Kalle har väldigt höga krav på sig själv.

Vi försöker allt vi kan att få honom att kunna göra misstag utan att det ska behöva bli så väldigt jobbigt för honom. Alla gör misstag och måste få göra misstag.

Kalle behöver lära sig att handskas med sina känslor när han har gjort fel.

 

Idag vaknade Kalle med ordet "paj" i huvudet. Han har i ett par år återkommit till ordet "paj", men äter det aldrig.

Han har också lärt sig att om det är ett P i ett ord (som det är i ordet paj) så uttalar han det med läpparna hårt ihop och så tar han i högt och ljudligt när han säger det. Det brukar spruta lite spott.

Idag böjde han sig fram och sa "paj" väldigt nära mitt ansikte, så det kom en hel dusch av saliv mot mitt öga.

Hade det varit någon annan än Kalle hade jag säkert höjt röten mycket mer än jag gjorde.

Eftersom Kalle blir så ledsen när vi höjer rösten så sa jag bara till honom.

- Kalle, jag tycker inte om att det kommer spott i mitt öga, sa jag och torkade bort det blöta.

Kalle tittade förkrossad på mig, satte sig ner på sin stol och höll händerna för ansiktet.

Han hade insett att det blev fel och han blev ledsen för det.

- Du kan säga förlåt till mig, så säger jag ja och sen blir jag glad och du behöver inte vara ledsen, sa jag.

- Aldrig i livet, sa Kalle och tårar svämmade över i hans ögon.

- Kom får jag krama dig, sa jag.

Kalle kröp upp i mitt knä och borrade in sitt ansikte mot min hals som blev ännu blötare än mitt öga hade blivit när han sa ordet paj.

Där satt vi i 20 minuter under tystnad. Så fort jag ville säga något höll han för min mun.

När 20 minuter hade gått tittade han upp, gled ner från mitt knä, gick tillbaka till sin plats och fortsatte att äta sin frukost.

De jobbiga känslorna hade släppt sitt grepp.

Tur att vi inte måste passa en busstid när vi ska till skola och arbete på morgonen!

 

En famn är bra till både glädje och tröst för Kalle.

Här är han nästan 5 år och ser ganska nöjd ut när förskolan firade lucia!