att hålla samtalet flexibelt och levande.
Det roliga med det hela är att han skulle nog aldrig smaka på banan med jordgubbsglass - han gillar inte glass... :-)
Det allra första han gjorde när vi kom hem var att gå upp på sitt rum och göra den här teckningen:
Dagens Mario är av den lite mindre modellen:
