I 20 minuter var Kalle ensam hemma med Mimmi. Han låg i soffan och läste en Kalle Anka-tidning och Mimmi var en trappa upp på sitt rum.

Plötsligt slocknade allt i hela huset. Det blev strömavbrott, inte bara i vårt hus, utan i 11 000 hushåll läste vi på nyheterna lite senare.

Allt blev helt svart i hela huset och på gatan utanför. Mimmi tände ficklampan i sin mobil och hörde att Kalle pratade för sig själv nere på bottenvåningen.

Hon ropade på honom och troligtvis såg han ficklampans ljus för han kom upp till henne. De gick tillsammans ner till köket och tände några ljus. I ljusets sken spelade de ett spel tillsammans på mobilen, i väntan på att vi skulle komma hem.

 

När vi en kort stund senare kom hem var strömavbrottet i stan lagat och lamporna tändes igen.

Jag bad Kalle förklara vad som hade hänt.

Med stor möda berättade han på sitt sätt med de ord han kunde komma på. Han berättade om hur solen slocknade och det blev natt, att han blev lite rädd, hur han gick i natten till Mimmi, hur Mimmi gjorde ljusen och att de spelade ringar på mobilen.

Det är så häftigt hur han har utvecklats när det gäller att berätta saker som har hänt.