Passion för tåg
Kalle är svag för tåg. Han har alltid gillat tåg.
Vanliga stora SJ-tåg, modelljärnvägar, ånglok, räls, lego-tåg, brio trätåg, batteridrivet tåg, tågvagnar, järnvägsbommar - allt som har med tåg att göra.
När han var mindre var tåg vår "räddningsplanka". När Kalles humör inte var det bästa och vi behövde bryta aktiviteten, kunde vi köra till resecentrum och sitta där och titta på tåg. Han kunde sitta hur länge som helst. Det behövde inte komma tåg. Han tittade på perronger, kraftledningar, konduktörer, informationsskyltar, bommar, blinkande ljus, resenärer och då och då ett ankommande eller avgående tåg.
Atmosfären räckte. Den ingav honom ett lugn!
Han tycker fortfarande om att åka till resecentrum och titta på tåg.

Idag skulle vi skjutsa mormor Ann-Marie till resecentrum. Hon skulle åka hem efter att ha varit hos oss i två dagar.
På frågan om han ville följa med eller om han ville stanna kvar hemma kom svaret snabbt.
- Han ... följa med, svarade han.

Vi parkerade och gick till bussen. Mormor klev på bussen, satte sig och vinkade. Kalle vinkade tillbaka.
- Du ... mamma ... han Kalle följa med? frågade Kalle samtidigt som dörrarna på bussen började att stängas. Han var bra sugen på att få åka buss.
Busschauffören hade hört Kalles önskemål och öppnade dörrarna igen.
- Ska han åka med? frågade chauffören vänligt.
Kalle hade gärna följt med, men vi ville ha honom kvar...

När bussen, med mormor, hade åkt gick vi till tågperrongen för att titta om det skulle komma något tåg.
Kalle småsprang utmed perrongen. Han var förväntansfull. Skulle han få se ett tåg? Vi tittade på informationstavlan och såg att det var drygt 20 minuter kvar till nästa tåg skulle komma.
Kalle satte sig på perrongen, direkt på marken, nära rälsen. Han såg så nöjd ut. Där tänkte han sitta i 20 minuter!
Efter några minuter hade han fått i sig atmosfären, så att vi kunde gå tillbaka till bilen.