Inte han - men hand!
Vi har flyttat marsvinsburen så att den står alldeles utanför Kalles rum. 
Kalle har börjat att visa mer och mer intresse för Toulouse och Tingeling. Nästan varje gång han går ut eller in i sitt rum klappar han dem.
Han börjar att känna sig bekväm med dem. 

Idag blev han kanske lite för bekväm. Plötsligt hade hans händer stannat runt Tingelings hals och höll ganska hårt.
- NEEJ, KALLE, SÅ GÖR MAN INTE, sa vi skarpt, utan att höja rösten för mycket.
Kalle är väldigt känslig för tillsägelser. Helst skulle han vilja falla ner i en lucka i golvet, när han blir tillsagd för något. Känslor som ledsen, arg, kränkt eller rädd tycker han är svåra att handskas med.
Sen är det ju faktiskt så att ingen kan veta att man inte gör så, om man inte har lärt sig det.
Den tillsägelsen Kalle fick idag gör att nu vet han att så gör man inte. Han kommer antagligen aldrig att göra om det och riskera en tillsägelse.

Eftersom känslorna vid en tillsägelse är svåra så blir Kalles beteende lite annorlunda än det kanske skull ha blivit hos ett annat barn.
Han blev så ledsen och skämdes så mycket att frukost inte var att tänka på. Länge, länge låg han bakom en stol i köket, hopkurad med ansiktet ner mot golvet och händerna över huvudet. Han ville stänga världen ute.
Till slut kom han upp och klättrade upp i knä. Han ville inte visa sitt ansikte. Det är för sårbart. Han höll istället fram sin hand och visade den med handflatan uppåt.
- Marsvinet halsen så ... det var inte Kalle ... han ... det var handen, sa Kalle för att försöka förklara sitt beteende. Det var inte han som hade gjort det, det var handen.
Det är skillnad!

Kalle kommer antagligen aldrig att göra om det.
Vi får hoppas att han kommer att fortsätta att känna sig bekväm med marsvinen och våga klappa dem.
För nu har han fått lära sig att man inte gör så, som hans händer gjorde idag.