Det är nog ett klassiskt problem. Kalle vill inte gå till skolan. Han följer trots allt med utan allt för mycket protester, men han är tydlig med att han inte vill vara där.

När han väl är i skolan så går det bra. Han är med på det mesta, men är kanske inte så road av allt.

Idag var det syslöjd för första gången det här året.

Mitt i genomgången suckade han högt och hängde med huvudet i händerna.

- Det här är trååååkigt! sa han med eftertryck.

Så kan det vara, men han accepterade ändå att göra den tvinnade snodden som var dagens uppgift.

 

När skolan är slut går han till fritids som ligger alldeles under hans klassrum.

Där är det mer fritt, alltså passar det honom perfekt.

Läsa Kalle Anka, bygga lego eller gå balansbanan ute på skolgården.

Fritt och bra!

 

Lika mycket som han protesterar på morgonen när det är dags att gå till skolan, lika mycket har han börjat att protestera när det är dags att gå hem från fritids.

Han vill inte gå hem!

Han försöker allt för att få oss att förstå att han vill vara kvar.

Vi gör allt vi kan för att övertala honom att följa med. Det kan bli ganska roliga diskussioner.

Till slut följde han ändå med utan att protestera allt för mycket.

Precis när vi börjar slappna av och tänka att han accepterar att gå hem, så gör han ett sista försök.

Precis före grinden ut från skolgården börjar han att jogga snabbt som bara den.

Det vara bara det att det inte var någon vanlig joggingtur - han joggade baklänges.

Tänk om det var så bra att man kunde leva livet baklänges några timmar ibland!