Precis innan vi skulle gå blev allt fel för Kalle, efter att han busat med pappa och Maja. Han blev väldigt ledsen, utan att kunna förklara vad det var.

När han blir så här ledsen finns det inget som kan få honom att släppa det tråkiga. Han vill bara få vara ifred.

Trots det så följde han med utan att protestera. Hela vägen när vi gick till festen grät han och gömde sitt ansikte mot pappas jacka.

När vi kom fram till festen var det fullt hus. Hallen svämmade över av skor och ytterkläder som fyllde upp 2 av hallens hörn.

Jobbigt läge när man vill vara ifred.

I den här situationen är det tid som gäller. Kalle vill bara få vara utan att prata eller göra något.

När det hade gått en kvart började han att snegla på kak-bordet.

Han började bli gladare och vi kunde börja prata med honom. Det är tur att de tråkiga stunderna är inte kommer så ofta och när de kommer så räcker det med lite tid.

- Vill du följa med oss och ta lite kakor? frågade vi.

Kalle nickade.

Med ett fyllt kakfat och ett glas saft framför sig, så försvann alla tråkiga känslor och hans vanliga glada jag kom fram.