Kalle vs talgoxarna
Precis utanför vårt köksfönster hänger en jordnötsautomat som vi har jordnötter i, till fåglarna.
Hela vintern har det kommit småfåglar och pickat genom metallnätet för att få sig en matbit. Den största fågel som har kommit var en hackspett. Den rymdes nästan inte och näbben var aningen för kraftig för att den skulle lyckas få mat, men den försökte i alla fall.
Den sista veckan har talgoxarna och gråsparvarna kämpat hårt för att äta upp de sista jordnötterna. Det är som att de vet att vi tänker ta bort röret så fort det som finns i har tagit slut. Nästan hela tiden har det varit en eller två talgoxar på röret. Under vintern har de inte varit lika ihärdiga.

Kalle har upptäckt att det är mer aktivitet på jordnötsautomaten nu, än det var under vintern.
Han har börjat att gå fram till fönstret, för att kunna se lite bättre.
Talgoxarna är inte helt överens med honom om att de gillar varandras närhet. Minsta rörelse innanför fönstret, så flyger de sin väg.
Den här monologen utspelade sig idag:
- Åååå, en fågel ... guuullig, säger Kalle och går fram till fönstret. 
- Vilken sööt ... gul, fortsätter han och talgoxen flyger iväg.
- Men, hallå ... fågel ... det är bara jag ... behöver inte vara rädd ... han ... Kalle ... jag, säger Kalle uppgivet och pekar på sig själv.
- Han ... inte farlig ... kom tillbaka, fortsatte han innan han gick därifrån.
Så fort han hade vänt ryggen till kom tagoxarna tillbaka.
Vi förklarade för Kalle att han måste stå stilla så att de inte blir rädda.
Kalle nickar som ett bevis på att han förstår vad vi menar.

Så fort han upptäckte att talgoxarna var tillbaka, gick han fram till fönstret igen och precis samma procedur upprepade sig.
Inte en gång - utan säkert tio gånger. Hela tiden med samma monolog.
Det är inte alltid intresset för någon annan är ömsesidigt!