Potatis-problem
Sen ett drygt år tillbaka äter Kalle potatis.
Han äter det så gott som varje måltid. Oftast kokt. Ibland stekt eller ugnsbakad i klyftor.
På McDonalds har potatis en annan form. Den formen (och smaken) är också ok.
Potatismos är också gott - för det mesta.
Potatis är ett säkert kort. Vi vet att Kalle äter om det är potatis till maten.

Ikväll var det potatisgratäng, till rostbiffsteken.
Det kan man verkligen inte kalla potatis, enligt Kalle.
Jobbigt!
De tunna potatisskivorna är ju blandade med en massa konstiga saker. Neej, det är inte ätbart.
- Du hallå ... den inte vanlig potatis, sa Kalle.
- Måste annan potatis, fortsatte han.
- Smaka potatisen Kalle, det är helt vanlig potatis med lite grädde och kryddor. Det är gott. Smaka! sa vi.
- Han kan inte, sa Kalle.
- Bara smaka lite, försökte vi.
- Ta en liten, liten tugga, så vet du sen om du tycker om det, sa vi.
- Det är äckligt, sa Kalle utan att smaka.
Antagligen tycker han att det ser äckligt ut, han behöver inte smaka.
- Smaka bara lite, så får du popcorn efter maten, sa vi.
Fy på oss, som hotar med det allra bästa Kalle vet. Popcorn funkar till allt. Världens bästa muta!
Han tittade runt för att hitta en utväg. Återvändsgränd!
- Han ... äta har, sa han.
På tallriken låg potatisen kvar, men det var omrört lite. Kanske för att vi skulle tro att han hade smakat.
- Kalle ät bara lite så får du popcorn sen, upprepade vi. (Fy på oss!)
Vi såg hur Kalle kämpade med sina tankar och känslor.
Motbjudande potatis. Goda popcorn.
Ett val måste göras!
Vi såg att han tog en liten potatisbit i handen. Han höjde sakta, sakta upp handen mot sin mun. Saaakta ...
Vi satt tysta och iakttog vad som skulle hända.
Det verkade som om han hade bestämt sig för att i alla fall smaka.
När handen hade kommit halvvägs till munnen så stannade den. Han kanske inte skulle smaka i alla fall.
Han hade kommit på en lösning. Han tog upp sin servett och torkade av den lilla, lilla potatisbiten.
När den lilla potatisbiten var "såsfri" så var det möjligt att göra ett smakprov.
Han tog en tugga motsvarande en kubikmillimeter (undrar om det måttet finns?).
Oj, vad nöjd han såg ut när han hade tagit sin tugga. Nu var han klar med den hemska potatisen. 
Han var nöjd - inte för att det var så gott - utan för att han nu skulle få popcorn.

Vi tvingade honom inte att äta mer. Syftet var att få honom att smaka - och det gjorde han.
Målet var uppnått.
Vinsten för oss var att han i alla fall smakade, även om det var väldigt lite.
Kalle själv var också väldigt nöjd efteråt. Han hade lyckats övervinna sin skräck för den konstiga potatisen.
Nästa gång blir det antagligen lättare.
Efter tio försök, kanske han till och med kan ta en rejäl tugga. Vi får se!