En kompis
Att vara en bra kompis är svårt - för alla.
Att vara en bra kompis när man har autism - är ännu svårare.
Att ge och ta, att kompromissa, att vara lojal, att vara flexibel, att ha empati, att....
Listan kan göras oändligt lång.
Det är många saker som krävs för att lyckas i det sociala spelet.

Kalle har ingen jämnårig lekkamrat, som knackar på dörren och frågar om de ska leka.
Han har aldrig tagit med någon kamrat hem från förskolan eller skolan.
Begreppet "bästisar" har han nog aldrig funderat över.

Tycker han om att leka?
Ja, han älskar att leka.
Han sysselsätter sig själv, med massor av olika saker. Han är mycket kreativ i sina lekar.

Det stora problemet när det gäller kamrater är nog att Kalle behöver träna mer på det som krävs för att lyckas i det sociala spelet. Han vill ofta att allt ska vara på hans sätt. (Vem vill inte det förresten? ;-))

Han har ändå två trogna kompisar, som är följsamma och vet när det inte är någon idé att stå på sig.
Ibland lyckas de få honom att ändra sin lek till deras fördel och det är riktiga glädjestunder för oss alla.
Han lär sig sakta men säkert vad samspel betyder.
Hans bästa kompisar är såklart Mimmi och Maja, storasystrarna, som han verkligen gillar att leka och busa med.
På den här korta filmsnutten, får Maja ändra sig ett par gånger, för att leken ska fortsätta. Hon gör det utan att tänka på det, men ibland kan det gå att säga till och Kalle ändrar sig istället.