Dagen började som vanligt. Kalle åt frukost och klädde på sig. Han klagade lite på att han tyckte att det var kallt, så han tog en filt över sig när han byggde lego på sitt rum.

Efter en stund tyckte vi att det verkade lite för tyst i hans rum så vi gick dit och kollade in. Han var inte där, det var tomt.

Vi började leta efter honom. Badrummet, Mimmi och Majas rum, vardagsrummet, toaletten, köket, vårt sovrum.

Han var ingenstans, helt försvunnen.

Nu började vi bli lite oroliga. När han var yngre så hände det att han helt plötsligt stack hemifrån. Det längsta han har gått när han gått hemifrån i ett obevakat ögonblick är 8000 meter till Majas skola. Den gången ville han leka mer på skolgården.

Känslorna från tiden när han rymde så ofta vi bara tittade bort, kom snabbt tillbaka. Hade han stuckit utan att säga något? Vi blev lite oroliga.

Vi tog en vända till och tittade mer noga i varje rum.

Till slut hittade vi små tecken på att han fanns i vårt sovrum. Överkastet såg lite knöligt ut och en kudde var flyttad lite åt sidan.

Så här såg det ut i vår säng: