När vi kommer hem och ska gå ut med Rosie, så har det hunnit bli mörkt ute. Kalle väljer nästan alltid att gå med, fast han inte ser något. Han vill gärna hålla i kopplet. Nu när vi har bra belysning på henne så är det lättare för honom att ha koll på henne. Han har svårare att ha koll på var han själv är, så han går med trevande pyttesmå steg och känner hela tiden framför sig.  

- Hon är min lysmask ... som en ficklampa, kommenterade han.