Uppmuntrande dialog
Språket har varit en snubbeltråd i många sammanhang för Kalle. Han vet inte riktigt hur han ska uttrycka sig i alla situationer, han söker ord och väljer inte alltid helt rätt uttryck. Han börjar allt oftare hitta rätt i språkets svåra konst.

 

Varje morgon är en liten kamp att försöka hinna till skola och arbete i rätt tid. Att stressa är ett ord som inte finns i Kalles vokabulär och det får vi inrätta oss efter. Det spelar ingen roll om vi startar väckningen lite tidigare, han är som inställd på att vara klar vid 8.00.

Att vi behövde gå 10 minuter tidigare idag ställde till det lite eftersom han fortfarande satt vi matbordet när det var dags att gå. Toalettbesök och tandborstning kvar. Jag förklarade lite lugnt för Kalle att vi skulle behöva gå så fort som möjligt, för att inte komma för sent till ett möte på jobbet. Kalle fortsatte lugnt att äta sina flingor med mjölk.

- Du mamma ... oroa inte! sa han sen och fortsatte i lugn och ro att äta.

Vilken bra inställning, när man tänker efter!

 

På kvällen bad han om att få flingor och mjölk igen. Antagligen var det väldigt gott för han smet tillbaka till köket och hämtade flingkartongen och mjölkpaketet och hällde upp en portion till. Han som aldrig brukar ta initiativ när det gäller saker att äta. Han såg nog att vi undrade vad som hände.

- Det var bara FÖÖÖR gott! sa han enkelt, åt upp den andra portionen och hällde upp en tredje.