Idag checkade vi ut, tog en taxi till en grannstad och checkade in på ett annat hotell.

Nu bor vi inte mitt i stan som vi gjorde förut. På det förra hotellet bodde vi vid en väl trafikerad vägkorsning. Kalle låtsades hålla i de små bilarna och följde dem med handen som om de var leksaksbilar på en bilbana. 

När klockan var 16 hade vi fortfarande inte hunnit äta lunch.

- Är du hungrig, Kalle? frågade Mimmi. 

Kalles svar är så typiskt honom, och kanske typiskt autismen:

- Jag vet inte ... är klockan? svarade Kalle.

Han kan verkligen inte känna om han är hungrig eller inte. Han åt i alla fall glupskt när maten kom!