Söndag 10 december 2017
På väg att besöka en familj som håller på att tömma ett dödsbo-hus, så satt Maja och Kalle tätt bredvid varandra på ett trappsteg i vår trånga hall. Båda satt nedböjda och satte på sig skorna, båda hade mörka skor, grå överdel och mörk nederdel.
- Ni är som tvillingar, sa vi.
Kalle tittade på oss som vi inte var riktigt kloka.
- Aldrig! sa han helt kort. 🙃
När vi kom till huset så vankade Kalle fram och tillbaka, fram och tillbaka. Planlöst. Oavbrutet. Vi är vana, men för en ovan kan det vara stressande.
Efter någon timme hittade han ett gammalt posthorn, provade att blåsa och lyckades få ton! Han blåste en ton varannan sekund, i takt.
- Jag gör marsch! sa han.
Om nu vandrandet kan vara stressande så är det inget mot att höra ett tutande varannan sekund.
Vi blev ändå glada att han själv lyckades bryta vandrandet och göra något annat.
Kommentarer
Trackback
