Kalle har verkligen ingen känsla för om hans beteende utmärker sig när han träffar andra människor eller inte.

Och skulle det utmärka sig, så spelar det ingen som helst roll.

För vår det innebär det att vi aldrig i förväg vet vad som kan hända.

 

Idag blev det snabbmat igen. Pappa och Kalle åkte till en pizzeria och köpte pizzor.

Det var en väldigt lång kö, fler än vi var hungriga på piza. Det tog nästan 1 timme innan pizzorna var klara.

Det 10-tal  människor som väntade på sina pizzor satt tålmodigt, tysta och väntade.

Ingen pratade, alla satt i sina egna tankar.

Kalle tänkte på något som var roligt, så han skrattade helt hysteriskt nästan hela tiden. Han skrattade så mycket att kinderna blev lite rödare, tårarna började nästan att rinna och han hade svårt att sitta stilla.

Pappa försökte få honom att berätta vad han skrattade åt, men det ville inte Kalle. Han ville bara skratta.

Stämningen i hela pizzerian blev lite gladare. Alla hörde och såg hur glad Kalle var.

Det smittade av sig och en del mungipor åkte upp en liten aning. Glädjespridare!

 

När Kalle senare satt hemma vid matbordet kunde han förklara att det var en kanin som ville leka kurragömma som han skrattade åt. Antagligen är det något han har sett på TV och antagligen var det väldigt roligt.