På väg hem från skolan mötte Kalle och jag en granne som var ute och gick med sin hund.

Vi stannade och pratade en liten stund. Kalle stod bredvid i någon minut.

Sen måste han ha bestämt sig för att han ville gå hem, så han fortsatte att gå.

Eftersom vi nästan var hemma, han behövde bara svänga runt hörnet och gå förbi ett hus innan han var hemma, så lät jag honom gå i förväg. Det kändes riskfritt eftersom jag visste att dörren var upplåst och pappa var hemma.

Jag fortsatte att prata med grannen med hunden.

 

Stefan var hemma och upptäckte plötsligt att ytterdörren stod vidöppen. När han tittade ut var Rosie, vår hund, på trottoaren bredvid Kalle som stod vid brevlådan med ryggsäcken på ryggen.

Stefan blev lite förvånad och orolig att se Kalle ensam ute på trottoaren.

Han började att ställa frågor för att få reda på vad som hänt.

- Har du gått själv?

- Har du gått från fritids?

- Har mamma följt med?

- Var är mamma nu?

- Har du gått tillsammans med mamma?

- Hur har du gått hem?

Många frågor, inga svar.

Kalle kunde inte svara på någon av frågorna.

Antingen var de för abstrakta eller så hade han helt enkelt glömt bort hur det gick till när vi skiljdes åt.

Han ryckte på axlarna och hade helt enkelt inga svar på hur han hade kommit hem.

 

En kort stund senare hade jag pratat färdigt med grannen och kommit hem.

Kalle mötte mig i dörren.

- Var har du varit? frågade han.

I hans värld var det jag som hade kommit bort och inte han som hade fortsatt att gå!

Olika sätt att se på samma situation!

 

Kalle, 9 år, i sina egna tankar.