Idag fikade vi kanelbullar, precis som så många andra gjorde, på kanelbullens dag. Kalle sa nej, till alla de bakverk och bullar som fanns, men när han såg att alla vi andra tog varsin kanelbulle så sa han att han också ville ha en.

Han tog ett par tuggor på bullen och la sen ner den.

- Kan jag inte äta den?! sa han.

Den meningen är så typisk Kalle, som ofta vänder på ordföljden. Han menade egentligen "jag kan inte äta den".

- Tyckte du inte om den? frågade vi.

Frågan var visst svår för han tänkte länge innan han svarade.

- Den är ... eeehh ... så ... sur?! svarade han.

- Var den sur? svarade vi.

- Eller ... kanske ... stark? undrade han.

Vi har nog aldrig tänkt att en kanelbulle är stark, men vi förstod det som att Kalle tyckte att kanelen stack i munnen när han åt.

Kanelbulle, utan kanel, skulle kanske passa honom bättre!