Bad-bekymmer
Idag tog vi ett lite försenat "julbad" i badkaret.
Om vi tränger ihop oss lite så ryms hela familjen samtidigt.
Kalle har en egenhet, sen några år tillbaka. Han vägrar att snudda vid badkarets botten, med någon kroppsdel. Han krälar oftast på någon av oss vuxna, men finns inte vi i badet, så kan han ta en schampo-flaska, eller en badleksak att sitta på. Vi har förstått att det spelar ingen roll om vi har bubblorna igång eller inte, om vattnet cirkulerar eller står stilla. Han vill INTE snudda vid badkarets botten. 
- Kalle, du kan sitta på botten, det går bra, försöker vi.
- Neej, han kan inte, svarar Kalle, samtidigt som han försöker att kravla högre upp så att risken är mindre att han glider ner på botten.
- Men, varför kan du inte sitta på botten? frågar vi för säkert tusende gången (lite överdrivet ;-).
- Det finns spöken i hålen, svarar Kalle på helt korrekt svenska, samtidigt som han pekar på ett av alla hål för luftbubblor.


- Kalle, finns det spöken? frågar vi några timmar senare, för att se vad han egentligen tänker om spöken.
- Äsch, sluta, det finns inte spöken, svarar han.

Vi blev förvånade av hans svar i badkaret.
I ungefär 5 år har han alltså tänkt att det är spöken som har gjort luftbubblorna i bubbelbadkaret. Vi har verkligen försökt att förstå varför han har gjort som han har gjort i badet i så många år, utan att ha fått något svar. Det här är ju ingen stor sak egentligen, men hur många små saker i vardagen finns det som han upplever som riktigt obehagliga, men som han inte lyckas förmedla till oss så att vi förstår?