Frågorna haglar!
Kalle tycker att språk och hur man använder det är svårt.
Han kommer ofta och säger ord eller meningar som verkar som tagna ur luften och kan vara svåra att förstå om man inte vet vad han gör.
- Ngike ngäcke, kan han komma och säga.
För oss gäller det att tolka vad han menade.
Just de två orden kan betyda "Disney XD" eller "lite läskig". Uttalet är detsamma.
Man får chansa! 50% chans att det blir rätt!

Häromdagen skrapade han upp näsan på en studsmatta så det blev ett sår.
När vi kom hem, fick Kalle frågan vad som hade hänt med hans näsa.
- Huckmacka, svarade Kalle.
Det lät som "köttmacka" men han menade naturligtvis "studsmatta".
Uttalet är en svår bit av språket!

Han har börjat att peta in små uttryck, med väldigt abstrakta betydeser, som t ex:
Jag menar... (det säger han i nästan alla meningar)
Jag antar det! (Det använde han t ex när det var is på gatan och han först sa "det är halt, men jag ramlar inte...)
Det är underbart! (nästan alltid när han är glad)
Jag tror det! (Om vad som helst, som man egentligen inte kan tro!)
Let´s go! ( ! )

De senaste veckorna har han verkligen utvecklats mycket i sitt sätt att vara delaktig i ett samtal.
Han har börjat att ställa motfrågor. Efter de förtydligande svaren ställer han ytterligare motfrågor. Och ännu fler motfrågor .... och ....
Det är så roligt att märka att han utvecklas.
Sakta, men säkert, går språket framåt ... eller som Kalle ofta säger ( Buzz Lightyear i Toy Story sa det först! ) ... " till oändligheten ... och vidare! "