Ikväll firade vi Linneas 18-årsdag med att äta på pizzeria. Kalle fick en pizza med kebabkött, massor med kebabkött. Han var tveksam till att äta av den eftersom osten syntes uppepå, men till slut smakade han och den fick tummen upp. Han tuggade och tuggade - och tuggade. När det var en femtedel kvar av pizzan förklarade vi att man äter bara så mycket man vill ha, man får lämna.

- Tack, svarade Kalle och la ner det han hade i handen. 

Vi har aldrig tvingat honom att äta, utan det är han själv som tror att tallriken alltid måste bli tom.

- Jag säger "jen", sa han efter några tuggor. 

Vi funderade en stund, vilket språk pratade han efter allt Google translate-surfande? Vi kom på att det var vanlig svenska, men den var bak-och-fram: nej! 😊