Med all respekt för Kalle, det finns saker som han verkligen inte tycker om att prata om. Han känner sig väldigt obekväm att prata om känslor eller hur han mår. Ibland glömmer vi bort att han inte vill prata om sånt.

- Kalle är du täppt i näsan, kanske lite förkyld? sa jag vid frukostbordet. Samtidigt som jag sa det så kom jag på att han verkligen inte vill prata om sånt.

Han reaerade omedelbart med att sucka och se riktigt sur ut, men svarade inget. Han satte sig vid frukostbordet med ryggen mot mig och såg väldigt missnöjd ut.

- Jag flyttar! utbrast han efter en stund, reste sig, tog skålen och skeden och gick in till vardagsrummet istället.

Det tog inte lång stund så var han tillbaka, lika upprörd som innan. Han satte sig och åt upp mackan, men åt ingen mer macka och inga flingor som han alltid gör annars. Han gick och borstade tänderna och satte på sig ytterkläderna på några få minuter och vips var vi på skolan en bit före 8, vilket aldrig händer annars.

 

Eftersom han vill att allt ska vara som det alltid är, så är det jobbigt att bara prata om att det känns konstigt i näsan. För de flesta andra människor skulle det uppfattas som att man bryr sig om man frågar hur någon mår, men för honom är det bara jobbigt. Det får vi respektera och försöka undvika, hur svårt det än är, eftersom vi bryr oss om honom.

På kvällen var allt mycket bättre (inte näsan förstås, men humöret) och han hade många små mysstunder med lånehunden Sandy som gärna kommer till honom och gosar.